av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Fenix
mån, 2009-03-09 - 11:12

Hej Berra.
Det smärtar mig att höra att depressionen slagit sina klor i dig. Det finns en sajt som heter Terapisnack eller något liknande som kanske kan vara något. Förra gången jag var nykter någon längre tid, 1,5 år, blev jag också deppig efter ungefär ett år, visste inte vem jag var längre. Åkte till Mullingstorp för en kurs i självkännedom, det mest omtumlande jag varit med om på det personliga planet. Kan rekommenderas om du vill bli omskakad ordentligt. Tyvärr trodde jag efter ett tag att jag kunde dricka som andra, och efter ett halvår med alkohol föll jag tillbaks i mina gamla beteenden igen. Men hjälper inget annat så kan jag rekommendera detta ställe, mycket proffsiga människor som jobbar där. Tyvärr ganska dyrt om man ska betala själv.
Ha det bra, kanske finns det andra och billigare sätt att hjälpa dig igenom depressionen.
/fenix

Magnus
mån, 2009-03-09 - 12:01

Hej Berra.
Det finns riktigt bra självhjälpsprogram för depression på nätet. I vissa landsting kan man få det som första behandlingsinsats. Dom kostar ibland en liten avgift, då får man oftast även tillgång till personlig rådgivning. Jag kan inte rekommendera någon speciell. Sök så hittar du säkert dom.

Mie
mån, 2009-03-09 - 15:35

Hej Berra...

Tänker på dej & skickar dej lite ljus.
Både natt & dag.

En klar stjärna lysa över dej.
Solen strilar ner mellan träden så vänd ditt ansikte mot den.

Så kommer det att finnas ljus i ditt mörker hela tiden.

Ta hand om dej...
Styrka, kraft & ork till dej..... / Mie.

Lise
mån, 2009-03-09 - 21:31

Hej Berra!

Jag lider med dig! Depression är nog en hemsk sjukdom och man känner sig så maktlös, jag vet ju i all fall hur det är att se på och finnas vid sidan om. Hur det är att ha drabbats av en depression kan man inte som utomstående sätta sig in i, det har jag förstått.

Så småningom blir livet i alla fall ljusare även om depressionen ska ha sin tid. Det är bra om du vill ha hjälp och mitt råd är ta emot all hjälp du kan få.

Min man är kvar på sjukhuset och undersökningarna fortsätter. Även om han det här omvarvet förstod att det skulle bli en ny vistelse på sjukhuset har han svårt att acceptera det. Det är ju i alla fall bra att han är intagen nu så att de kan hitta vad som är fel på honom.

Fast ibland känns det för mig som om läkarna är helkorkade om de nu inte tar upp alkoholen med honom för fortsätter han sitt drickande så tror jag att han tar livet av sig långsamt men säkert. Dagens besked var att det är problem med levern, fast det kan finnas många bakomliggande orsaker till de problem han har. Själv verkar han som om han tror att problemen och symtomen försvinner bara man inte talar om dem.

Nåja det om det. Barnen och jag har det ju lite lugnar nu i alla fall när vi vet han får vård och är under uppsikt.

Heja Fenix kämpa på med att övervinna alkoholen. Och Berra du finns i mina tankar jag sänder dig styrketankar.

Lise

Berra
mån, 2009-03-09 - 23:34

TACK!

Tack mina vänner, för det är ni verkligen, ni sprider ljus när jag har det tungt..
Trots att jag inte vet hur ni ser ut, hur gamla ni är och vart ni bor, så känns det som om jag har känt er alla väldigt länge, vi har haft ett gemensamt mål, att bli kvitt alkoholen antingen hos oss själva eller någon nära anhörig...

Nu tror jag så här i efterhand att mitt beroende kanske inte var så djupt som hos en del andra av er, utan den värsta saken som hände tror jag att den drev fram en djupliggande depression som jag antagligen har burit på väldigt länge, typ 5 år eller sådant...
För det är ungefär så länge sedan som det började bli "obehagligt" med alkoholen..

