hur mycket är för mycket?

hur mycket är för mycket?

Profile picture for user Pellepennan

Träffade T för 8 månader sen. Och jag är rädd att han inte har en helt sund relation till alkolhol. Tyckte redan från början att han kanske drack lite mycket, men tänkte inte så mycket på det. Det var inte så att han blev påtagligt berusad, mer att han drack ett par öl varje kväll. Dessutom drack han dem gärna i garaget, hans fristad, där han trivs, hans garage... Jag har uttryckt min olust över att han dricker där, men han tycker inte att det är nåt konstigt alls....

Den senaste tiden har jag dock haft en obehagskänsla runt drickandet. Vi dricker vin varje fredag och lördag kväll, och han tar alltid in två flaskor, jag dricker kanske två - max två och ett halvt glas - och han resten. Dessutom har jag insett att han också går ut i garaget och dricker där. För ett par veckor sen gick jag ut där egentligen utan anledning, skulle väl hämta nåt eller så, och hittar en full ica-kasse med tomburkar och dessutom två tomma vinflaskor. Och klumpen i magen bet sig fast ordentligt. Avskyr mig själv för att jag snokar, men jag har hittat mängder med tomma systemetpåsar, massor med ölburkar, tomma såklart, och alla gömda, och ett gammalt vinglas och tomma whiskeyflaskor (vet dock inte hur länge de stått där).

Vi bestämde, på hans förslag, att vi skulle ha en vit vecka, men det sket sig. Hörde på hans röst att han druckit när jag var borta ett par dagar, och när jag kom hem köptes det pizza och öl, och han blev riktigt irriterad när jag skämtsamt sa att det där med en vit vecka sket sig. På lördagen skottade vi snö som alla andra, och han öppnade en flaska vin som han drack i smyg i garaget, och gömde flaskan väl. Jag frågade honom lugnt och försiktigt om han druckit eftersom det hörs på hans röst och han nekade. När jag dagen efter talade om för honom att jag blir illa berörd när han ljuger för mig och när han dricker i smyg blev han skogstokig. Och nu har han gömt sin alkohol ännu bättre.

Han har aldrig varit våldsam. Mycket arg ibland, men vem blir inte arg. Har aldrig sett honom full, han blir bara långsam i rörelserna, talar långsammare och blir lite, lite svajig.

Jag vet med mig att jag ibland förstorar upp och överdriver, och det är därför jag skriver här. Oroar jag mig i onödan, eller har han ett beroende? Eller ett beteende som kan övergå till ett beroende?

Vet att det här blev långt, men jag är orolig för min älskade och vore tacksam för lite synpunkter och kanske råd!

Profile picture for user Pellepennan

Antar att du har rätt. Eller egentligen vet jag, Men jag vet inte hur jag ska hantera det. Nu har han varit extra supergullig och omtänksam, väntat med att marinera köttet i vinet tills jag kommer hem för att jag inte ska tro nåt, och druckit 14 stora stark i garaget under 4 kvällar i veckan.

Nu undrar jag mest hur jag ska gå vidare. Ska jag gå vidare själv, eller ska jag försöka hjälpa? Och barnen... jag vet att de inte är mitt ansvar, mitt liv är mitt ansvar. men...

Men jisses vad skönt det är att få skriva av sig och formulera i ord. Tack för möjligheten!!!

Profile picture for user Pellepennan

Hej Lillablå

Vill bara säga- lita på din magkänsla. Jag vet att det är svårt men försök. Finns det aggressiva tendenser när han dricker så kommer det att bli värre med tiden. Mitt ex, som jag känner utan och innan sen ungdomsåren, kan vara den underbaraste och vackraste människa jag vet. Han är och kommer alltid att vara mitt livs kärlek. Dock ökade hans aggressiva beteende hela tiden under vårt förhållande. De kränkande orden, alla oväntade vändningar, hoten om att lämna mig, den subtila kritiken mot mig som person. Det smyger sakta men säkert på, det är det som kallas normaliseringsprocessen och kan pågå under lång tid. Det har varit så många gånger som jag slappnat av, sänkt garden, trott och litat till att nu har vi det bra och så pang!!!!!!! Helt plötsligt tänder han till på något som för mig varit helt obegripligt. Från början kunde jag tänka "vad hände nu?". Sen släppte jag det när han skärpte till sig och backade. Men sakta men säkert kom utbrotten oftare och kränkningarna blev grovare. Jag blev mer och mer förvirrad, undrade vad jag gjorde för fel och kände till slut att jag gick på ett minerat fält. Han flyttade på gränserna och krympte mitt utrymme.

Taktiken ändras. Det har jag förstått nu. Fick ett försoningsmail för en vecka sedan som jag bollade tillbaka. Jag har aldrig gjort så tidigare. Just nu försöker han kontrollera mig med sin tystnad som stressar mig oerhört men jag vet och är beredd på att det kommer att komma nya försök från hans sida. Allt jag kan göra just nu är att ta beslut över mitt eget liv, hur jag vill leva, hur jag vill uppleva kärlek, hur jag vill bli behandlad. Och jag vet att oavsett vad jag vill med en kärleksrelation så kommer han aldrig ge mig det jag behöver och längtar efter. Jag kan inte ändra på honom men jag kan påverka hur jag vill leva mitt liv.

Det låter kanske klyschigt och enkelt, det är det inte. Jag kämpar varje jävla dag, jag gråter, längtar, saknar men jag vet nu att jag aldrig mer kan gå tillbaka till honom. Det kommer att bli min död. Går jag tillbaka kommer han att förakta mig ännu mer, kränka mig ännu mer, slå undan fötterna ännu mer. Min drivkraft är kärleken, hans drivkraft är ilskan och frustrationen. Det är en ohygglig sorg men det är inget jag kan påverka längre.

JAg vet att det är svårt men försök lita till din magkänsla/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Jag känner något oerhört för er som lever i destruktiva förhållanden.

Jag vet att alkohol och droger är en utlösande faktor men det kan ALDRIG någonsin tillåtas ursäkta någon form av våld, vare sig psykisk eller fysisk.

Jag önskar er, av hela mitt hjärta, all styrka att kunna återta era egna liv och få leva i harmoni med er själva.

Profile picture for user Pellepennan

Nu har det brakat lös. Kände att jag bara var tvungen att prata med honom innan barnen kom. Så jag talade om för honom igen att jag älskar honom och att jag är orolig för honom, för han dricker lite för mycket för att det ska kännas bra. Han var helt oförstående. Frågade hur många dagar han varit helt spik nykter i veckan och han svarade måndag-torsdag. Vilket jag VET är helt fel. Tror jag. Talade om för honom att jag hittat alla tomburkar och att de från början var fyra och nu arton. Hans förklaring var att han druckit tre idag och att alla de andra var gamla... Ljug. Och först då gick det upp för honom att jag hade kollat och letat och då blev han ju ännu argare. Sa igen att jag är orolig och att jag därför kollat i veckan, och i den här veckan bara, sedan jag märkte att han drack vin förra helgen i garaget, vilket är sant. Lite mer diskussioner hit och dit. Sen ville han inte prata mer utan bara gick upp till renoveringen av barnens rum. Frågade en enda fråga till och det kanske var dumt, men jag vet att han varit på systemet typ 4 gånger i veckan, jag frågade... Antar att det var droppen, han sa att jag kunde bara gå igen.

Så jag gick. Packade ihop lite kläder. Frågade honom igen om han menat att jag verkligen skulle gå. Om jag har problem så kunde jag gå. Talade om för honom att jag älskar honom och att jag är orolig. Men jag gick. Bror min är en ängel och kom och hämtade mig och körde mig till den lilla etta jag officiellt bor i fortfarande. Och nu vet jag varken in eller ut... Han blånekar ju! Och en vit månad var inga problem sa han ju, visst kunde vi ha det! Men då var ju jag tvungen att skärpa mig också, med mina grejjer, jag antar att han menar mitt kontrollerande... Har jag inbillat mig att antalet öl bara ökar? Är jag så instabil själv att jag intalar mig själv allt det här? Vad säger han till barnen nu när de kommer? Vad händer nu? Skickade precis ett sms till honom: "Jag älskar dig." Tror inte jag får ett svar. Han sa ju inte ens hejdå när jag gick. Har jag med min oro för honom bränt alla broar?

Har inte sovit mer än kanske 3-4 timmar per natt den sista veckan. Vaknar och funderar och undrar vad som är rimligt och orimligt och tankarna bara snurrar. På helspänn hela tiden. Ska försöka sova nu, förhoppningsvis kan jag få lite ro.

Tack för era tankar och råd. Värdefullt. Ni är värdefulla.
/Kristin

Profile picture for user Pellepennan

Var stark!! Han skäms över sitt missbruk...och då kan man bli arg. Jag vet själv hur jobbigt det var när mitt ex påpekade mitt drickande. Var stark och ge dig inte, hoppas att han får insikt snart. Jag kan inte ge några råd men jag skickar massor med styrkekramar till dig!!

Profile picture for user Pellepennan

Själv tycker jag att det är jobbigt att konfrontera folk, men ibland är man så illa tvungen! Ni är två och inte en! Dessutom har du barn sen tidigare om jag förstår det rätt? Det är lätt att man blir arg när folk "snokar" som han säkert uppfattar det som, och han ser säkert inga problem med att ta "en eller två öl". Själv har jag alltid varit medveten om när det blev ett problem med mitt supande. Men en del ser aldrig något problem! Kan han inte respektera vad du tycker så är det inte bra. Du har rätten på din sida här utan tvekan! Han får skärpa sig annars får du sluta upp med gullandet och sticka! Jag förstår att det är jobbigt för dig. Styrkekramar till dig!

Profile picture for user Pellepennan

Det du ser, hör & känner är rätt & riktigt.
Du förstorar INTE upp el hittar på.

Stoppa inte undan dina känslor & tankar.
Utan plocka fram dom i ljuset.
Vänd inte & vrid på dom för mkt, gå på din första känsla.
Att du vet... för det gör du.

Glöm nu inte bort dej själv & barnen i det här kaoset.
Ta emot hjälp för eran egna skull.
Så att ni kan få lite lugn ,ro & harmoni i era liv.

Kram från Mie.

Profile picture for user Pellepennan

Tack för alla svar och kramar och allt!
Jag var kanske lite otydlig, barnen är hans och det känns extra jobbigt att lämna dem där. Fast de trivs bättre hos pappa än hos hans ex, och de märker, eller låtsas kanske inte om, att pappa dricker.

Tystnaden har varit kompakt. Inte ett ljud från honom.
Tankarna snurrar. Kanske var det fel att gå, kanske borde jag stannat kvar och gett honom mitt stöd genom att bara finnas? Fast å andra sidan...

Nu ska jag till jobbet och tydligen har vi massor att göra, känns rätt skönt. Hinner kanske inte kolla av mobilen var 5:e minut för att se om han hört av sig... Skit. Skit. Skit.

Kramar till er alla!!! TACK!!!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag har varit i exakt samma situation som du. Ett viktigt tecken på att allt inte står rätt till är att du försöker kontrollera hur mycket han dricker. Det skapar en ohygglig stress. Jag trodde att jag kunde påverka min kille genom att prata lugnt och sansat. Till en början var han med mig men ändrade förstås inte sitt alkoholintag. När jag frågade honom rakt ut om han druckit kom den ena lögnen efter den andra. Jag blev besviken, mer och mer kontrollerande, mer och mer irritation från hans sida. En ond spiral som bara ökade. Till slut var stressnivån så hög inom mig, visste aldrig i vilket tillstånd han skulle vara i när vi sågs, visste aldrig vad som väntade mig på andra sidan dörren. Kroppen var ständigt i full beredskap och jag betalade ett högt pris.

Tystnaden känner jag också igen. Det är ett sätt att straffa och kontrollera. Ibland var det tyst i flera dagar, jag grät och var orolig att något hänt. När han så äntligen hörde av sig låtsades han som inget hänt. Det kallas vanmakt och är det värsta man kan utsätta en människa för. Genom att försätta den man älskar i vanmakt vinner man makt och kontroll. Tystnaden skapar oro, skuld och skam.

Jag har som du bedyrat min kärlek så många gånger med sms och mail. Det är precis vad han vill. Jag hoppas att du, liksom jag fått, får stöd på detta forum för att ta ett beslut. Du måste försöka tänka på dig själv, din hälsa, ditt liv. Det är inte lätt men det går att ta sig ur din situation. Så länge din kille förnekar sina problem kan du inget göra. Läs gärna olika länkar på nätet om medberoende, psykisk misshandel, och annat som är relaterat till missbruk. Det kan vara ett stöd. Prata med vänner, anhöriga, be om hjälp om du känner att du behöver det. Och du, gå på din magkänsla, den försöker säga något till dig. Jag håller alla tummar för dig/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Fick ett sms idag: "Kommer du hem idag?"
Hade känt mig stark och vid gott mod, men detta lilla sms fick mig att bryta samman igen.
Svarade att jag inte visste: vill du det? fick ett "JA!" tillbaka...

Jobbade över, så jag är hemma hos mig. ensam. Kom inte när han knäppte med fingrarna.
Vid närmare eftertanke tyckte han nog att det var bra att vi pratade lite innan vi sågs, och att jag hade förstorat det här något enormt, och egentligen ville han nog vara ensam med barnen ikväll.

Pratade precis med honom. Han var lugn. Jag var lugn. Han bedyrade att han inte har några problem alls med att vara nykter. Har aldrig haft. Han föreslog en vit månad och han svor på att inte dricka en droppe, bara för att visa mig.

Frågade om det var ok med mig... känner mig lite pressad. Stressad. Tveksam. Tror inte att han klarar det. Men hur ska jag kunna veta det? Han frågade mig vad min nästa grej att hänga upp mig på och kontrollera blir efter detta.

