av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Mie
lör, 2009-02-07 - 19:19

Hej...

Min älsta (13år) kan visa känslor & empati, men det blir jobbigt om man ska prata om dem & problem vill han hälst lägga vid sidan av sig.
Är ganska tyst & en funderare.
Min minsta (10år) pratar gärna om allt, med allt & alla...Det var ju han som förde hela detta problem till ytan...
Han är superkänslig för olika sinnes sämningar & känner väldigt mkt. Har & är fortf en väldigt aktiv kille, med mkt rörelse i kroppen.
Men som nu har blivit betydligt mkt bättre sen vi flyttade & fick lite mer lugn & ro.Han kan koncentrera sig mer i skolan.
Vilket är ett kvitto i sig att jag har gjort alldeles rätt.

Jag har mkt stöttning av min mamma. Har inte särskilt stor fam. så jag har typ bara min mamma & mormor, min pappa dog för ca 2 1/2 år sen.Träffar fortf hans fru regelbundet ... men det är min mamma som hjälper mej. jag jobbar varannan helg & Då är hon med killarna. Så jag har svårt att be henne så mkt mer eftersom jag tycker att hon ger mej så mkt tid iaf.
Även om jag skulle behöva lite mer egen tid.

Brukar sitta uppe när barnen lagt sig...& bara vara. Antingen med en bra bok el här på nätet el bara slötitta på tv:n,
men jag skulle behöva göra kul vuxensaker oxå...

Vi har varit iväg & ätit kebeb & hamburgare... skönt att slippa laga mat för en gångs skull...
& melodifestival kommer det att bli sen...

Satt & kollade igenom mina dikter...
Här kommer en från min tid i kaos...

Ser du det brutna leendet?
Ser du regnet som speglar ögonen?
Ser du skärvan som tränger djupare?

Ser du ravinen framför?
Ser du att himlen är mörk?
Ser du stormen som kommer?

Ser du att det är svårt att andas?
ser du se tunga stegen?
Ser du taggarna?

Snälla se mej...

.../ Mie.

Berra
sön, 2009-02-08 - 10:16

Go'morgon på er...!

Hoppas er helg har varit bra för er, min helg är som de senaste helgerna kanon!
Av en enda anledning egentligen, jag har låtit bli att dricka, konstigt va?
Det har varit en flerstegsraket, och alla fördelar kom inte på en gång, men nu efter dryga 2 månader så mår jag sk-tbra helt enkelt, jag kan rabbla upp hur mycket saker som helst.

I lördags morse vaknade jag på morgonen av att sängen var blöt igen, trodde att min ångest hade kommit tillbaka, men det var bara det att vi hade gasat på med alla element när det var som kallast, och nu hade det blivit mildgrader ute, så frugan svettades också, puh!

Och sedan måste jag erkänna en sak Mie, jag har varit i dimman!!!
Ja inte så som du tror, utan i den verkliga dimman, här i Stockholmsområdet ligger dimman tät denna helg. Och jag gör som jag brukar på helgerna, tar bilen till en av sjöarna och tar mig en promenad runt sjön med kameran i högsta hugg...

Det finns otroligt mycket vackra saker att titta på, jag sköt nog 2-300 bilder där de flesta blev kanonbra, jag älskar att vara i naturen och se på djuren.

Detta är en av mina "färgklickar" som jag skrev om förut, mitt fotande har blivit dubbelt så bra (kanske lidelsefullt) och det har blivit mitt största intresse numera...

Jag såg några några fotspår efter en fågel som går på näckrosbladen, den måste jag söka upp, någon form av vadarfågel gissar jag på...

Lördagskvällen tillbringade jag i en inomhushall vid en fotbollscup för min äldsta, det var jättemysigt att vara med alla de andra fotbollsföräldrarna, vi skrek och tjoade!
Det gick så bra, att jag kommer att få tillbringa även söndagskvällen där, kul faktiskt!

För är det någonting som är viktig här i livet så är det familjen, när din kropp blivit till jord eller aska så är det enda som finns kvar av dig, är dina gener i dina barn, ditt sätt att tänka måste du lära dem och föra vidare (inte hur man beter sig när man är full..)
Jag jobbar på det just nu, har lite att ta igen faktiskt..

