@Pianisten skrev:"En del av livets nyckel tror jag är att lära sig ha tråkigt och acceptera vardagen. Längta till saker och på en rimlig nivå bita ihop och göra de där måstena för att hitta sin balans.”
Ja, jag tror att det är en nyckel. För mig handlar det också om att vara här och nu. Fokusera oavsett om det är roligt eller tråkigt. Inte tänka och grubbla för mycket. Se de små, små glädjeämnena i den gråa vardagen. Betrakta världen. Se glädje i andras ögon.
Dina inlägg låter så positiva nu Pianisten.
Hur tänker du kring alkohol nu? Jag har ju inte druckit en droppe tills i juni. Sen drack jag vid några tillfällen efter det också. Inte mycket, men litegrann. Funderar på hur mycket även små mängder egentligen påverkar måendet. Jag blev så deppig ett tag och jag brukar inte vara det. Tror det var mer hormonellt, men jag blir lite nyfiken på er som dricker ibland om ni märker nåt sånt. Om det blir så om man dricker två dagar i rad t.ex. Jag mår alldeles för bra av att inte dricka alls i princip, men jag blir lite nyfiken på sambanden. Kan ju inte gärna börja experimentera och testa själv, men har du några erfarenheter av när det blir dåliga effekter? Jag har inga planer på ett regelbundet intag, mår bättre utan, men det finns så lite kunskap tänker jag om hur även små mängder faktiskt påverkar.

Hej! Börjar bli tradition med mina fredagshej :)
Glad för din skull @Andrahalvlek att det gått så bra för din dotter <3
Tack @Se klart, helgen blev väldigt fin, firade bl.a. min brors födelsedag med människor jag normalt inte umgås med. Det är fantastiskt vad det kan ge att umgås med människor man märker att man trivs med.
Tyvärr har min bror också alkoholproblem men han inte reder ut. Vi pratar om det ofta men det är väldigt svårt att nå fram till honom. Han är extremt extrovert, pratar gärna själv och avbryter fort, jag gjorde några försök i lördags när han själv kom in på ämnet men jag gav snabbt upp att nå fram. Som vanligt är det en person med fantastiskt hjärta i sitt nyktra jag men men med sin extrovertism i kombination med alkohol blir det omöjligt att så ut i hans umgänge.

@Sysifos. Känslan av att vara "här och nu" är ju svårt att förklara men så mäktigt. Det kan göra de tråkigaste sysslorna rofyllda. Att bara långsamt följa varje drag med disksvampen när den stryker över porslinet, se smutsen rinna ner i avloppet, se, känna, fokusera på det man gör. Kräver mycket träning men jättebra mot stress och oro.
Ja hur tänker jag kring alkohol..? Jag har val att ha kvar det i mitt liv. Min gräns är hårfin och jag väljer med järnhand när jag naggar i kanten för det påverkar mig direkt. Mitt psyke. Sambandet är odiskutabelt. Jag blir orolig, rastlös, stressad, "längtar bort" från vardagen.
Men jag har lärt mig känna väl vad som händer i min hjärna. Att stå ut med det. Att det går över, det är bara att ratta tillbaka i hjulspåren, upp till träning söndagsmorgon och vidare in i veckans rutiner. Ca 3 glas fungerar för mig fredag-lördag för att gå förbi obemärkt, därutöver får jag räkna med att klubba ner lite hjärnspöken nån dag men jag har fått det att fungera och för mig personligen känner jag mig nöjd som det är när jag lärt mig klara av det vid tillfällen där jag känner att det passar.