Ska dit på onsdag. Skam över att jag ger med mig. Självdestruktivt. Men jag vill ta reda på vad jag egentligen känner för den här mannen som kan ljuga mig rätt upp i ansiktet utan att blinka. Jag vet egentligen ingenting just nu. Men jag vet att varje lögn har slängt i en tung sten i kärlekskärlet, så att det skvimpat ut lite som försvunnit. Tillräckligt många lögner och allt som kommer finnas kvar är svarta tunga stenar med lite lite kärlek kvar i mellanrummen.

Intalar mig själv att jag egentligen är ganska stark. Trots allt. Att jag kommer gå starkare ur det här, åt vilket håll det än blir. Just nu förstår jag inte kartan.

Tack för alla svar.

Märta, tack för dina ord som träffat mig rätt i magen.
Malcena, tack för att du inte skräder orden.
Mie, tack för vackra rader med mycket innehåll.
Resten: TACK för att ni bryr er om tillräckligt för att skriva en rad eller fler.

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag är så ledsen om jag krossar alla förhoppningar för dig, all längtan, allt hopp. Men allvarligt, vem behöver en "vit månad"? Och vad händer när den perioden är slut? Att ta sig vita veckor eller vita månader är ett allvarligt tecken på riktiga alkoholproblem.

Jag lever just nu i tystnaden och vet att helvetet kommer att braka löst snart. Det är ett sätt för honom att hålla mig i schack, i ovisshet, att få mig att tro att jag inte är värd hans tanke eller energi. Men samtidigt ser jag det just nu som en chans för mig att ta reda på vad jag egentligen känner, just att hålla mig därifrån, att slippa bli en slasktratt igen. lillablå, tänk på att varje gång du går tillbaka när du satt en gräns så flyttas den och krymper ditt utrymme. Jag vet att om jag går tillbaka nu så kommer hans förakt för mig att öka ytterligare. Han kommer att tänka att det funkade igen, hur mycket kan jag töja gränserna den här gången. Våldet eskalerar, tillsammans med föraktet och alkoholintaget. Tro mig, jag har varit i detta helvete ett bra tag nu....

Om du åker dit på onsdag ( du skriver skam över att jag ger mig). Bästa lillablå, du vet redan, din magkänsla vet... alla tankar och tummar till dig/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Sitter här och kan inte sova. Var en flitig läsare och skribent här för ca ett år sedan. Det var då som jag vågade börja säga i från och erkänna att för mig själv och min omgivning att min man har alkoholproblem. Då trodde jag att allt skulle bli bra.

Problemen har inte minskat så som jag hoppades, snarare tvärtom. I dag på eftermiddagen fick jag ringa efter ambulans när han, maken kollapsade. Så i dag har han haft minst tre kramper och för första gången i vårt snart 16 åriga föhållande blev jag rädd för honom. Han har aldrig varit elak eller agressiv, men när han fick sitt andra krampanfall på akuten och fyra sköterskor och två läkare höll fast honom och han var helt galen blev jag rädd.

Jag ställde krav för ca ett år sedan, han flyttade ut och flyttade hem igen till hösten, vi hade ett par underbara nyktra månader, men sen bara bar det i väg värre än någonsin.

Han säger att han tar livet av sig om han måste flytta, han säger att han inte behöver det här nu (att jag vill skiljas) han ger mig blommor, presenter, pengar...

Men jag måste få ett slut på det, jag måste tänka på mig själv och våra söner. Han kan inte förstå att jag önskar honom allt gott, att jag inget hellre vill än att han ska bli frisk. Det kan inte finnas någon annan som vill honom så väl som jag, men jag kan inte lova att jag fortsätter mitt liv med honom.

Lilla blå, dra dig ur så länge du kan, alkohlen är en skrämmande vän/älskarinna/älskare som så många gånger vinner i längden. Och så står vi där med all vår kärlek och all besvikelse.

Styrkekramar/Lise

Profile picture for user Pellepennan

Åker till honom idag. Har faktiskt en liten klump i magen.
Beslutet mognar inom mig, jag vet vad jag borde göra, snart hoppas jag vara redo.
Undrar om vi kommer att prata om det här över huvudtaget, eller om vi låtsas att
det inte finns... Jag vill prata, men är han beredd att göra det?
Har insett att jag har världens bästa vänner omkring mig och en fantastisk familj
som stöttar mig nåt oerhört!! Jag är lyckligt lottad mitt i allt elende!
kram till alla!!!

Profile picture for user Pellepennan

Jag känner så otroligt väl med dej, lillablå !

Allt du skrivit i detalj skulle jag också kunnat skriva. Vi har det på exakt samma vis.
Du har gett mej stöd och uppuntran i en annan tråd som jag skrivit i, du kanske är som jag. Duktig på att försöka hjälpa och försöker med alla medel få allt att bli bra, men i verkligheten är åtminsone jag värdelös på att ta hand om mej själv.

Nu får det vara nog för min del, jag tänker på ett eller annat sätt försöka skapa mej ett lyckligt liv.
Vet inte om jag kommer att lyckas men jag hoppas att du gör det.

Kram från en som verkligen förstår.

Profile picture for user Pellepennan

Hej tjejer!

..oj vilka hemska kval ni verkar sitta med...
Jag känner verkligen hur det knyter sig i min mage också...

Man både vill, och inte vill, gummibandet kan inte sträcka sig hur långt som helst...
Kärleken är stark, men klarar inte vilka långvariga hårda törnar hur länge som helst.
Allt har ett pris, och till slut måste man välja...
Ibland måste man låta huvudet ta över besluten ifrån hjärtat...

Jag (tror) att många kvinnor ser till helheten, typ hela familjen, barn, svärföräldrar osv...
Ni gör besluten så mycket besvärligare och mer insyltade,
för att kunna anpassa er till så många som möjligt...

Mitt råd, sluta med det, och se till er själva, vad mår JAG bäst av...
Tänk på er själva, var egoistisk i era tankar, det handlar om erat välmående...

Hur länge orkar man ha ett förhållande som är till 90% bra, de andra 10% med en man med mörka ögonhålor och ett argsinnt lynne som beter sig tvärt om mot annars...

Ska man stå ut med det, är det värt det...?
Vad kostar inte det av de andra 90%, mattas inte det av och urholkas?

Att våga säga NEJ, är att våga säga ja till sig själv, jag tål inte hur mycket som helst...
Att våga ställa krav och stå för dem är bra både för dig och din partner...
Bra för din egen självkänsla, och bra med regler hur man beter sig mot dig..
Alla har ett värde, och ska inte tillåta sig tryckas ner med hot eller tomma löften...

Tystnad och sura miner kanske betyder att du har rätt, men de inte vill erkänna det...
De vill tvinga dig till att byta åsikt med sitt straff...

Deras straff är att du är oundviklig i ditt beslut, aldrig rucka på din självkänsla...
Du kommer att pruta på ditt eget inre, ge bort det helt gratis...
Skulle du vara lika prutbar på en otrohet?

De kan tycka att du är kontrollerande och snokande, men de kan ju inte heller hålla sitt löfte.
Så vem står mest med sin skam, strunta i deras prat om kontrollbehovet..
De ska hålla sig till fakta, och det var att de inte kunde hålla sitt löfte, punkt!

Att hålla sig vit en månad, betyder det att det är fritt fram efter denna månad?
Då har han gjort sin uppoffring, och har en del att ta igen, eller..?
Ställ kravet på helvitt istället, du dricker inte alls när du är med mig, klarar han det?

Jag tror också som ett tips att inte gå på alkoholen som boven,
utan deras beteende som kommer som en följd av deras drickande...
För visst skulle ni väl fortfarande tycka om dem,
om de betedde sig som "vanligt" när de hade druckigt, eller?

Flytta fokuset ifrån flaskan till vad som händer när de dricker istället,
och låt dem själva få upptäcka att det är alkoholen som är navet för deras beteende.

Ställ krav, för din egen värdighet, du är värd att älskas...nykter...

Stå på er!

Berra

Profile picture for user Pellepennan

Åkte dit igår. Han var som vanligt, precis som vanligt. Kanske lite mer lättirriterad än vanligt, han fick inget stöd i läxläsningen av mig, jag mådde inge vidare, magen värkte, så jag låg på soffan efter att ha fixat undan efter middagen han lagat...

I morse pratade vi om ingenting alls, mer än att jag tänkt baka lite åt min bästa vän i världen som precis blivit mamma åt en underbart vacker liten pojk, och jag sa att ikväll kanske jag orkar, mår ju bättre idag! Han fällde en kommentar om hur mitt psyke var... och tyvärr reagerade barnet inom mig och jag frågade med vänlig röst hur det hade varit att inte dricka... inga problem alls, det ligger bara hos mig, han har inga problem... och jag talade igen om för honom att jag inte har några problem med att han tar sig en öl ibland, utan att han dricker själv och gömmer.

Han blev sur, och sa att om jag inte kan leva med honom efter det här får vi väl göra slut då! Undrar om han är beredd på att jag kanske går... gör slag i saken...

Och allt detta säger han samtidigt som jag vet att sedan vi hade gäster i fredags så har whiskeyn tagit slut, det var kanske 1/4 kvar i flaskan, och helt plötsligt är det MER i ginflaskan... orkade inte smaka eller lukta, men jag antar att det är vatten iden...

Samtidigt får jag inte glömma att allt det är faktiskt har något gott med sig! Fick ett sms av min far idag, där han öppnade sig på ett sätt jag inte är van vid, och jag fick tårar i ögen av ren lycka. TACK PAPPA!!!

Och återigen, tack för alla varma ord och allt stöd!
Ni okända vänner jag aldrig träffat: TACK!

Profile picture for user Pellepennan

Hej

Vad skönt att höra från dig, har tänkt på dig. Vet du, det kommer inte att bli någon förändring så länge han inte ber om hjälp av egen kraft. Allt detta att lägga tillbaka allt på dig är del av förnekelseprocessen. Jag satt i dag och läste i genom alla min mail till och från mitt ex och såg då ett sånt tydligt mönster. Det är jag som är den onda, det är jag som har problem, passar det inte så är det bara att gå osv. Om och om igen. Om du frågar honom så är jag manodepressiv, hysterisk, sjuk i huvudet, psykiskt labil, skådespelare, manipulativ. Så det är inte så konstigt om han måste få ta sig en avkopplande öl, ett glas vin e.d. för att få lite distans till mig. Redan från början har jag skrivit till honom att "är det inte konstigt att du inte nämns någon gång eller någonstans när vi bråkar? Är det inte konstigt att vi kan prata om allt utom hur jag känner det?". Och självklart fick jag tillsvar att jag skyller på alla andra, saknar självkritik och självinsikt samt att jag är iskall. Det har jag fått veta varenda gång i snart två år när jag försökt få honom att lyssna på och ta hänsyn till vad jag känner.

Det är så lätt att förtränga vad man är med om och har gått igenom. Det sjunker gärna undan när längtan och saknaden gör sig påmind. För jag längtar och saknar så det gör ont, varenda dag. När jag nu läser igenom allt som jag skrivit till honom får jag ett helt nytt perspektiv på vår relation och hela situationen. Det var aldrig hans fel, han vägrade att ta ansvar vilket innebär att han lagt över det på mig. Han har flyttat mina gränser, förminskat mig som person och mitt utrymme i relationen. Han har makten att definiera vad sker, jag befinner mig i vanmakt, det jag säger har ingen giltighet.

Han håller på fortfarande på trots att jag lämnat honom för 1 1/2 månad sen. Jag läste någonstans att det är oerhört svårt att lämna ett beroendeförhållande, för det fungerar inte som när man bryter upp ett vanligt förhållande. Och jag vet, jag är bara i början på brytningsprocessen och vem vet vad som händer när det verkligen går upp förhonom att jag inte tänker komma tillbaka.

Du skriver att "undrar om han är beredd på att jag kanske går... gör slag i saken..". Du ska inte lämna honom för att du vill ha honom tillbaka, du ska lämna honom för att du inte vill ha honom. Det budskapet måste gå fram. I annat fall kommer han att fortsätta så här. Tro mig, jag har försökt. Resultatet blir bara att ni fortsätter utpressa varandra i en ökad negativ spiral och du kommer att fara väldigt illa till slut.

Jag ska ge dig en liten kort historia. En äldre man sitter och täljer på en träkubb. Det kommer fram en annan man och frågar honom vad han gör. Jag täljer en häst svarar den äldre. Ja, men hur vet du vad du ska göra för att få fram en häst av den där träklumpen frågar mannen? Inga problem, svarar den äldre, jag tar bara bort det som inte är hästen. Med detta vill jag säga; Om du har en bild av vad en kärleksrelation är, vad den ska innehålla, vad du önskar dig- behåll den. Men ta bort det som inte är hästen.... Jag tror inte du vill leva med en man som behandlar dig som han gör. Gå aldrig ifrån honom för att han ska vilja ha dig tillbaks, gå för att du inte själv vill bli behandlad så här. Och precis som alkoholbruket/missbruket är hans ansvar, så är du, ditt liv och dina drömmar ditt ansvar.

Lillablå, jag hoppas att du inte uppfattar mig som en moraltant. Jag vet vad du går igenom och jag vet verkligen hur svårt det är att gå. Jag vet att det låter klyschigt men det enda ansvar du har, och kan ta, det är ansvaret för hur du vill leva ditt liv i den bästa av världar/

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Så kom det andra försoningsmailet i går. Exet skriver att han vill träffa mig och prata, att han försöker få distans till oss men känner sig vilsen. Jag blir så häpen över att han inte undrar över vad jag tänker, känner, önskar, vill. Jag finns tydligen bara för honom, jag sitter bara här och väntar på att han ska komma tillbaka. Jag befarar verkligen vad som kommer att hända när han förstår att jag aldrig aldrig mer kommer tillbaka. Det är bara att försöka andas djupt och ta ett steg i taget nu. Ett steg framåt är ett steg bort från helvetet.