Och sedan Mie, vi ser dig inte tyvärr, men hör dig! /Berra

Adde
sön, 2009-02-08 - 10:53

Ser du det glada leendet?
Ser du solen som speglar ögonen?
Ser du kärleken som tränger djupare?

Ser du den gröna gräsmattan framför?
Ser du att himlen är blå?
Ser du våren som kommer?

Ser du att det är frisk luft att andas?
ser du hejsanhoppsan stegen?
Ser du möjligheterna?

Jag ser dej.......

Mie
sön, 2009-02-08 - 16:45

Tack snälla Adde...

Vad fint att vända på den...
Du är ju helt underbar...
Det värmde!
Kunde inte låta bli att gråta en skvätt...

Jag har mest skrivit när jag mått dåligt eftersom det har varit vardagskänslan..
Hoppas att jag ska kunna börja skriva poss oxå...

Tack även du Berra,
det är inte så vanligt att ngn ser el hör...

Jag har ibland kunnat stå framför Barnens pappa för att jag vill diskutera el prata om ngt men han bara ser förbi &/el går.
Är inte van att få bekräftelse el att ngn tar sig tid att lyssna på mej.

Så TACK igen... / Mie

Adde
sön, 2009-02-08 - 20:49

God kväll Mie !

Tack för de goa orden !

Tänk att så små förändringar kan göra så mycket !
Knäpp dina händer och lägg märke till vilken tumme som kommer överst.
Gör om det igen med den andra tummen överst.
Visst känns det ovant men det är en liten förändring och den känns så stor !

Mitt favoritcitat kommer från Buddha : Det enda som är för evigt är förändringen.

Ha en riktigt bra kväll och sköt om dig. Du vet att du är värd det.

Mie
sön, 2009-02-08 - 22:56

Hej Adde,

Vi måste hela tiden jobba med oss själva & våra tankar.Vi blir lätt kvar i mönster som vi inte riktigt kan stå för...

Vi flesta är rädda för förändringen..när vi borde välkomna den.
Det är inte lätt eftersom vi inte vet vad som väntar.
Nästan alltid är förändringen bra. Ngt vi kan förlika oss med & må bra i.
Tills nästa förändring kommer, då är det samma visa igen.

Vi måste lära oss att vara trygg i oss själva...då bekommer förändringen oss inte...& vi kan välkomna den istället för att vara rädda.

Livet är i rörelse... häng med... /Mie.

Berra
mån, 2009-02-09 - 21:06

Hej på er igen!

Ville bara berätta att idag är jag på ett j-vla humör helt enkelt..!

Usch och fy, tjurig som en gammal etterbigga..
Egentligen så har det ingenting med alkohol att göra, ja möjligen att några andra (inte jag!) skulle kanske se detta som en anledning att ta till flaskan, men så kommer inte att ske...

Närå jag ska sitta här och tjura ett tag till...

Enda anledningen är väl att jag är förbannad på mitt jobb och att det är Måndag, och att jag ska behöva gruva mig i 4 dagar till innan det blir en efterlängtad helg, japp en alkoholfri sådan dessutom...
Hoppas att ni har det bättre/Berra

Mie
mån, 2009-02-09 - 21:39

Hej Berra...

Oj, det var ord & inga visor. Måndagar kan vara hårda mot oss alla. Vad har hänt på jobbet som känns så oerhört mkt?

Bra att du inte tar till flaskan, du är stark.
Ta fram din kamera & knäpp på lite färgklickar så kanske du blir på bättre humör...

Jag har oxå försökt ta tag i mina demoner... Skickat lite mail hit & dit om barnens & min sit just nu.. det blev som lite förmkt efter veckoträffen med barnens pappa i fre ju. Men det är bara att bita ihop & kämpa vidare.
Jag vet inte vad jag vill uppnå, men som det ser ut nu så är det inte ngn sund relation alls, & träffarna är kassa...

Vad hände med enkelt?... / Mie

Mie
tis, 2009-02-10 - 18:57

Hej...

Det var en sådan dimma i fm:as att man inte såg särskilt långt framför sig alls... senare under dagen kom solen & när man tittar mot skogen med all frost på sig så ser det lite magiskt ut... nästan som en svartvit värld, med massa olika nyanser...