Det var ganska så "enkelt" att spola kröken för min del, trots att den betydde en hel del av mitt liv, ett levnadsätt som jag kroppsligen inte "hade råd med.."
Jag tror nog att kroppen "straffar" mig för att den inte har några kul droger att fördriva livet med nu.

Men jag är en envis sort, och det här är kanske början på ett nytt sundare liv som tagit form.
Jag har ikväll gått på solarium för att få lite "artificiellt" ljus, kanske det hjälper något, vem vet.
Jag är inte helt handlingsförlamad, har dubblat min dos av "lyckopillerna", och har en tid hos husläkaren på onsdag, får se vad som kommer ut av det...

Vad som ligger till grund för min nya sjukdom vet jag inte, har aldrig haft det tidigare...
Kanske det är en period av livet när man inte orkar ta på sig mera, utan den vill ha lite mera lugn och ro, jobbet hjälper ju knappast till, mitt företag har varit "utrotningshotat" sedan 2001.

Vi har gått ifrån 450 man till idag ca 20 st, och har fortfarande det svårt att få det gå ihop.
Idag fick en kille till gå, bara som ett exempel..
Sedan har vår ekonomi fått sig en rejäl törn och det var en av de saker som fick mig "att brista".

När alla saker hamnade på hög så fick det korthuset att falla, jag orkar inte längre att hålla emot.
Kroppen har gått in i något "överlevnadsstatus", och det finns inga utrymmen för glädje eller skratt. Jag kan knappt sköta mitt arbete och fungerar egentligen bara som en robot.
Det känns som om det är "förbjudet att skratta" , det ligger ett tungt täcke över mig som gör att det blir tungt att andas osv..

Men jag tror mig veta att jag kommer ur det hära, det måste finnas tillräckligt många olika sorters "kulpiller" för att lyfta en ifrån underjorden, för jag har varit i helvetet länge nu, och vill komma därifrån..

Det kommer en vår som jag aldrig har längtat så mycket efter som i år, för jag tror på att man påverkas av vintermörkret, och när ljuset kommer tillbaka, så gör livet det också...
Titta bara på fåglarna, tussilago, regndroppar m.m.
Så jag ligger i startgroparna till att ta fart...

Det finns ett liv därute, jag ska bara försöka fånga det!

Må väl!, och må livet bliva torrt, men ändå inte... (ja ni hajjar)

Berra

Krille
tis, 2009-03-10 - 10:43

Hej Berra

Tråkigt med ditt jobb och sådant runtomkring. Vi är bara människor och vi kan faktist inte bära hur mycket som helst.
Kämpa på nu. Det kanske är nu din verkliga kamp börjar. Kanske är det så att om jag förstår tidigare inlägg av dig så är förmodligen inte alkoholen din verkliga fiende. Men den har varit din vän/fiende på så sätt att den har varit lättillgänglig att självmedinicera med.

Har själv mått jättedåligt och har både sökt och fått hjälp för det. Jag självmedicinerade en hel del. Men du har ju idag kommit till insikt med att det inte längre är ett alternativ. Det är den grundläggande insikten som gör att du snart kan bli frisk.

Vet inte vad det är du kallar för ¨lyckopiller¨. Men i mitt fall fick jag antideppressiv medicin utskriven och det var definitivt inget lyckopiller. Fick upplysningen om att man kan må lite sämre i början men att det blir bättre.
De första veckorna med medicinen var helt enkelt fruktansvärda. Som ett stort svart hål med ett blött täcke över. Den absolut värsta perioden i mitt liv. Bara grät och sov. Därför är jag lite skeptisk till om andra människor kallar det här ¨lyckopiller¨. Det var de inte för mig iallafall.
Fick nya utskrivna men de började på samma sätt. Slängde dom i papperskorgen med och sedan dess har jag aldrig tagit någon sådan medicin mer.
Började träna frenetiskt och jag tror att endorfinerna från det hjälpte mig tillbaka till livet. Blandat med x antal dagar med bakfylleångest föstås. Det är inte livet.
Är ju mycket möjligt att sådan här medicin fungerar på andra. Men om det inte gör det och vederbörande person tror att det snarast blir bättre kanske denne person blir chockad av att det blir tvärt om.

