@Andrahalvlek Oj, så hon ramlade i plurret.😅❤️. Nåja det är lätt hänt, tur att mobilen klarade sig, jag vet av egen erfarenhet att saltvatten brukar ta kål på dem väldigt lätt. Det är jobbigt med par som håller på och tjafsar och gnäller på varandra i tid och otid. Undra hur det låter när inga andra personer är i närheten, värsta vrålgrälen antagligen.😬

Go dag du har haft i alla fall!😍 Otroligt lugnt det har varit här på forumet det sista dygnet! Folk njuter väl av det fina vädret antar jag. Det behövs det verkligen ingen alkohol till för att göra.🤩

Kram

Efter en god middag på italiensk restaurang känner jag mig väldigt trött, sjön suger. Jag är dessutom lite känslig för ”luftombyte”. Om det faktiskt beror på luften eller intryck vet jag faktiskt inte. Jag vill dock skriva ner en sak som jag har reflekterat över idag. Tanken har kommit till mig då och då, och jag behöver sätta den på pränt.

På ett sätt känns den här resan väldigt symbolisk. Jag har valt ett B&B i Örgryte och spårvagn nummer 5 kör precis utanför. Spårvagn nummer 5 har haft en avgörande stor roll i min uppväxt. Örgryte ligger vid den spårvagnslinjens ändhållplats. Jag är uppväxt i Länsmansgården, femmans motsatta ändhållplats allra längst ut på Hisingen. En spårvagnslinje som verkligen reste mellan två motpoler.

SVT och Janne Josefsson gjorde på 80-talet en dokumentär som hette ”På andra sidan älven”. De intervjuade ungdomar som bodde i förorten Länsmansgården och ställde dem emot ungdomar från rikemanshemmen i Örgryte som sa saker som ”När jag är 25 år har jag 30 pers under mig”. Ungdomarna i Länsmansgården hade enligt dokumentären inga drömmar alls. De skulle väl bli kvar i samma kvarter och jobba på bandet på Volvo kanske. (OBS: Det är inget fel på att jobba på bandet, jag har själv gjort det ett drygt år - och de som jobbar där är hjältar!)

Som vanligt i sådana sammanhang fulklippte man intervjuerna för dramaturgins skull. Allt de sa stämde förvisso, men det mesta var liksom ryckt ur sitt sammanhang. Jag var personligen närvarande vid ett tillfälle på en fritidsgård där personalen från tv uppmuntrade ungdomarna att skrika, svära och bete sig illa. Allt för effektens skull. Jag minns att jag i flera år efter att dokumentären sändes inte ville berätta var jag kom ifrån. Folk man mötte i stan kunde bokstavligen vända på klacken och gå om man berättade det. Så lätt kan man smutskasta en hel stadsdel.

Och utvecklingen i stadsdelen Länsmansgården och grannen Biskopsgården har inte blivit bättre efter det, milt uttryckt. Gängrelaterade skjutningar, polisen övervakar området med drönare osv. Det är inte en ”barndomsort” som jag återser med glädje om man säger så. Det är inte ens ett ställe jag besöker längre sen min mamma flyttade till min hemort. Jag vill inte se förfallet.

Spårvagn nummer 5 var bokstavligen min och mina kompisar livlina ut ur förorten. Med hjälp av femman vidgade vi våra vyer lite i taget, och vi flyttade sen därifrån en efter en. Själv flyttade jag väldigt långt, 30 mil. Att jag då väljer att bo på detta B&B, vid spårvagnslinjens andra ändhållplats känns faktiskt symboliskt. (Sen är det av praktiska skäl också, jag kan köra bakvägen via Kallebäcksmotet till Johanneberg, och slipper passera Korsvägen där de gräver som galningar. Tunnelbana ska det visst bli, det blir nog dyra resor när den väl är igång.)