Så vackert & jag tänker att det är för sånna ögonblick man lever & andas... Att stanna upp & bara ta in omgivningen...

Det är då man ska passa på att samla lite xtra energi ,för att kunna plocka fram då det känns tungt... / Mie.

Mie
ons, 2009-02-11 - 15:40

Hej...

Har nu fått svar på ett av mailen jag skickade ang min & barnens relation till deras pappa.
Vet inte om jag blev särskilt mkt klokare men kanske lite styrkt i att han på soc inte heller tycker att det är sunt, att vi borde minimera träffarna. Så nu ska jag bara samla mod, kraft & energi till att vara elak igen.

Elaka elaka Mie , som inte låter honom träffa sina barn.

Jag vet... det är han som gör valet då han forts dricka / droga.
Är så medveten om det att det gör ont.

Jag vill så mkt men det går inte min väg.
Jag bjuder hem honom till oss så att han ska kunna få umgås med sina barn & bevisa att han är värdig att kunna få vara med dem själv.
Vi har försökt hjälpa... men nu är det dax att ta ett steg tillbaka igen.
Få honom att förstå att vi inte finner oss i att han sitter här & sover (då jag tror att det är amfetamin avtändning)

Han måste förtjäna vårat förtroende... han måste bygga upp det igen & har massor att bevisa...

Skulle detta inte gå vägen så ska jag höra av mej till soc igen & då få till en träff med alla berörda (vuxna)... Deras ord väger som lite tyngre än mina...

Det kan ju hända att han skulle tycka att det vore skönt att få slippa våra träffar...

Vi tar tillbaka vårat liv & välmående... låter inte honom komma & trampa på våra känslor & förhoppningar.

Våra liv är så mkt mer värt... / Mie.

Mie
ons, 2009-02-11 - 17:50

Hej Ilvurten...

Hur mår du själv i din kamp?
Går det framåt?
Är vägen slingrig el håller du rak kurs?

Jag tror att jag är tvungen att dra en gräns för barnens pappa, eftersom vi inte mår bra i det som är nu.

Livet går vidare mot nya mål.... / Mie.

Mie
ons, 2009-02-11 - 20:30

Hej..

En mkt fin dikt...

Jag önskade många ggr att ngn skulle se & komma & rädda mej. ta över ansvaret.
Att det ska vara så svårt att be om hjälp.

& vilken lättnad när man väl gjort det.
Men det är ju då allt börjar snurra så fort, fortare än tid.
Hur ska man orka?
Man bara måste, det finns ingen återvändo.

Jag tänkte att om jag berättade & sa att jag inte skulle gå tillbaka så kunde jag inte göra det heller. En liten garanti & ett sätt att lura mej själv till ett bättre liv.

Jag lyckades, & under resans gång så förstod jag att man kan inte leva på det sätt som vi gjort att det inte finns ngt att gå tillbaka till.
Att jag har skrubbat ytan från smuts så att ingen ska misstänka ngt. Att jag satt upp ett fejkleende.
Att bubblan måste gå sönder ngn gång, det var bara en fråga om tid.... Hade jag släppt taget & litat på min högre makt lite tidigare så hade inte åren rullat på...

Men livet är ju inte misär hela tiden & man blir en mästare på att glömma & gömma de knasiga sit & stunderna...lägga det vid sidan om sig & forts tro att det kommer bättre tider bara jag gör si el så, & man väljer att inte se allt. El känna allt heller för den delen...

Jag har inte gråtit & kännt så mkt som jag gjort det denaste året... det har kommit som floder ur mej.
Nu när jag släpper taget & litar på min högre makt... min magkänsla... på att jag vet vad som är bäst för mej & mina barn...
Sakta men säkert tar jag mej ur medberoendet... & varje dag måste man kämpa mot demoner som försöker nästla sig in i mina tankar...
Jag vet & förstår vad medberooendet har gjort med mej & jag aktar mej för fallgroparna men kännslorna hinner som inte riktigt ikapp...

Jag vet att jag är värd att älskas & lyssnas på, det är vi alla... / Mie.