Jösses vad tiden går. Tänkt flera gånger senaste veckan att gå in och skriva lite, ofta skriver jag nån lite lugnare stund på kontoret men det har gått i 100 senaste 2 veckorna utan ett andrum, först idag kände jag ett uns av kontroll. Känner lite panik när veckorna susar iväg så, livet liksom går på snabbspolning och man bara jobbar, tränar, äter, sover.
Men.. jag mår bra och känner mig på gott humör och det är huvudsaken. Har avslutat några veckors planerad diet och nu är det fortsatt ny satsning på mer mat och träning med progression under vintern. Känner mig jättemotiverad och träningssugen igen. Egentligen skulle jag kört 2 veckors diet till men jag är väldigt nöjd över mig själv att jag märkte när livet kom emellan och jag var tvungen att prioritera om för att må bra. Mitt gamla jag hade kört på enligt planen till varje pris och förmodligen kraschat vid mållinjen.
Det som kom emellan var ett annat projekt på hemmaplan, jag och frun planerar att renovera badrummet och för det krävs lite lån av pengar. Till det behövdes en ny värdering av vårt hus och vi kände att då behövdes en hel del småfix göras. Vi fick en tid med mäklaren på väldigt kort varsel så vi fick lägga upp en väl planerad plan och köra på varje dag in på småtimmarna. Vi höll ihop det väldigt bra som det team vi är frun och jag när vi kör projekt.
Jag är en maskin när det kommer till tydliga, ganska kortsiktiga mål men jag verkar ha lärt mig att kunna lyssna på min kropp och prioritera också. Vårt mål och satsning gav också ett resultat vi blev överväldigade av så det var en härlig känsla av målgång. Nu väntar vi ok på lånet sedan kommer kofoten sättas i väggen och nytt projekt sätter igång.

I lördags var jag på födelsedagsfest, en riktig fest. Det blev en del dricka men inget okontrollerat. Jag cyklade hem mitt i natten på min elcykel de ca 10km hemfärd, brukar göra det med jämna mellanrum när jag är på festligheter i "stan", jag gillar verkligen det, uppfrisknande och lite tillnyktrande innan sängen.
Pratade med min bror som var med på festen, han har problem med drickat, också. Har haft ganska länge men levt med inställningen, "jag är ung och löser det sen.." Nu börjar han inse att det är sen och att det inte går som han hoppats.
När jag kraschade för två år sedan berättade han redan då om sina problem och vi lovade varandra att aldrig mer ta ett glas under en veckodag. Det har inte gått lika bra för honom, milt sagt. Man inser hur svårt det måsta vara för någon att leva med en alkoholberoende och inte kunna hjälpa. Jag känner så nu, trots att jag gjort resan själv och fått ett nytt liv. Jag bad honom i lördags att följa med till träningen någon gång men han tittade bara på mig och sa, "det kommer aldrig att hända". Blev irriterad på hans svar, visst träning kommer inte vara en lösning för alla som för mig men har man inte ett öppet sinne och villig att prova nya lösningar till förändring så ligger vi nog tyvärr för långt ifrån varandra för att jag skall kunna nå fram till honom än. Dessutom sitter han fast i en olycklig kärlek som är lika komplicerat. Ett sprucket förhållande där tjejen är hans bästa vän, fortfarande. På hennes villkor avslutade de den intima relationen men har fortsatt umgås i princip som ett par. Hon håller honom i sin närhet på hennes villkor, han nickar och hoppas på en vändning som aldrig kommer hända. Han vet att den situationen leder honom till mycket tröstdrickande men kan inte komma ur det, han vågar inte överge hoppet. Ibland önskar man att man kunde gå in i en annans kropp och leda den in på en ny väg.

@Pianisten skrev:"jag mår bra och känner mig på gott humör och det är huvudsaken."

Ja, det är huvudsaken 🙏🏻 Kul att du skriver ibland, det uppskattar jag. Tråkigt med din bror, men det finns inte så mycket du kan göra mer än att tydligt uttrycka att du kan stötta honom när han väl bestämmer sig. Tjata är inte lönt tyvärr. Alla måste vi fejsa sanningen själva.