En annan sak som känns symbolisk med den här helgen är att min äldsta dotter har tagit högskoleexamen. Jag har aldrig läst på högskola, mina gymnasiebetyg räckte inte för att ens söka. Jag sket bort gymnasiet fullständigt, pga depression har jag förstått i vuxen ålder. Mina föräldrar såg inte hur dåligt jag mådde och de var oförmögna att hjälpa mig. Min pappa hade fullt upp med sitt missbruk och min mamma var så svårt medberoende att hon hade tunnelseende. Hon jobbade, kom hem och åt, gick och la sig. Det är så jag minns henne från min uppväxt.

Själv tillbringade jag mina kvällar på fritidsgården och personalen där var min räddning kan jag säga. Det i kombo med en stark inre drivkraft, som kom tillbaka när jag inte längre var deprimerad. Då började jag plugga på folkhögskola i Värmland, träffade barnens pappa och hamnade till slut 30 mil från min hemort. Jag flydde. Och skapade mig ett nytt liv, helt utan att vårda mina rötter ett enda dugg.

Så man kan säga att min dotter har fullbordat den klassresa som jag påbörjade. Nu jobbar jag visserligen med sådant som de flesta har högskolestudier bakom sig för att utföra, men jag är nog den sista generationen som kan kliva in från gatan och göra så - jobba mig upp utan att ha några studier i ryggen. Jag har ingenting att visa upp om jag skulle söka ett annat jobb och mitt imaginära cv innehåller en enda arbetsplats, dock med flera olika roller.

Nu känns det som jag knyter ihop säcken. Det känns ärligt talat inte som om jag är jättesugen på att åka just till Göteborg igen. Trevlig stad förvisso, men det finns många trevliga städer. Och det är ju i skogen jag trivs allra bäst. Det är inte min grej att uppleva saker ihop med flera tusen andra.

Kram 🐘

I kväll på restaurangen beställde jag en italiensk alkoholfri öl. Fick in den, hällde upp, blev lite misstänksam, läste på etiketten: 5,8 procent. Jag hann aldrig ens smaka. Barnens pappa drack upp den, och jag fick en alkoholfri. Hälften så stor. Jag är inte ens nyfiken på hur jag skulle ha reagerat på smaken, förhoppningsvis äcklat. Men det är synnerligen slarvigt att ge så stark öl till någon som beställer alkoholfri öl. Jag skulle ju dessutom köra bil.

Kram 🐘

Ja, fin läsning men egentligen rätt skrämmande.
Bra TV - Skrämmande viken effekt det får på ens egen syn på uppväxtmiljön och förväntningar utifrån den ställer till med.
Å så fritidshemmen på den gamla goda tiden. Vilken fristad det var, kanske är på vissa ställen fortfarande.

Vi har varit hack-i häl då också..Jag bodde på Länsmansgården ett knappt år, 70-71. Det var där min mamma tog med sig pappa ut i trappuppgången (svalen) och visade honom vår ytterdörr..”Vad står det på dörren? ” frågade hon honom..Pappa svarade med mammas för och efternamn..”Just det” sa mamma, ” och är det någon som slänger ut någon härifrån, så är det jag som slänger ut dig” sa min starka pedagogiska mamma..Eftersom pappa en gång hade sagt till mamma i förra bostaden, i fyllan, att hon skulle flytta ut..😁..Solstrålegatan var adressen..Jag bodde längre tid på Hisingen och Bergsjön..Jag har mest fina minnen från barndomen..Mycket vänner, sol och bad..På den tiden bodde det massor av Svenska, Finska, Norska, Jugoslaviska, Ungerska, familjer i förorterna..Allas föräldrar hade jobb..Det var språket och jobben som inkluderade oss invandrare i samhället..Idag är det en helt annan situation..Arbete och utbildning, är nyckeln till inkludering och välstånd..Fy vad konstigt att dom slarvade med din öl på resturangen AH..Tur att du inte är typen som ville ta ett återfall..🥺..Så skön weekend ni har haft..Underbart..🍃❤️🍃

