Snart träning igen

Profile picture for user Pianisten

@Andrahalvlek vi har ständigt nya projekt i sikte men nu behöver vi hejda oss ett tag för att komma i fas med vardagen. Allt från matinköp till tvätthögar och återvinningssortering ligger back så skall bli skönt att skapa lite ordning igen och få lite återhämtning. Efter det färdigställda projektet i söndags har vi fortsatt att forcera på kvällarna för att röja undan allt byggstök och tillfälligt runtflyttade möbler etc för imorgon kommer städarna så det blir som en riktigt efterlängtad deadline för att få huset riktigt iordning och rent och fräscht igen. Kan hända jag så småningom kommer börja snickra lite på ett sängbord till sonens rum som ett litet mysprojekt när lust och tid faller på.
Som jag skrev i inlägg ovan så är det ju alltid ganska full fart i vardagen nu trots att jag känner betydligt mindre stress och jäkt då det mesta går på rutiner. Det jag kan känna är att tiden går otroligt fort bara, veckorna susar förbi som att livet går på snabbspolning . Jag njuter fortfarande av mitt nya fungerande liv men kanske börjar jag känna att jag hade önskat lite mer tid till att bara vara och göra lite sånt som lusten faller på. Det har ett pris att träna 5 dgr i veckan och jag räknar på att jag lägger ca 10h i veckan inklusive restid och ombyte m.m.
Det har ju bakåt sätt varit ett av mina största bekymmer dock, att jag inte haft nån "fungerande" lust. När inga planer funnits och en dag är som ett blankt papper har jag blivit som lamslagen av alla möjliga val. Jag vill tro att det fungerar mycket bättre nu men samtidigt var det nog väldigt länge sedan jag hade en helt oplanerad dag så jag vet inte riktigt hur jag skulle må nu av mer fria dagar, man kan ju bara prova helt enkelt. Kan också vara så att jag känner den här känslan lite starkare nu när det varit extra mycket ett tag och varje minsta lucka i veckans rutiner varit fyllda. Tror att bara vi kommer lite i fas hemma igen så blir det nog bättre.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Jag tänker att vi alla behöver det vi har brist av. Den eviga balansen. I mitt jobbliv och privatliv är det till vardags mycket planering och logistik. Så mycket att jag absolut inte vill ha det så när jag är ledig. Bästa lediga dagen vaknar jag när jag vaknar av mig själv, sen ligger jag kvar i sängen och funderar ”Hmm, vad känner jag för att göra idag?”

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Riktigt trött idag alltså, idag också.. som igår. Mina två kollegor som jag delar våningsplan med är lediga och igår gick ögonlocken plötsligt inte att hålla uppe vid skrivbordet. Så där så man efter ett par minuter vaknade till med ett ryck. Tänk om nån sett mig. Det var för ovanligheten t.o.m lite tunga steg på väg in till gymmet igår.
Ondag idag=träningsfri dag. Skall försöka bara vara lite i eftermiddag. Imorgon är det lite kortare dag på jobbet. Tänkte utnyttja tiden till att förbereda lite inför helgen. Känner att jag kanske tagit mig lite vatten över huvudet inför den stundande långhelgen. På fredag två gäster hemma på middag, nyligen corona-tillfrisknade. På lördag lite knytkalas hemma hos oss också med påsklunch utomhus. Söndag lite umgänge med mina syskon på kvällen. Måndag vandring med några kompisar.
Tänker att jag ska förenkla, förenkla, förenkla och ta dagarna lite som det kommer så kan allt egentligen bli väldigt trevligt. Lite planering och inköp krävs såklart men tänkte att jag drar över det imorgon så kan vi släppa det och försöka njuta sedan.

Profile picture for user Pianisten

Allting är dagens förutsättningar.
Idag på lunchen kom vi in på tunga samtalsämnen. Cancer, folk som hastigt gått bort, kvarlämnade änkor, barn m.m. När man kommer in på såna här ämnen tänker man fort på vad det är man håller på med egentligen. Tänk om det varit jag, min fru, eller värsta tänkbara, mitt barn. Magen knyter sig av plågande medlidande.
Vad är det jag värderar mest och lägger min tid på egentligen? Hur kan jag bry mig så mycket om materiella ting, stress över att ha iordning hemma, tugga på gym för att uppfylla diverse fåfänga mål. Det enda jag borde värdera och lägga tid på är väl mina nära och kära? Umgås, lyssna, vara mycket mer förlåtande, bita ihop mer, ha överseende med småsaker. Listan kan göras väldigt lång om det man känner när man tänker att något du håller allra kärast kan ryckas ifrån dig på nolltid.
Jag kommer in på detaljer i tankarna. Varför låter jag inte mina barn komma in och sova i vårt sovrum varje natt, håller om dem som det inte fanns nån morgondag. Jo, just för att det fortfarande finns det, det är de förutsättningarna jag har idag. Man kan inte, hur kärt man än håller sina närmsta, leva som Farbror Melker; Denna dagen - ett liv. För med de förutsättningar jag har idag så kommer det fortfarande en morgondag och än så länge en dag när alla mina nära fortfarande är friska. Skulle jag ha båda mina barn i sängen varje natt skulle jag snabbt få en betydligt sämre sömn och tröttheten skulle gå ut över vardagen som fortfarande, med de förutsättningar jag har idag, måste fungera för att jag skall må bra.
Det går att klyva ner många exempel i detalj som förklarar varför man inte "tar vara på livet mer varje dag", för i praktiken gör vi redan det, utefter de förutsättningar vi har idag. Jag går till mitt jobb, för att jag mer eller mindre måste. Man har insett att det till syvende och sist är den enklaste lösningen för att få en dräglig vardag, ge sina barn en god och trygg uppväxt och ha råd att göra vissa nöjen och t.ex utforska världen under en semester. Det går att fortsätta klyva ner sina sysslor. Jag lägger 10h i veckan på träning för att jag hållit på att förstöra mitt och min familjs liv tidigare när jag drack, hade ångest och mådde skit. Träningen är ännu den enda vägen jag hittat som tagit mig ur det där och till syvende och sist har det trots allt gjort att jag kan ta tillvara på mer av mitt liv och mina nära och kära.
Allting är så komplext så det går inte att förenkla så mycket som man önskar. Lätta och ytliga lösningar finns bara på film. Det handlar alltid om de förutsättningar vi har idag.

Profile picture for user Pianisten

Påskhelgen blev över förväntan, förplaneringen gav verkligen resultat. Trots inbokade aktiviteter varje dag så höll sig ett bra lugn genom hela helgen och allt blev väldigt trevligt, jag och frun höll också ett gott samarbete i alla bestyr. Jag slås gång på gång nuförtiden av hur nya situationer faller på plats och att gamla problem man oroar sig för inte uppstår.

I söndags var det en inplanerad träff med mina brorsor och vi hade också en väldigt trevlig kväll. Bakåt sett har det alltid blivit friskt när vi umgåtts, vi har väl alla fått en svag ådra för alkoholen. Jag tyckte inte det var några problem nu att hålla i min egen lite högre avhållsamhet trots umgänget men det blev lite mer än normalt.
Jag ifrågasätter ofta nu, de gånger jag dricker om det finns någon mening med att ta ett glas till som denna gången när det började bli sent och diskussionerna blev mer och mer fyllesnack hos de övriga så tackade jag för mig och cyklade hem. Kände mig både klar, glad och nöjd.
Dagen efter blev jag givetvis ändå påmind av mitt känsliga huvud att det blivit lite mer än normalt så jag utgick inte starkt. Men dagen bättrade sig ganska snabbt och vi kom ut en sväng. Kvällen avslutades med Padel och jag kände mig i princip återställd när det var dags för kudden.

Det som slår mig mest en sån här, nuförtiden dock ovanlig "dagen efter-dag", trots att det var relativt sparsamt är tankarna. Jag känner så väl igen dem från den föregående tiden. Jag blir lite mer inåtvänd och börjar ifrågasätta små saker. Är detta meningen? Trivs du med det här fyrkantiga livet? Varför håller jag på och tränar som en tok, vill du inget större med ditt liv? Den där känslan av en liten underliggande oro, otrygghet, att vara instängd, vilja ut, ha spänning, kickar och äventyr. Såna där tankar som inte är rationella och leder till dåliga, kortsiktiga, oplanerade beslut.