Nu lyser solen och värmer snön som droppar från taket. Jag ska gå en lång promenad och i kväll ska jag på födelsedagskalas. Det är skönt med vänner. Hoppas ni alla får en fridsam helg med lugn och ro. Njut av solen/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Tips till dig Märta ! Om du har en Hotmail, msn eller live adress så kan du blockera mail som inte är önskvärda. Gå in på alternativ/fler alternativ så hittar du skräppost/betrodda och blockerade avsändare. Kan vara skönt att slippa skiten även skriftligt !!

Profile picture for user Pellepennan

Är nu hemma hos T med ett av barnen, medan han skulle åka och handla plantor... och trots att han varit nykter i ett par dagar nu kan jag inte låta bli att tänka att han åker för att handla annat egentligen, att plantorna bara är ett svepskäl... och jag vet att jag kommer gå och leta när han kommer tillbaka...

Irriterad har han varit. Mer än vanligt.
Beslutet mognar mer och mer, det här är inte vad jag vill eller behöver.
Tack för allt stöd!
Det betyder mer än ni kan ana!

Profile picture for user Pellepennan

Jag kan bara skriva under på allt det du Märta har skrivit här. Jag har varit med om detsamma. Kändes jobbigt att läsa det första svaret du skrev på det här inlägget. Jag blev alldeles tårögd när jag inser vilken tur jag har som slipper det helvetet jag varit med om som nästan tog mitt liv.....
Har min historia under rubriken "vad gör jag".
Irritationen/ångesten/ilskan känner jag igen då personen ifråga kämpar för att hålla sig nykter. Det måste vara fruktansvärt med de strider som pågår inom en människa som lider av ett beroende.
Nu mår jag bättre för varje dag som går och värdesätter mig själv och det jag vill. Det finns ett annat liv och ett annat val.
Var rädd om dina känslor och det som är du. Det är tyvärr lätt att tappa bort sig själv i detta kaos.........
Önskar Er allt gott
Kram

Profile picture for user Pellepennan

Hej Strawberry, lillablå och alla andra underbara med människor där ute...

Så kom det tredje försoningsmailet, nu älskar han mig över allt annat och skickar trevliga semesterbilder på mig för att påminna mig om hur fint det kunde vara, framförallt när vi seglade. Jag visste att något skulle hända. Jag har en helt annan koll nu, kan se undertexterna, läsa in det som "inte står" där men som ändå förmedlas i kraft av en subtil maktkamp. Fan, det är ju så osexigt, eller hur??.... Själv sover jag gott med mina katter, korsord och en och annan deckare.

Just nu känner jag mig extra elak, det går säkert över det också. Tittade på en bra deckare i kväll som handlade om en man som slår kvinnor. blev så jävla arg faktiskt!!!!! På måndag är det internationella kvinnodagen, visste ni att det i år är hundra år sen i år som man firade det för första gången? Jag ska föreläsa om detta på kvinnohuset i min hemstad och jag känner mig så stolt att jag har blivit inbjuden. Petit moi..

Sov gott alla hjältar och hjältinnor. Våren är faktiskt på väg, det är sant för jag hörde koltrasten i dag. Stanna och lyssna, det finns inget vackrare än koltrastens sång. Det gör mig så himla lycklig..... Och i morgon lyser solen igen, Håller med dig lillablå, Märta är ett vackert, gediget namn/ Kramar till er alla.......

Profile picture for user Pellepennan

I dag är det internationella kvinnodagen och jag ska föreläsa om det på vårt kvinnohus i kväll. Jag läste på text-tv i morse att Amnesty International har kommit med en rapport där de underkänner de nordiska ländernas arbete med kvinnofrid. " Även om de nordiska länderna kommit mycket längre än andra länder när det gäller jämställdhet tycks arbetet stanna utanför hemmets dörr". Det psykiska och fysiska våldet mot kvinnor och barn i våra hem tycks inte vara något att uppmärksamma eller arbeta mot.

Jag har läst din historia Strawberry, och jag känner igen mig så mycket på samma sätt som du känner igen dig i mig. Samma sak gäller en massa andra berättelser här på sidorna. Mies senaste inlägg om den ohyggliga tystnaden som uppstår när man lägger tillbaka ansvaret, där är även jag nu efter helgens idiotmail från exet. Jag kommer aldrig att försöka samarbeta med honom eller bemöta honom så länge det ska ske på hans villkor. Varje gång han reagerar så här när jag sätter en gräns, så får jag styrkan att gå vidare utan honom. Aldrig mer ska han få krympa mitt utrymme.

Njut av solen, takdroppet, koltrasten, ljuset. Säg något vänligt till dig själv varje dag.... Det funkar för mig/

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

åhh...
vet varken in eller ut.
Har varit hos T sedan i onsdags och jag tror att han hållt löftet att inte dricka. Och då kommer tvivlen. Har jag verkligen räknat rätt? Har han rätt och jag fel, är jag tokig? Jag ifrågasätter mig själv konstant... men ibland kommer en kommentar eller nåt som får mig att studsa till..

Han bad mig köpa en ny dragkedja på Clas O igår. Fick varunumret. När jag kom dit blev jag ändå osäker och köpte tre olika varianter, för att vara säker på att han skulle ha en jacka som fungerar när han igår kväll skulle till mamma... När det sedan visade sig att det minsann var den som han skrivit upp som var rätt, var han mycket noga med att tala om att han hade haft rätt. Kommer det vara så nu, att när han "bevisat" att jag haft fel angående ölen, så har han automatiskt rätt i alla andra frågor också?

Har underbara arbetskamrater som både är för ett försök till och extremt tydliga med att jag måste gå. Magen vet nog. Men sjukt nog önskar jag nästan att han tar ett gäng öl nu bara för att det ska bli lättare att gå, att jag får ett giltigt skäl, och inte bara en magkänsla av att det kanske inte blir bättre än så här....

Mitt i allt så träffade jag S för första gången igår, på hans nionde dag i livet! Sötare unge får man leta efter!!! En dag vill jag nog gärna ha en liten själv, men jag tror inte att jag vill ha T som pappa...

Ha en underbar dag på vår dag!
Kram till er alla!
/Kristin

Profile picture for user Pellepennan

Lillablå

Den här läsvärda länken hjälpte mig mycket, hjälper mig fortfarande. Läs, läs, läs och skriv av dig när tvivlet kommer. Ett tips är också att skriva ner allt som händer dig tilllsammans med T och som du känner så du kan gå tillbaka till dina ord och erfarenheter. Du kommer att upptäcka mönstret så småningom. Jag vet hur du brottas och det kommer du att få göra bra länge än. Som sagt, jag brottas med tystnaden som "straff" nu när jag åter bollat tillbaka allt.

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Profile picture for user Pellepennan

mår skit.
är nu i min lägenhet och har pratat i telefon med T länge. Han låter så himla förnuftig och har svar på allt. Tänk om det är i mitt huvud? Han sa bland annat att han blev så rädd när jag tog upp det där med drickandet att han började samla ihop vad han hade i garaget, därav ökade burkarna i antal... och därför hällde han på vatten på ginflaskan, som han drack en kväll efter att vi varit hos systern på kalas, och samma kväll han drack upp en flaska vin själv efter att jag gått och lagt mig, han skulle ta ett glas hette det, fast det visste vi nog båda att det betydde en flaska... Whiskeyn som tog slut trodde han att han druckit upp när vi hade gästerna sist, fast efter de gått, men det visste han inte, han visste inte ens att den var slut, han gick och kollade det under vårt samtal...

Vet att jag gärna frågar vad han gjort när han varit borta en stund, jag tycker om att vara nära och göra saker tillsammans med honom, men det uppfattar han som extremt jobbigt, att jag följer honom som en hund, frågar honom var han varit, står i vägen för honom så att han inte kommer förbi, han får panik och drar sig undan och ju mer han drar sig undan desto värre blir jag och när han är på väg att spricka ber jag om en kram eller att han håller om mig och då är han på gränsen...

Han har inga problem, han ska sluta dricka i garaget eller ta med mig dit, ska bara dricka på helgerna tillsammans med mig, eller när vi tillsammans vill dela på en flaska vin, men han har inga problem, det är bara jag som har missuppfattat allt. det värsta är att jag tror på honom samtidigt som jag inte gör det... han ser igenom mig helt. han säger att han sett att jag mått dåligt den senaste veckan. frågar vad han kan göra för att det ska kännas bra... han säger sig villig att kompromissa genom att sluta dricka i garaget etc... han tycker att vad han än säger så är det inte bra nog... men om han gör sina uppoffringar, är det bra då?

han sa att "jag vet nog hur du tänker, du tror att så fort den här vita månaden är över så kommer jag börja dricka igen, som vanligt och i garaget och då kan du inte säga nåt..." och så tänkte jag...

och som slutkläm gav han mig extremt dåligt samvete över att jag har pratat med min bästa vän om det här, med mamma och med min bror som hämtade mig den där söndagen, och för att jag skriver här, vilket han inte vet, men när han frågade mig vilka jag utlämnat honom för och vilka jag pratat med det om fick jag en stor fet klump i magen... de har ju på förhand dömt honom sa han, de kommer aldrig se på honom med samma ögon igen... och tänk om jag har gjort en fet missbedömning och verkligen överdrivit och skapat nåt som inte finns... och hjälp... vad är jag för människa? herre gud, om han visste att jag skriver det här...

helvetes alla tvivel kom över mig. återigen bet ångesten sig fast.

Profile picture for user Pellepennan

Usch,

Ja inte vet jag om han pratar sanning eller inte. Men får lite ångest över hans "uttryck" och sätt att lägga skulden på dig. Skapa dåligt samvete och inte göra ett försök att förstå din rädsla och oro.
Dessutom- jag har druckit för mycket. Inte i garaget direkt men i klädkammaren och liknande och hans förklaringar låter ungefär som mina gjorde.
I efterhand kan jag förvånas över att de gick hem? Eller oxå gjorde de inte det.
Sov på saken och lita på Moder Natur- dvs dina känslor som kommer att landa rätt. Kanske inte ikväll men så småningom.

/ Inger

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Den här förvirringen du känner är ett led i hans manipulerande. Vad jag känner igen mig i allt som du berättar. Mitt ex hade minsann inga problem och höll sig "nykter" i flera veckor bara för att bevisa för mig hur fel jag hade. Men när det sen började pysa över igen blev fallet ännu djupare, resan blev tio gånger jävligare. Jag var så förvirrad, så känslomässigt ur balans till slut. Läste det här på TuvaForum:

"Den psykiska misshandeln i en relation förnekas eller förminskas ofta. Psykisk misshandel ger inga synliga spår och människor runt omkring ser endast ytan av en vanlig relation. Den man som psykiskt misshandlar kvinnan han är tillsammans med suddar ut alla fasta hållpunkter och referensramarna för vad som är rätt och fel blir skeva. Kvinnan sätts ur spel, blir förvirrad och tvivlar på sig själv. Självkänslan urholkas och mannen är mån om att hålla kvar den ojämna balansen för att upprätthålla sig själv som den som har kontroll och makt".

Allt jag kan råda dig till är att du aktar dig nu. Tänk på din hälsa, det är oerhört viktigt att du försöker ställa dig utanför det som händer omkring dig och se mönstren och tecknen. När man är förvirrad ökar bindningarna och behovet att bli bekräftad. Förvirringen bryter ned och leder till att självkänslan minskar ohyggligt. Och det går fort. Som någon så klokt skrivit i ett inlägg här, man längtar till slut efter smulorna av den kärlek man erbjuds i relationen. Och skulle vi någonsin tillåta att en vän behandlade oss på det här sättet?

Jag tror att du är en klok människa och att du kan lita på din magkänsla. Jag tänker också på mitt eget helvete och att jag trodde att jag var starkt nog att bära oss båda genom detta. Du vet, bara jag vill och tror tillräckligt mycket på det här och på honom så kommer det att fixa sig för oss. Vad jag lurade mig själv. En god vän till mig gav mig en dikt av Märta Tikkanen som slutar: "De säger att jag är stark. Ja, kanske är det så. Men starka människor böjs inte, de bryts och brister". Och jag lovar dig, jag brast totalt. Jag gick sönder i kropp och själ. Och hur mycket jag än älskar honom, för det gör jag fortfarande, så är han och kärleken aldrig värd min hälsa och mitt liv.

Du är värd så mycket mer än det här lillablå. Det är vi alla/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Jag använde exakt samma argumentation mot min fru. Det var inga problem att vara nykter en, två, tre veckor bara för att "bevisa" att jag inte hade problem. Det fina var ju att jag lurade mig själv lika mycket som hustrun. Efter ett tag så var racet igång igen.

Lyssna på Märta, lillablå.

Profile picture for user Pellepennan

Tack för era svar, Inger, Märta och Adde... Ni betyder mer än ni anar!

Jag går med en klump i magen. En klump i bröstet. En klump som en gång
var ett varmt och stort hjärta... nu klappar det för fullt, fullt av ångest och oro,
och jag åker berg- och dalbana, ena sekunden tror jag på honom, andra inser
jag att min mage försöker tala om något för mig, något viktigt...

Ska dit idag. Kanske måste jag ta steget. Kanske orkar jag inte. Men jag tror
att jag är på väg därifrån. Ni ger mig styrkan som jag så väl behöver, och som
jag tror finns inom mig, långt därinne, bakom klumpar av oro och rädsla.

Livräddare är vad ni är! Ni räddar liv! TACK!!!
Stora kramar!!!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå...

När jag känner att kropp & själ inte kan ta mer så måste jag fundera över vad jag kan förändra.
Vad jag vill & varför.
Säger min själ att det är något som är tokigt så måste jag lita på det,
Det är mina känslor & jag har rätt till dom.