Kram 🐘

Idag känner jag mig riktigt deppig och ledsen. Dagen började med en snorande son som jag fick stanna hemma med. Efter ett par timmars slappande har jag nu försökt starta igång dagen genom mina vanliga morgonrutiner men tankarna bara fortsätter snurra. Relationen som legat på en bra nivå länge har gått ner i en dal igen hos mig. Återigen börjar några veckors saknad av intresse för närhet och intimitet göra mig påverkad. Igår orkade jag inte stå emot igen och irritationen började pysa ut, denna oändliga spiral. Jag kunde, borde? prata men grejen att regelbundet behöva påminna känns bara meningslöst och ohållbart när behovet inte är ömsesidigt och äkta. Jag känner mig uppgiven igen, det är ju ingen idé att riva upp något igen, som sist, det har ändå ingen bestående effekt. Jag måste acceptera eller förändra på egen hand, jag är själv i detta. Å andra sidan finns så mycket tvivel på mig själv en sån här dag, mitt sinne, mitt mående, min diagnos. Det kan vara jag som bara har en väldigt dålig dag och behöver segla ut stormen utan att agera på impulserna som trycker på.
Vi väntar fortfarande besked på lånet vi ansökt om för att börja sätta kofoten i badrummet men nu känner jag en klump i magen över hela grejen. När man tvivlar på tillvaron så förändrar ju inte ett nytt badrum någonting. Nog för att både toalett och inredning håller på att ge upp så det är inte bara en utseendemässig renovering men ändock en stor summa pengar att satsa i något som känns så ostadig.
Ja som ni hör snurrar allt idag, marken under mig skakar, inte bara relationsmässigt utan allmänt, mina mål har försvunnit ur sikte idag. Jag känner också igen dessa tankegångar väl, depressionskänslorna. Funderar, har jag slarvat med min medicin i veckan? Nej dessvärre inte, bara missat en dag för nån vecka sedan och det brukar inte påverka mig.
Skall nog försöka meditera lite idag, nollställa min tankeverk och se om jag kan få nya insynsvinklar på tillvaron.

@Pianisten Min första tanke var också om du slarvat med medicinen. Annars kan förstås meditation och lite mer ”närhet” till forumet kanske hjälpa. Skriva av dig.

Det har kanske varit för mycket ett tag helt enkelt. Stress kan göra att sexlusten dalar också, och då tänkte jag på din fru. Minns helgen på spa ni hade - då ni satte varandra i fokus. Projekt i all ära, men närhet till varandra mentalt och fysiskt är också viktigt att hinna med.

Träna gör du ju förstås, funderat på tillskott av D-vitamin? Det tar jag mot nedstämdhet hela vinterhalvåret. Hur har du haft det med drickandet på sistone? Det kan inte vara alkoholen som påverkar ditt sinne negativt?

Men ibland är det bara grått och beige. Acceptans. Okej, okej, okej. Tålamod. Bättre dagar kommer ❤️