Det som trots allt gör mig lugn mitt i alla skumma känslor är att jag snabbt avslöjar dem. Hur tydlig kontrasten blir till mina numer vanliga tankar och sambandet man så lätt ser med att ha druckit lite mer. Det här är inte jag, mina egna tankar, det är den där alkoholens hormonella hjärnspöken. Och jag hanterar dem, ungefär som meditation, en tanke kommer, jag noterar den och släpper den vidare.

Var det värt det? Det plågar mig lite att inse att det inte längre är det. Vi hade en jättetrevlig kväll men jag hade haft ännu trevligare med mindre dricka. Det plågar en när man måste inse att sånt som betytt väldigt mycket förr inte längre har samma betydelse. Det är som att springa mot en oas som är väldigt bekant men när man kommer fram så har vattnet torkat ut. Man kollar från olika vinklar och håll och försöker hitta det man kommer ihåg med det finns inte längre.
Jag tänker att tiden får ha sin gång här också, åter igen. Nya bättre erfarenheter får med tiden byta ut de gamla.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten skrev:"Det här är inte jag, mina egna tankar, det är den där alkoholens hormonella hjärnspöken. "

Fy vad läskigt att de tankarna kom direkt. Men du hanterade dem helt rätt. Titta på dem, släpp iväg.

Jag tänker att var sak har sin tid. Jag är helt onostalgisk. Nu är nu och vad mår jag bäst av? Jag hade högklackat på fest förr, skulle aldrig falla mig in nu 😂 Jag är numer så kvällstrött att kl 23 åker jag hem. Thats it. Man missar ingenting de sista timmarna ändå. Been there done that.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Nostalgi, bra ord. Det är väl det man känner när man vill göra sånt man alltid gjort, med dem man alltid gjort det med. Och om man gått igenom en ganska snabb personlig förändring så är det klart att en hel del nostalgiska bilder hänger kvar innan allt kommit ikapp nuet och man börjar förstå vad man inte längre vill.
Mycket hänger ihop med människor för min del. Lustigt nog, nuförtiden så känner jag mig mer och mer social, det som var en av mina största rädslor att förlora helt om jag minskade drickandet. Har länge identifierat mig som i grunden introvert men med ett visst socialt behov. Vet inte riktigt vad jag är längre, det jag vet är att jag faktiskt uppskattar att vara mycket med människor. Nån slags hybrid, eller som vanligt när man börjar tänka för svart och vitt, även detta är såklart en gråskala där jag förmodligen befinner mig närmare mitten än jag trott. Även om jag inte alltid är den som tar ton och för samtalen utan mer lyssnar och iakttar så trivs jag i grupp.

När tiden och man själv förändras så påverkar det ens relationer och det man har och har haft gemensamt. Jag vill inte slå mig för bröstet men jag känner på ett sätt att jag tagit mig igenom en resa och fått en erfarenhet som inte så många i min ålder gjort än.
Alkoholen är utbredd och normaliserad i hela samhället. Majoriteten av människor förknippar alkohol med mer eller mindre de flesta nöjen som semester, umgänge och avkoppling. Om jag är den nu som drar åt ett annat håll så finns såklart en risk att man hamnar lite utanför den där gruppen, åtminstone den gruppen man känt att man tillhör och har nostalgiska minnen med. Det är väl fullt rimligt att det inte ÄR helt lätt till en början att ha sin plats i den nya världen, vara beredd att ge upp vissa gamla "nostalgiska" umgängen och välja en helt ny väg på egen hand. Man får väl försöka sitta ganska still i båten och tänka att tiden kommer hjälpa till genom små aktiva val längs den vägen som man ständigt lär sig man mår bäst av.

Profile picture for user Pianisten

Lite likgiltig idag. Trött och matt. Har sedan några veckor legat i en period av satsning på större styrkeökning efter årets början av stillastående i diverse seglivade små förkylningssymtom. Ställt undan vågen och äter mer och fritt för att få i mig tillräckligt med energi, det är bra med ett visst överskott för att svara som bäst på träningen. Det går väldigt bra också. Gör stora framsteg i flera lyft. Mycket träningsvärk om dagarna och säkert en viss faktor till min matthet. Samtidigt väldigt frustrerad också, börjar få problem med vissa skador. Haft smärta i en armbåge länge nu och en ibland uppdykande och påtaglig smärta i nacke ner i övre ryggen. Men träningen går för bra nu för att pausa. Känner inte att smärtorna hindrar mig att ta i på träningen, den känns mest efteråt. Kluven som ett vedträ. Borde pausa och låta smärtorna läka men vill inte pausa i min medvind.

Har tackat ja till ett uppdrag som tar min energi lite nu också. Skall vara pianist på en studioinspelning nästa vecka. Hatar att jag känner sån press. Det var längesedan jag spelade offentligt nu. Jag är självsäker i min talang, men när jag skall prestera låser det sig. Jag blir osäker. Nervös. Framförallt på studioinspelning. På en livespelning gör inte en felton något, den är historia så fort den är förbi. I studion måste det bli perfekt, varje ton, en inspelning som kan spelas om och om igen. Skall försöka förbereda mig med underlaget jag fått. Brukar göra att stressen släpper lite.

Vilodag i eftermiddag. En väldigt vacker och solig dag här på västkusten. Längtar hem till soffan nu och göra "ingenting" ikväll.

Profile picture for user Pianisten

Det gick sådär att göra ingenting igår. Eller, det blev inte så mycket gjort egentligen men den där bilden av att bara falla ned i soffan på studs blev inte av, trots att jag var så trött på vägen hem från jobbet så jag blev orolig för min bilkörning på den knappt 10 min långa resan.
Jag började med att träna lite inför studioinspelningen, kände att jag behövde det för att lugna mig lite, jag visste att senare igår hade jag aldrig orkat ta tag i det. Sen var det de vanliga bestyren med kvällsmat och vardagsplock. Kom väl till soffan runt halv åtta-tiden och där stannade jag till jag började nicka framför tv'n.

Känner mig matt idag med, kan bara hålla ett kort fokus nån timma på morgonen sen dalar det fort fram till lunch, därefter blir arbetsuppgifterna riktigt tunga. Känner att jag börjat måla in mig i ett hörn. Just nu "fungerar" det fortfarande men det ligger för ofta på rött. Det räcker inte med avkopplingen den där sista timman framför TV'n, jag skulle behöva ett brake nu. Det mest stressande är att jag inte ser den luckan framför mig inom rimlig tid. Jag behöver helt enkelt TA det breaket och bryta mitt veckoschema. Problemet är nog trots allt att det är för mycket av det goda nu. Det jag VILL göra. Jag älskar min träning t.ex men den tar otroligt mycket fritid. Vi har påbörjat planer för trädgården inför våren, jätte inspirerande men man ser redan framför sig att man behöver lägga all ledig tid på det också för att komma någonvart innan sommaren är här. På lördag förmiddag, hittills min enda helt fria dag, skall jag efter lång väntan och längtan påbörja en kurs för att ta Grönt-kort i golf. Det skall bli jättekul, verkligen. Men nu måste jag nog på allvar stanna upp och rannsaka mitt schema. Vad skall jag förändra nu innan det spricker.

Lustigt, just i denna skrivande stund ringde en kund, en kund som blivit en vän. Vi kommer ibland in på djupet, om livspusslet, relationer, våra gemensamma psykiska utmaningar. Öppna och ärliga samtal. Kände nu vilken upplyftande känsla det var att prata av sig, berätta för någon om hur det verkligen var idag. Innanför det vanliga skalet, tugget -"Hur är läget idag? -Jorå, de e bara fint..."

En liten glimt av glädje och tacksamhet i denna dag av många frågetecken.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Balans, balans, balans, den eviga balansen. Plus och minus, yin och yang. Ibland är det enda rätta att även boka av roliga saker. Jag brukar tänka att jag blir intryckstrött. Jag blir trött av alla intryck, och behöver pausa min hjärna lite. Bara sitta på en stol och fånglo i tomma intet. Meditation skulle du må bra av tror jag 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Balans? Vad är det? Nä det är väl inte min starka sida. Även om jag känt en balans det senaste året som jag inte upplevt innan så tror jag det lett till att jag provar att flytta gränsen lite längre fram omedvetet nu med jämna mellanrum eftersom det är en ny känsla för mig att det fungerar. Och det är en farlig utveckling känner jag.
Jag är ju en person som inte riktigt klarar av en dag utan planer. En person som vill ta tillvara på varje dag och känna att varje stund är meningsfull. En dag att bara vara känns som bortkastad. Problemet är att om jag väljer att sätta mig på en stol och glo så kopplar jag inte av för då börjar mina tankar studsa, vilket ju leder in på nyttan jag förmodligen hade haft av meditation. Är jättenyfiken på det, framför allt vad det kan åstadkomma över tid. Har bara inte tid. 😂
Jag får väl distrahera mig på andra sätt så länge. Nått jag kan njuta av är att städa garaget. Precis som stereotypen så är det mitt skötebarn som ingen annan bryr sig om. Alla verktyg har sin plats, skruvar sin låda. När det har varit lite projekt igång och det ligger lite utspridda saker överallt kan jag verkligen finna ro i att gå där inne själv, hänga upp saker på sin plats, samla ihop lösa skruvar och spik, sortera och lägga i sortimentlådor. Mm

Profile picture for user Torn

Hej! Det var en av de största vinsterna jag har upplevt sedan jag blev nykter. Att kunna njuta av att bara vara. Förr hade jag en ständig rastlöshet och hade väldigt svårt för att inte göra något. Det var likadant de första 6-7 månaderna efter att jag hade blivit helt nykter. Rastlösheten ville inte släppa riktigt. Hoppas du hittar dit, för det är en väldigt skön känsla tycker jag.