Lyssna till mitt förnuft så att känslorna har en chans att komma ifatt.
Det tar tid.
Viktigt att lyssna inåt.

När jag accepterar att jag inte kan förändra missbrukaren, att det inte spelar någon roll vad jag gör.
Det tar så mkt energi,kraft & ork.
Jag kan välja mitt eget liv.
Måste bestämma mej för vad jag behöver för att må bra.
Ta mej själv på allvar.

Våga ta emot hjälp för min egen skull.
Komma ihåg att jag är viktig,bra & värdefull.

Kram från Mie.

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Som jag har berättat har jag valt att gå, trots svåra våndor och mycker kärlek. Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet men hoppet kan faktiskt spela oss ett spratt. Idag fick jag ett mail från exet:s syster som "hört" att vi brutit med varandra. Vi har planerat att gå på teater nästa helg, jag, exet, syster plus hennes man så hon undrade hur det blir. Jag svarade att självklart ska vi gå men jag tar med mig min dotter i stället för exet. Jag bad om att få träffa henne i veckan så jag kan berätta allt, oss två emellan. Vi har lyckligtvis en bra relation som vi byggt upp utan exet. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska berätta, ska hon få veta allt, kan jag ställa frågor som jag aldrig vågat ställa? Instinktivt vill jag skydda honom men jag vet ju med min magkänsla att hon INTE kommer att bli förvånad över vad jag har att berätta. Som sagt, lita på din kropp när den försöker säga något. Dessutom har han varit så dramatisk i sin berättelse om vår "separation" att han tror att alla i hans familj känner medlidande med honom för att han lyckats träffa mig, denna onda hemska kvinna. Till saken hör då att alla varnade mig i ett tidigt skede för hans alkoholism men som jag tidigare skrivit så trodde jag att jag var den rätte för honom, den som kunde bära oss bara jag älskade honom tillräckligt.

Jag ser på dina inlägg att du just nu slits mellan hopp och förtvivlan. Din kropp skriker nej, dina mage signalerar gå men ditt hjärta säger något annat. Jag tror att det bästa du kan göra är att ge dig själv tid, låt allting mogna lillablå. Trots allt lyssnar du på signalerna, även om du inte tror det, och det skapar i sin tur ångest och tvivel i dig. När du och din kropp är redo kommer du att gå. Det är jag helt övertygad om. När du är redo lillablå.... Lova mig bara att du är snäll mot dig själv, även när tvivlet och ångesten biter sig fast i din kropp. Det är du värd/ Alla kramar till dig från Märta

Profile picture for user Pellepennan

Adde... Tack för länken, det var verkligen läsvärt. lillablå, kolla in raderna nedan, tycker att det speglar just det som du, jag och många andra går igenom. Vill inte på något sätt "peka med hela handen", men däremot vill jag säga att just såna här saker ger i alla fall mig stöd, tröst och mod att fortsätta lyssna på kroppen.

"Vi som står alkoholisten nära kan börja spela med. Vi accepterar de löften vi får och vid varje nykter period vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja vår insikt och våra känslor. Detta är vår förnekelse".

Gissa om jag känner igen mig i det som står här. Sov gott alla ni därute, vilken tur att vi har varndra..... Glöm inte att lyssna på fågelsången. Våren är på väg, jag lovar/ Godnattkram från Märta

.

Profile picture for user Pellepennan

Adde, tack för länken och för omtanken!
Såg att det fanns två olika grupper i min hemstad, kanske ska jag ta mig dit en vacker vårkväll.

Märta, tack för alla visa ord och all din värme!

Och naturligtvis var han omtanken själv igår kväll, tyckte det var skönt att vi fått prata ut, även om det var jobbigt för mig... känner mig motsträvig och avig... men det var en skön kväll med många skratt... livsfarligt...

Profile picture for user Pellepennan

Märta,
Tack för att du bryr dig om! Tack!

Jodå, det är lugnt. Lugnt och stilla. Han håller sig från drickat, vad jag vet och känner, och har varit så trevlig och mysig så. Skrämmer mig faktiskt. Räkor och Cola på fredagen. Bio på lördagen. Senast vi gjorde nåt tillsammans bara vi två var väl någon gång i höstas...

Har inte med ett ord berört alkohol eller att vi bråkat, eller de hårda ord han slängt ur sig. Men jag funderar och det gnager i mig. Man dricker inte en flaska vin och nästan en halv flaska gin en lördag med start kl 22 för att somna i soffan om man inte har ett osunt förhållande till alkohol. Eller glömmer att man druckit upp whiskeyn. Men i hans värld är det bara jag som är hysterisk och paranoid och extremt kontrollerande. Fast egentligen är det nog han som har kontrollbehov... rycker i dörren i mellan 20 och 30 sekunder varje kväll för att kolla att den är låst, kollar knapplåset på spisen minst 4 gånger etc etc...

I min värld har han fel. Vet inte vilken värld som är mest lik den riktiga världen, men jag känner inte igen den värld han beskriver. Antagligen finns det en värld mittemellan. Jag vet inte vad det var, men något jag gjorde eller inte gjorde i helgen, fick mig att ligga och läsa med en klump i magen och spänd som en fjäder var jag... Ska det vara så? Ska det inte vara mest mysigt? Ska man inte känna att det är ok att inte orka dammsuga lördag förmiddag utan kanske bara ligga och läsa några timmar först? Tippar på tå. Och samtidigt så får jag så dåligt samvete... här håller han upp med sin öl och sitt vin, och kämpar för oss, och jag funderar ändå på om vårt förhållande är rätt...

Jaja, men i stort sett mår jag ganska bra. Jag tar en dag i taget. Just nu ska jag vara två kvällar i min lilla etta, lite extra tid att fundera. Just nu har vi det bra. Men jag är inte övertygad. Borde jag vara det? Två nyktra veckor är kanske inget att hänga i påskriset? Jag har inte bestämt mig än.

Märta, tack igen!!!
Kram!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Hej

Skönt att höra från dig och att allt är lugnt just nu. Den där oron som gnager i dig är befogad. Två veckors nykterhet är inte något att lita till. Och som du vet har fler av oss samma erfarenheter. Det jag vill varna dig för är att OM han tar till alkoholen igen så kommer han att falla djupare. Det gör man varje gång. Man faller djupare och djupare, och det går snabbare och snabbare. Och då är det oerhört viktigt att du håller dig borta, annars är risken att du dras med en gång till. Var vaksam på vad som händer nu omkring dig och er.

Själv har jag fått nya reaktioner av mitt ex som nu fattat att jag inte vill träffa honom något mer. Han är galen just nu och jag är så tacksam att jag har mina vänner omkring mig. Vem vet, han kanske står här vid dörren när jag minst anar det. Jag har förstått att det är extra svårt att bryta upp från en dysfunktionell relation och där det är vreden som får relationen att bestå. Jag är livrädd för hans ilska som alkoholen utlöser. Han saknar all impulskontroll då. Ja usch, här är det inte bara att gå sin väg.

Vär rädd om dig lillablå, vi är många här som tänker på dig. Gå ut i solen, njut av livet, andas och gå på din magkänsla/ Kramar Märta

Profile picture for user Pellepennan

Mie skrev i blueyee's tråd " Dricker min sambo för mycket????" den 5 april förra året:

"4st folköl 3,5% är ju som en vinare i %... 14%.
Tänker man så... så är det inte så bara... "

Tänkte inte på det...
Men hon har ju rätt!!!
Igen!
Ska komma ihåg det här, jag har en känsla av att det argumentet kan komma att få användning... tyvärr...

Jag känner mig ganska stark just nu! Men ändå lite paranoid... pratade med T igår på telefon och jag tyckte att han lät som om ett par öl slunkit ner, men samtidigt har jag inte sett ett spår av några burkar nu på två veckor... vågade inte fråga.. han var trött och stressad och hade jag frågat hade han gått i taket, det är jag helt övertygad om... ska slå en signal ikväll lite senare och lyssna av, tänkte jag... usch, så här vill jag inte ha det!!!

Han gav mig extremt dåligt samvete för en vecka sen, när han frågade vilka jag pratat med och tutat i att han har problem... så nu har jag fått mina föräldrar att låtsas som inget och komma ut till oss på fredag med en liten inköpt ranson från tyskland... och det gör jag dels för att rädda mitt eget skinn, dels för att testa honom... kan han låta det stå? fegt av mig kanske...

Märta, om du visste vad du betyder, du och alla andra... Och de av mina arbetskamrater som vet och som stöttar... Jag ska vara vaksam och lyssna till det min mage försöker säga mig! Just nu vill den ha en macka med ost och sen lite choklad! Sitter i min lägenhet och jobbar med några foton, och varvar photoshop med alkoholhjälpen och alla gamla inlägg... antar att jag har blivit beroende av er alla! =)
TACK!!!
Stora kramar till alla som vill ha och behöver!!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Måste bara skriva av mig så att jag kan släppa och somna gott...
pratade precis med min skatt, och han pratade precis sådär sävligt som han gör när han antingen har druckit lite eller är extremt trött... frågade honom och han lovade och svor att han inte druckit, han har tydligen sovit mycket dåligt natten till idag och är trött. Vet inte vad jag ska tro riktigt. Det knöt sig i magen på mig när jag hörde hur han lät... men jag får väl tro på honom den här gången och släppa det som ett barn släpper en ballong och ser den sväva iväg mot himlen, och konfrontera om och när jag får mina misstankar bekräftade... eller också skaffar jag mig fler ballonger, håller fast vid dem tills de blir tillräckligt många för att jag ska kunna flyga bort med dem!
God natt alla starka vänner som kämpar för sig själva och andra!

Profile picture for user Pellepennan

Lillablå

Snälla, snälla akta dig nu. Vad jag känner igen mig. Vet du, det här att "testa varandra" det är att gå in i en tyst överenskommelse där du tar ett stort ansvar för honom. Du vet innesrst inne nu var det barkar hän men ändå vill du inte veta eftersom det gör så jävla ont. Just detta kommer han att trycka på och just detta kommer att ge dig ännu mer dåligt samvete för. Snälla, snälla, lyssna till din oro, till din magkänsla. Och du, om du får din oro bekräftad, vad gör du då? Du har ju fått den bekräftad så många gånger redan. Kommer du att gå den här gången? Det oroar mig också att du får din omgiving att gå in i det här. Medberoendet handlar om starka krafter lillablå.

Vad jag är mest orolig för är den irritation och ilska från honom som du beskriver. Och mönstret är tyudligt. Nykter upp till två veckor, sen en liten en, och en liten till och så.... När väl raset kommer blir det djupare, med ökad ilska, aggression och frustratiuon. Ju mer du kommer att konfronera honom, ju mer slår det tillbaka på dig.

Det är ohyggligt att se någon falla som man älskar. Det är ohyggligt att lämna den som man vill dela resten av sitt liv med. Men jag vet att om jag stannar kvar hos mitt ex jag älskar så kommer hans förakt mot mig att öka, jag kommer att gå under. Jag hoppas att du stannar kvar på den här sidan och fortsätter att skriva. Jag håller med dig om att man blir beroende av den här sidan.

Nu ska jag äta lunch med mitt ex syster och berätta allt. Jag har on i magen. vill inte lämna ut honom men förstår att det är ett försvar från min sida. Alla kuld och skam förhållandet burit med sig, allt ansvar jag har tagit för att förhållandet ska fungera. Hon ärdessutom en klok kvinna och kan ge mig det stöd och skydd som jag kommer att behöva. För nu vet mitt ex att jag aldrig mer kommer tillbaka och han kommer inte låta mig gå i första taget. Vi kämpar på lillablå, lova att du är rädd om dig/ Kramar Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta, tänker på dig och önskar dig lycka till med lunchen....
Och jag tar allt du säger till mig och har det med mig och
funderar och funderar och...
Önskar jag kunde hjälpa dig! Fast å andra sidan är du bra
på att hjälpa dig själv, du är stark!
Ta hand om dig!
kramar!!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen

Nyss hemkommen från lunch, det var så skönt att få berätta allt. Nu är det upp till hans familj att agera, själv håller jag mig på rejält avstånd. Som hans syster sa, så länge du besvarar hans kontakter, så länge kommer ni att ha en relation. Och så länge han har en relation med dig, så länge får du klä skott för hans frustration, ilska, ångest, elakheter, misstag, supande etc. När du inte finns där som en livboj sjunker han mot botten och det är dit han måste för att be om hjälp. Det kan låta konstigt men jag känner mig befriad nu, jag har brutit tystnaden och jag möts av värme, förståelse och stöd. De som dricker blir experter på att isolera oss eftersom de även måste isolera sitt drickande. Och går vi in i ett avtal bidrar vi till att de kan fortsätta. Det är en hård och smärtsam insikt men nog så sann och viktig att ta till sig.

Jag är en stark och klok människa. Lillablå, du är också en stark och klok människa och som är till stöd och glädje för mig och många andra här. Glöm aldrig det. Och glöm aldrig att det inte finns något vaccin för att hamna där vi är nu. Det kan drabba vem som helst, precis som beroendet kan drabba vem som helst. Och när det gäller dig och mig så är bara i olika faser just nu, du och jag.

Jag vet att det är så svårt för dig just nu men allt jag kan uppmana dig om, och jag gör det om och om igen, lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Det är INTE du som dricker, det är ALDRIG ditt ansvar om T dricker. Tar du det på ditt ansvar kommer han aldrig att lägga av. Tar du det på ditt ansvar kommer han fortsätta beskylla dig, ge dig dåligt samvete, ge dig en klump i magen, sno din energi, förstöra din sömn. STÅ PÅ DIG VÄNNEN!