Ler och tänker förortsungar är vi 😀❤️
Bergsjön får mig fortfarande att le, alla minnen och livet var enkelt då. De få gånger jag är i Göteborg brukar jag ta vägen om Bergsjön bara för att minnas. Tänk om 15 åringen hade vetat att hon skulle hamna i skogen och bara älska det, hon hade aldrig trott det 😂
Ha det härligt i sommaren 😉🌞

@miss lyckad Jag bodde på hållplatsen innan, Temperaturgatan, år 1970 till 1989. Mina bästa kompisar hade föräldrar som flyttat hit från ex-Jugoslavien, Finland och Portugal. Den högstadieskola jag gick på, Sjumilaskolan, hade cirka 40 procent invandrare då - och jag minns det aldrig som något problem.

Problemen uppstod, tror jag, i och med det att det ”fria” skolvalet infördes i början på 90-talet. (Innan dess gick man i skola där man bodde.) Då valde svenska och/eller förmögnare föräldrar ”bättre” skolor till sina barn. De barn vars föräldrar aldrig tog ett aktivt val fanns kvar. Nu är nog andelen helsvenska elever på Sjumilaskolan några få procent.

Den utvecklingen gjorde delvis att jag tog ett aktivt val. Jag ville att mina barn skulle växa upp på en mindre ort, med mindre kriminalitet och skadegörelse.

Livet tar olika vägar och jag hamnade här. Den här platsen har jag valt med hjärtat och här bor jag kvar, åtminstone någonstans i den här kommunen. Att min yngsta dotter bor här också gör mitt beslut än mer grundat. Och vi är båda två väldigt hemmakära.

Kram 🐘

Hemlängtan tror jag att äldsta dottern kände faktiskt. Grillkvällen hos kusinen blev inställd ikväll eftersom småbarnen hade blivit sjuka. Då ville äldsta dottern att vi fyra skulle åka hem idag istället för imorgon. Hennes pojkvän fick stanna i Gbg och jobba. Så vi grillade och åt på husets veranda och badade i den närliggande badsjön (50 m från huset) istället. Från i söndags har det ökat från 17 grader till 24 grader! På en vecka!

Jag kunde nästan se hur axlarna sjönk ner på äldsta dottern. Post-examen. Nu bor hon hos sin pappa några dagar innan hon tar tåget tillbaka till Gbg på torsdag. Imorgon åker vi till havet och badar ihop 😍 Letar efter några hittaut-kontroller kanske.

Yngsta dottern hade inget emot att sova en natt hemma hos sin pappa istället för att åka till sin egen lägenhet direkt nu ikväll. ”Det går bra, jag har en egen säng här också.” Sen satte hon sig i stolen på verandan och sa ”Skönt att vara hemma.” Sötnöt ❤️ Efter maten gick hon direkt upp på övervåningen och satte på datorn som hon alltid brukar göra. Nu får systrarna möjlighet att få lite värdefull egentid ett dygn också.

Innan vi körde traskade vi från Johanneberg, nedför Avenyn och sen via Trädgårdsföreningen och centralstationen upp på nya Hisingsbron. Vi hade turen att få se broöppning också. Det var en varm promenad 😅 Vi tog bussen tillbaka!

Kram 🐘

När vi på hemvägen i går passerade en sjö med en remsa grönområde närmast mot sjön och betesmark närmast bilen sa äldsta dottern trött: ”Hade den sjön legat i närheten av Göteborg så hade det gått massor av folk precis där bredvid sjön”. Just nu är hon nog trött på att det är en massa människor överallt, som det alltid är i en storstad, eller på turistorter dit folk vallfärdar.