Profile picture for user Pianisten

Ja @Torn, kanske har du rätt. Å andra sidan har jag alltid varit en rastlös själ ändra sedan barn/ungdomen. Och just den där konstiga problematiska rastlösheten där det inte fanns någon lust. Jag minns det väl, trampade runt hemma, stirrade ut genom fönsterna , inne i mina tankar. Min pappa sa till mig, "-du tänker för mycket, du måste ta dig för något"
Idag verkar det problemet försvunnit och jag tycker jag har mycket mer lust. Det kan också hänga ihop med att jag har mindre tid att stanna upp och fundera nu i det högre tempot. Om jag får lust till någonting idag är det ofta så att jag inte har tid att göra det just idag, för jag har något annat planerat, som min träning m.m. Därför hinner jag under några dagar samla på mig små saker jag har lust till, tills nästa gång jag har en oplanerad dag. Kan vara en orsak.

Måndag igen då. Har känt lite dippar senaste dagarna. Lite låg. Känslan av att gå till jobbet imorse var t.o.m lite motigt, väldigt ovanligt. Försöker inte foka på det. Tugga vidare. Tror det hänger ihop lite med inspelningen i eftermiddag. Det har som väntat hängt över mig, en liten känsla i maggropen som gör sig påmind så fort jag stannar upp lite.
Jag vet att känslan inte är rationell och jag provar lite KBT strategier för tillfället. Har precis gjort ett "värsta tänkbara scenario" utredning. Jag har lyckats härleda alla tänkbara scenarion till någon positivt, t.o.m det värsta scenariot. Jag skall bara försöka få det att nå magen också.

Profile picture for user Pianisten

Lyckoparadoxen.

Inspelningen är avklarad och igår kväll kände jag mig tillfreds och rofylld igen. Blev dock irriterad på frun när jag kom hem och kände mig lite urladdad och jag annonserade att jag behövde lite vila och återhämtning. Visst var det lite småstökigt men inte värre än att det gick att ta vid senare tillfälle. Frun däremot var uppstressad och sprang runt hemma och plockade och smågrymtade så jag minsann inte skulle ha gott samvete. Denna tvåsamhet av utmaningar...

Igår lästa jag en liten artikel om den moderna tidens mode. Självhjälp. Personlig utveckling. Livscoaching. Positivt tänkande etc och forskning som visar hur kontraproduktivt detta är. Känns väldigt rimligt med tanke på hur många såna här böcker jag själv testat genom åren utan resultat. En sak som fångar mig i artikeln är det här att allt ska utgå ifrån jaget idag. Jag ska må bra, jag skall utvecklas, jag skall stå upp för den jag är och kräva min rätt som individ. Väldigt mycket pekar på precis tvärtom att det är när vi helhjärtat ger till andra och visar hänsyn och omtanke så vänder det till glädje hos dig själv. Det känns som att det helt glömts bort idag.

Lyckoparadoxen, ett uttryck som också var med i artikeln och jag vet att jag hört tidigare. Tydligen ett väldigt gammalt uttryck från gamla filosofer. Verkligen bra, enkelt och när man tänker efter, självklart,

"Du kan inte uppnå lycka genom att ha lycka som mål."

Också väldigt logiskt när jag tittar tillbaka. Tror det kort och gott handlar mycket om att göra det man blir glad av men samtidigt måste det finnas en känsla att göra "rätt för sig" i det. Fokuserar du bara på dig själv och att din glädje är viktigare än allt så kommer det finnas en känsla av skuld med. Din glädje måste nog innehålla just sånt där som omtanke, hänsyn och medmänsklighet. Även, återigen en acceptans för att konstant glädje inte existerar. För alla finns en vardag som fyller upp majoriteten av vår tid, då vi ska samspela i samhället, vår klan som det flockdjur vi är och det måste också fungera. Om allt annat får stå åt sidan, för din glädje, din sökan efter lycka så kommer du aldrig finna den.
Jag kan finna ro, lugn och avkoppling i min fantasibild av att sitta helt ensam, i solnedgången, på varm sand, på en strand långt bort på andra sidan jorden, bort från alla krav och måsten. Men jag kommer aldrig bibehålla en lycka genom att stanna där.

Profile picture for user Pianisten

Idag är ingen bra dag. Kärleken den kärleken. Känner mig arg och besviken men det jobbiga är att det bara bygger på vad jag tror. Jag vet inte säkert. För att veta måste jag ställa frågan och det är jobbigt för jag kan ha fel. Istället går jag och bygger upp ilska utan att veta, fruktansvärt orationellt. Min känsla har dock haft rätt på denna punkten förr så det finns en hel del substans. Det är egentligen inte så allvarligt, men om det är så är det ett svek mot det vi kommit överens om. Att satsa och ansträng oss efter den senaste krisen. Att hon väljer andra alternativ framför att få det att fungera för oss. Jag förstår det inte.

Profile picture for user Sländan

@Pianisten du måste fråga så du får klarhet. Även om du har haft rätt förut så betyder det inte att du har de nu. Det finns inget som är så psykiskt jobbigt med ovetskapen. Tänk om det inte är så som du tror, vilken lättnad för dig.
💕 sländan

Profile picture for user Pianisten

Ni har såklart rätt. Och jag frågade igår. Det visade sig tyvärr att jag hade rätt igen. Som sagt, det var inget väldigt allvarligt men jag blir väldigt besviken när vi sagt att vi ska satsa. Det ledde åtminstone till en diskussion som tillslut efter många turer ledde till nån form av samförstånd.
Hon menar att hon känner sån press att möta de behoven jag saknar. Pressen leder till att det låser sig. Jag tycker inte det är riktigt rättvist för jag jobbar hårt med att ha acceptans och tålamod just för att hon inte skall känna press, framförallt nu efter vår "nystart". Hon menar att mycket sitter sedan gammalt. Det kan jag ju tyvärr inte göra något åt nu att jag haft sämre sätt förr att påvisa min missnöjsamhet. Om vi ska satsa igen tycker jag att hon måste se till nuet, sen förstår jag att gamla känslor kan sitta kvar länge.
Vi fastnar i meningslöst tjafs och ordklyveri. Jag sa att jag tycker inte hon har ansträngt sig på ett sätt som visar att hon vill satsa så som vi sa. Jag menar att kanske med lite vilja så kan man vända den pressen till att knyta näven och ta tag i sin egen del av planhalvan. På samma sätt som att all stress inte behöver vara negativ. Hon menar att press och stress är helt olika samma saker. Jag känner att hon väljer att hitta luckor bara för att inte försöka förstå.

Vi tuggar vidare.

Profile picture for user Sländan

@Pianisten nu vet du iallafall vad som kändes fel, även om det är jobbigt.
Skönt att ni kan prata och vara öppna med erat problem iallafall 👍🏻💕

Profile picture for user Pianisten

Tack @Sländan och Andrahalvlek. Ja det bästa under samtalet var att frun, trots att hon var så trött att ögonen gick i kors, stannade uppe tills vi kunde avsluta på ett bra sätt. Det visade att hon också ansträngde sig.

Det har varit en mycket aktiv och trevlig helg. Avkopplande trots fullspäck. Golfträning, trädgårdsarbete, grillning, soffmys, träning, golfrunda, inköp av materiel till trädgårdsprojektet.

Nu ska jag nog unna mig en skål med godis till TVn efter jag läst en liten nattsaga för mina kära barn.

Dags för ny vecka med nya möjligheter.