Kramar Märta

Profile picture for user Pellepennan

Jag måste intyg min vördnad för din kunskap och erfarenhet Märta. Du skriver så rätt och så sanningsenligt. Det är min innerliga önskan att lillablå följer i dina steg och att ni får uppleva det fina livet utan alkohol.

För det finns en framtid !

Profile picture for user Pellepennan

Jo, kom på en bra liknelse som jag måste få delge er alla. Jag jobbade i många år som badvakt och fick lära mig att det är förenat med livsfara att hoppa i och försöka rädda en person som börjat sjunka i vattnet eftersom den personen kommer grabba tag i dig och klättra på dig för att hålla sig över ytan. Själv trycks du ner under ytan i ett järngrepp och drunknar. Jag tycker att den beskrivningen gäller oss medberoende. Ju mer vi försöker hålla den med missbruket över ytan, ju längre hålls vi under ytan själva.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Ni är kloka och fantastiska människor!!!
Så tacksam för att ni finns!!

Det första jag fick höra när jag blev upphämtad utanför jobbet igår var: "jag blev väldigt ledsen över att du trodde att jag hade druckit igår..." (Frågade när vi pratade på telefon kvällen innan) Snacka om att sätta punkt och stopp och strypa all kommunikation där och direkt. Jaha. Och sen kom det: "jag vill inte göra någon stor grej av det, jag vill bara att du ska veta... " Översatt: Bli inte den där hysteriska jobbiga kontrollerande människan nu igen, håll bara tyst och fråga aldrig igen om jag druckit... Ni som har mer erfarenhet än jag, är det korrekt översatt?

Paranoid som jag är, så var jag tvungen att kolla barskåpet när vi kommit hem, och nyckeln låg inte precis som den gjorde när jag lämnade huset senast, men ginflaskan hade samma nivå... hann inte lukta/smaka, men jag antar att han varit mer noga med att fylla upp den här gången... eller också hade jag fel. Vem vet. Släpper iväg det med en... gul ballong, det är ju ändå vår alldeles snart!!! Längtar efter de första tussilagosarna!!!

Stora kramar till er alla, med önskan om en lugn och skön helg!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Det du är med om kallas för överförande av skuld och skam. Anfall är bästa försvar, eller hur. Du har tolkat det helt rätt. Det är så otäckt när man känner sig osäker och förvirrad med det är just det han vill för det är då han ha makten. Du kan läsa mer om det på den här sidan:

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp.

Det är inte någon rolig läsning men jag har i alla fall fått mycket hjälp av den, jag läser varje dag just nu för att orka. Du ska veta att jag brottas varje dag med min kärlek och längtan efter mitt ex trots att han har gjort mig väldigt illa. Jag längtar så mycket efter den tid då han inte är det sista jag tänker på innan jag somnar och det första jag tänker på när jag vaknar. Varje dag är en kamp för mig att inte ta kontakt med honom.

Jag tänker också på det du skriver om att du släpper i väg din oro i din ballong. Allt som jag inte fått prata med mitt ex om, allt som gjorde mig ledsen och orolig, det trodde jag jag kunde släppa. Men det lagrades i kroppen på mig och jag till slut drabbades jag PTSS (posttraumatiskt stressyndrom). Dessutom är inte förhållandet särskilt jämställt om man inte får bli bemött i sina känslor.

Du är INTE paranoid. Men du uttrycker rädsla och oro när du undrar om han har druckit och det är befogat. Men du kan inte leva i en relation där du inte är trygg, det måste bygga på tillit till varandra och jämlika förhållanden. Jag vet inte om du känner i gen i det här men jag var ständigt orolig när han ringde, mailade eller när vi skulle ses. Jag visste inte om han var nykter eller inte, visste aldrig vad som väntade mig. Jag gick sönder till slut. Åh, jag gråter när jag skriver det här för det gör så ont i mig, jag är så sårad och kränkt i mitt innersta. Jag har fått betala ett väldigt högt pris för min kärlek och det är så ohyggligt orättvist.

Var rädd om dig, lova det. Ha en fin helg/ Kramar Märta

Profile picture for user Pellepennan

jag känner åxå detta.att känna att jag inte kan få vara öppen i min relation,det tar stryptag på mej,skrämmer mej något alldeles hemskt.
Jag har åxå druckit.Men varit nykter i långa perioder.
När vi fick vår son tex hade jag en lång period på 12 år.Min sambo dock ej.Och jag MINNS,innan jag till slut avslutade vårt förhållande,hur jag hade så ONT i käkarna.All ilska var det,som samlades där,för jag fick inte ut den på ngt sätt eftersom vi inte kunde ha en dialog.
Du har rätt att vara en fri människa o må bra i dej själv!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Hur har du det, hur var helgen, tänker på dig... Jag har nu kommit in i en ny fas där jag börjar komma till insikt om vad jag egentligen har varit med om. Det gör så in i h-e ont i mig för jag känner mig så kränkt och lurad. All min kärlek och tillit, till ingen nytta.... Läste att det här är en del av bearbetningsfasen när man äntligen brutit upp. Skönt, då är jag normal. Men det gör lika ont i alla fall :-(

Jag träffade exets syster och fick veta en hel del, och inser att det inte handlar om mig utan om honom. Det var så himla skönt att få pata, få lätta på trycket och lämna över men framförallt bryta tystnaden. Det är så sjukt hur vi går in i detta medberoende och "skyddar" den vi älskar. Men till vilken nytta? Det gör ont att komma till insikten att man brukat våld på sig själv. Varje dag är en kamp för mig just nu, ett steg i taget, ett steg framåt!!!!!

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Hej Märta!
Jag lider verkligen med dig. Samtidigt avundas jag dig för att du tagit steget mot ett lyckligare liv! T har hållt sig nykter. Vad jag vet. Tror faktiskt att han hållt sig och det känns ganska bra. Men ändå får jag en oroskänsla när jag tex tagit upp plats på bordet för att min dubbla sats kanelbullar (till mormor Märta) ska jäsa och han tänkt sig lägga gipsplattor där och såga... Eller när jag frågar om jag kan hjälpa till med maten och han säger "gå du och vila lite om du vill", och när jag väl vaknat 5 minuter innan maten är klar får stå ut med en sur och grinig man som egentligen velat ha hjälp och är sur för att han får göra allt hela tiden... han lagar mat och jag diskar, plockar undan, tvättar och dammsuger och fixar... han lagar mat och bygger lite då och då i barnens rum.. .

Fy vad jag låter bitter. Antar att jag är lite lätt bitter. Det var inte så här jag hade föreställt mig vårt förhållande...

När vi senast pratade om alkoholen och han lovade att inte dricka mer i garaget, uttryckte han att han inte fixar mitt behov av närhet och bekräftelse hela tiden, så nu vågar jag inte krama honom heller... i allfall inte mer än en gång om dagen, möjligtvis två...

ska till hans syster och svåger på lördag, äta lite sushi och spela lite sällskapsspel och dricka lite vin. Ska bli rätt trevligt! Antar att det blir första gången vi dricker något på knappt 4 veckor då. Undrar hur det kommer att gå. Fixar han att bara dricka lagom, eller kommer det gå överstyr, och vad händer dagen efter, kommer kroppen skrika efter mer av det där han inte fått på en månad... Det märker jag väl, antar jag... Han har ju hållt sig i 3 veckor nu, och jag börjar faktiskt tvivla på mig själv. Tänk om...

Men Märta, om du bodde i samma stad som jag, så hade jag bjudit med dig till min mormor Märta och så hade vi suttit där och ätit hembakta kanelbullar och lyssnat på fåglarna utanför! Du stöttar mig och jag vill stötta dig! Ta hand om dig!

Kram!
/K

Profile picture for user Pellepennan

Hej Märta och lillablå,
Jag är så enormt förbluffad över hur lika våra känslor, upplevelser och reaktioner är. Min man och jag lever tack och lov inte tillsammans men när jag blir förbannad på honom när han super och vrålar rakt ut i telefonen som i torsdags så försvinner han i flera dagar. Vägrar svara i telefon. Det är helt sjukt vad jag går igång på det, jag blir som besatt och måste få kontakt och sen förlåter jag och vi blir i hop igen. Om och om igen. Det är hans sätt att hålla mig i schack antar jag, hans lilla makttripp i sitt sjunkande skepp. Nu håller jag på och stålsätter mig för att säga nästa gång har är drucken i telefonen (han dricker inte när vi ses) att jag vill inte prata med honom när han är full. Jag ska inte gå igång känslomässigt inom mig mot honom. Om han sedan är borta i flera dagar ska jag banne mig inte ringa honom en enda gång och sen får det hela rinna ut i sanden. För jag vet att han aldrig kommer att ta sig för att kontakta mig själv. Det är ju illa ser jag nu när jag skriver det. Hur lite kan man egentligen vara värd?
Jag hoppas att det går bra för dig Märta, jag är rädd för att det ska komma hemska känslor om det tar slut. Men det känns mycket bra att höra att det finns någon annan som kämpar fastän det gör så ont. I dig lillablå känner jag igen så mycket av att känna sig som ett rö för vinden. Hans arga känslor som styr och dina rädslor framåt i tiden.
Ibland tänker jag att ska jag aldrig mer få se fram mot en utlandssemester eller sköna helger med gos och mys? Jag kräver det senare av min man som är oerhört motsträvig och stel utan alkohol i kroppen. Jag längtar så det gör ont efter närhet och kroppslig kontakt.
Era inlägg är otroligt viktiga för mig, jag känner mig så bekräftad i det jag går igenom. Tack.

Profile picture for user Pellepennan

Tänk vad det kan kännas skönt att få finnas till för någon, att skänka lite styrka och kanske ge lite hopp... bara genom att jag skriver av mig och sätta ord på det jag funderar över! Tack Andrea! Tack för att det jag går igenom på något sätt kan ha nåt gott med sig!

Profile picture for user Pellepennan

Kära lillablå och Andrea

Tack för att ni finns! Ja, det är riktigt riktigt tufft just nu. Jag tänker på mitt ex hela tiden, vill bara ringa och säga "förlåt" trots att jag inte gjort något, satte bara en gräns att jag tycker att det räcker nu med hans elakheter, beskyllningar och påhopp. Vill bara att vi blir vänner igen, hatar att inte få reda ut allt, vill bara känna att det finns ett litet hopp om att..... Och han vet ju det, han vet ju precis vilka strängar han ska spela på. Och jag åker dit igen och igen och....

Men så vänder det, jag tänker att jag är värd en relation som bygger på öppenhet, tillit, kärlek och jämlikhet. Jag är värd en relation där jag kan få säga att jag är rädd, att jag behöver, att jag ororar mig, att jag önskar mig, att jag vill. Det pendlar verkligen just nu. Men jag vet, jag lyssnar till min magkänsla, jag vet att om jag skulle beveka honom, så skulle hans förakt mot mig ta fart med en kraft som jag aldrig skulle kunna hantera. Det är det inte värt. Dessutom skulle jag bruka våld på mig själv på ett sätt som skulle leda till att jag aldrig skulle hitta tillbaka till mig själv igen. Det är som att "vinna eller försvinna". Medberoendet är så hemskt att ta sig ur, det är en j-a kamp just nu.

Håller med dig lillablå, tänk vad härligt om vi bodde i samma stad och kunde sitta med levande ljus och bara dela erfarenheter och äta kanelbullar. Vilken tur att vi har hittat varandra här i alla fall. Nu ska jag krypa ner i sängen med en deckare och förhoppningsvis sova en god natt. Vi hörs snart, sov gott lillablå och Andrea/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen,
Denna sida är guld värd, inget snack om saken. Era berättelser är guldkorn, något att hålla fast vid när det stormar. Trodde inte att någon annan kände en sådan desperation över att inte få kontakt och lägga allt till rätta, förrän jag läser era inlägg. Särskilt ditt Märta. Det är väl det som är beroendet ett fruktansvärt sug efter att göra allt bra igen med sin alkoholist. Läskigt. Jag har börjat se så många likheter bakåt i tiden.

Min nuvarande man är mager, nervös, känslig, ett otroligt bekräftelsebehov, behöver hjälp med mycket. Är väldigt snäll, mjuk och underbart vacker. Och givetvis är han en man som jag verkligen har det bra med i sängen. Hur kan livet vara så j-la orättvist. Men så kommer den andra personen fram och vips försvinner jag ur hans horisont. Kommer någon med en flaska så bryts alla våra planer och löften. Nu vet jag inte längre om jag vill mer. Känner en konstig kyla och ilska och jag är rädd för den lessenheten som jag tror ligger någonstans och lurar. Ikväll ska vi ses och jag vet inte vad jag ska säga. Vad kan man säga? Jag har berättat för honom om begreppet medberoende och att jag ska försöka ta hand om mig själv bättre och att det kommer antagligen leda till en del förändringar. Han kommer antagligen bara dra sig undan framöver och få ytterligare en anledning till att supa. Men då ska jag försöka, i kärlek, säga adjö. Underligt nog känner jag inte längre något hopp, har inga förhoppningar längre kring vårt förhållande. Kan det vara så att jag inte längre är kär? Efter detta uppvaknande, kan kärleken försvunnit till honom? Eller kommer det komma ett fruktanksvärt bakslag?

Hoppas du fick din goda sömn Märta och att deckaren kunde avleda dina tankar en stund. På sistone har jag bara gått och lagt mig och läst hela kvällarna. Underbart med böcker men lite ensamt. Ska försöka bli mer social framöver. Snart är luckorna i mitt kök färdigmålade och då ska jag ha en fest. För mig och mitt kök!!

Kramar och lyckönskningar till er Märta och lillablå!