Kram 🐘

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

@Andrahalvlek, @Sysifos, tack så väldigt mycket för era eftertänksamma svar. Ni har så många bra poäng och en dag som idag kan jag se dem tydligt. Det var uppenbart att jag hade en riktigt dålig dag sist och ja, det är så livet är, upps and downs men den dagen var lite som en käftsmäll från klar himmel, jag kunde inte se varför eller varifrån den kom. Saker blir väldigt stora en sån dag och jag behöver fortsätta påminna mig om att hålla ut. Redan dagen efter var en mycket bättre dag.
Ang relationen så tog jag faktiskt upp det i princip rakt uppochner kvällen efter, typ "du får ta det här hur du vill nu, det är aldrig rätt läge men jag känner att den senaste tiden har vi inte..." osv. Det togs faktiskt emot över förväntan. Tror det är ett vinnande koncept att kommunicera med min fru när jag tänkt efter, rakt och enkelt, hon är ju inte som jag där, vrider och vänder på saker.
Det är inte lätt att få in allt, vi har verkligen byggt upp ett intensivt liv nu. Vi tränar varannan dag hela veckan. Vi har projekt, vi jobbar heltid, vi har barn som man aldrig känner att man räcker till för. Problemet är väl att nånstans mitt upp i allt detta mår vi ändå ganska bra nu. Båda har hittat intressen som gör att vi känner större mening i vardagen, något som vi saknat tidigare. Priset är väl att tid, ork och lust för kärleken hamnar för långt ner på priolistan. Generaliserat har man väl dock som Man ganska kort startsträcka till lusten medan kvinnan behöver komma i mer rätt sinnesstämning. Det är knepigt att hantera, när en annan tycker att en halvtimmes oplanerad lucka vilken tid som helst på dygnet räcker för lite speed dating med happy ending…
Tror du slår huvudet på spiken @Sysifos ang min bror. Vi är ju fyra bröder, jag är äldst, han är näst yngst. En liten uns av stor- och lillebror kommer väl aldrig försvinna. När vår yngsta broder blev pappa för nått år sedan så var det nått uppgivet som kom över honom. Ensam kvar av bröderna utan flickvän, inget permanent boende, så långt ifrån det liv som vi andra. Det är ändå ett liv som i mina ögon bitvis verkar så enkelt. Fest, fart och fläkt året om. Inga måsten, inget ansvar för någon annan. Nackdelen är ju att t.ex för mig hade ett sådant liv, i kombo med svaghet för alkohol varit ödesdigert. Nu börjar det bli detsamma för min bror och det är så jäkla jobbigt att känna sig så maktlös och inte kunna nå honom genom det som räddade mig.
Likväl är jag jätteavundsjuk på honom ofta på den friheten han har men att erkänna som förälder och make att man längtar bort och tycker familjelivet då och då är rent av pest och pina är inget som de flesta skulle våga erkänna runt fikabordet. Man fortsätter framstå som att familjelivet är det alla strävar åt, som den självklara slutdestinationen. Så att han inte är jätte sugen på att stå och lyssna på fler pekpinnar från sina bröder även om vi vill honom det bästa, det är ju ganska enkelt att förstå.
Apropå just det du också sa @Sysifos så är det jag i ett nötskal att vända allt till att handla om mig när någon annan beter sig annorlunda. På något vis verkar man tro att just jag har en så stor del i alla andras liv. Självklart är det skillnad på människa och människa, om en familjemedlem beter sig annorlunda är det ju en betydligt större sannolikhet att du kan ha en del i det men den där föräldern man mötte en minut i hallen när man lämnade på förskolan som inte log och hälsade hade antagligen 100 andra orsaker än att hen skulle ha något emot dig.

Vi fortsätter vandra på livets snirkliga stig och kommer till små nya insikter dag för dag...

Undrar vad som skulle hända om du sa just det till din bror… att du ibland är rätt avundsjuk på hans liv. Tänker att alla borde vara lite mer öppna om sina tillkortakommanden. Man vill hålla skenet uppe hela tiden. Tror att man skulle tjäna på att prata om det lite mer. Att livet har sina ups and downs och att man tidvis får kämpa lite och undvika quickfix. Men jag säger oftast inget jag heller, men jag beundrar de som pratar. För mig måste det mogna.

@Pianisten Ihop har jag och gubben ett antal bröder. Alla eviga singlar och utan familjeliv i horisonten. En av bröderna har idealiserat vårt äktenskap och vår familj sedan start, själv letat efter ”den rätta” med sikte inställt på egna barn. Men det händer inte för honom. Eftersom vi bott utomlands under många år (och när vi bor i Sverige bor vi i andra änden av landet) har sagd bror följt oss på lagom distans för att kunna sålla bort stressen, slitet, hundgörat, oron och allt annat som kommer med föräldraskapet. För några år sedan, då han uttryckte känsla av misslyckande och otillfredsställelse, bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig. Äktenskap är inte meningen med livet. Det är lika mycket ett ok att bära, som korta glimtar av lycklig tvåsamhet. Enda anledningen att man står ut i perioder är att man trots allt bryr sig väldigt mycket om den här människan man gift sig med och är inställd på att uthärda det jävliga tillsammans. Barn är inte meningen med livet. All oro, stress och obetalt slavgöra som kommer med ungar klarar man sig igenom med nöd och näppe, av den enkla anledningen att moder natur har sett till att kärleken man känner till sin avkomma inte tillåter något annat. Vad meningen med livet är kan sagd bror berätta för mig när han som är fri och ledig har undersökt saken. Ok… litet dramatiskt tillspetsade resonemang kanske, men både gubben och jag var sjukt utslitna och modstulna då, så jag orkade inte bära någon idolstatus. Det gjorde iaf sagd bror gott. Han har verkat mycket mer tillfreds med sitt liv, sina intressen och sin självständighet sedan dess 😊