Du stöttade och skrev till mig för ett tag sedan med orden du är en kämpe och det här kommer du att klara av.
Vänder nu på de orden till dig. Du är en kämpe av minst samma kaliber. Du har nog mer självinsikt än vad jag har och har haft. Kämpa på nu. Du kommer att fixa det här också.

Sköt om dig och kämpa på även om det känn mörkt för stunden.

Krille

Mie
tors, 2009-03-12 - 09:50

Hej...

Livet rullar på & jag förstår inte varför jag fortf mår lite dåligt. Kroppen ger mej en massa signaler om att det inte är som det ska.
Mkt huvudvärk, ont i magen & svullen efter jag ätit - magkatarr? , märkliga drömmar, trött...

Jag trodde att jag skulle få må bra nu.
Är det jag själv som inte tillåter mej att göra det?

Vet inte om jag har berättat om min bror här?
Han dricker oxå...
& har efter en del turen med polis & slagsmål hemma med sina barns mamma. Så blev det bestämt att han skulle börja med antabus.
Så långt allt bra... tills för i förrgår då han var full... frågade vad som hänt & om han inte går på antabus.. han svarar svävande att det kanske tog slut.
& han säger att han dricker för att han kan... ???...

Likadant igår...full...

Jag tar inte på mej att rädda honom på ngt vis men jag älskar ju min lillebror & vill honom allt gott..
Det snurrar i mitt huvud...
När ska stormen släppa taget om mej & låta mej vara ifred?

Ibland känner jag som min son som säger : Varför uppfanns alkoholen?

Min bror har levt ett tufft liv sen han var liten, han hos sin mamma & jag hos min... syskon men med helt olika förutsättningar...
Det gör ont att tänka på...

Du är älskad där du går... (Susanne Alfengren)

Livet är till för att levas... varför är det så svårt?... / Mie.

Mie
tors, 2009-03-12 - 15:59

Hej Adde...

Nej det är jag inte..
Hemma hos mej har det aldrig varit mkt alkohol, nästan ingenting alls...
& min bror & jag har inte levt ihop... halvsyskon...
Vi har bott långt ifrån varandra så jag har inte haft koll på honom hela tiden.
Men han & mina barns pappa kom & kommer ju väldigt bra överens...

Men det är på senare år som jag förstått att han har problem min lillebror.
Fast det tycker ju inte han heller förstås...att han har...problem alltså.

Var ju på honom om det förstås men insåg att det inte är mitt jobb... jag ser till att ha en bra relation till honom & säger att han kan komma till mej om det är ngt. Jag stöttar gärna.
Vi pratar mkt på msn & man märker tom där när han är påverkad...

Han säger att han inte har ngt sug så därför är det inte ngt problem... att han dricker för att han KAN & vill...

Det är ju även svårt att tala om för honom hur jag känner när jag berätter om hur jag har haft det... han kör ju samma argument som barnens pappa... tar hans parti...
& när jag försöker förklara för honom så tycker han att jag är kall & hård...
Att jag ska släppa & bli som vanligt...

Mmmm... lätt.
Hur gör man för att det ska bli som vanligt, ingenting är ju sig likt.
Vill jag ens att det ska bli som vanligt.

Nej, hade jag velat det så hade jag ju stannat kvar isf att gå...

Känner att jag har börjat återvända till livet, jag har börjat med mina dagliga snabba promenader på en tim... som jag inte har tagit mej ut på under en längre tid...
Börjat skriva dikter igen...alla är inte svarta (ler)

Var & klippte mej idag & sa till frisören att klippa som hon ville, bara jag inte såg snäll ut.
Nytt är bra... man lämnar gammalt & får nytt...
En annan Mie... lite kaxigare...

Livet blir inte alltid som man har tänkt sig... / Mie.