Profile picture for user Pellepennan

Hej Andrea och lillablå

Det blev en god natts sömn men vaknade i mardrömmar. Jag bearbetar mycket sorg och smärta nu och jag tror det svåraste är att jag egentligen behöver mycket tröst och omsorg efter allt som har hänt eftersom jag är så tilltufsad i själ och hjärta. Och det är nog därför min längtan efter mitt ex tar fart. Precis som du skriver Andrea kan han vara så varm, kärleksfull och nära. Det här är medberoendets riktiga helvete. Jag har inte träffat honom sedan sista helgen i januari och det känns som en evighet.

Det värsta är att det inte är någon idé att försöka bli vänner, att försöka avsluta vår relation på ett hälsosamt och "normalt" sätt. Han har en egen tolkningsram och hävdar att han har tolkningsföreträde. Det innebär att allt som jag säger vänder han till sin fördel och jag ska stå där med skammen. Och jag vet att jag aldrig kommeratt få upprättelse, jag kommer aldrig få höra honom säga förlåt och ta på sig ansvaret för vad han har gjort. Det gör så ont just nu.

Jag längtar efter lugn och ro, jag längtar efter att mina tankar och känslor tar en annan väg, ett annat fokus. Jag längtar efter att sorgen ska ebba ut ur min kropp och att glada varma lyckokänslor bygger bo i stället. Det är bara att vänta ut det hela. Ett steg i taget, ett steg framåt är ett steg bort från allt.

Jag är så lad att jag hittade hit till det ähr forumet och jag är så tacksam att vi kan skriva till varandra och dela våra svårigheter. Ni ger mig ett stort stöd och lättar min sorg. Tack för att ni finns/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen!
Ville bara skriva en rad, sitter i min lilla stökiga etta, jag har precis kommit hem från en fikastund hos mormor, tillsammans med mor och bror. Insåg igen att jag har det ganska bra, jag har en underbar familj som stöttar mig och backar upp, och jag får hela tiden höra från arbetskamraterna att de fångar upp när jag faller... Trösterikt! Och era ord stöttar!

Insåg att jag inte somnat med hans armar omkring mig på typ en månad. Tror bara att vi lagt oss samtidigt typ tre gånger den senaste tiden, varav två när han ville få till det... ska det vara så? Svar: Nej. Inte i mitt liv. Inte i min värld. Där är 5 minuters närhet innan man somnar lag. Gemensam och av båda parter grundad lag. =)

Just nu mår jag ganska bra. Just nu är jag ganska stark.
Önskar jag kunde dela med mig lite till andra som kan behöva lite. Dessutom har jag förslappade rumpmuskler, efterdyningar av ett svårt diskbråck, men det ska jag lösa tillsammans med min sjukgymnast! Det var en parentes.

Sov gott kära vänner och jag önskar er varsin lugn natt utan mardrömmar eller annat joks!
kramar!!
/k

Profile picture for user Pellepennan

Men käraste lillablå

Känner igen din rädsla. Vet precis vad du pratar om. Känner igen mig. Det är då fan att pendla mellan att känna sig stark och känna denna rädsla. Just nu mår jag bra, just nu är jag ganska stark - rädsla för...... RÄDD!. Du skriver det sälv, du sätter orden på pränt lillablå!!!!!!!

Jäg är ockå så rädd. Rädd att förlora, rädd att bli övergiven, rädd att bli sviken. Men du, vad är vi mitt i det här? GÅ PÅ MAGKÄNSLAN!!!!!

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

I dag ville jag så gärna vakna i hans famn, se in i hans varma blick och känna mig älskad. Men det går inte. För den blicken kan utan förvarning vända till något kallt och hotfullt, en blick som ser på mig med förakt och avsky, en blick som inte längre skyr något. Och den blicken är jag så rädd för. Den blicken hotar mig, kränker mig, förminskar mig, minskar mitt handlingsutrymme. Och eftersom den kan komma helt utan förvarning kan jag inte kontrollera den och hålla den ifrån mig.

Jag måste komma i håg den svarta blicken varje gång min längtan efter honom tar fart. Jag får aldrig glömma att om jag går tillbaks så kommer den svarta blicken att göra mig ännu mer illa än förra gången.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta lilla,
det du skriver är mina tankar.
känner med dig...

ska till en väninna och fika nu, och var nästan orolig för att
tala om det för honom, att jag skulle bli sen...

måste nog ta tag i saker och ting nu...
samlandet av kraft går lite långsamt bara!
finns här för dig, och för månha av er andra, ni är i mina tankar mest hela tiden!
Kram,
/k

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Det är så lätt att säga "GÅ"! Jag vet. Jag har sagt det själv men så hamnade jag där själv. Det finns inget vaccin. Men farao vad svårt det är att gå, att lämna det som man vant sig vid, särskilt när man inser att självkänslan är i botten. Den sista veckan har varit att gå igenom skärselden. Men jag är kvar, jag har inte ringt, jag har inte skickat sms, jag har inte kontaktat honom. Det stärker mig. Och jag börjar upptäcka att musiken, smakerna, bilderna, tv-serierna, skämten, och allt annat som jag förknippar med honom och "oss" inte längre har samma starka inverkan. Kanske kanske jag börjar jag sakta men säkert ta mig ur det här på riktigt nu. Ingen ska tro att det är lättare att ta sig ur ett medberoende än ett beroende. Folk skulle bara veta. Och att lita till sitt eget känsloliv är inte det lättaste när känslolivet är så himla tilltufsat redan. Eller hur?

Jag vill inte säga "hurra vad jag är bra..." bara för att jag befinner mig var jag är i dag. Jag har ingen aning om vad som väntar mig i morgon. Men vad jag vill säga är att tillsammans med goda vänner, goda vanor, er alla på detta forum så kan det gå. Och när botten är nådd så är den nådd. Lillablå, låt det ta den tid det behöver, det gjorde jag. Och du.... du har redan startat processen. Jag tror att du är en stark tjej med skinn på näsan innerst inne. Det är bara lite tuffare för oss. Låt det ta den tid det behöver lillablå men glöm aldrig bort magkänsklan. Det värsta du och jag, och många andra, kan göra är att bruka våld på oss själva.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Gå direkt i fängelse, utan att passera GÅ.
I morse började jag lite senare än T. Han hade missuppfattat mig och trodde att jag började samma tid som honom, så när han försov sig för att jag inte sett till att han gått upp i tid, var det mitt fel, han tänkte inte argumentera men jag sa att jag böjrade åtta igår. Tydligen. Där försvann mitt goda morgonhumör!

så jag fortsatte i samma griniga stil och kollade ginflaskan. Och minsann, det var en knapp centimeter mindre i den. Japp. Vet fortfarande inte om jag ska konfrontera honom om det, vet inte om jag orkar. Men i allfall. Jag tog min vanliga runda, ut i garaget, kolla runt lite, kolla lite här och där inne också för säkerhets skull. Aldrig hittat nåt inne. Men idag! En tom flaska Absolut Citron, fin fyrkantig jubileumsflaska med kork-kork, längst upp i en garderob dit inte barnen når, bakom massa annat bröte. Och kondens i flaskan. Antar och hoppas att den är gammal. Och längst fram i skåpet stod ett glas. Finare och dricka ur glaset än ur flaskan antar jag... Flaskan kan få vara så gammal den vill, men det är INTE NORMALT att ha sprit och ett glas i en garderob! Så det så!

I morgon ska vi till hans syster och äta sushi och dricka vin och spela lite spel, och han föreslog att vi kunde ta oss till Linné och ta några öl innan... INNAN! Ska göra allt för att det inte blir så...
Nu är hans 4 vita veckor slut och jag är livrädd för hur det kommer gå nu. Önskar att han kunde göra bort sig ordentligt så att jag får den där sparken i baken som jag så väl behöver...

Märta, du är stark! Starkare än du tror! Jag är stolt över dig, att du inte hört av dig, inte ens ett litet sms! Jag vill säga HURRA VAD DU ÄR BRA!!! Du har kommit en bra bit på vägen, och på något sätt bereder du väg för mig! Tack!!!

Måste ut och jobba nu, men Märta, du och alla andra finns i mina tankar hela tiden!
Ut i värmen i helgen och skaffa ett par fräknar!
Koltrasten sjöng för mig i morse, tror att han var skickad just till mig en av högre makt!
stora kramar!
/k

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag tänker mycket på hur du och jag, och andra som skriver här har det. Det går åt så mycket av min tid och min energi att tänka på mitt ex, längta, vara arg, gråta, tvivla, vara rädd och orolig. Så har det varit så länge, det känns som om jag bara vill kapitulera. Det är väl nu när det är tyst och lugnt omkring mig som sorgen och smärtan får en chans att komma ut, allt måste ju ändå bearbetas. Men jag är hellre ensam i min ensamhet än ensam i tvåsamhet, där du är nu lillablå och där jag var så länge.

När jag läste ditt inlägg så fick jag tillbaks kraften att fortsätta framåt. När du berättar hur du har det så kommer alla hemska minnen tillbaka med kraft. Jag vill aldrig mer tillbaka till det där helvetet, till den svarta blicken, till sveken, rädslan och den ständigt gnagande oron. ALDRIG MER! Även om det känns som ett helvete nu så kommer helvetet bli värre om jag kapitulerar. För det kan bli värre, mycket värre. Och då tror jag inte att jag överlever smärtan och sveken en gång till.

Tack alla ni underbara människor som skriver här och ger mig stöd och kraft och modet att gå! Jag hade inte klarat det så här långt utan er. Tack lillablå för dina fina ord, det värmer så.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Nu går jag hem från jobbet för idag, ska fira helg, eller ja, fira och fira... vet att vissa kommer vilja fira att den vita tiden är över, nu är det bevisat att det är JAG som har problem, nu kan vissa dricka fritt igen...

Önskar mig själv och alla andra en ångestfri, orosfri och lugn, skön och solig helg!
Tänk på all styrka och allt mod vi tillsammans delar!
Kramar till alla som vill ha och behöver!!!
/k

Profile picture for user Pellepennan

Lillablå

Hoppas att din helg varit bra och att det gick bra igår. Det är ingen rolig känsla att gå med oron över vad som ska hända när den vita perioden är över. Det är som ett gummiband som hela tiden spänns. Först kärleken och värmen, sen bråken, sen uppbrottet, sen tystnaden, sen väntan, sen försoningen och så börjar det om. När jag tänker på det blir jag helt matt. Jag har haft en riktigt jobbig vecka men känner nu att det börjar släppa lite. Vad jag längtar efter att bli fri från honom, jag sitter ännu fast i hopp och förtvivlan, somnar med honom i mina tankar och vaknar med honom i mina tankar. Det tar en så ohyggligt lång tid att ta sig ur medberoendet, men det måste gå, får aldrig glömma den svarta blicken, det mörka i honom.

I dag är en ny dag, en annan dag, en dag i lugn och ro. Ett steg framåt, ett steg bort från allt.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Mitt medberoende har många ansikten, hittade de här på en intressant länk:

* Mina goda känslor om vem jag är kommer från att vara omtyckt av dig.
* Mina goda känslor om vem jag är kommer från att bli accepterad av dig.
* Mina tankar koncentreras på att lösa dina problem eller lindra din smärta.
* Mina tankar koncentreras på att var dig till lags.
* Min självkänsla stärks av att jag löser dina problem.
* Min självkänsla stärks av att jag lindrar din smärta.
* Jag åsidosätter mina egna intressen och hobbies.
* Jag är inte medveten om vad jag känner - jag är medveten om vad du känner.
* Jag är inte medveten om vad jag vill - jag frågar vad du vill.
* Jag är inte medveten - jag antar.
* Drömmarna jag har om min framtid är bundna till dig.
* Min rädsla för att bli avvisad bestämmer vad jag säger eller gör.
* Min rädsla för din ilska bestämmer vad jag säger och gör.
* Jag ger för att känna mig säker på vår relation.
* Min livskvalitet står i proportion till din livskvalitet.
* Jag känner mig ansvarig för andra när jag: skyddar, räddar, kontrollerar, tar på mig andras känslor.

Jag blir så ledsen för jag finns i så många av dessa påståenden. Vad är det för liv jag levt med denna man? Jag höll på att drunkna för han höll mig under ytan, klättrade på mig för att själv hålla sig uppe. Jag kan aldrig rädda honom, jag kan bara rädda mig själv nu.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta...

Du pratar mkt om det mörka & dom svarta ögonen.
Jag får rysningar av att tänka på dom svarta ögonen... vad som kan hända då mörktret kommer över honom.

Det är väldigt viktigt att aldrig glömma det som har varit, för att kunna ta sig framåt.
Vårat förflutna är våran biljett till framtiden.

Tycker mej höra hos de flesta medberoende att det är just de svarta ögonen man kommer ihåg.

Måste få ta tid, låt känslorna hänga med förnuftet...
Det går att bli fri från det svarta.

Kram från Mie...

Profile picture for user Pellepennan

Mie

Jo, jag vet men just nu måste jag komma i håg det för att inte vika mig igen. Jag vill ju så gärna bli fri från allt, från längtan, sorgen och smärtan. Jag vill ge plats åt allt det ljusa, fina och hälsosamma som man kan uppleva i relationer. Jag är bara så förbannat trött på att känna mig så här tilltufsad.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta...

Det är så skönt att höra din beslutsamhet... din insikt & ditt mod.
Dina tankar är långt före dina känslor.
Snart kommer dom att synka.
Då kommer friden som ett brev på posten... el ett mail på datorn....

Du har plats för det ljusa som väntar.
Rensa bort det mörka i lagom takt så kommer dt av sig självt.

Kram från Mie.

Profile picture for user Pellepennan

Oj.
Medberoendets många ansikten slog till mig mitt i magen...
Det värsta är att jag läste de två första utan att se nåt konstigt
med dem, det var precis som om det var så det skulle vara...
Först när jag kom till den tredje och fjärde hajjade jag till och
fick läsa om de första... Och insåg att det var ju inget positivt
alls som stod där!!!