Profile picture for user Sisyfos

Mina relationstips ska du ta med en nypa salt för jag kör mest stoppa huvudet i sanden i mitt eget liv. Jag vill bara problematisera lite kring några saker du skriver:
@Pianisten skrev:"Hon menar att hon känner sån press att möta de behoven jag saknar. Pressen leder till att det låser sig."
@Pianisten skrev:"Jag sa att jag tycker inte hon har ansträngt sig på ett sätt som visar att hon vill satsa så som vi sa. Jag menar att kanske med lite vilja så kan man vända den pressen till att knyta näven och ta tag i sin egen del av planhalvan. "
@Pianisten skrev:" Jag känner att hon väljer att hitta luckor bara för att inte försöka förstå."
Jag och min sambo har svårt att nå varandra i diskussioner, vi med. Vi grälar sällan för det känns som om det inte är så stor mening med det. Vi fungerar precis som ni väldigt bra ihop när vi gör saker tillsammans och har gemensamma praktiska mål. Jag är en grubblare och hen är mer tyst så i våra försök till gräl är det en stor obalans. Hen blir bara väldigt ledsen och arg.
Jag tycker ändå att din fru förklarar lite hur det känns. Hon känner press och du skriver på flera ställen att du inte tycker att hon ansträngt sig. Du har också i många inlägg skrivit om din rastlöshet och inneboende oro. Min sambo är uppväxt i ett inte så stabilt hem, mycket av hens sätt att agera har sin utgångspunkt i det får man väl ana, för hen pratar inte om det. Jag är en rastlös själ och får jobba med det. Tror att hen läser av min rastlöshet ibland.
Vi borde såklart gå i terapi tillsammans hen och jag men jag har inte orkat dra i det, har haft nog med att jobba med mig själv.
Så när du skriver att ni bestämt er för att satsa och sen inte riktigt ser varandras insatser utan nu kanske tycker att ni gör mycket på varsitt håll kanske ni ska konkretisera vad ni tycker att ni gör. Om hon läser av din sinnesstämning och känner att hon har ett ansvar i den är det ju svårt. Jag har fått jobba mycket med min tendens att försöka ta ansvar för min sambos mående. Jag tycker att du har så mycket kloka insikter och kloka tankar Pianisten och det finns kanske en obalans hos er där du är längre fram i de här tankarna. Du har skrivit tidigare att hon är nöjd som det är och ser ingen anledning att ändra sig. Men det kanske inte är riktigt så. Om hon faktiskt försöker nu och känner sig otillräcklig. När man som ni som du beskriver har en relativt stabil båt och säkert också haft en nära och kär relation så är det kanske bra att börja i de konkreta saker som man älskar hos varandra. Med småbarn, projekt etc så blir det så lite tid för att arbeta på relationen. Men jag tänker att även den behöver vård och omsorg. Tänk om jag levde som jag lär 🥲.

Profile picture for user Pianisten

@Sisyfos, det är alltid fascinerande att höra hur lika liv det finns där ute. Vi har helt klart stora utmaningar när vi har så olika sätt att hantera konflikter med våra partners. En som reagerar med tankar och funderingar och en med känslor.
Obalansen är inte lättare när en saknar något och den andra är "nöjd". Drivkraft och vilja att anstränga sig för en förändring är naturligt mycket större hos den som saknar nått.
Jag vrider och vänder på stenar. Skriver några rader, raderar, skriver, raderar. Jag kommer inte ur snurran av moment 22. Jag kan ju inte annat än fortsätta stå för mina förväntningar och behov om vi inte skall hamna där vi gjorde sist, men så länge hon känner press och otillräcklighet av mina förväntningar så kommer inte hennes lust att växa.

Apropå det du skriver om småbarn och projekt har jag lustigt nog funderat mycket på just det i flera dagar. Tror jag står inför in förändring. Känslan har sugit tag i mitt bröst hur fort tiden går. Om några få år har jag inte mina barn i famnen längre, ingen varm liten kropp som kryper ner och burrar in sig bredvid i sängen. Vad är alla projekt och all träning värd då? Träningen kommer finnas kvar och alltid ligga mig varmt om hjärtat, det som räddade mig ur missbruket, men tiden är inte återvinningsbar, den är här och nu och kommer inte tillbaka, vad vi vet. Jag känner mig redo att prioritera om.
Min relation kommer också ha allt att vinna på en omprioritering. Jag har insett ett längre tag att min vardag inte är vad jag vill i längden. Den kan inte bestå av jobb, träning och projekt. Var är min familj?
Det kommer inte ske i en handvändning, som det person jag är kommer det ske under noggrann övervägning. Jag kommer inte kunna ge upp målen med min träning helt och vi kommer fortsätta ha projekt för det är en del av vårt intresse men ett större andrum behöver införas. Mer balans.

Profile picture for user Pianisten

Pust och stön, känns som jag sitter på ett skenande tåg och har tappat bort bromsen. Så fort det blir något extra som kräver tid av veckan så märker jag att det inte går att få ihop. Idag känner jag bara att jag vill dra i det där nödbromshandtaget och krypa in under ett täcke i en vecka. Varför inte egentligen. Nä, det är egentligen ingen lösning jag tror på, jag vill fortsätta mina tidigare tankar och rationellt planera vad jag skall lägga in strategiska små inbromsningar utan att helt tappa fotfästet och köra av vägen.
Ett gammalt uttryck jag brukar tänka på är "Det är inte hur du HAR det utan hur du TAR det. För att gå tillbaka till lite gamla insikter, om jag tänker efter så finns även idag, i just denna stund alla möjligheter att må bra. Det är just nu framtiden som plågar mig att den är alldeles för fylld för att skymta andrum. Men, om jag vill kan jag faktiskt här och nu välja att stänga ögonlocken, bara andas och må ganska väl. En sak i taget så skall nog denna veckan lösa sig också.

Profile picture for user Pianisten

Balans, balans. Livet är komplext. Veckan har lugnat ner sig och den lilla panikkänslan har kommit i kontroll.
Det där lilla extra som fick bägaren att rinna över var avklarat i onsdags. Studioinspelningen härom veckan gav lite ringar på vattnet och jag hoppade in som "gäst-artist" på ett gig. En ganska avslappnad eftermiddagsspelning på en restaurang i stan, inte mycket press men jag har alltid högt krav på mig vilket såklart krävt både tankeprocesser och tid för övning senaste veckan.

Den där lilla extra stressen och pressen är knepig för jag lider av den en hel del och har mycket prestationsångest när det gäller musikframträden. Jag tänker ofta att det inte är värt det när jag går flera dagar utan att kunna slappna av.
Men när det väl är gjort känner jag alltid en väldigt upplyftande känsla av stolthet över mig själv att jag besegrat min rädsla igen och fortsätter pusha mig utanför comfort zonen. Sen i onsdags har jag känt mig väldigt glad och tacksam och det är tydligt att den där lilla pressen pendlar över till en glädjeboost.

I vilket fall skall jag undvika extra energikrävande åtaganden på ett tag och bara njuta av att falla tillbaka i lite trygga rutiner och få lite skön återhämtning nu. Får väl se hur länge man klarar hålla det...

Träningen går som tåget nu också. Extra mat och kosttillskott ger verkligen resultat och jag har besegrat några riktigt sega ihållande platåer i flera övningar. KUL!

Och nu är det fredag och snart veckans familjestund. En dag med mycket goda förutsättningar.

Trevlig helg på er alla.

Profile picture for user Charlie70

@Pianisten den där balansen alltså. Livets eviga utmaning tycks det som. För egen del handlar det om att få ut så mycket som möjligt som jag mår bra av med lagom mycket insats. Stor utmaning. I kväll middagsgäster hos oss till exempel. Mitt gamla jag hade planerat maten långt i förväg och ställt ganska höga krav på menyn. Hade varit många stressade tankar om vad som duger och blir det bra nog. Nu helt annorlunda. Gäster bjöds in i går. Jag håller fast vid att fixa bolognesen på två kg köttfärs som jag planerat göra i dag, med eller utan gäster. Det "fina" för kvällen blir att jag åker och handlar lite annan pasta. Efterrätt, blir helt enkelt chokladbit från fin chokladkaka. Räcker till oss. Viktiga är att vi ses och pratar. Bomull för min själ. Kanske andra utmaningar i sak än du har i ditt liv men för mig handlar det väldigt mycket om vad som blir bra nog för andra, vad behöver jag och vad kan jag inte ta igen senare i livet (barnen). Middagsbjudningen i kväll är bara ett exempel och eventuellt en parentes i sammanhanget.

Kram!