@Sysifos, @Mirabelle G-S, ni är inne på samma spår och jag håller mycket med. Varför försöker man framstå som att sitt eget liv är bättre än verkligheten.
Jag tänker som du @Mirabelle men kanske inte att min bror kommer hitta hela svaret på meningen med livet utan att vi kommer nå olika delar av den.
Jag tänker att barn är en investering i kärlek när du senare i livet kommer behöva den som mest. Samtidigt som du går igenom hundåren lever den "andra sidan" sina guldår i fest, fart fläkt och frihet. När den tiden är över, kroppen inte längre orkar med och friheten övergår i mer och mer känsla av ensamhet då har du din familj, arbete är klart och avkastning av kärlek livet ut. Det behöver givetvis inte bli så. Alla familjekonstellationer slutar ju långt ifrån lyckligt och bara för man inte skaffar egen familj så behöver man inte bli ensam. Inget är svart-vitt, bara en gråbrun röra men man kan ju försöka tänka så emellanåt för att trösta sig mitt upp i eländena.

Det är f*n att man ska vara så stresskänslig. Knappt hann vi starta badrumsprojektet i helgen innan jag började känna lätt panik över hur allt skall gå ihop. Det hängde klart ihop med en riktigt jobbig start på denna veckan. Jag hade sovit kasst och var så trött att jag inte visste om jag skulle överleva dagen. En sån dag blir allting övermäktigt. Det är nog inte lätt att göra någon annan helt insatt i hur jag fungerar men ett stort huvudbry är hur det skall gå ihop med träningen också och påverka den så lite som möjligt. Jag måste ha träningen för att hantera stressen och varva ner annars äter projekten upp all mental energi. Jag har också en tydligt plan med träningen i vinter som jag har varit jätte motiverad av och precis kommit igång med.
Bakåt sett har projekten alltid varit det som skapat den största energin hos mig men också kastat mig ner i de djupaste dalarna. Många projekt har drivits med alkohol som motor och "stabilisator" och det är en av få saker som fortfarande kan sätta igång ett ovälkommet sug hos mig, det har varit den givna belöningen efter en dag av slit. Därför måste jag väva in min träning för att projekten skall fungera och få den regelbundna mentala återhämtningen.

Jag började skriva ett inlägg här igår men det slutade med en slags dialog med mig själv hur jag skulle bena ut situationen och jag åstadkom tillslut en liten lista på saker jag skall göra för att förenkla projektet och jag insåg att det blev väldigt ointressant läsning. Men bl.a ta in mer hjälp, fråga bröder och familj. Planera väl. Ha en rimlig tidplan. Använda några semesterdagar, etc. Det gav genast ett bättre lugn och jag och frun har också en bra dialog hur vi skall hjälpas åt i detta.

Nästa vecka är det höstlov här och jag har redan tagit ett par extra dagar ledigt sedan ett tag tillbaka för att barnen skall få vara lite lediga från fritids. Risk finnes dock att jag kommer fastna i projektet men jag hoppas jag kan klara att bromsa mig några stunder för att ägna oss lite tid tillsammans. Sonen skall dessutom till ett lekland med sitt fotbollslag i helgen och dottern skall på Halloween-party på söndag. Nästa helg skall vi till Halloween på Liseberg så man kan känna liten lättnad i bröstet att det kommer hända en hel del under veckan ändå för dem.

Allt löser sig på nått vis.