Har haft en bra helg. Fick frågan om jag ville ha ett glas vin på
fredag, tackade nej, han blev väl inte helt överlycklig... det
innebar ju att inte han heller fick dricka...

Lördagen var trevlig och spenderades hos hans syster med
familj, sushi, vin, öl och sällskapsspel. Han var glad, busig, och
på ett strålande humör, och höll om mig och klappade på mig...

Igår tittade vi på en film. Vampyrkillen dumpade sin människo-
flickvän och hon frågade om hon inte var bra nog för honom...
Jag frågade T detsamma, halvt om halvt på skämt...
Inget svar.
Klappade honom lätt på kinden, sa: "Inget svar...?"
Jo, sa han, du duger när du är på gott humör...
Jaha. Jag mår inte alltid bra, har mina dippar, det är sån jag är.
Och att veta att jag inte FÅR må lite sämre, ha mina svarta
dagar gör ju inte att humöret går uppåt direkt. Jag är jag och jag
duger tydligen inte. Sa lite försiktigt i morse att jag blev ledsen,
jag kommer aldrig må bra hela tiden. Fick då höra att jag inte
behöver vara deppig 95% av tiden. Nähä. Det behöver jag inte.

vem vill må dåligt?

Märta, hoppas att den här veckan blir bättre och att allt går lite
lättare än förra, och att du känner att livet kommer tillbaka till dig!
Tack för att du bryr dig om!
Kram!
/k

Profile picture for user Pellepennan

Hej lillablå

Jag gjorde som du, läste de två första utan att reagera. Men sen, då insåg jag att fokuset ligger på honom inte på mig själv, att jag blev någon genom honom. Då hade det gått långt. Det är viktiga rader som kan läsas många gånger. Skönt att höra att du har haft en lugn helg, det behöver du. När det gäller T:s kommentarer så känner jag så väl igen det. Har ofta fått höra att exet älskar mig men.... Alltid detta tillägg, men... "Du är bra men du kan alltid bli bättre". Hela tiden sökandet efter bekräftelse som inte kommer och som sänker självkänslan, sakta men säkert. Och då mår man sämre och sämre. Vi stöttar och stärker men får inte någon axel att luta oss mot eller famn att krypa in i när vi behöver stöd och tröst. Det krymper utrymmet i relationen, får oss att sluta bejaka oss själva och våra behov. Så var det i alla fall för mig. Det är en ond spiral som drar ner oss djupare och djupare. Kommer då alkoholen med i bilden....

Fick ett mail från exet:s syster i går som berättade att han var på väg hem till mig i lördags men hon hade stoppat honom. Tack o lov. I dag är en må-bra-dag. Har sovit drygt tolv timmar i natt utan att vakna en enda gång. Det var så himla skönt att titta på klockan och räkna sovtimmarna, jag blev så glad. Kanske det äntligen äntligen vänder nu. Sakta men säkert uppåt igen. Tack alla underbara människor som stöttar....

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Det är många som lever genom andra utan att kanske ha direkta beroendeproblem.

Det har slagit mig många gånger när jag tittar på profilbilder på Facebook. Framförallt många kvinnor med barn lyfter fram barnet och är själva i bakgrunden och det där går igen när man möter dem irl. I och med att de fått ett barn har de plötsligt blivit "Någon". Borttappad självkänsla eller ??

Tyvärr är detta ett faktum även hos många beroendefamiljer som varit nyktra i många år där ena partnern inte klarar av att skaffa sig ett eget liv. Den frigörelseprocessen är inte helt lätt utan det kräver ett bra arbete och en nyfikenhet på det nya livet. Min fru (ja det finns en fru Adde :-) ) hade målet väldigt klart för sig och då går det naturligtvis mycket lättare men det är nog inte helt lätt att ta klivet rakt ut det okända efter många år av självutplåning. Al-anon har tillsammans med Familjeveckan varit en mycket bra grundplåt i hennes liv och som hon har nytta av i en mängd olika sammanhang.

I och med att ni tagit steget att dela er vardag med oss så har ni tagit ett stort steg till ett bättre liv.

Sköt om er det är ni värda !

Profile picture for user Pellepennan

Tack Adde!
Tack Märta!

Idag känns det som om jag håller på att få halsfluss...
Ganska skönt att vara lite sjuk på riktigt, istället för att
bara må lite dåligt utan att det syns på utsidan..
Och så ska jag visa lägenheten för min hyresvärds skull,
kanske ska han byta den mot nåt i stockholm, och oj,
då blir jag ju bostadslös! Inte rådlös, jag kan alltid bo i
källaren hos mormor, hon skulle älska det, men att flytta
hem till T känns totalt fel. Det göra jag bara inte!

Hoppas att ni slipper de onda halsbakterier som flyger runt!
Men kom ihåg att de INTE går att ta död på med hjälp av
någon guldfärgad dryck eller så, det är bara honung, citron
och vila som gäller!!!

Kramar i regnet!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Lova att du inte flyttar hem till T ännu. Bor du i andra hand eller? För du vet väl att du kan åberopa hyreslagen om du har ett kontrakt på lägenheten. Den här veckan påbörjar jag min tredje månad av separation. Trots mycket smärta känns det som att tiden gått väldigt fort. Jag tänker mycket på oss och vad som har hänt men känner ändå att det är värt all smärta, all sorg, all längtan, för att bli fri!!!!! Jag läste en intressant artikel i går om försoning, att det ligger i människans djupaste grund att vilja försonas. Men hur försonas man med en människa som inte tar ansvar för sina handlingar? Och hur försonas man med sig själv, accepterar vad som hänt, lämnar det och går vidare i frihet? Jag längtar efter försoning med mig själv......

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta lilla...
Jag lovar och svär att jag inte ska flytta hem till honom... Vill inte och ska inte.
Kanske kan det här leda till nåt gott, en arbetskamrat har tydligen någon kontakt
som hon skulle kolla lite med! Hade varit en helt underbar nystart!

Nu ska jag åka hem till honom idag, och fira påsk med honom och barnen. Vi får
väl se. Jag är på väg, men vet inte när och hur. För om jag är bra nog åt honom
när jag är glad, och om han uppfattar mig som deppig 95% av tiden, så betyder
det att jag är god nog åt honom 5% av tiden... Och jag är bättre än så! Jag är
värd mer än så! Jag är värd någon som älskar mig för den jag är, vilket humör jag
än är på, för inte blir man gladare om man vet att man inte får vara deppig!

Önskar er alla en underbar helg med sol, värme och kärlek!
Stora kramar!!!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Önskar dig en bra påsk med kärlek och tillit. Jag pratade nyss med en nära vän som har det som oss, som nu bestämt sig för att gå. Vi pratade om goda män, om goda relationer där tilliten får blomma. Utan tillit kan man inte bygga en nära relation. Det finns goda män, det finns goda relationer, det gäller bara att sätta värde på sig själv och skapa dessa. Vi är värda goda relationer lillablå.

Att vara nerstämd ingår i att vara människa. Och det är väl självklart att man sjunker när man lever i en instabil relation. Låt honom inte lägga börda på dig, det är ju han skapar din oro. Jag vet att det är ohyggligt svårt att hålla kritiken ifrån sig, den äter sig in när den kommer från den som man satsar sin kärlek på. För min egen del känner jag att tårarna börjar ta slut och ilskan tränger sig fram i stället. Jag är så inåt skogen förbannad på att den människa som jag älskar har tagit min kärlek och tillit för given och dessutom missbrukat den. Hur konstigt det än kan låta så är det så befriande med ilskan, känns som jag är på rätt väg nu. Det är som att proppen gått ur.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta!
Hoppas att du fått en lugn och skön helg för dig själv eller tillsammans med nära och kära som verkligen bryr sig om dig! Min helg har varit lugn. Förvånansvärts lugn... Det regnade i torsdags och han skyllde på matlagning och barn för att slippa hämta mig vid bussen, det tar typ 15 minuter att gå, men HA, han hade druckit gin! Och precis öppnat en flaska vin...

Totalt under helgen gick det 3 flaskor vin och ett 6-pack 3,5:or, lite gin, och sen ölen och snapsen han fick när vi besökte hans föräldrar. Men han har varit lugn, lite lätt irriterad då och då, men annars lugnt. Önskar att det kunde gå åt helvete istället, så att jag fick en anledning att bara sticka. Är så förbannat feg! Och jag fasar för att vara ensam, för ensam kommer jag att bli. Har många fina underbara vänner, men alla har familj och de flesta har barn, vilket innebär att jag kommer att bli femte hjulet eller inbjuden lite på nåder... jag vet att det inte är så, men oron finns...

Råkade avbryta en av hans berättelser när vi var på middag hos hans familj, frågade en snabb fråga till hans svåger som satt mitt emot mig... han tystnar och jag känner hur arg han är... och jag sa bara att "nu är T arg för att jag råkade avbryta, nu ska jag vara tyst"... hur kul är det, hur liten och skiten känner man sig då? Som ett tillrättavisat barn... och de få gånger jag ville säga nåt var det alltid någon annan som började prata, och avbröt och antagligen var det T flertalet av gångerna...

Märta, jag har det ju bra jämfört med hur du haft det... hur har du orkat? Du måste vara fantastiskt stark, dels som orkat med så mycket som du gjort och mest av allt för att du gått och stått upp för dig själv! Du, Mie, och mamma-46 och många fler är mina allra största idoler!

Hade jag kunnat hade jag velat bjuda er på mina hembakta bullar och kaffe på en filt i en park i stan! Vem vet, jag kanske gör det, så får de som bor i min stad och som är kaffesugna dyka upp!
stora varma kramar till alla som orkar läsa och bry sig!!! och till alla andra också!

Profile picture for user Pellepennan

Hej lillablå

Härligt att höra från dig och att du haft det förhållandevis lugnt. Du ska veta att jag känner igen mig i så mycket som du erfar och känner. Men glöm aldrig att det är en smygande process. Hade jag fått snytingen i början av vår relation, då hade jag klappat tillbaks och bett honom dra åt... När smällen kom hade det gått väldigt långt faktiskt och jag hade redan brytit med honom en gång. När jag gick tillbaka var han underbar mot mig, vi hade en fin höst tillsammans men sen bröt helvetet löst vid juletid. Och då blev det så mycket värre. Alla dessa ord, blickar och kommentarer som äter sig ända in i själen. Allt nedlåtande, allt missnöje, alla svek från den man som jag älskar och vill dela mitt liv med. Jag var totalt nedbruten lillablå och jag var förvirrad och kunde inte försvara mig mot honom. Han hade flyttat gränserna för mig och jag förstod inte längre vad som hände.

Jag tror inte att jag är starkare än någon annan. Det handlade bara om att jag till slut kom till insikt om att jag är utsatt för psykisk terror av en man som är alkoholist. Jag var totalt nedbruten i min självkänsla och det är ju därför det blir så svårt att gå. Jag bad om hjälp, insåg att jag inte klarade att gå ensam. Jag går i tearpi, jag äter antidepressiv medicin och jag går på mindfulnessbehandling. Och så har jag er på forumet samt mina vänner.

Jag vet att läkningen i min kropp kommer att ta år, att det blir ärr som sätter sig i själen. De syns inte men de finns där. Jag vet att jag måste vara snäll mot mig själv nu och ge mig tid. Jag tillåter alla känslor som finns i min kropp att komma till uttryck, jag tillåter mig att känna kärleken till mitt X även om jag aldrig mer kan gå tillbaka. Jag är inte ensam, det är inte du heller lillablå. Men glöm inte att det är just rädslan för att bli ensam och övergiven som spelar oss ett spratt. Det är också den rädslan som T, mitt X och andra spelar på.

Påsken har varit underbar för min del. Lugnt tillsammans med vänner, mycket skratt och framför allt lugn och ro. Det känns som en evighet sen. I dag ska jag gå och fika med min dotter som varit i Paris. Hon lever med en underbar man, det ger mig hopp och skänker mig glädje i vissheten att det finns många goda män- och människor.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta,
nu ska jag hem till min mormor Märta och bjuda henne på
kaffe och hembakta kakor... Att baka är nog min terapi!
Var sjukskriven för en massa år sen, och under två års tid
bakade jag varje vecka, och lämpade av allt hos min älskade
mormor... terapi för mig och gott för henne!

T är utomlands i jobbet och kommer hem på torsdag kväll.
Var hemma i min lilla etta igår, och oj vad skönt det var...
satt och läste och läste i Berras helt underbara fina tråd,
och bara njöt! Har snart läst igenom det hela, och den mannen
skulle jag vilja ge en stor bukett pinfärska nyplockade vitsippor,
han ger mig lika mycket glädje som de första blommorna om
våren! Men i vilket fall som helst, det var skönt att vara hemma
och skönt att vara ensam! Ingen oro över om han druckit, hur
mycket, eller om han är grinig eller glad! Så skönt!

Men jag tror att han känner av det här... skickar söta små sms
från landet utanför, föreslår att vi ska gå på fotomässan när han
kommer hem, för jag älskar fotografering, och så vidare... Gör
det inte lättare för mig att ta mitt pick och pack och lämna...
men samtidigt vet jag att jag måste! Blir ju helt puckad och
hjärntvättad av att leva det liv jag lever just nu!