Profile picture for user Pianisten

@Charlie70. Det där känner jag igen mig väldigt väl i. En så enkel sak som att ha vänner över på middag. Prestation över maten, ett rent och städat hem i tipp topp. Att gästerna har trevligt ligger på mitt ansvar och jag skall vara lättsam och rolig att umgås med. På grund av det så tar det allt för ofta emot att bjuda hem istället för att man fokuserar på det viktiga, att man umgås och bara är sig själv. Jag har kommit en liten bit nu i att ändra min inställning här men har en bit kvar. Så mina utmaningar är nog inte mer komplicerade än dina, egentligen ganska triviala vardagssaker, men energitjuvar.

Det där du nämner om barnen, att den tiden inte går att ta igen är också något som grämer mig mycket precis just nu i denna tid. Att vilja kombinera det med att få ut så mycket som möjligt av livet är inte lätt, när inget kan göras lagom, allt jag tar mig för blir oftast till 100%. Med det höga tempot jag har kommit till i vardagen, träning, projekt, vardagssysslor, just nu golf också är stunderna för spontant umgänge med familjen väldigt få. Visst har vi våra stunder. Fredagskvällen tillsammans med mysmat och soffhäng är helig och godnattsagor med dem på varsin arm är också ganska frekvent, men tiden bara swishar förbi.
Problemet är väl egentligen att jag mår lite för bra nu i allt detta strukturerade halvkaoset och har för första gången en vardag som innehåller mycket jag gläds åt. Så vad skall jag ta bort? Min psykolog menar på att barnen inte lider av brist på lekande föräldrar så länge de får trygghet, omsorg och kärlek och de får de definitivt, om det nu är det mitt dåliga samvete bygger på. Men det är nog inte det utan att jag själv går miste om tiden med dem.
Just nu vill jag både ha mer tid för min familj och även mer tid för andrum och avkoppling. I stundande vardag finns inte den tiden och jag behöver omstrukturera, vet bara inte var jag skall börja.

Profile picture for user Pianisten

Andningsövningar är så underskattat. Ofta när jag känner mig stressad så märker jag att andningen sitter uppe i strupen, många gånger håller jag helt andan under korta stunder när jag försöker fokusera. Att ta tillbaka kontrollen över andningen, djupa intag, hela vägen från magen och långsamt ut genom munnen. Så lugnande och rofyllt.

Profile picture for user Sisyfos

Känner igen er så väl både Pianisten och Charlie, när det som egentligen är något som ska vara kul ändå blir stressigt för att man ska leva upp till någon slags föreställning om en perfekt dag/kväll. Har försökt minska kraven lite. Och hos oss blir det aldrig perfekt så just den biten har jag fått lägga ner.
Tror din psykolog har rätt Pianisten, det räcker att dina barn har trygghet, omsorg och kärlek. Jag hade behövt sänka ambitionsnivån och jag tycker att du låter väldigt klok i dina funderingar och din förståelse för dig själv. Hur man hittar balans mellan barnens behov och sina egna är väl det som är viktigt, men att ständigt prioritera bort sig själv är ingen bra lösning. Dina barn är snart större och ändå rätt små om jag har förstått det rätt. Nåt gemensamt intresse kanske ni kan hitta, karate, orientering, fiske (@Torn), löpning, tennis.
Tänker att du kanske också är en sån som planerar för att allt ska funka och tar på dig ett stort ansvar för andras måenden. Skulle jag kunna ha sagt nåt till mig själv när barnen var små så vore det just att vara mer här och nu. Inte ständigt på väg i tanke eller i organisering. Så andas på Pianisten och känn efter i kroppen att du är med. Tror att man kan träna fram det här lugnet som vissa har.

Profile picture for user Pianisten

@Sisyfos skrev:"Och hos oss blir det aldrig perfekt så just den biten har jag fått lägga ner" SKÖNT! Vilken lugnande insikt. Det räcker att vara "good enough" liksom.
Du har förstått det helt rätt, mina barn är fortfarande små men börjar bli större och kan ta mer ansvar vilket de får också. Jag tror stenhårt på att tidigt lär sig att man hjälps åt som familj och vi har redan börjat med små vardagssysslor som kan ge extra veckopeng, allt från att plocka ur diskmaskin till att gå ut med sopor och sortera återvinning. Det är inget tvång med ibland säger vi att nu behöver vi er hjälp.
Jag vill att mina barn skall bli självständiga och trygga individer som får delta i vuxenvärlden steg för steg.

Du har rätt i att jag är familjens planerare, han som vill lösa allt. Skall jag vara ärlig kanske det inte alltid handlar om just varje individs mående och bästa, jag är väl bra på att se helheten och planera efter vad som blir bäst för familjen i stort, få det praktiska att fungera och olika vardagsbestyr. Det är väl så jag fungerar (tyvärr), jag behöver för min egen skull känna en kontroll på min vardag och att inte någon del fallerar och blir ett merjobb senare..

Jag har funderat i de banorna en del som du säger att försöka hitta gemensamma intressen med barnen och att ta med dem mer i det jag gör om dagarna. Tänker när de blivit några år äldre att vi t.ex kan börja träna och motionera tillsammans. Jag och grabben skulle kunna spela golf. Laga mat ihop o.s.v.

Jag fortsätter att andas så mycket jag hinner ;)

Profile picture for user Pianisten

Ibland går jag tillbaka och läser gamla inlägg i min egen tråd, ofta väldigt intressant framförallt när man inte riktigt känner igen sig själv från förr. Har ju som jag upplever det just nu haft ett stabilt och bra mående ganska länge men när jag tittade tillbaka så slår det mig hur mycket upp och ner det fortfarande var bara för några månader sedan. Mina inlägg innehåller väldigt mycket svackor och frågeställningar om livet, existens, ångest, flyktkänslor, panik över bristande motivation och svårigheter att känna glädje m.m.
Nog är inte alla dessa känslor helt bortblåsta idag men jag kan inte relatera till helheten av de känslor jag beskriver då nu. Ungefär samma tid som nu men för ett år sedan skriver jag väldigt mycket om kraftiga upp och nedgångar, trots att jag haft kontroll på alkoholen under flera månader. Regelbundet återkommande svackor som släppt efter en tid, jag har tragglat på med träningen som hållit uppe lägstanivån och kommit på fötter igen.

Jag märker att inlägg om svackor och djupare existentiella frågor börjat avta för ungefär 3-4 månader sedan och istället handlar lite mer om praktiska problem som för många bollar i luften, relationsproblem och att inte räcka till för allt man vill. Energi och lust verkar ha legat ganska stabilt. Inser att det är ganska exakt i samband med min nya medicinering.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Tänker att det är precis så, att det har ett tydligt samband med din medicinering. Innan var det ett tydligt skav hos dig som du inte riktigt kunde identifiera. Att få en diagnos var nog viktigt också, men det hänger ju också ihop med medicineringen.

Det är verkligen en styrka med forumet att man kan gå tillbaka och kolla hur man tänkte tidigare, då ser man ju verkligen hur man har utvecklats i sitt tänk.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Ja, det är nog det som är min viktigaste del av detta forumet att det är min dagbok. Det blir ju en speciell typ av dagbok eftersom den på ett vis är officiell men också anonym. Jag tycker om kombinationen att man både skriver för egen del och får en återkoppling från andra på sina tankar och funderingar. Jag är ju inte bland den bättre halvan här som peppar andra, trots att jag uppskattar det mycket själv. Jag är väl mer för att skriva lite färre men längre och eftertänksamma svar kanske för att försöka hjälpa andra så konstruktivt jag kan. Så det är väl också bra på sitt vis.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Håller med. När jag skriver tvingas jag sätta ord på vad jag tänker och känner. Hitta orden. Då sker en analys helt automatiskt. Att man sen får andras återkoppling på det man har skrivit gör analysen ännu bättre. Plus att man konkret kan se hur man utvecklats över tid.

Fast jag skriver ju så gräsligt mycket att jag aldrig skulle orka läsa mina trådar från början 😂 Jag skriver gräsligt mycket hos andra också, men det betyder mycket för mig också för då får jag nödvändig repetition.

Dock orkar jag inte välkomna alla nya nu längre. Så mycket tid och ork har jag inte dagligen längre. Men varje dag skriver och läser jag här på forumet. Det ingår i mina dagliga rutiner.

Kram 🐘

Profile picture for user Charlie70

@Pianisten uppskattar forumet mycket och av samma anledningar som du. Självklart vill vi som fått stöd dela med oss av vårt stöd till andra. Vi är liksom en del i en lång kedja som jag ser det. Men hur och hur mycket vi gör det får inte bli kravfyllt. Det tycker jag också är en del av forumets själ.