Jag brukar säga att mitt hemlän är det vackraste man kan tänka sig på många sätt men att dess allra största fördel är att det inte finns en jävla massa folk överallt. Att uppleva saker med flera tusen andra är verkligen inte min grej längre.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Det finns ju huvudsakligen två vägar hem, där jag föredrar den som enligt google maps är kortast men har något längre restid oftast då den går lite tvärsöver. Inte på några småvägar direkt, men det är ju många fler rondeller på den vägen t.ex, samt 30-skyltar när man då och då kör igenom mindre samhällen. Där finns det också många sjöar!

En sak som jag missade att kommentera på när du skrev det var angående definitionen av sug. Jag minns inte om du skrev det i din tråd eller som svar på någon annan, men du hade lite intressanta funderingar om det och jag har tänkt på det en del själv. Det gäller väl egentligen alla tänkbara saker, men kanske mest intressant är det när det kommer till alkohol. Jag tänker mig ju själv t.ex att jag inte har något sug. Sen kan jag ju tänka på alkohol i en specifik situation på ett positivt sätt och som något jag skulle vilja uppleva, men utan någon som helst risk för att omvandla tanken till verklighet och i nästa stund är tankarna borta igen och resten av dagen flyter förbi utan att de dyker upp till utan igen. Det jag tänker är att om jag skulle definiera det som ett sug så har jag ju ett sug på så ofantligt många saker.

Det finns kanske inte en helt fast gräns för när något övergår till att bli ett sug. Men jag tänker att det ändå måste vara en återkommande tanke som kommer av sig själv och som man inte med lätthet kan vifta bort.

Har du någon bra definition? Jag minns inte exakt vad du skrev då.

@TappadIgen Jag brukar köra samma väg. Mycket för att jag tidigare bodde i norra delen av kommunen och då var det pyttelite närmre att köra norrut. Har ju dessutom kört den vägen så många gånger att den känns kortare. Väldigt tydliga delmål på vägen dessutom. Precis halvvägs brukar vi äta på Max. Yngsta dotterns önskemål.

Jag brukar skilja på sug och tankar på alkohol. Sug känner jag typ aldrig, men tankar på alkohol kommer då och då. Vin-flashar. De kommer i situationer som brukar vara förknippade med alkohol, så de minskar naturligt med tiden. Känner ingen oro alls inför min andra midsommar tex. Tankarna kan också komma när tillfälle ges - om man får ett glas i näven plötsligt. Eller får fel öl på restaurang.

Jag tror att om man börjar förhandla med tankarna så kan det utvecklas till sug. ”Hm, kanske…” Man måste mentalt säga NEJ direkt. Aldrig börja förhandla!

Craig Beck brukar säga att de allra farligaste fem orden är följande: ”This one would not hurt”.

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"Jag tror att om man börjar förhandla med tankarna så kan det utvecklas till sug."

Jag brukar mest observera tankarna. Det har inte lett till någon förhandling på så länge jag kan minnas nu. Till viss del tror jag att det är tack vare just att där inte finns något utrymme för förhandling.

Där brukar jag också i princip alltid stanna, men oftast inte just på Max. Där finns ju en hel del annat att välja på nuförtiden och är ju som du säger strategiskt väldigt nära mitten.

Jag tror på att tillföra något positivt istället för att ta bort något negativt. Ungefär som med små barn - säg mycket hellre vad de får göra istället för att tjata om vad de inte får göra. Hjärnan är dessutom kass på att förstå negationer och hos barn har hjärnan inte ens växt klart. Konsekvenstänk utvecklar hjärnan först i 20-årsåldern tex. Det är dessutom samma del av hjärnan, pannloben, som tar skada när vi dricker alkohol.

Människor som är nyktra på vita knogar tror jag är helt fokuserade på att de inte får dricka. De fastnar i intet. Att istället fokusera på vad de får göra istället tror jag mycket mer på. Som på midsommar tex. De flesta av gästerna kommer att dricka. Jag är inte värd för midsommarkalaset och de andra får gärna dricka, jag bryr mig inte. Men jag kan bidra så till vida att jag kan föreslå att alla gäster tar med sig en lek till kalaset, då blir det naturliga pauser i drickandet.