Adde
ons, 2009-02-11 - 21:16

Med risk för upprepning : Så lika vi är i vår sjukdom både beroende och medberoende. Jellinek-kurvan finns även för medberoende men jag har inte lyckats hitta en länk till en sådan sida.

Mitt första år så släppte alla mina spänningar med varierande framgång och styrka. Jag kunde börjar gråta för det allra minsta och blev så berörd av äkta kärlek att det kändes helt overkligt. För att inte tala om det första sexet i nykterheten! Snacka om fjortis-ångest !!!

Det tog lång tid för mig, säkert upp till 2 år, innan jag kunde hantera mina nyupptäckta och nymornade känslor. Jag hade ju förträngt alla typer av känsloyttringar utom ilska och hat och de gav ju inget positivt tillbaka. Idag kan jag nästan lyfta av att få ge och självklart ta emot ett leende utan baktankar. Per Gessle sjunger : "nu kommer alla känslor på en och samma gång" och det stämmer bara så bra.

För mig tog det ca 25 år av stegrande supande innan jag slog i botten och det tar nog minst den tiden för att uppnå en "normal" nivå igen. Jag jobbar på det !! ( Har faktiskt träffat 2 st 80 åringar med 45 årig nykterhet så det finns ju hopp !)

Om jag lär mig att älska mig själv har jag möjlighet att älska andra.

Bli den förändring du vill se i världen (Gandhi)

Mie
ons, 2009-02-11 - 22:24

Hej

Så är det ...alkoholen & drogerna i mitten & den beroende på ena sidan & den medberoende på den andra... sen måste vi ta oss upp över ytan från båda håll...

Så lika, så olika...

Vi är inte mer än människor som har samma känslor innom oss... i lite olika nyanser... & former...
Men det finns lika många sätt att utrycka dem som det finns människor här i världen.

När du skriver 25år så börjar jag räkna på barnens pappas drickande... om han började vid 12-13 års ålder & fortf håller på...så har han nu fixat ett gäng år, närmare bestämt ca 24-25 år han oxå... huva ligen... det är ju skrämmande.
Visserligen kanske inte ett beroende från början...men ett osunt drickande. Som har urartat till ett beroende.

Vilka demoner går han & bär på... jag har aldrig fått veta.
Det jag vet är att hans pappa oxå har ett alkoholberoende & att det varit tufft när han var liten, men när jag frågar ngt så säger han att hans pappa har facktiskt varit en bra pappa.
Jag kan tro att det finns mkt ångest i hans liv... skulle även kunna tänka mej att det kanske finns en bokstavskomb. som han oxå självmed.
Att det finns mkt smärta & dåligt självförtroende bakom fasaden...

Hoppas att han når sin botten snart så att han kan börja jobba med de känslorna...
Han har mkt att jobba med... för att kunna bli en hel människa...

Om vi alla tyckte om oss själva bara lite mer så skulle världen se annorlunda ut... / Mie

Mie
tors, 2009-02-12 - 18:28

Hej Axel...

Låter som en lysande ide att fira med päronsoda...

Grattis till dej,& din lyckade vecka. Verkligen ngt att fira.
Vet din familj om att du nu försöker sluta?
Jag blir så glad då jag hör att det finns en glädje i dina ord.Nu när du valt livet.

Jag har precis pratat med barnens pappa om att jag vill minska på träffarna. Frågade om han tyckte att träffarna är bra?
Han säger att han ska skärpa sig, men säger att det är för att det är fre & han är så trött & att vi har ätit som han somnar.
Jag säger att jag inte tycker att det är acceptabelt att han sitter & sover bort träffen & flera före det...
Att vi mår dåligt & att barnen tycker att det är konstigt...
Han skyller på att TV programmen är dåliga...
Det finns mkt att skylla på för att kunna skydda sitt drickande/drogande.

Han avsluta med att säga att jag kan ju ringa när han får träffa sina barn igen...

Elaka elaka Mie....

Men jag tar det.. så blir skulden lite lättare att bära för honom...
Han säger att han inte tar droger.
Well... jag vet bättre än att gå på den.

Känner mej lite starkare för varje dag som går...
Försöker leva livet & må bra i mina beslut... / Mie.