@Pianisten Det gör ju det. Om vi tar en sak i taget och viktigast först. Försöker välja bort det som inte är absolut nödvändigt. Det var väldigt bra att du listade ”lösningar” - som att ta hjälp och faktiskt planera in semesterdagar. Och sen har ni väl ingen knivskarp deadline? Bara toaletten fungerar 😉 Duscha gör du ju på gymmet! Och ta dig tid att umgås med dina barn, det GER energi 😍

Kram 🐘

Jag har några reflektioner och de är mest grundade i hur jag fungerar själv så jag kan bli lite bekymrad när jag läser det här eftersom det känns som att vilan uteblir.
Just den där känslan av att projektet blir övermäktigt - att du är för trött. Det är något att se upp med.
Nu löste du det hoppas jag och jag hoppas du faktiskt gör en rimlig tidsplan. Och tar in hjälp. Tänker på när min pappa höll på med olika projekt. De åt upp hans tid och han hade inte tid med oss barn under de perioderna. Mamma fixade mat, städning, oss, logistik etc. På gott och ont sitter du nu fast i allt du behöver vara: bra på jobbet, duktig pappa, ambitiös make. Det är skillnad och jag tror att vi måste fatta det. Hur mycket kan ni jobba tillsammans du och frun för där tror jag att ni skulle kunna vinna nåt. Att det blir ett projekt som ni driver gemensamt. Så jag hoppas du gör just det du skrev. Gör en rimlig tidsplan. Gör ett schema. Bestäm aktiviteter med barnen. Låter ju lite trist, men jag tror att avsaknaden av planer har varit förödande för mig ibland. Man känner sig aldrig riktigt nöjd med nåt innan det är klart. Tycker att du låter klokare. Så fram med ett rimligt schema som du orkar och som innehåller vila också. Jag tror att man behöver kunna pricka av en sak i taget. Blir perfekt att jobba tillsammans med din familj också tror jag. Låter riktigt trevligt. Jag tänker att om du gör små avprickningsbara mål så kan du känna tillfredsställelsen i när nåt är klart under arbetets gång. Sånt där har liksom en tendens att aldrig vara riktigt helt klart till sist. För det är den där saken som ska skruvas, listen som ska upp eller nån annan småsak. Jag hade behövt en arg snickare i mina projekt tror jag. Varför gör ni inte klart??? Ja, varför.
Så med ett bra rimligt schema, god planering, hjälp, delmål, samarbete så blir det här bra. Ni har ju ingen deadline, men begränsat med tid per dag. Jobba efter det och lycka till.

Då har det varit en lång paus igen men jag har ärligt talat knappt haft 10 lämpliga minuter över sista tiden för att skriva.
Ombyggnationen av badrum/hall är i full gång och det går över förväntan. Trots de inledande panikkänslorna har det vänt till ett ganska behagligt projekt. Vi har ordnat det bra, vi har ju en 2:a toalett och köpte ett begagnat badkar som är står i tvättstugan. Barnen är överlyckliga som aldrig haft ett badkar, det har aldrig varit så lätt att få dem rena...

Faktum är att jag också gav upp träningsmålet. Det smärtar en del men jag tror jag lyckades se mina begränsningar. Om nån månad är ju projektet över och jag kan återgå till min plan, kanske med ännu mer motivation?
En stor del av mina och era idéer- @Andrahalvlek och @Sisyfos, har också satts i verket. Svärmor hjälper oss med matlagning. Jag tog hjälp av min pappa till en heldags rivningsarbete. Jag undviker tidsplaner utan tänker en sak i taget. Hellre dela upp i mindre etapper, färdigställa etappen och först därefter titta på nästa och göra ny planering, det verkar fungera kanon.
Frun och jag har delat upp ansvarsområden. Jag fokuserar på bygget och hon sköter all inredning, letar modeller, priser och leveranstider av allt utanpå väggarna. Det jobbet är minst lika viktigt för att jag skall kunna planera flera moment i bygget.