Kram!

Profile picture for user Pianisten

Förstår det @Andrahalvlek, att både följa gamla trogna vänner och även välkomna och engagera sig i nya medlemmar blir mycket skrivande! Jag vill minnas att det fanns en sökfunktion för att hitta nya obesvarade inlägg, har sökt efter detta ett par gånger nu men lyckas inte hitta det längre, har funktionen försvunnit?

@Charlie, jag gillar din liknelse av en lång kedja. Nya kommer som lär sig av de gamla, vissa kommer över till andra sidan och blir "nya gamla" och kedjan fortsätter.

Jag har ju börjat med golf... och försöker nu få bukt med ett visst slag, den s.k slicen.. Min tanke är att det borde finnas någon slags universallösning men det slår mig när jag söker efter tips på t.ex youtube att det finns lika många förslag på lösningar som det finns golfare.
Återigen påminns jag om det är precis så livet fungerar, det finns inga universallösningar utan alla måste hitta sin väg, sina svagheter, sina styrkor. Vi kan tipsa och berätta om våra vägar för ibland vet man ju inte var man skall börja, inte ens vad som är en svaghet och vad som är en styrka..
Den som välkomnar all information med öppet sinne och ihärdighet kommer att finns sin väg.

Profile picture for user Sländan

@Charlie70 skrev:"Men hur och hur mycket vi gör det får inte bli kravfyllt. Det tycker jag också är en del av forumets själ."
Så bra skrivet ❤️
Det är väldigt viktigt att tänka på, jag har dåligt samvete att jag inte skriver och läser mer. Men jag har inte mera tid helt enkelt, inte för att jag inte vill. Det räcker med någon dag så missar man mycket. Men man kan inte vara med överallt.
Dessutom har jag dyslexi och väldigt självkritisk till allt jag skriver. Så jag överväger allt jag skriver 🙈

Profile picture for user Pianisten

Bra helg. Golf. Trädgård. Träning. Lite socialt umgänge och äntligen, en riktig slappedag!
Vi blev bortbjudna i lördags till några vänner som bara bor några kilometer bort. Både jag och min fru var lite sugna på att ta vin till maten. Vi skulle titta på Eurovision så vi visste att kvällen skulle bli ganska sen så vi började med att ta ett par små glas var tidigt, sedan skulle vi komma överens om vem som skulle köra hem flera timmar senare. Det var så skönt för jag kände igen att nej jag behöver inte mer. Jag ska upp och träna imorgon och så skönt att få vila ut med en god natts sömn först. Så min fru fick ta några fler glas och jag var nöjd och belåten.

På söndagen gick jag upp och tränade som vanligt och körde på rätt hårt. Vädret var kasst och när jag kom hem hade vi inte några planer för dagen så jag bestämde mig för att falla djupt ner i soffan med en filt och bara kolla TV. Där satt jag fram till kvällen med några avbrott för småsaker, hänga en tvätt, fixa lite mat m.m. Till kvällen köpte vi pizza och hade lite mys hela familjen. Lustigt nog kändes det nästan som en gammal bakfylledag. Kanske inte så konstigt eftersom en sån dag innehåller ungefär samma sak, -soffliggande och skräpmat. Förutom plus ett hårt träningspass,
och minus huvudvärk och lätt illamående.

Profile picture for user Sisyfos

Bakfylledagar ja, det var dagar när det var helt legitimt att äta skräpmat och bara slappa. Jag blev så sjukt dålig av alkohol så om jag druckit för mycket (och det var ibland rätt lite) så kunde jag kräkas en hel dag. Men jag sympatiserade gärna med resten av bakfylledagens lättja när jag slutat i tid och gått över till vatten under kvällen. Det var kanske ofta vilan jag ville åt. Bakfylledagar utan själva bakfyllan, det är väldigt mysigt.

Profile picture for user Pianisten

@Sysifos väl känner igen det där också. Mitt huvud framförallt är väldigt känsligt för alkohol, max 3-4 öl sen får jag huvudvärk dagen efter. När tonårsfyllorna började förstördes oräkneliga lördagar och söndagar i plågor. Fattar inte att man tyckte det var värt det..? Ännu märkligare att man dessutom skulle fastna i det senare.
Man lärde väl sig hitta balansen och en sak jag lärde mig snabbt var att om jag drack två dagar i rad så blev inte dag 3 alls lika illa så jag kunde t.o.m strategiskt "för-supa" dagen innan om jag visste att det skulle komma en rejäl fest för då orkade jag både hålla i det längre under kvällen och inte må lika dåligt dagen efter. Sjukt...

Profile picture for user Pianisten

Igår var en riktigt tung dag. Vaknade med en tung huvudvärk tidigt och försökte få i mig ett par Treo och två koppar kaffe. Det brukar göra susen men igår var det märkligt nog effektlöst. Jag fick sms'a chefen och meddela att jag blir hemma för att se hur det utvecklade sig under förmiddagen. Några timmar senare tog jag en ny omgång Treo och fick i mig lite mat, då började det sakteligen ge med sig och jag var hyfsat på benen runt lunch men kom överens med jobbet att jag vilar ut hemma resten av arbetsdagen.
När kvällen kom tyckte jag ändå att jag mådde ganska prima igen och var lite rastlös så jag åkte till gymmet ändå enligt schemat. Det skulle jag få ångra.. Det var det värsta träningspasset jag gjort på väldigt länge. Flåsade så att lungorna inte räckte till, svettades onormalt, blev riktigt illamående. Men.. jag gjorde det och ett träningspass ångras aldrig när det är gjort.
Till kvällen blev det soffan med lite VM-hockey och godis när barnen lagt sig, det är lite mycket godis nuförtiden... men, så är det. Ja kör på med träningen med målet att äta med lite överskott och bygga muskler, äter fritt och ibland lite väl onyttigt men det är i princip enligt planen och om några månader tänker jag gå in i diet igen och slimma till mig igen och ta fram lite nya muskler. 😁💪🏋️‍♂️

Profile picture for user Pianisten

I morgon skall jag och min kollega delta på en kundaktivitet. En firma skall ha fest och vi är medbjudna som sponsor och skapar relationer. Precis varit med ägarna av firman på bolaget och inhandlat alkohol för flera tusen kronor, allt draget på vårt representationskonto..
Funderar på vad som hade hänt om jag sagt nej. Sagt till min chef att vi ska inte bidra med alkohol. Ok, egentligen är det bara pengar för vår del. Hade vi inte stått för alkoholen hade vi betalt nått annat av likande summa men det är en enkel lösning att ta ett kvitto på bolaget. Men det är principen.
Tyvärr har det här varit ett sätt att knyta kunder i flera generationer och jag vill knappt veta vad man sponsrade med förr, kvinnor, bordeller, bara gud vet allt. Jag vet bara att det trots allt blivit betydligt mer restriktivt.
Att firman vill ha alkohol på sin egen fest har vi tyvärr inget med att göra, vi deltar ju för egen skull för att knyta kunder till oss och det är en perfekt win-win situation när firman får en sponsor som drar kortet. Då passar man såklart på att ta en låda, en spritflaska, en BIB etc extra.

Det känns som ett lönlöst slag att kriga mot alkoholen i världen. Så länge det finns stora pengar så kommer alltid människors svagheter att utnyttjas.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Det är en bedrövlig kultur. Tycker jag. Samtidigt som jag förstår att det är svårt för dig att protestera. Men jag tror att man måste göra det ändå. Protestera. På alla områden man kan protestera. Gräva där man står.

Jag har personligen tagit ett beslut om att aldrig mer ge bort alkohol i present. Jag vill inte ens vara med på en liten del av en sådan present. Min ex-svärmor fick ostar och oliver i gåva senast, istället för den vanliga vinflaskan.

Ett undantag gjorde jag i julas när äldsta dotterns pojkvän skulle få en fin dyr whisky i julklapp och jag skulle bidra med 1/3 av kostnaden. Men det var mest för att jag inte visste alls vad han skulle få av mig istället. Men hade det varit nu, så hade jag inte deltagit. Då hade han fått något annat gott. Bacon gillar han 😂 Något godis gillar han säkert också.

Jag tänker att jag också ska försöka påverka på jobbet så att vi inte serverar alkohol på personalsammankomster. Lättast blir det nog då att träffas eftermiddag/tidig kväll och skippa vinet helt naturligt. Post-Corona ska vi hade både en kickoff och en personalfest till hösten - och jag tänker lobba stenhårt för att det ska vara alkoholfria event.

