av Andrahalvlek

Andrahalvlek
tors, 2021-03-25 - 08:05

Jag minns min första sjukskrivning. Våren 2007. Jag blev sjukskriven den 31/3 så vid just den här tiden mådde jag som allra sämst. Jag sov inte överhuvudtaget då och efter tre veckor utan sömn blev jag sjukskriven. Vi snackar inte sova dåligt, jag sov inte alls. Låg vaken hela nätterna och gick upp traskade minst en gång i timmen hela natten pga ångest som gjorde att jag inte kunde varken sitta eller ligga still. Jag minns lukten av ångest, den svetten luktar verkligen speciellt.

Min hjärna var så uppvarvad att varje gång som jag lyckades slockna en kort stund så väcktes jag inom några få minuter av panikångest som brände och sved i huden som nässelfeber, tryckte över bröstet och nästan tog strupgrepp på mig. Ibland fick jag rusa ut på balkongen och tvångsmässigt fylla lungorna med frisk luft. Det var som om min kropp och hjärna skrek åt mig: ”Du kan inte sova nu - du är ju utsatt för livsfara!”

Mitt parasympatiska nervsystem (heter det så?) var överhettat. Slåss eller fly-instinkten dominerade hela mitt liv. Jag körde till jobbet varje dag (livsfarligt) och sen satt jag där och flyttade papper från sida till sida på skrivbordet. Skulle jag skriva ett mail tappade jag ord. Det räckte inte att trippelkollade det jag hade skrivit, minst fyra-fem gånger fick jag korrläsa och ändå såg jag knappt vad det stod. Läst men ej förstått typ. Jag glömde ALLA koder och lösenord, fruktansvärt jobbigt. Jag sa fel ord, kunde inte slutföra en mening.

Jag jobbade då granne med rökrummet på jobbet så jag rökte typ en gång i kvarten. Varje dag gick jag in till min chef och berättade att jag inte hade sovit, att jag inte fick ordning på mina tankar, att jag inte fick något vettigt gjort, att jag var en sopa och katastrof och att han borde kasta ut mig. Han svarade: ”Men du ser rätt pigg ut.” Ridå.

Till slut skickade han mig till Företagshälsan. Jag fick komma dit samma dag och fick träffa en underbar läkare som sjukskrev mig en månad ”till att börja med”. Jag hade sådan svår ångest att jag inte kunde sitta still på hennes rum utan jag travade runt, runt på den minimala ytan samtidigt som jag sa ”det går inte, jag kan inte bli sjukskriven, jag måste...” Som ett mantra, om och om igen. Hon sa: ”Det kan du visst. Du åker hem nu och jag ringer din chef och berättar.”

Det tog ytterligare tre veckor innan jag kunde sova yttepyttelite. Jag gick som en zombie hemma, kunde inte äta. Rasade tio kilo på några få veckor. Kunde inte ta hand om mina barn, deras pappa fick göra allt hemma. Jag gick mellan säng och tv-soffa. Kan fortfarande inte se ”Trinny och Susanna” och Dr Phil på tv eftersom det påminner mig för mycket om den tiden.

Jag visste att det var viktigt att gå ut, så jag promenerade 3 km varje dag. Jag bokstavligt talat släpade benen efter mig eftersom hela min kropp hade växlat ner i tempo på gränsen till apati. Jag minns känslan i fötterna och ljudet av gruset på asfalten. Jag minns att jag inte såg någonting omkring mig, mitt tunnelseende var på nivå sugrör. Att fåglarna sjöng sina vårsånger och att snödroppar och krokus trängdes i gräsmattan såg och hörde jag inte. Det enda jag kunde ta mig för utomhus förutom promenaden var att räfsa gräsmattan, så det gjorde jag i timmar varje dag den våren. Jag kan knappt se åt en räfsa längre.

På dagens morgonpromenad njöt jag av snödroppar, krokus, videkissar på väg att spricka ut, flera starar som tjattrade, fiskmåsar och duvor som på sitt språk skrek och kuttrade: ”Känner ni att det är vår i luften?” Och som jag känner att det är vår i luften 😍 Det är samtidigt viktigt att påminnas om hur dåligt jag har mått, för att aldrig någonsin hamna där igen.