Vikten för mig är bara att ha ett mål att vakna upp till, en symbol för meningsfullhet av dagen. I vanliga fall är det träningen, nu är det projektet och jag trivs och känner livsmotivation men på samma sätt kommer jag inte runt skuldkänslorna att inte räcka till. Kommer faktiskt precis ifrån ett rutinbesök från vuxenpsyk och fick en tröstande påminnelse att vikten för barnen är att känna trygghet och kärlek.
På farsdag fick jag ett otroligt berörande brev från min dotter där hon förklarade hur mycket hon älskar mig, att hon alltid kan prata med mig och just de ordern; känner mig alltid trygg med dig. Såå fint.

Har funderat lite nytt på alkohol senaste. Min "rutin" är oförändrad men tendens har smygit på att de tidigare 2-3 fre-lörd glasen har blivit 3-4. Det blir inte mer men det känns som det burit mer åt att nå ett litet rus.
Samtidigt har jag känt av viss ökad oro framförallt närmsta dagar efter helg, senast natten till måndag vaknade jag och från ingenstans fick riktig dödsångest. Sån skräckkänsla att rysningar vandrade genom hela kroppen. Jag känner väl igen detta, det är precis så min kropp biverkar på alkohol, oroskänslor utan grund. Sån påverkan accepterar jag inte att alkoholen får ha så det är dags skruva lite på rutinerna igen. Tänker en längre noll-period eller möjligen begränsning till en helgdag.

@Pianisten skrev:"det är precis så min kropp biverkar på alkohol, oroskänslor utan grund. "

Så bra att du lyssnar på kroppen!

Vilket fint brev du fick av din dotter ❤️ Fint att hon känner så - och har förmågan att uttrycka det.

Kram 🐘

När jag läser det du skriver tänker jag på hur jag skulle tänka om dig och ditt liv om jag såg det utifrån eller om du berättade om det i fikarummet. Familj, badrumrsprojekt, jättefint brev på farsdag, träning (även om projektet är på is). Nu är det väl så om man ska tro Anders Hansen att det är normalt att känna sig lite missnöjd, eller inte helt nöjd, men ibland skulle man bara vilja ruska om människor och få dem att se hur bra de är. Du gör ju ett fantastiskt jäkla bra jobb! Så mycket kan man ändå utläsa.
Och det där med att vara en bra förälder… det handlar ju också om att vara en god förebild, att ge barnen en grundtrygghet. Å det tänker jag handlar om att också förmedla känslan av att man kan ha vissa fel och brister men ändå bli omtyckt. Och det gäller även sina egna tillkortakommanden. Vi är inte fullkomliga, men det räcker långt att vi gör så gott vi kan efter våra förutsättningar. Ibland tänker jag att det kan vara bra att vara öppen även med den typen av känslor. Att prata om dem. Man har någon slags idealbild och dit når man inte. Kommer vi halvvägs är det gott nog. Att prata med barnen om de här känslorna är en framkomlig väg. Visa på att det räcker att man gör sitt bästa. Acceptera att man kanske inte når sin idealbild, inte är perfekt och grejen med det är att det också blir lättare att acceptera att barnen inte är perfekta. Eller perfekta och perfekta, ibland vill man som förälder att barnen ska få uppleva och känna total lycka, att de ska ha kompisar, vara omtyckta, ha A i alla ämnen, vara bra på sport, vara lyckliga. För då vet vi att vi är bra föräldrar. Och det där är nåt vi inte kan påverka alls. Mer än att vi kan förmedla känslan av trygghet, stödja dem i deras drömmar (hur orealistiska de än tycks vara), och tala om när de gör nåt bra, Hjälpa och stötta, men de måste göra jobbet. Som du hör har jag lagt ner den där önskan om att vara en perfekt förälder. Det gick inte. I det ingår också en önskan om att jag ska vara någon slags idealbild och ha ett idealliv och så är det ju inte, tyvärr. Jag har haft bra föräldrar själv, men ideala har de ju inte varit. Och de största misstagen de gjorde har handlat mer om deras inre demoner, deras känsla av att inte duga, deras känsla av att inte räcka till. Jag har också de känslorna och jobbade som sjutton med dem nu vid dotterns student. Ville så mycket för hennes räkning. Finast fest, finast klänning, flest kompisar… och då kom genast känslan av allt jag borde ha varit, allt som jag hade velat göra annorlunda. Så jag fick jobba lite med min tillförsikt för den känslan som jag ville att hon skulle ha den dagen var ju att hon skulle trivas, känna sig omtyckt och nöjd. Klänningen var inte finast, men hon kände sig bekväm och fin och hon strålade av lycka. Det är det enda som är verkligt viktigt. Men jag var i det läget tvungen att rannsaka mig och mina egna känslor rätt ordentligt. Och hur det varit att mina föräldrar också har förmedlat känslan av att de inte räckt till… att de inte är tillräckligt lyckade.., just det vill jag göra annorlunda. Det går inte lätt, för det handlar ju om att acceptera sig själv och sina tillkortakommanden, men om jag ska ge barnen nåt viktigt så är det väl just det. Att de räcker till som de är. Och då får man börja hos sig själv. Så se på dig själv med blida ögon Pianisten. Din dotter har ju fattat hur bra du är i allafall. Och du visar att man kan bygga, man kan sätta mål, man kan samarbeta. En fin förebild!