Hur gör du själv på kundfesten? Dricker och knyter kontakter? Jag tänker att jag skulle göra ett skitdåligt jobb på fyllan faktiskt.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Jo precis @Andrahalvlek. Jag anpassade mig till gruppen och sällskapsdrack i detta fallet. Just denna firman vi var med är också en av våra närmsta och vissa av dem ser jag som nära vänner. Det är väl fördelen jag ser med att ha klarat gå tillbaka till en måttlig konsumtion igen, att jag kan anpassa mig när jag tycker det är värt det.
Men som jag sagt innan, det har alltid en risk. Det måste ske med mycket respekt och uppmärksamhet på vad som händer med sinnet. Jag själv måste snabbt och främst avslöja de tankebanor jag leds in i av lite större mängd alkohol.
Jag träder för en stund in i en annan värld där andra värderingar dyker upp, spökvärderingar som inte finns i verkligheten, det vet jag, men det är som en lockande sång. -Släpp vardagen, ekorrhjulet, njut, dra iväg, partaja, ut ur bubblan, träffa folk, livet är en fest.
Efter en sån kväll kommer sedan lite vånda inför jobb, vardagsrutiner, väckarklockan, träning, matinköp, tvätt, osv, osv, allting som får vardagen att fungera. En nuförtiden ovanlig söndagsångest.
Efter en sån kväll måste sinnet gå tillbaka genom en övergång, trycka sig in igen som en kugge i vardagens hjul med vetskapen att det är där tryggheten och framtiden finns. Att det är där jag uppnår nya mål och utvecklas som människa. "Just do it" som Nike's slogan.
Övergången är lite energikrävande och inget jag ser som en hållbar vana men vid utvalda tillfällen kan jag välja den vägen och vet att det fungerar. Jag har ju krigat för min vardag, gjort den meningsfull och motiverande igen så det är ju inte slumpen att övergången går bra nu. Tidigare fanns ingen glädje, bara måsten, plikter, krav. Det är den avgörande skillnaden

Lördagskvällen blev lugn, lite grillning med familjen i den fantastiska kvällssolen. Tittar ut över vår nya köksträdgård, det senaste projektet. Små gröna skott kommer upp ur jorden vi planterat som kan skördas till sommaren. Ett lugn, en harmoni. Söndagen åker jag till gymmet, börjar med några set marklyft på 130kg. Känner mig stark, motiverad att attackera veckan, uppnå nya mål och den fantastiska sommaren är framför oss.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Det låter som du har utvecklat bra strategier. Det viktigaste är nog att du inte dricker när du är svag och sårbar, för då får du nog problem att växla tillbaka till vardagen. Bara en tanke.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Jag brottas med min kluvenhet att tiden inte räcker till men jag har insett att jag inte kan backa med min träning nu. Jag måste få uppnå de målen jag satsar mot nu och känna känslan av att ha slutfört något till toppen. Nu eller aldrig och jag tänker att det kommer stärka mig för resten av livet.
Sitter här och försöker smälta att synen börjar bli sämre. Skaffade terminalglasögon för nått år sedan och häromdagen märkte jag att det även kändes oskarpt vid TV:n och att det är höger öga som inte håller skärpan längre. En liten men tuff insikt att man trots ringa ålder inte är odödlig, 40h i veckan framför datorskärmar är kasst för synen och börjar ta ut sin rätt.
Det ger mig ännu mer bränsle att slutföra mitt mål. Alkoholen stal tyvärr alldeles för många år innan man fick hitta det man ville göra och om några år kommer kropp och tillväxthormonerna inte att gynna träningsresultaten längre och jag kommer få acceptera att ha träning enbart för att må bra och bibehålla styrkan utan några inspirerande mål..

På tal om tiden så insåg jag också igår att det ändå går att göra mycket med väldigt lite. Främst är det ju tid med barnen jag känner att jag försakar. Efter jobbet tog jag spontant cykeln bort till skolan och mötte dem vid hemgången. Vi tog en tur i byn, ut till ett grönområde där dottern fick visa en koja de byggt på fritids. Lillgrabben ville visa en ny lekplats på andra sidan byn och sen tog vi en liten sväng förbi affären. Hemma var det sedan det vanliga med matlagning o.s.v men efter maten sa jag; ska vi inte gå ut på gräsmattan och kasta lite boll? Så vi gjorde det och fick ytterligare en liten stund till varandra, sen avslutade vi med en saga i sängen. Med ganska små och oavancerade medel så fick vi förhållandevis mycket tid tillsammans igår. Det går ju bara man är lite kreativ.

Profile picture for user Andrahalvlek

Klart att du ska uppnå ditt träningsmål! Att du upplever att du försakar barnen får du lösa med mikro-umgänge. Kortare stunder men ofta, med hundra procent närvaro. Cykelrundan lät helt perfekt! Laga mat och baka ihop är också ett trevligt sätt att umgås på. Äta måste man ju.

Det är viktigare för dina barn att du är hundra procent närvarande när ni väl umgås.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Precis så är det @Andrahalvlek. Det blir inte lyckat om man tvingar sig till att umgås bara för att och gör saker man inte gemensamt tycker är kul och givande. Micro-umgänge var en bra beskrivning som kan ge minst lika mycket om man är där till 100%
Funderar på vad det är för mål jag satsar mot i träningen. Har ju ständigt delmål men har faktiskt inte satt någon all time high nivå ännu där jag tänker att jag skall vara nöjd och kan gå ner till nån form av underhållsträning. Tänker såklart att träningen skall bli en del för resten av mitt liv och fortsatt en viktig del av min medicin men jag vill också så småningom ha tid till nya utmaningar och berika livet.

Profile picture for user Andrahalvlek

Det är nog något du behöver fundera mer över. Att träna mot något som inte har en bortre gräns blir nog lätt maniskt. En del tränar för ett lopp eller dyl. Toughest tex, en hinderbana där det krävs styrka, smidighet och kondition. Man kan ju alltid utvecklas och utvecklas och utvecklas, men när det påverkar det övriga livet för mycket så ska man nog bromsa. Ortorexi är väl träningsmani typ, besläktad med anorexi?

Så illa däran är du förstås inte, men du ska nog fundera lite mer över ditt träningsmål. När är det nog liksom.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Ja, mina mål är ospecifika nu och inte nått konkret mätbart. Jag tränar för att bli "starkare" - men hur stark?
Jag tränar för att få en "vältränad" och atletisk kropp - men vad är min målbild?
Jag skall nog ta och sätta de här målen nu annars är risken stor att målet succesivt flyttas fram. Det finns alltid någon ny att ta rygg på som är lite starkare, lite mer "rippad". Man vänjer sig vid sin spegelbild och hittar nya förebilder.

Har hört Ortorexi innan, har för mig det egentligen handlar om mani om "hälsosam" mat men har nog gått över lite till att innefatta träning också senare. Det är en hårfin gräns. Jag skippar ett pass av väldigt, väldigt få anledningar men jag kan, när det krävs. Samtidigt för att nå högre mål behöver man pressa sig själv, som ett litet ordspråk - vill man ha andra resultat än dem omkring sig måste man göra annorlunda än dem omkring sig.
Tror om jag känner av min känsla rätt att det faktiskt går åt det bättre hållet. I början var jag mycket mer orolig att missa ett pass men det hade ju också sina grunder att jag inte kunde lita på att rutinen satt och jag och hade MÅNGA misslyckade försök i bagaget. Nu är jag det och är mycket mer avslappnad och lugn om jag måste frångå ett pass eller två, eller blir sjuk.

Profile picture for user TappadIgen

@Pianisten Skönt att du är mer avslappnad nu. Det är svårt det här och det gäller att man kan hitta en balans mellan att vara disciplinerad och att kunna slappna av. Många, inklusive mig, kan ofta hamna i någon sorts allt eller inget-mentalitet som nog stjälper mer än det hjälper.

Profile picture for user Pianisten

Mm, den balansen, den balansen @Tappadigen. Många år då jag inte visste vad det var.. Intressant att det finns ett så genomgående samband här. Allt eller inget, kontrollfreaks, perfektionister, hög producerande, högt självkrävande.

Att önska allt är omöjligt, man måste välja vad som har rätt att få sin energi. Resten får bli som det blir.