Och för att inte hamna där är alkoholen en viktig pusselbit, eftersom den fuckar upp min tydligen känsliga hjärnkemi. Det är också viktigt för mig att vara lyhörd för kroppens signaler och se till att få regelbunden vila och återhämtning. Det är viktigt för mig att säga nej och bevaka mina gränser, för mig själv och andra. Och det är viktigt för mig att genuint verkligen känna inifrån och ut att jag gör mitt bästa - och det är alltid fullt tillräckligt ❤️

Kram 🐘

Torn
fre, 2021-03-26 - 09:58

Hej Kompis! 🙋‍♂️ Jag har ju hört om hur vedervärdigt hemskt du hade det under de där perioderna. Mitt mående i slutet innan jag fick stop på mitt drickande framstår som en ” piss” i Mississippi” i jämförelse med hur du mådde under sjukskrivningarna. Förstår att du aldrig, aldrig vill hamna där igen.❤️ Men du har inte skrivit så mycket om vad som ledde fram till detta. Visst, ingen idé att grubbla på det, det är ju överspelat, men om du orkar/vill berätta, så hade det varit intressant att få höra vad du tror det var som orsakade ditt dåliga mående. Var du för ” snäll” och ville fixa allt och lite till på jobbet? Eller var det din arbetsgivare som var en riktig jävla slavdrivare som du inte vågade säga emot? Eller var det rent av familjelivet hemma som blev för jobbigt? Drack du mycket på den tiden?

Ha en bra dag och glöm inte att ladda batterierna under helgen! Kram 🥰

Se klart
fre, 2021-03-26 - 10:08

@Andrahalvlek skrev:"Och för att inte hamna där är alkoholen en viktig pusselbit, eftersom den fuckar upp min tydligen känsliga hjärnkemi. Det är också viktigt för mig att vara lyhörd för kroppens signaler och se till att få regelbunden vila och återhämtning. Det är viktigt för mig att säga nej och bevaka mina gränser, för mig själv och andra.”
Jag copypastear även detta i min skalle, mina tankar är så lika det du beskriver.
Jag tänker på det nu med mitt nya jobb. Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet.
Tack för påminnelsen! Kram 🥰

Andrahalvlek
fre, 2021-03-26 - 10:52

@Torn Jag hade faktiskt tänkt fortsätta berätta idag. Två själar, samma tanke ❤️ Den där svinjobbiga tiden var väldigt tydligt både slutet och början på olika faser i mitt liv.

Varför skriver jag om det här nu? 14 år senare. Jag lyssnar just nu på en bok om en kvinna som slår i huvudet och tappar tio års minnen. Hon vaknar upp och minns inte sina barn, och hon minns inte hur det gick till när hon och hennes man bestämde sig för att skiljas. Hon får på ett sätt en chans att leva om sitt liv, de senaste tio åren. Och då har hon gett perfektionen sparken, för att citera Se klart ❤️

Boken är fiction och lite naiv och fullständigt osannolik, men lite gulligt romantisk också. ”En annan Alice” heter boken och jag har inte lyssnat klart än så jag vet inte om det blir ett lyckligt slut, men det hoppas jag verkligen. Jag älskar lyckliga slut ❤️ Och jag älskar att blanda in lite chicklit och romantik i mitt annars deckar- och faktatyngda ljudbokslyssnande. Jag behöver variationen.

Åter till våren 2007. Jag blev sjukskriven på heltid i tre månader, från 31/3 till 24/6. Diagnos utmattningsdepression. Min ångest var enorm och så fruktansvärt fysisk på något konstigt sätt. Min hud flammade upp i brännande, röda fläckar som liksom vandrade runt. Oftast på bålen och i ansiktet. Jag svettades floder, och svetten luktade på ett väldigt speciellt äckligt sätt. Jag kan känna igen lukten av ångestsvett hos andra fortfarande. Vidrigt. Mest svettades jag i hårbotten av alla ställen, så mitt hår var konstant vått precis som om jag hade duschat. Mycket märkligt fenomen.