Adde
tors, 2009-03-12 - 17:03

Har Mie blivit en liten bitch efter frissan ?!
För mig började det nya livet väldigt abrupt, naturligtvis, eftersom alkoholen försvann praktiskt taget över en dag.
Men, mitt nyaste nya liv har vuxit fram etappvis och jag upptäcker fortfarande nya saker i och runt mig. Jag har hela tiden sett till att ha egen tid som verkligen bara är min egen tid vilket naturligtvis är svårare för en ensamstående småbarnsmamma. Jag har tex gått upp väldigt tidigt innan någon annan vaknat och käkat frukost på mitt sätt och jag vill gärna ha någon timme efter arbetet som bara är min. Jag har också ofta lunch alldeles ensam (ofrivilligt!) och försjunker då i mina egna tankar som ofta bara glider iväg. Folk som är kunniga i meditation har sagt att de är smått avundsjuka på min förmåga att stänga av omvärlden och bara "surfa" iväg ! Det är fler som har sagt att de själva har fått jobba mycket för att kunna stänga av som jag gör helt automatiskt och verkligen koppla av ett litet tag.

Jag har förstått att det är en gåva som jag fått och det extra bra eftersom det hos AA rekommenderas att meditera för att uppnå sinnesfrid. Jag försöker även att fylla på min självkänsla så mycket jag kan så att jag orkar bjussa på mig själv i det dagliga livet. Det tog ett tag innan jag fattade skillnaden mellan självförtroende och självkänsla men när jag väl fann skillnaden så blev mitt liv oändligt mycket lättare och jag har lättare att handskas med mig själv och andra.

Det finns fler ställen att söka kunskap på bla här : http://www.livshandboken.se/ och naturligtvis på Mia Törnbloms hemsida.

Och nej, livet blir inte alltid som man tänkt sig ! Och jag tror, med facit i handen, att det är en djävla tur !!!!! Tänk vilken kunskap du vandrar omkring med och som du kan använda till att hjälpa andra med ! Det tänkte du inte på när du slutade skolan !

Förändring är det enda som är för evigt !

Mie
tors, 2009-03-12 - 18:52

Hej Adde...

Ha ha... mm.. Bitchen Mie är här så passa dej...

Jag lär mej saker varje dag...
Ut & gå är bra egentid, (jag funkar nog lite som du)... då låter jag tankarna flöda fritt. De flesta vill ha musik i öronen men jag vill höra mina tankar.
Jag sitter gärna kvar uppe då barnen lagt sig, det är så skönt att vara ensam.

Nej. precis som du säger så vill jag inte veta vad framtiden har med sig...
Men jag hade ju en bild av hur jag ville att det skulle vara...
Så blev det ju inte alls... men det är livet & nu är jag glad att jag är på den plats jag är.

Kan ju inte ångra mitt liv & val... då hade jag ju ångrat mina barn & det gör jag inte.

Men nu ska jag berätta ngt helt otroligt..
Det finns hopp..

Har precis pratat med min bror på msn, han mådde dåligt idag efter 2 dagars supande.
Jag tänkte att idag ska jag prova en annan taktik.

Vi pratade om att han slutat med antabus & alkohol.
Jag gjorde motfrågor på allt han sa som anspelade på att han själv skulle ha problem, inget anklagande utan bara frågor som varför valde du att sluta med antabus... varför ska du bättra dej...vad menar du med bakslag..vad menar du med att du gått bakåt...hur menar du nu...vad borde du inte ha gjort..vad ska du ta tag i...ta tag i problemet som inte finns?

Tillslut svarade han : Jag borde inte ha druckit kan inte hantera alkoholen.

Jag frågade vad problemet var?
han säger att det vet vi nog båda 2.
jag svarar : Nej, tala om för mej.
Alkoholen är problemet, får jag till svar.
Frågar om han är alkoholist el beroende.
Det första säger han...
Säg det...
Nej det kan jag inte...

Jag bröt igenom... & det känns så bra.

Han har erkänt att det finns ett problem att jobba med... nu får han smälta att han droppat den till mej.
Jag tänker inte vara på...
Låta honom fundera.

Jag blir så glad... ett frö som börjar gro.

" Förändring är det enda som är förevigt "... / Mie.