Vad glad jag blev över att du har en dotter som har hittat en prins!
Hoppfullt! Eller som någon skrev, hoppingivande! =)

Måste gå nu, lovade mormor att handla lite mjölk på vägen!
Ta hand om dig Märta, och jag ska ta hand om mig, och alla som
håller till här måste göra det samma!
Kramkram!!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen...
var hos mormor idag, lika mysigt som vanligt...
pratade lite med min moster igen, hennes första man var typ alkoholist.

jag berättade lite om mitt obehag och oro att jag gör nåt fel, hur klumpen kommer i magen... tex när T missuppfattar mig och tror att jag börjar tidigt, och jag får dåligt samvete över att han kommer för sent till jobbet eftersom jag inte gått upp som vanligt och väckt honom... eller när jag ställt bullarna på jäsning på köksbordet när han vill lägga gipsplattorna där för att såga till dem och istället får lägga sig och kolla en film... Eller när jag precis ätit en skål flingor till lunch och han vill åka och köpa middagspizza för att han är hungrig... Eller när jag pratar lite för otydligt för att han ska uppfatta vad jag säger då han hör lite dåligt... Oron för att göra något fel som leder till antingen irritation eller till att han inte tycker om mig...

min älskade moster frågade om de här tendenserna funnits i tidigare förhållanden också... och visst har de det... så med en gång kom klumpen i magen... kanske är det jag iallafall?

ett annat exempel... jag avskyr att laga mat. baka är terapi, men matlagning tortyr... skulle steka fiskpinnar och göra pulvermos till lunch... som han sa, eftersom det är sån lätt mat kanske du kan fixa det? Stekte fiskpinnarna på medelvärme i typ 6 minuter som det stod på paketet, men när pojken tar första tuggan är de djupfrysta... just den här dagen var jag lite nere, och eftersom jag misslyckats med nåt som var så himla enkelt blev jag skitledsen, överreagerade och gick och fällde ett par tårar på toa. Anyhow, jag skulle göra om försöket igen i helgen, och det såg han, och passade på att tala om för mig att "du steker väl dem på medelvärme den här gången?" jag svarade "eller också gör du det" och han kontrade igen med "eller så steker du dem på medelvärme den här gången?" och jag svarade "eller också äter vi köttbullar"... vet inte om jag överreagerade, men det kändes så himla onödigt att han skulle påminna mig om att jag misslyckades förra gången... trodde han inte att jag kom ihåg det eller? dessutom blev han skitsur efter min sista kommentar och skrek nåt i stil med att det är ingen idé att han säger någonting till dig över huvudtaget, jag blir ju ändå bara sur... jag antar att jag överreagerade... jag vet inte...

så nu sitter jag här igen med mina h*vetes alla tvivel. är det jag eller inte?

plockade en minibukett vitsippsknoppar till mormor, i hemlighet tillägnad Berra, och solen lyste och jag köpte en ny väska eftersom jag fått nåt vidrigt färdigtuggat tuggummi från spårvagnen på min gamla, det var en helt ok eftermiddag, och så en enkel fråga och jag tappar helt styrfart och guppar upp och ner på vågorna utan att veta vart jag ska...

nu ska jag säga godnatt till mig själv och sova på saken.
God natt!

Profile picture for user Pellepennan

Lillablå du verkar vara en fin människa både klok och snäll! Tänk på det .. Jag får klump i magen när jag läser dina inlägg! Har själv växt upp med mkt våld och hot. Min mamma gick och det är jag så tacksam över, vet att det inte är så lätt! Snälla lämna din man du är värd så mkt bättre!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Det är INTE du som gör fel, det är dina gränser som flyttas och det gör dig mer och mer osäker. Vem som helst kan steka för mycket eller för litet, koka för mycket eller för litet, glömma skruva åt en kran, ställa skorna fel eller vad det nu kan handla om. Så vad är problemet? Jo, han kommer aldrig att bli nöjd vad du än gör. Han kommer att hitta fel hela tiden, påpeka dessa på det öppna eller subtila sätt som gör att självkänslan knäcks till slut. Precis som Petra får jag ont i magen när jag läser vad du skriver, skulle så gärna vilja kunna göra något för dig.

Lillablå, det är inte dig det är fel på. Men du har börjat tvivla på dig själv nu och det är allvarligt. Du vet ju, jag har själv varit där och jag vet precis hur du mår. Du måste akta digså du inte sjunker ännu mer.....

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Är så trött, så trött...
fick ett litet bryt på jobbet idag, egentligen helt utan anledning, det var lite diskussioner om hur vi ska jobba under en vecka i juni när några kollegor ska åka bort... lite rörigt och lite oroligt, och jag började helt plötsligt gråta där jag stod. Droppen som fick det att rinna över... Säger kroppen nej nu? Eller var det ännu en reaktion över att inte vara tillräcklig? Vet inte, spelar väl egentligen ingen roll, men nu är jag trött... så in i märgen trött...

Skrev igår om att jag hela tiden oroar mig för vad och hur jag gör saker och ting... och egentligen är det väl inte det viktiga, utan det som verkligen ska ha betydelse är hur min oro blir bemött... tänk om jag hade fått en lång, varm kram, och ett par lugnande ord som: men du, det där var väl inget, spelar ju ingen roll, jag älskar ju dig, vet att det är jobbigt nu, men vi tar oss igenom det tillsammans, jag tänker inte lämna dig, vi hör ju ihop... så vansinnigt långt från verkligheten...

i julas någon gång mådde jag som allra sämst. han förstod inte, tyckte bara att jag var irriterad och näbbig... har väl antagligen skrivit om det här tidigare, men sk-t samma.. försökte förklara en kväll vid matbordet, och han satt och skrek med besticken mot tallriken ni vet, sådär så att det skär i öronen, och bara var extremt arg/frustrerad, hela han skakade... och där satt jag och grät så att tårar och snor bara rann... och han var arg... han har en chef vars hustru är deprimerad och har försökt ta sitt liv ett par gånger, och hur arg som helst säger han till mig:
jag tänker INTE bli någon ny förnamn efternamn... där är min verklighet...

hoppas att jag får kraft och mod och att jag växer mig starkare i takt med blåsipporna ute på gården, och att jag orkar ta mig ut.

tack för att ni finns!
nu ska jag göra mina övningar som sjukgymnasten gett mig, med antikrundan i bakgrunden, och sen läsa min bok och äta lite choklad! en lugn och skön kväll, för en mycket trött kristin
God natt alla underbara människor!

Profile picture for user Pellepennan

Världens bästa sjukgymnast!
Var där i morse, och hon har lovat att hjälpa mig, de har beteendevetare och kbt-are och allt möjligt på samma ställe, hela kittet liksom, tar hand om oss från topp till tå. Så jag har idag anmält mig till en kurs i mindfulness, med avslappning, yoga och sånt, den börjar om tre veckor.. och sen kan jag få tre enskilda samtal också, med en kognitiv beteendevetare... nu ska jag ta tag i mig själv och se till att JAG mår bra!

Det känns inge vidare idag, rätt kass faktiskt... Jag ska stanna hemma i min lägenhet istället för att åka till honom, lite orolig för hur det beskedet tas emot... Men solen skiner, jag ska äta lunch med en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag har världens bästa arbetskamrater!

Hoppas ni alla mår bättre än vanligt idag, för ni är värdefulla och väl värda en glad och lugn och härlig fredag!!! kramkram!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag går på mindfulness och det hjälper mig jättemycket. Hoppas att du får ut lika mycket som jag. Min kurator är utbildad i KBT, utan henne hade jag inte suttit här idag. Vet du, när man är på väg in i en depression, för det sker förr eller senare när man lever i ett medberoende under en längre tid (och det är helt normalt), så kan obegripliga händelser utlösa starka reaktioner. Jag antar att din kropp, liksom min gjorde, gått in i full beredskap. Men ingen människa klarar att kroppen står i ständig beredskap för att man inte vet vad som väntar. Jag lovar, man går sönder till slut.

I går hade jag en riktigt tung dag med mycket tårar och sorg som vällde ut. Men jag bestämde mig att låta eländet komma, att känna efter, att vara snäll mot mig. Jag har utvecklat ett otroligt försvar mot att känna, kanske ett resultat av allt som hänt mig. Sen sov jag, djupt och skönt. Idag mår jag mycket bättre och ska hem till en kär vän/kollega på middag i kväll och det ska bli så roligt. Bara att känna glädjen är så befriande.

Lillablå, var snäll mot dig själv och ge dig själv tid att gå igenom den här processen. Det måste få ta den tid det tar. Jag kan bli tokig över att min längtan efter X:et poppar upp och ger mig sån smärta, men jag vet att det måste få vara så. Det är många faser att gå igenom och jag behöver inte vara duktig eller stark. Jag behöver bara vara i de känslor som jag bär på.... Jag vill inte bruka våld på mig själv längre. Ett steg i taget är ett steg framåt och ett steg bort från det svarta, eller hur?

Jag håller tummarna att solen och värmen kommer i morgon/ Kramar i massor till dig från Märta

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen...
fick panik i går... ginflaskan var påfylld...
gick på fotomässan och hade det rätt trevligt, han är go och glad
och vi trivs... MEN jag hade med min klump i magen...
när vi kom hem frågade jag honom om han mixtrat med ginflaskan
igen, och han säger nej, det enda jag gjort är att jag fyllt på med
den andra flaskan, den jag fyllde på med den där gången...
han tar fram alkhomätaren och visar mig, han vill övertyga om att
han inte mixtrat... och den visar strax under 40%.

Nu är jag tillbaka på noll igen. Det känns som om allt bara finns i
mitt huvud. Som han sa: "du bygger upp en hel värld runt det här!"

Han dricker en hel del, men han gör det öppet. Lördag kväll drack
han en och en halv flaska vin, jag drack ett halvt glas... och ett par
öl också.

Helt snurrig... är det jag..? kanske bara intalar jag mig att han är
elak också, jag vet inte det heller just nu...

jag får väl se tiden an, och försöka se objektivt på det som händer
runt mig...

Skulle behöva en objektiv osynlig ängel här, som kan tala om för
mig vad som är riktigt och vad som är överdrivet av mig...

ledig idag, så nu ska jag städa lite och kanske gå ut och kratta lite
löv för att skingra tankarna!
kramkram!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Vad betyder utslaget på alkoholmätaren egentligen? Det är väl inte konstigt att du "Bygger upp allt" kring hans alkoholintag, det är ju den som skapar all stress och oro och som reglerar er relation. Och skulle det vara bättre för dig att han i stället dricker öppet? Har du funderat på varför han inte förstår och bemöter din oro?

Jag har suttit och läst i genom en massa mail från mitt X, valde att spara allt och nu med lite mer distans ser jag hur galet allting har varit. I stället för att bemöta mig i min oro har han anklagat och förebrått mig i stället, bland annat att jag inte litar på honom. Jag tror inte han varit/är kapabel att se någon annan än sig själv och sina egna behov. Jag vet inte om nedanstående kan vara till någon hjälp för dig men jag läser dessa rader varje dag (du hittar det på TuvaForum).

Må solen skina på dig idag och att klumpen i magen låter dig vara ifred/ Kram Märta

_______________________________________________________________________

SUND KÄRLEK INNEHÅLLER:

Trygghet - att du kan räkna med stöd och en trygg famn och inte behöva vara rädd för att stå helt ensam.

Säkerhet - att du kan räkna med honom och inte ska behöva känna dig rädd för hur han ska reagera, att han kommer att ta hårt i dig, knuffa dig, trycka ner dig, slå dig, skrika åt dig eller utsätta dig för annan form av vanmakt.

Omsorg - att du ska känna att den du är tillsammans med är lika mån om att ni ska ha det lika bra i relationen.

Respekt - att du aldrig ska behöva behandlas på så sätt att han sätter dig på undantag eller skriker fula saker åt dig.

God vänskap - att du ska känna att ser dig som sin vän och behandlar dig som det, alltså inte vara vara misstänksam och se dig som en fiende.

Empati - även om han själv inte är i samma situation som du och inte gått i dina skor, så har han möjlighet att sätta sig in i att du har det svårt istället för att vara kall och oförstående.

Stabilitet - du ska inte behöva känna att den du är tillsammans med säger en sak för att handla helt tvärtemot.

Uppskattning - du ska känna att den du är tillsammans med är glad att vara tillsammans med en fin tjej/kvinna som du, att han lyfter upp dina goda sidor istället för att håna/förlöjliga och klanka ner på dig. Han ska känna sig stolt över dig.

Acceptans - att han inte kräver det omöjliga av dig och sätter upp högre krav på dig än vad han själv kan leva upp till. Att han inte ägnar sin tid till att döma dig.

Frihet - att du har rätt att röra dig i livet. Ingen människa har rätt att begränsa dig så att du känner att du inte kan fortsätta ditt sociala liv. Du är lika fri i ditt rörelsemönster som han är.

Bekräftelse - alla människor behöver bekräftelse så låt honom inte tro att det är något fult och säga åt dig att du kräver för mycket. I en sund relation ger man varandra bekräftelse och det kommer naturligt eftersom man vill säga ja och lyfta fram den man älskar och är rädd om.

Öppen kommunikation - du ska våga berätta saker för den du är tillsammans med utan att vara rädd för att han ska döma dig, anklaga dig, skrika åt dig, slå dig eller på annat sätt straffa dig.

Lika värderingar - om den du är tillsammans med tycker att det är viktigare med status, pengar och göra roliga saker som måste kosta än att ha det bra när du t ex har en svår period i livet där du inte har gott pengar. Då visar han vad han värdesätter högst. Tyvärr är det inte dig och er, utan sig själv och sina egna behov. Han förlorar dig hellre än att han låter sina egna behov stå tillbaka för en tid.

Sex som är ömsesidig njutning - du ska känna att han är rädd om dig, att han inte bara tänker på att själv på tillfredsställselse för att sedan lämna dig. Du ska heller aldrig behöva känna dig tvingad till att ha sex - en sund man vill inte och har inte sex med en kvinna om hon inte vill.

Jämlikhet - att det som gäller för dig gäller också för honom, att det som gäller för honom gäller också för dig.

Profile picture for user Pellepennan

Förlåt, jag gick kanske för hårt fram nu, det var inte meningen i så fall lillablå. Det är bara det att jag känner igen mig så mycket i hur du har det och jag vet, precis som du, att det inte är sunda relationer när man lever i ett medberoende....

Kram Märta