Jag fick stickningar i ansikte, fötter och händer, vilket sannolikt berodde på ytlig andning. Jag andades inte ut koldioxiden ordentligt så jag fick syrebrist helt enkelt. Jag fick ibland total andnöd, det kändes som jag inte fick luft alls. Jag gick med ett ständigt tryck över strupen, vilket jag tror berodde på att musklerna på halsen spände sig omedvetet. Jag var konstant torr i munnen och drack flera liter vatten per dag, men jag kunde inte äta alls eftersom allt jag åt bara växte i munnen. Jag rasade i vikt.

Det som var allra mest tragiskt var dock mina ögon. De hade slocknat. Det fanns inget liv i dem längre, och det kunde till och med jag se när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade totalt tystnat också, kunde knappt svara på tilltal. Mitt tempo var nedtaget till ett minimum och jag kunde inte ens höja tempot även om jag ville. Jag hade passerat stadiet då man rusar hit och dit pga stress, min kropp hade börjat koppla ner. Det var som om min kropp sa till mig: ”Är du helt trög eller? Lägg dig ner och vila nu!” Så kroppen kopplade på symtom efter symtom, och det sista riktigt allvarliga var att jag upplevde att jag inte fick luft.

Jag levde ihop med barnens pappa då. Jag minns att jag på nätterna gick ut och gick runt, runt på vår uppfart när ångesten var som värst, för att inte störa honom. Eller så gick jag runt vår köksö samtidigt som jag mumlade ”det här händer inte, det här är inte jag”. Jag minns att han inte förstod någonting. Han sa grejer som ”ryck upp dig” och ”hur svårt ska det vara?” Av okunskap förstås, men varje ord skar som knivar i mitt bröst.

Jag förstår i efterhand att han blev livrädd. Hans levnadsglada, kreativa, babblande sambo hade förvandlats till en zombie. En zombie som inte kunde ta hand om sig själv längre, än mindre de gemensamma barnen. Han fick lämna och hämta, handla och laga mat, fixa läxor, tvätta, städa - rubbet. Han blev arg förstås - och fullständigt livrädd. Ungefär lika livrädd som jag blev några år senare när han blev inlagd på sjukhus i två veckor för blodförgiftning. ”Fan, jag ska kanske bli en ensamstående förälder.”

På typiskt manligt sätt presenterade han olika lösningar för mig. ”Gör si och gör så.” Det enda jag ville var att få beklaga mig, få förklara varför det blivit som det blivit. Det var ju förstås någon annans fel, inte mitt. Jag ville bara att han skulle lyssna på mig, men han bara ”äschade” och tyckte att jag förstorade problemen - och kom med lösningar på mina problem. Så jag slutade prata med honom, jag hittade andra som lyssnade på mig istället. Och han kände sig ratad och besviken och ännu mer arg. Det var början till slutet på vår relation, även om det tog ytterligare 6 år innan vi faktiskt separerade.

Det kan jag verkligen sörja fortfarande. Vi hade varit älskande och bästa vänner i 18 år då. Han var min närmast förtrogna, den som jag kunde prata med allt om. Allt det försvann i och med min sjukskrivning, och det återhämtade sig aldrig igen. Han började kalla mig egoistisk och han hade säkert rätt. Initialt i en sådan sjukskrivning måste man vara just egoistisk. Man har hamnat där man har hamnat eftersom man alltid har låtit andras behov gå före, och till slut finns det inga marginaler längre. Då handlar det om att värna sig själv för att ens överleva - och på sikt kunna hjälpa andra - på samma sätt som man ska ta på sig syrgasmasken själv först om ett flygplan störtar.

Jag måste svara på din fråga @Torn om alkoholen. Jag drack rätt mycket precis innan jag gick över gränsen. För att få sova några timmar, för att stilla tankarna. Men när jag hade gått över gränsen och hade svår ångest 24/7 så slutade jag spontant att dricka helt. Av ren självbevarelsedrift. Jag märkte nämligen att om jag drack alkohol så kunde jag pausa ångesten i bästa fall i några timmar, men sen kom den tillbaka etter värre mitt i natten. Och då var det som om ångesten hade ackumulerats. Ångesten blev mer koncentrerad. Och då valde jag medvetet att ha en konstant lite lägre ångest hela tiden, än att ha en knappt överkomlig ångest mitt i natten. Jag var rädd att få en psykos annars, tappa det fullständigt.

