Idag är det över 18 månader sen senaste alkoholintaget. Det har varit en fantastisk resa hit och jag har forumet och vännerna här att tacka för mycket. Det har för mig inte funnits någon klar linje mellan att "förändra mitt drickande" eller det "vidare livet". Nu idag ett och halvt år senare känns de som att jag lämnat så mycket bakom mig att jag trots allt kan se det som ytterligare en ny start. Jag kan inte hävda att jag klarat det, men jag har klarat det så här långt. Det är stor tacksamhet jag känner att ha lyckats förändra en så svår sak som ett problematiskt förhållningssätt till alkoholen faktiskt innebär.

Fortfarande kan det idag kännas lite surt att inte kunna, vilja, eller våga dricka i sociala sammanhang eller till middagen. Men det priset jag betalar är så ofantligt mycket mindre än den risk och enorma avgrund och nedsida som riskeras i ett försök. Det är alltså ett lätt val att välja bort alkoholen ur livet. I synnerhet om man tänker på det som var innan, det var ju inget liv, det var ju faktiskt ett rent helvete...

Jag fortsätter att läsa härinne till och från. Det är viktigt att inte riskera att glömma vart jag kom ifrån. Jag vet idag att minnet av hur illa det var, är just det som gör att glädjen över förändringen är så stor. Det är faktisk en stor tacksamhet.

Så nu fortsätter färden på den nyktra vägen.

Lev väl alla!

//PP

PP

Låter såklart galet, vem räknar efter så lång tid?! Faktum är att jag inte funderar så mycket längre, men när jag väl tänker tanken blir jag glad och tacksam. Det är i år 9 år sedan jag hittade hit. Efter ett misslyckat försök och ett par år av fortsatt drickande, genomförde jag ytterligare ett försök. Har grym respekt för alla som nu kämpar här inne. Stötta varandra, ge inte upp. Mina forumvänner var ett enormt stöd för mig. Lycka till alla!
//PP

Hej vännen,

Grattis till dina dagar! Låt det bli många tusen till!

Förstår att du inte förstår... Jag skriver väl det rätt ut. En person som inte vill mig väl längre - har listat ut att jag är jag.

Men jag kikar in här ibland och tittar till er alla. I övrigt mår jag jättebra, vilket jag hoppas att du också gör. <3

Bamsekramen

PP

Fårstår inte riktigt, men det var snällt skrivet, Skillnaden! ☺
//PP

PP

Det regnar. Jag ligger i säbgen och äter färskt bröd med mogen Roquefort ost. Ett sådant tillfälle då ett minne av mitt tidigare alkoholindränkta liv fladdrar förbi. Nu är det inte så längre, gott är det. På sista tiden har tillfällena tilltagit igen då jag kommer i närkontakt med alkoholen. Hör säkert ihop med årstid och fler spontana sociala kontakter.

I samband med mitt nuvarande arbete blev jag igår hembjuden till en framgångsrik person. Ok, tänk er en skala på 0-10 så är det en klar 10 - åtminstone när det gäller pengar. När jag kom dit för en husesyn vid 5-tiden hängde han med sin brorsa, båda påtagligt berusade.
Alldrig träffats tidigare. Trots överflöd och löjlig rikedom, en ganska trevlig kille i min egen ålder. Han visade runt och tillslut den stora stoltheten - baren. Han förklarade med ett skratt att han är både arbetsnarkoman och alkoholist...
Alkoholen och problemen de medför är lika för alla. Men på denna nivån är det ingen som ifrågasätter. Personalen öppnade bara dyrare flaskor. Jag hade redan under rundvandringen klargjort för tjejen som serverade att hon kan servera mig vad som, utan att fråga, så länge det är alkoholfritt. Varför gjorde gör jag så? Det är säkert en kombination av att jag inte vill förstöra stämningen, eller kanske vill slippa att förklara mig. Därför är det fiffigt att förekomma frågan.
Idag tillbaka till min egen verklighet. Den är mycket enklare, och den är alkoholfri!

Trevlig helg!
//PP

Det finns ingenting att förstå ♥️ Bara att ta emot! Jag har följt dig så länge och tyckt om och tycker om det jag läst och läser, så jag ville ge dig blommor och choklad, värme och kärlek. Så är det ?

IronMike

Jag är nog ingen uppfattar som ensamen, massor av ”vänner” på sociala medier, folk som hälsar på mig överallt där jag bor, ett hälsosamt yttre. Dock så umgicks jag tidigare endast med kriminella missbrukare, de var mina vänner, de s.k tuffa killarna. Sedan träffade jag en kvinna, valde en ny väg i livet, slutade missbruka droger och alkohol, allt frid och fröjd, nästan....Åren gick, vi fick 3 underbara barn som är små fortfarande (förskoleålder). Med tiden började jag dock må dåligt, jag kunde i perioder bara ligga i sängen med ångest, trött jämt, min fru fick mig då ta kontakt med psykvården, det resulterade i en diagnos som påminner om bipolär sjukdom, fick mediciner, funkade bra till en början, men sedan avtog effekten och mina depressioner blev djupare och med tätare intervaller, nu började även mitt drickande öka. Psyk hade skrivit ut mig då diagnosen var klar, jag skulle ha kontakt med VC framöver, kontaktade dem ang medicineringen som inte fungerade, sedan blev det bollande mellan VC och psyk några vändor, båda parter pekade på att det var de andra som skulle hjälpa mig, så jag orkade inte, jag hittade en egen väg, 2-3 snabba öl och all ångest var borta direkt, det var så skönt.