Adde
tors, 2009-03-12 - 19:44

Lotusen är en blomma som växer i dyigt och smutsigt vatten. Blomsterknoppen strävar genom dyn för att nå ytan. När den bryter den smutsiga ytan så slår knoppen ut och blir bland det vackraste som finns i blomsterväg.
Det är ingen tillfällighet att Nämndemansgården har den som logga.
A propos " ett frö som gror".

Mie
tors, 2009-03-12 - 21:10

Hej..

Jag känner mej mkt lättare nu.
Även om han sen kommer att neka det han sagt, så vet både han & jag att så är fallet...

Lotusen är en vacker blomma.
De är kloka på Nämdemansgården.

Plötsligt infann sig ett lugn,
Jag känner en inre frid,
Kroppens muskler slappnar av,
Själen har fått ro.

Livet är inte så tokigt ändå... små vardagsmirakel händer hela tiden... / Mie.

Mie
sön, 2009-03-15 - 10:30

Hej & tack...

Vi är alla värda lite vardagsmirakel.
Det gäller att kunna se att det finns bra & goda händelser oxå.
Att allt inte är nattsvart el grått.
Vara glad för det lilla i vardagen som förgyller livet.

Det är svårt, väldigt svårt tom.

Tanken måste förändras.
En fråga om val skulle jag tro.
Välja vart energin & fokus ska läggas.

Ger vi oss själva en chans att leva?

Val igen...allt handlar om det egna valet.
& tankarna.

Livet har med sig så mkt mer än elände... / Mie.

Lise
sön, 2009-03-15 - 22:33

Hej igen!

Skrev ett långt inlägg som försvann ut i cyberrymden,suckdet har hänt förr också.

En turbulent och kaotisk vecka är till ända. Maken kom hem från sjukhuset och livet började verka lättare, det kändes som om mina ord hade haft effekt. Men säg det som varar.

I morse satte jag stop. Hade mina onda aningar redan igår kväll och de bekräftades i morse. Jag hittade en hela vodka nästan urdrucken så jag väckte honom och bad honom börja packa. Jag skjutsade det yngre barnet till träningen och när jag kom hem efter det äldre så hade maken åkt.

Med sig tog han mobilen, datorn,sin medicin, tandborsten och vodkan. Ryktet säger att han tog in på hotell och söker en soffa att sova på. Jag vet inte var han är och jag har inte orkat försöka få kontakt.

Jag vet inte vad jag ska säga om hur det känns, bra att jag stod på mig, men en del av mig sätta mig i bilen och åka ut och leta efter honom

Jag vet inte om det var rätt men jag sa åt barnen att jag kan inte vara tillsammans med pappa om han dricker. Jag frågade också det äldre barnet om han har reagerat på pappas drickande, men han sa nej.

Å andra sidan tror de väl att det är normalt att pappa ligger och sover på helgerna, de har ju inget att jämföra med.

Nåja det om det.

Berra, jag tror på medicinsk behandling för depression, jag tror också att min man kanske inte skulle vara i den situation som han är idag om han inte skulle ha slutat med sin medicin förra gången han var deprimerad. Kom ihåg att du är värdefull och att du är värd att bli frisk!

Depression är en hemsk sjukdom!

Mie, promenader är bra.Jag tränar själv flera timmar i veckan och det är nog det som håller mig uppe. Konditionen ökar, man får tid för sig själv och man hinner rensa hjärnan. Så håll ut med promenaderna det ger så mycket!

Jag har en tung jobb-vecka framför mig, mina föräldrar hjälper mig med barnen men det blir att ta en dag i taget. Någon gång måste jag och maken ju träffas och diskutera. Men jag är orolig för honom fast han inte är mitt ansvar. Bollen är hos honom.

Jag sa åt honom i början av den här härvan att det finns tre alternativ:

1. Det fortsätter som förr
2. Det blir värre
3. Det blir bättre

Jag sa också att 1 och 2 inte är några alternativ som jag vill ha. Nu känns det som om många av oss är på 2:an, men då är vi på väg mot 3:an.

Våren är på väg,luften känns annorlunda, snön smälter och det blir ljusare. Livet får bli bättre för oss alla och envar.