Det var så illa att jag tänkte på självmord mitt i natten flera gånger. Jag funderade mycket över det mest skonsamma sättet för mina barns skull. Att någon av dem skulle hitta mig död kändes som en helt omöjlig tanke. Istället ville jag bara gå ut i skogen och försvinna, aldrig bli hittad. Spårlöst försvunnen.

Kniv var den metod jag tänkte mig. Snabbt och lätt, och ute i skogen hade inte allt blod blivit något större problem för den som hittade mig. Någon random jägare eller svampplockare skulle nog hitta mig. Mina barn skulle besparas detaljerna. Jag tänkte faktiskt så. Jag kan knappt fatta idag att jag faktiskt tänkte så. Jag har aldrig berättat detta för någon innan, just den här detaljen om hur jag tänkte om självmord. Jag vill inte berätta för mina anhöriga och vänner eftersom det skulle skrämma dem för mycket. Tror jag. Det hade skrämt mig i alla fall om någon berättade något sådant för mig.

Ni förstår nog att det blir fler inlägg om det här. Aldrig glömma gäller även här. Liksom att lära sig av misstagen för att aldrig hamna där igen. Om man har mått så dåligt så är det väldigt bra om man kan sätta ord på det. Vi som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan måste på något sätt föra de sjukas talan. Just då när man mår som sämst så känns det som om ingen i hela världen kan förstå hur dåligt man mår. Man känner sig ensammast i världen.

Kram 🐘

TappadIgen
fre, 2021-03-26 - 11:39

Oerhört tuffa saker du har gått igenom och tungt att läsa, men det hjälper ju också att veta att du är på en så mycket bättre plats idag. Du beskriver det där med alkoholens ångestdämpande effekter på ett träffande sätt också. Men att dämpa ångest med alkohol är som att ta blanco-lån för att ha råd att köpa prylar. Det hjälper dig absolut där och då, men räntan är hög och det hade varit bättre att spara till att få råd istället.

Jag har väl lite inlägg att läsa ikapp också. Det får bli till helgen.

Kram

Andrahalvlek
fre, 2021-03-26 - 11:44

@Se klart skrev:"Hög energi när jag jobbar men när arbetsdagen är slut är det färdigt med mina insatser till detta företag som jag gillar mkt men det är arbetslivet- inte livet."

Så klokt tänkt ❤️

Kram 🐘

Andrahalvlek
fre, 2021-03-26 - 12:28

Lika bra att skriva ner det när jag ändå har det surrande i huvudet. Ibland är det som om orden står och trängs i farstun och kräver att få komma ut i all sin prakt eller misär. Får jag det nedskrivet kan jag kanske sluta tänka på det aktivt. Det gör lite ont att tänka på det, men just därför är det viktigt att orden får komma ut.

Varför hamnade jag i sjukskrivning år 2007? Som vanligt var det en härva av många olika orsaker. Jag tror att jag har identifierat de flesta orsaker. Det är i alla fall de här orsakerna jag har försökt att dra lärdom av, för att inte hamna där igen. Vilket jag tyvärr gjorde våren 2018, elva år senare, men då var jag klokare och drog i handbromsen nästan direkt. Även då blev jag sjukskriven på heltid några månader, från slutet av mars. Mars är en kinkig månad för mig.

Först och främst blev jag headhuntad till en ny tjänst år 2006, en tjänst som personalansvarig som jag fortfarande har kvar. Min första och hittills enda chefstjänst. Det var inte ett medvetet karriärval från min sida, jag blev övertalad. Jag tyckte nog inte att det var rätt tillfälle just då, men det kändes kul och smickrande och jag ”ställde upp”.

Jag påbörjade tjänsten i september 2006. Under två år innan dess hade jag varit ansvarig för två olika omfattande projekt på jobbet, med enorm förväntan på leverans och högt tempo. Planera, fundera, förankra, implementera i raskt tempo. Jag sprang bokstavligt talat på slutet för att hinna eftersom jag hade en tydlig deadline. När jag var i mål skulle jag direkt börja på min nya tjänst. Dödsdömt. Förstår jag i efterhand.