Ännu ett fredagshej efter ett längre uppehåll.
Bra inputs @Sisyfos. Jag förstår vad du menar att försöka ta in hur bra det faktiskt är. Jag vet också hur bra mitt liv ser ut. Jag har alltid gått in för saker till 100% och har lätt för att lära och fått många strängar på min lyra tack vare det men väldigt få vet hur jag lidit i min inre värld och fortfarande jobbar med mig själv så en vacker fasad kan t.o.m. vara en nackdel då andra har svårt att förstå eller känna empati när man pratar om att man mår dåligt inom sig.

Det är viktigt att träna på att acceptera sämre dagar. Det som är svårt att kontrollera är de känslor som kommer inifrån. Jag tror människa är byggd för att reagera på negativa känslor, de säger vanligtvis att något inte stämmer och behöver åtgärdas. När man har psykisk ohälsa så har inte de här känslorna någon grund och det känns som ett rent onaturligt beteénde att inte lyssna på dem eller grubbla på orsaken, men skam den som ger sig.

@Sisyfos, som du är inne på, att våga vara normbrytande och släppa idéalbilder är nog bland det viktigaste vi kan göra idag, framförallt efter de sociala mediernas intåg. Idag med en kamera alltid i fickan har det blivit viktigare att visa upp bevis på det där idéallivet och få det bekräftat från andra istället för att hitta vad du själv mår bra av och vad som är rimliga krav att ha på dig själv. Jag har känt massa stress inför idéalförälder-bilden. Den biten har jag börjat överskåda men känslan att jag försakar den korta tiden man har under deras barndom släpper inte. Mina egna behov för att må bra tar upp för mycket tid och jag vet inte hur jag ska bromsa dem utan att tappa kontrollen, men skam den som ger sig.

I övrigt är det rätt bra för tillfället. Jag har funnit en skön ro i vårt renoveringsprojekt trots att jag lägger större delen av min lediga tid på det. Träningen ligger nedbantat till ungefär 2 pass i veckan vilket jag lite förvånande inte har känt så mycket stress över, jag känner mig trygg i att jag är tillbaka inom kort.
Det var bara en kväll i veckan där väldigt mycket beslut behövde tas och jag kände mig sliten. Det var mycket i projektet och det var julklappar. Jag kände att hjärnan tog ut strejk och kopplade från och jag tog slut mentalt. Jag sa det till min fru att nu fungerar inte mitt huvud längre. Jag tog sedan ett dygn total paus ifrån all tankeverksamhet på det privata planet och efter det var jag på banan igen så jag lyckades att lyssna på min kropp och känna när det var tvunget med ett brejk. Nu är vi på banan igen.

Nu är det helg, trevlig fredagskväll alla.