Lise

Mie
sön, 2009-03-15 - 23:31

Hej Lise...

& GRATTIS... du har tagit ett bra beslut enligt min mening.
Dina barn är normaliserade...för dem är det helt normalt att pappa sover mkt & ibland är lite "konstig".De har rätt att veta & förstå varför pappa beter sig som han gör.

Släpp nu taget & låt honom komma till dej.
Låt honom visa att han vill en förändring.
& att han förstår att det finns ett problem.

Visa att du menar allvar.
Vackla inte i ditt beslut.

Han måste få falla fritt & slå sig hårt när han slår i marken...
Innan dess har ni inte en chans.
Han måste komma till er inte tvärtom.

Jag tror att ni har en tuff tid framför er...men...det kommer att bli bättre, det är redan på gång.

Tack för att du delar med dej...
Du är värd att få lite lugn & ro i ditt liv... / Mie.

Adde
mån, 2009-03-16 - 07:04

Bra gjort Lise !
Stå nu på dig och låt dig inte bli manipulerad och övertalad när han ber om att få komma tillbaka. Han måste visa resultat innan det blir aktuellt.
Barn växer in i alkoholismen och ser det som sin vardag, de kan ju inget annat. Däremot kan du se resultatet om du vet vad du ska se/höra efter. Alkoholen lämnar djupa spår hos alla berörda.

Ta hand om dig nu !

Berra
mån, 2009-03-16 - 08:59

Hej Lise, Mie, Adde, Fenix, Krille, Magnus, ilvurten, 20år och alla andra (börjar bli många nu..)

Tack för alla hejarrop, jo det börjar så sakteliga ta fart åt rätt håll, har fått nya "kulpiller" utav en sort med lite mera skjuss i som jag har knaprat på några dagar än så länge.
Jag hoppas att få komma till en hjärnskrynklare också, som kanske kan städa upp lite på kontoret, jag skulle gärna vilja veta vad som ligger till grund för detta, inte bara dämpa bort den...

Men fortfarande så känns det väldigt hängigt och bistert, det känns som om jag har fallit ner i ett djupt hål rakt ner i marken, oändligt långt ner, det är kallt och kolsvart...
Långt däruppe i det ljusa hålet finns det människor som försöker stoppa ner en stege, men den når inte ända ner riktigt ännu, så känns det på något sätt...

Känner mig ensam, utelämnad, ledsen, frussen, instängd och mycket mer, tycker oerhört synd om mig själv just nu, och det värsta av allt, jag vet fanken inte varför???

Snacka om snurrigt alltså, man bli ju knäpp på sig själv emellanåt...
Men nog om detta, jag skrev ju förut att jag inte skulle nämna något om min svarta livstil, men det bara kom, ändå, förlåt...

Hursomhelst, jag lägger allt krut på positiva saker som familjen, våren, lönen etc...
Försöker tänka hela tiden positivt...

Stora lyckoönskningar till er alla därute, stå på er, det finns ingen annan att skylla på, det är alltid DU som tar det första glaset, så låt bli det!

Alkoholen tar bort fallskärmen, lycklig för stunden att få falla fritt, men nedslaget blir hårt!

Berra

Lise
mån, 2009-03-16 - 16:15

Hej på er alla!

Nu känner jag mig inte alls bra, jag har jättedåligt samvete över att jag har "slängt ut" mannen i mitt liv. Jag går omkring och ororar mig för hur han har det och var han är. Han är ju i alla fall jätte sjuk. Samtidigt så vet jag ju att det är hans val att dricka trots allt. Men om det händer ngt nu.... Suck

Jag åker bort i jobbet nu ett par dagar och en del av mig vill sms:a honom och säga att han kan vara här hemma medan jag är borta. barnen ska vara hos mina föräldrar och hundstackarn har jag fört på pensionat:) Men om jag nu sms:ar honom och låter honom vara här hemma medan jag är borta så hjälper jag honom på fel sätt igen?

Oj suck, det känns verkligen jobbigt, men det är ju hans svek, hans val, jag försöker ju sätta en gräns.

Lise