Jag har efter det lärt mig att man inte kan prestera på 100 procent hela tiden. Man måste ha perioder då man bara presterar 60-80 procent, då man ger sig själv möjlighet att landa, slicka sina sår, jobba mer med mänskliga värden och vikten av goda rutiner.

Det här är också en lärdom som jag tar med mig in i mitt arbete med rekrytering och schemaläggning. Jag tillåter inte att vi som företag satsar allt på en ”stjärna”. Jag vurmar för ett hållbart ledarskap där alla medarbetare får utvecklas, och där alla känner sig som ”stjärnor” utifrån sin nivå. Efter en intensiv jobbperiod planerar jag medvetet in lugnare perioder för våra medarbetare, antingen de vill eller inte.

Den person jag skulle ta över efter gick direkt vidare till ett annat projekt. Noll överlämning. Jag fick en bunt med papper i näven, varsågod. Jag är inte utbildad inom HR alls, så allt det jag kan har jag lärt mig själv eftersom min företrädare bara drog som en avlöning. Han var dessutom helt kass på jobbet, så han hade inte kunna lära mig så mycket ändå. Det enda jag hade med mig in i jobbet var inställningen att ett företags viktigaste tillgång är personalen - och därför ska den behandlas därefter. Och det är en inställning som fortfarande genomsyrar allt jag gör.

Jag var 36 år och hade plötsligt fått ett jobb där jag aldrig blev klar. Jag hade hela tiden ”högar på skrivbordet”. Jag gjorde felet att stirra mig blind på allt jag inte hade hunnit med, istället för att fokusera på det jag faktiskt hade hunnit göra. På mina tidigare arbeten hade det också varit stressigt, men det var en helt annan typ av stress. Då kom jag till jobbet och fick en arbetsuppgift som jag slutförde på arbetstid, och sen gick jag hem. Nu blev jag aldrig klar, jag bar med mig jobbet 24/7 i tanken.

Jag hade dessutom två chefer, min närmaste chef och min högste chef. De två var inte alltid ihopsnackade, och då kom jag i kläm. Jag kände mig skyldig att informera min närmaste chef om min högste chef hade ”hoppat över” honom. Han reagerade alltid med att bli sur och motvalls. Min högste chef var dessutom visionär och spottade ur sig idéer i parti och minut. Idéer som hade mått bra av att trattas genom skallen på min närmaste chef innan de nådde mig. För att skala bort det allra mest galna.

Jag hade haft många olika chefer förut och i min värld gjorde man som chefen sa. Och man gjorde det snabbt. Så när min högste chef kom med sina galna idéer gick jag igång på att förädla dem. Två veckor senare gällde inte den idén längre, då gällde något helt annat. Och jag hade jobbat helt i onödan.

Med tiden, efter min sjukskrivning, lärde jag mig att varken reagera eller agera på hennes första ”anrop”, eller andra eller tredje ens. Möjligen lyfte jag på ögonbrynen på hennes fjärde eller femte ”anrop”. På så sätt hushållade jag med min energi och med min arbetstid. Jag sa också åt henne att förankra hos min närmaste chef innan hon kom till mig, vilket hon lärde sig att göra.

Jag lärde mig att prioritera hårt också, mest akut först. Plus att jag lärde mig vikten av att ha en god grundplanering med god framförhållning. Då finns tid och möjlighet att vara flexibel i stunden. Utan en god grundplanering måste istället hela dagarna ägnas åt brandkårsutryckningar.

Jag skapade strukturer för hur vi skulle kommunicera inom företaget. Bland annat krävde jag att medarbetarna skulle maila mig sina ledighetsönskemål och inte ställa frågan vid kaffeautomaten, för så fort jag fick frågan gick min hjärna igång: ”Hur ska jag lösa det?” Jag fick uppfostra både chefer och medarbetare helt enkelt. ”Här går min gräns och den måste du respektera.”