Jag insåg att min självmedicinering var en farlig väg, men tänkte att jag fick vara nog med att inte överskrida dessa 2-3 öl 3-4 gånger i veckan, det gick såklart åt helvete. Smygsupandet satte fart, ljög för familj och planerade noga hur jag kunde dricka utan deras vetskap, jag blev snabbt mästare på det, nu i slutet drack jag 4-5 dagar i veckan, när jag var på fester eller liknande med min fru blev det på tok för mycket med minnesluckor som ett brev på posten.

Så vart landar detta då? Jo. Mitt allt vill lämna mig, dock inte pga supandet, för det visste hon inte ens om, det finns andra själ ej värda att ta upp i detta forum. Hon sa det för 4 dagar sedan, att hon vill skiljas, ångestens kraft blev ohanterbar, grät okontrollerat, sa farväl till mina nyvakna småbarn, min fru försökte få mig att lova att inte skada mig, jag ville inte det och lämnade lägenheten i chock, tog tåget till stan, köpte 3,5:or på Pressbyrån och svepte så många jag kunde, sedan kom planerna på att avsluta mitt liv, men hur? Jag visste att det måste gå snabbt, hoppa från bro? Allt i huvudet var kaos. Några människor måste ha uppmärksammat mig och ringt polisen, måste sett att något var galet.

Lite senare satt jag iaf mot en husvägg med tårar sprutande, polisbilen stannade bredvid mig, 2 underbara poliser kom ut, vi pratade länge, jag försökte gråtande förklara allt, jag gick med på att köras till St Görans sjukhus, där fattades beslut på Vårdintyg, alltså tvångsvård, jag blev inlåst i 24 timmar, hemskt men bra personal omkring mig, läkaren som skrev ut mig erbjöd tid hos beroendemottagning dagen efter, jag tog den då läkaren rekommenderade att jag MÅSTE börja där, så länge jag har missbruket kommer ingen psykologisk hjälp mot min sjukdom hjälpa, jag gick gråtande dit dagen efter.

Väl på plats samtalade vi om mitt mående och missbruk, erbjöds direkt på plats ett glas antabus, med puschning tog jag det, var ju inte alls min plan att sluta, bara minska korkad som jag är.

Nu är jag dock väldigt orolig för min kommande ensamhet, jag har mina ÄLSKADE barn, men ingen vuxen, jag har massa vänner som gärna vill ”ta en öl” med mig i sommar, men ingen nykter vän, hur ska jag ens kunna umgås på sociala sammanhang, vara den där tråkiga killen som är tyst, nervös och inte säger ngt? Glömde skriva att jag ibland får panikångest i sociala sammanhang också, alkoholen gjorde mig istället till festens självsäkra mittpunkt, det är borta nu. Alla mina skötsamma vänner var genom min fru, alltså hennes vänner egentligen, fan jag vet varken ut eller in.

Blev säkert märkligt inlägg, har jag ens en fråga? Kanske bara ville skriva av mig?

Var rädda om er, ska själv försöka sluta googla på om man kan dricka bara liiiite om det krisar här ?

PP

Välkommen hit!
Läser om det svåra du gått och går igenom. Som du säkert förstår är det klurigt att kunna ge något bra råd när vi inte har hela bilden. Ilska sorg och andra starka känslor lyser igenom, och såklart att du säkert känner att allt är orättvist, och att du inte har någon utväg. Du har garanterat en utväg, magen vägen tar sin tid. Jag skulle nog vilja råda dig till att tänka på det viktigaste först. Att få bort alkoholen ur livet. Du kan då tillbringa tid med dina barn vilket är bra för både dom och dig. Starta en egen tråd här och skrov om definitionen resa. Andra kommer stöta och genom att läsa andra, kommer du lära dig mycket. Det där med att dricka lite kan du glömma, och är inget att förlora energi på just nu. Du, dina nära örtte viktiga, och undvik för jösse namn att söka dig till "vännerna" som drar dig nedåt.
Hitta en hobby, vädra ur alkoholen så kommer du se mycket tydligare.
Stort lycka till!
PP

PP

Oj, vad det gjorde mig glad! Har inte sett
att du skrivit här innan?!
Vet alltså inte vad som fört dig till forumet. Alkoholproblem, eller medberoendeproblematik? Oavsett tack för de värmande orden, det var så fint!
//PP

Då blev det precis så som jag önskade ? Finns under ”Förändra....”, som Skillnad och fanns här en gång i tiden som Vilja.

Om du minns eller ej spelar ingen roll, huvudsaken är att du blev lite glad ?

God midsommar och finfin helg till dig, kloka, starka människa ?

PP

Så det är du! Såklart jag minns ☺
Då får hag nästan uppdatera mig en smula. Du vet, har i perioder blivit långt mellan besöken här, följer inte på samma sätt nya trådar. Det jag haft att vädra i ämnet har ju vädrats - ut...
Finfint att du är på banan ?
Glad nykter Midsommar!
//PP

PP

Kan nog vara så. De 14 första på grund av barndom, resterande 7 efter vald nykterhet. Tänkvärt en dag som denna - alkoholkulturens kronjuvel!
Glad Midsommar
//PP

Så skönt att ha sluppit dryckesvanorna. Inte för att midsommar var värst, det var mer vardagsdrickandet som blev det största problemet.
Glad midsommar!