Tänkte på en annan sak som @Seklart skrev om i sin tråd. Saker som hon aldrig mer skulle göra, bland annat skulle hon aldrig mer ställa fram öl på en lunchbjudning. Det fick mig att fundera över vilka lärdomar/ställningstagande som nykterheten har inneburit för mig. (Jag fyller nog på listan efterhand eftersom jag har lite ont om tid just nu.)

Jag kommer fortsättningsvis aldrig...

... att ge bort alkohol i present. (Enda undantaget är om jag bidrar med en liten del av presentflaskan som någon annan köper.)
... att servera välkomstdrink med alkohol. (Vuxna, barn och bilförare får samma välkomstdrink - det är ju själva skålandet som är huvudsaken.)
... att placera ut alkohol på borden, utan alla får gå in i köket till ett speciellt bord och hämta sin dricka. (Vilket gör att de får naturliga pauser för det passar sig inte att resa sig och hämta nytt hela tiden). Kannor med vatten ska jag dock placera ut lättillgängligt på alla borden.
... att känna det som om jag ber om ursäkt för att jag inte dricker alkohol, tvärtom ska jag sträcka på mig och känna mig stolt över att jag har tagit ansvar för min egen kropp och hälsa.
... att ha synpunkter på vad andra dricker och inte dricker, eller ens registrera det faktiskt. (Att slippa ha koll på andras intag är en välsignelse).

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"att ha synpunkter på vad andra dricker och inte dricker, eller ens registrera det faktiskt. (Att slippa ha koll på andras intag är en välsignelse)."

I helgen hade min äldsta son med sig ett 6 pack öl 3,5 % till landet. På lördag em såg jag att han ”bara” hade 2 st kvar.
På en micro delsekund så kom panikkänslan 😱 som om det vore mina öl som höll på att ta slut mitt i skogen.
Snabbt kom jag på att han inte har samma känsla som jag, men jag hann känna paniken i mig, stackars honom.
Man ser hur nära allting ligger i bakhuvudet. Det var inte de att jag var sugen på öl, bara känslan att de är på väg att ta slut.
💕 sländan

@Sländan Typisk reflex-tanke. Lika fascinerande varje gång de kommer. Var kom du ifrån? Jag brukar skratta åt mig själv när jag reflex-tänker så. Det sker allt mer sällan faktiskt. Men det är läskigt att man alltid tänkte på ”nästa glas”. Hur man hela tiden kalkylerade: ”Tömde hon flaskan nu eller räcker det till mig också?” Så mycket tankekraft att använda till roligare tankar ❤️

Kram 🐘

Verkligen sant att tankekraften går till annat @andrahalvlek och @sländan.
Jag funderar liksom tre lager ner i hjärnan just nu, då och då. Det här som vi skriver en del om här, dvs förhandlingen. Om ifall och kanske nån gång.
Jag har en snitslad bana som jag medvetet jobbar med- tre lager ner i hjärnan. Den banan går i en mycket vid cirkel kring de tankarna. Jag snuddar dem inte. Jag har hela mitt fokus på min egna väg och den vägen har lämnat förhandlingar och kanske nån gång långt bakom sig. Det betyder förstås inte att jag känner mig säker, kanske aldrig. Men jag behöver inte tampas med frågorna så länge jag har den bilden i mitt huvud. Alkoholen är som en prick vid horisonten.
Godnatt! 🌱

@Se klart @Se klart skrev:" Jag har hela mitt fokus på min egna väg och den vägen har lämnat förhandlingar och kanske nån gång långt bakom sig. "

Just det känns som en gigantisk börda att ha lämnat ifrån sig. Att helt sluta tänka ”kanske nån gång”. Det tåget har gått. Eller det tänket står kvar på perrongen snarare, medan vi susar iväg med tåget.

Kram 🐘