Andra tydliga gränser jag satte upp var att jag inte kollar jobbmailen när jag är ledig och jag svarar inte heller på telefon när jag är ledig. Jag sköter allt planerat - och tjänstgörande chefer i den dagliga verksamheten får sköta det akuta om någon blir sjuk tex. Jag kan inte kastas mellan det akuta och det planerade hela tiden. Det planerade drar dessutom alltid det kortaste strået, men om inte det planerade blir gjort så blir det akut förr eller senare.

När jag blev sjukskriven så skyllde jag allt på mina chefer. Det var mina chefer som hade satt mig i en situation som var omöjlig att reda ut. Jag hade inte fått den hjälp och de förutsättningar som behövdes. De hade gett mig ett omöjligt uppdrag. Den bilden levde jag med länge, och det är helt normalt när man blir sjukskriven pga utmattningsdepression. Det kan inte vara mitt fel, det måste vara någon annans fel. Och det ska man vara medveten om, det är en väldigt tydlig del i sjukdomsbilden att man skyller ifrån sig.

Med tiden förstod jag förstås att det inte bara var mina chefers fel att jag blev sjuk. Jag gjorde också fel genom att inte sätta gränser, för mig själv och andra. Jag behövde lära mig säga ”nej” och dagligen bevaka att mina gränser respekterades.

Jag behövde ta pauser och lunchpromenader. Jag behövde utöva mindfulness dagligen. Jag behövde stänga av jobbet när jag gick hem för dagen. Jag behövde tillåta mig arbetsdagar då jag bara strimlade papper eller gjorde något annat hjärndött. Jag behövde ha rutiner för e-posten så att jag inte hela tiden lät mailflödet störa mitt flow. Jag behövde lära mig jobba på ett hållbart sätt i längden.

Och jag klarade det, för sen skötte jag samma jobb i elva år på ett helt nytt hållbart sätt. Tills jag blev sjukskriven igen för utmattningsdepression våren 2018. Den gången tror jag att alkoholen var en större bov i sammanhanget faktiskt. Då drack jag mer och oftare. Jag tror också att det förbannade klimakteriet hade påverkan den gången. Jag kände igen symtomen direkt, och förstod att jag inte skulle kunna hejda förloppet. Ångesten, sömnstörningar, oförmågan att fokusera, muntorrheten osv.

Då gick jag hem självmant direkt (nja, nästan direkt) och stannade hemma sjukskriven på heltid i fem månader. Att det tog längre tid andra gången beror sannolikt på åldern. Ju äldre man är desto längre tid tar återhämtningen. Jag blev inte lika zoombie-dålig den andra gången. Jag klarade till exempel av att ha min yngsta dotter hos mig varannan vecka, även om det var svinjobbigt, och jag gick ut med min hund flera gånger per dag. Älskade pudelpojken ❤️

Den sista anledningen till att jag blev utmattningsdeprimerad år 2007 tror jag hänger ihop med min yngsta dotter. Hon föddes svårt sjuk och handikappad 1999 och sen följde många år av vanmakt och oro, en ständig kamp för hennes bästa och en sorg över att livet blev som det blev. När jag blev sjukskriven var hon 8 år gammal och vi hade alla landat lite i det nya livet. Hon mådde rätt bra då, och hon behövde mig inte känslomässigt lika starkt längre. Hon var inte riktigt lika beroende av mig längre. Då släppte jag taget, då tillät jag mig att rasa ihop. Det fanns andra som kunde hjälpa henne när jag inte orkade mer.

Många föräldrar till funkisbarn blir utmattningsdeprimerade för att de inte får tillräckligt med avlastning och stöd. De lever med en ständig oro och beredskap 24/7 och får inte sova och återhämta sig. Jag har sett så många drabbas av detta och det gör riktigt ont i hjärtat på mig 😢 Det är tillräckligt tufft ändå att ha ett funkisbarn, man bara MÅSTE få avlastning för att orka i längden.

Jag brukar säga att vi föräldrar offrade vår relation för vår yngsta dotter. Genom att vi har haft växelvis boende varannan vecka de senaste sju åren så har vi på ett naturligt sätt avlastat varandra. När dottern är hos sin pappa en vecka känner jag mig hundra procent trygg och kan släppa alla tankar och oro kring henne, och vice versa. Tyvärr är skilsmässostatistiken för funkisföräldrar skyhög, och jag förstår varför.

Kram 🐘

FinaLisa
fre, 2021-03-26 - 15:50

@Andrahalvlek 💗 Tack för att du delar din historia!
Känslomässigt gripande och intressant att läsa.
Vilken skillnad i livsvillkor du lever under idag!🤗
Så positiva vibbar du utstrålar👍🥰
Är så glad för dig och din familjs skull!
Ha en härlig helg med mycket vårkänsla! ☀️🌱☀️
Kram 🧡🌷🧡

Torn
fre, 2021-03-26 - 17:03

Jag säger som FinaLisa, tack för att du delar din historia.❤️ Där fick jag svar på alla mina frågor som jag har funderat på länge, fast inte riktigt viljat ställa tidigare om jag ska vara helt ärlig. Men nu hade du ju ändå tänkt att skriva om det.🤗 Måste kännas skönt att få ner det på pränt, och när man skriver kommer man ju på nya saker, som man kanske inte tänkt på tidigare.

Så en stor anledning till att du separerade från dina barns pappa bottnade i att du blev utmattad pga jobbet om jag fattar saken rätt. Tråkigt. ❤️Men nu står du ju starkare än någonsin, och Andrahalvlek av livet har precis startat.😍

Kram

Andrahalvlek
fre, 2021-03-26 - 17:19

@Torn Exakt så är det ❤️ Andra halvlek ska bli riktigt bra! Jag ångrar ingenting, är inte ett dugg bitter. Vill inte ha något ogjort, allt detta har gjort mig till den jag är idag. Allt blir som det blir och går som det går, men man har alltid en andra chans. Och en tredje, fjärde, femte chans. Alla kan förändra sig. Alla.

Kram 🐘

PS. När jag blev sjukskriven andra gången 2018 var barnens pappa mycket mer förstående och stöttade mig verkligen, så även han har förändrats. År 2018 slapp han ju leva med mitt dåliga mående nära inpå sig också, det underlättade nog.

Se klart
fre, 2021-03-26 - 19:09

Tack @andra halvlek
Tunga erfarenheter men så väl omsatta genom hårt arbete- i ditt inre lod som jag upplever urstarkt.
Jag pratade med min chef idag, kanske hade jag ditt inlägg i minne och mina egna erfarenheter i en blandning.
Det var en check kring hur ”allt går”, (bra!) och vi bockade av och jag sa; bara för info så kommer jag fortsatt att hålla i mina arbetstider, inte jobba övertid/helg eller kvällar. Den tiden är förbi. Allt detta bygger på fokuserat jobb under arbetstid och sen behöver jag göra annat. Bara så att det är tydligt.
Så skönt att ha det sagt, att vara så grundad i att jag verk-li-gen gör ett senior-jobb mellan 08 och 17, men mer än så får inte jobbet ta. Sen kommer ju hela livet som vi ska hinna, orka- känna och uppleva!
Tack för allt du lär mig! Kram 🥰

Andrahalvlek
fre, 2021-03-26 - 19:37

@Se klart skrev:"Så skönt att ha det sagt, att vara så grundad i att jag verk-li-gen gör ett senior-jobb mellan 08 och 17, men mer än så får inte jobbet ta. "

Så jävla bra gjort! Du stod upp för dina behov och du satte ord på det. Nu kan du påminna din chef varje gång hen tycker att du ska göra ditt eller datt. ”Vad ska jag då välja bort? Jag jobbar inte övertid”. Bam!

Så gör jag med min chef. Kräver att hon ger mig förslag på vad jag ska välja bort om något annat brådskar. Och jag påminner henne ofta om att jag jobbar med det planerade, inte det akuta. Punkt. Just att kastas mellan planerat och akut är svinjobbigt. Känns som jag alltid är på efterkälken med det planerade då. Framförhållning är en hederssak för mig. För min chef inte lika mycket, däri finns våra flesta konflikter.

Och jag vet att mitt arbete uppskattas enormt, både av chefer och medarbetare. Jag behöver inte bevisa något. Varken för mig själv eller någon annan. Som en annan chef sa: ”När du gör ett bra jobb är allt lugnt och stabilt i grunden och då fixar man sena puckar bättre.”

Chill helgkram 🐘