Sinnesröbönen; Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vackert <3

Profile picture for user Charlie70

Läser in att du har formulerat ditt mål egentligen på ett tydligt sätt: @Pianisten skrev:"Tänker såklart att träningen skall bli en del för resten av mitt liv och fortsatt en viktig del av min medicin men jag vill också så småningom ha tid till nya utmaningar och berika livet." Nya utmaningar och berika livet, kopplar det till träningen eller gäller det annat i ditt liv? Vill träda in och vara lite motvalls bara för jag upplever att du om någon @Pianisten efter långt sökande har funnit din melodi för balans. Jag läser i dina inlägg om familjen, träningen, vänner, lite vin i bland och mycket måttligt. Kan balansen bli bättre än så? Är det så att du egentligen inte är ute efter nya mål utan nya kickar? Varför behöver du det i så fall?

Funderingar från min sida bara.

Kram!

Profile picture for user Pianisten

Tycker om dina funderingar @Charlie70 och att få mina funderingar ifrågasatta. Gällande nya utmaningar och berika livet tänker jag på nya saker. Du har till viss del mycket rätt i att jag funnit balans och trivs med livet men har insett att jag inte riktigt verkar nöja mig med att bara trivas. Det verkar vara min drivkraft att sträva efter nya utmaningar eller kalla det kickar och jag inte kan gå in i något halvhjärtat. Därför oroar det mig lite vad som händer om jag når punkten att försöka vara nöjd med träningen prestationsmässigt.
Gällande "familjen, träningen, vänner, lite vin i bland och mycket måttligt" så stämmer det väl också näst intill. Det är familjen, främst barnen som är mitt ständiga skavsår. Som mina mål ser ut nu - och om det värsta tänkbara skulle hända någon i min familj - så skulle jag aldrig förlåta mig för att jag inte fanns där mer. Samtidigt gör jag ju bara det enda nu som jag vet jag mår bra av, som ger mig balansen.
Utmaningen just nu är att släcka den branden inom mig, få mer utrymme och tid för att utforska nya saker OCH att finnas mer för familjen, dels genom att fundera på min träning mer ur ett långsiktigt perspektiv men utan att tappa drivkraft.
Det är ingen lätt ekvation men jag tänker att jag skall akta mig för att göra tvära förändringar utan pröva mig fram med små finjusteringar och hålla fokus på just balansen.

Profile picture for user Pianisten

Tisdag kväll den 8/6.
Jag går ut från gymmet. Känner mig glad. Upplyft. Några nya personbästa. Vädret är fantastiskt. Jag skall köra och hämta min son på fotbollsträning och har lite bråttom så jag tar raska steg mot bilen. Kör ut på "stora vägen" som leder ut ur staden vidare mot kustvägen. Kör vår lille-bil där AC'n slutat fungera så jag vevar ner rutorna och varm sommarluft börjar fläkta skönt och friskt i ansiktet. Hörlurspropparna sitter kvar i öronen sedan träningspasset så jag hör inte de där slående ljudvågorna. Ljudet som annars kan vara jobbigt när man kommer upp i lite fart.
Sista låten på spellistan kommer i öronen, min senaste favoritlåt. En sån där låt som plockar fram varma men samtidigt lite undangömda känslor. Den handlar om kärlek, obesvarad, nått som börjat bra men ebbat ut.
Jag lämnar stadens tätbebyggda områden och kommer ut på den mer öppna kustvägen i full grönska. Havet visar sig på min vänster sida och blänker i kvällssolen. Vinden fläktar häftigare men fortfarande skönt samtidigt som strålningen från solen värmer ansiktet och jag kisar lite för att njuta samtidigt som att inte bli allt för bländad. Håret virvlar på huvudet, jag håller ut handen i luften och känner luftströmmen som får min arm att liksom sväva bredvid bilen. Jag känner mig trots allt lycklig. Lycklig i detta lilla ögonblick av små naturmirkael. Samtidigt som låten fortsätter spela i öronen och väcker olika tankar. Funderingar på framtiden. Saker som kunde, kanske till och med borde vara bättre. Av någon anledning verkar vissa stunder som dessa, när universum liksom visar upp sin allsmäktighet och storhet, väcka både lycka men även viss melankoli hos mig. Att veta, när man skall förändra eller ha förståndet att acceptera är en av livets stora gåtor.

Profile picture for user Charlie70

@Pianisten skrev:"Att veta, när man skall förändra eller ha förståndet att acceptera är en av livets stora gåtor." Det är det. Och jag kan för min del säga att i min backspegel finns flera uppbrott och stora förändringar i mitt liv som jag nu kan tycka var onödiga. Jag har varit för snabb helt enkelt. För snabb att avpollettera relationer eller för snabb att flytta. Beslut jag har tagit som jag inte hade tagit om det var i dag. I bland kan det vara bra att tvinga sig själv att vara lite långsam i beslutsfattandet. Ge sig själv tid att vända och vrida på sitt liv där man är just nu. Njuta av det vi har runt oss just nu. Det är en av de viktigaste grejerna vi kan göra för vår hälsa.

Kram!

Profile picture for user Pianisten

@Charlie70, ditt svar gläder mig. På ett sånt inlägg förväntar man sig svar i stil med "du lever bara en gång" "vänta inte, följ ditt hjärta" osv. Man önskar ju att livet var så lätt att man alltid borde lita på sina känslor och det aldrig finns något att förlora på att satsa. Tyvärr är det ju inte sant men man hör ju sällan om de som följt sitt "förnuft" och stannat kvar i något, det är inte en rolig story.
Av någon anledning verkar ju människan ha svårt med att vara nöjd och tacksam över det man redan har utan kollar ständigt efter grönare gräs.

Profile picture for user Pianisten

Finns det egentligen några rätta grunder att dricka på? När man gör försök att gå från missbruk till att dricka kontrollerat sätter man gärna upp små listor där det skall vara "legitimt" att dricka. I mitt fall blev den grunden tillslut till dagar, det är ok på fredag- och lördagskvällar, med vissa väl avvägda undantag under semestrar och dylikt. Trots kanske lite diffusa gränser utifrån sett så har detta fungerat både länge och väl nu och jag har slutat oroa mig för att det skall leda mig in i fällan igen men jag släpper såklart aldrig garden och blir nonchalant.

I fredags kände jag dock i maggropen att det egentligen var ett dåligt läge att dricka på. Jag kände mig nere, lite ledsen, instängd och olycklig. Jag hade varit och tränat i vanlig ordning, kom ut och det var ett toppenväder. Fick lite plingar på mobilen från diverse sociala appar och noterade vänner och bekanta som samlats för socialt umgänge i solen. Jag skulle hem, hem utan planer, till det där standard-mässiga fredagsmyset med familjen som jag oftast tycker om, men idag, i jämförelse med välden utanför kändes den så instängd. Jag ville ut, träffa folk.
I min fantasi ville jag bara ringa hem, säga att jag kommer inte, åka och sätta mig på en uteservering, mingla och känna folkets brus. Men så fungerar det ju inte, jag har lika stort ansvar för mina barn och har ingen rätt att komma och gå som nån utekatt. Jag kvävde fantasin och körde vidare hemåt.

Då tänkte jag tankar som störde mig, att det åtminstone var fredag och jag skulle få kväva lite av dessa känslorna med några öl på min uteplats och på den vägen segla bort lite från tristessen. Jag planerade alltså att använd alkoholen för att dämpa lite jobbiga känslor. Trots avslöjandet av mina skamfyllda tankar så kunde jag inte stå emot dem. Jag fick njuta en stund av ett par öl hemma i kvällssolen, tittade upp mot himmelen och fastnade lite i mina vanliga tankegångar om vad som är "the bigger picture".
Lite senare efter den ännu mer fantasilösa tacomiddagen satt vi i soffan och konstaterade att det inte fanns ett enda kul program på TV. Satte på en animerad barnfilm i brist på annat och uttråkningen fullständigt översköljde mig som bar mig åt att ta ett par öl till i soffan. Konstaterade vid runt 9-tiden att min fru låg och blundade i andra änden av soffan. Jag hade redan druckit nån öl mer än vanligt och kände att jag bara ville få dagen ur välden så jag gick oannonserat in i sovrummet och slocknade utan att bädda upp på överkastet.

En lite orolig själ följde med mig vidare under helgen, vi hade en ganska trevlig och avkopplande lördagen bl.a på stranden och till kvällen delade jag och frun en flaska mousserande vin också plus ett par öl för min del. Jag noterade att det var lite mer än vanligt även då men känslan var åtminstone inte destruktiv.
Inte förrän söndag kom väl de riktigt tankeväckande måendet. Jag hade som vanligt varit iväg på min morgonträning, hemma gassade solen och värmen närmade sig 30 C°. Vi behövde andrum och packade hela bilen för stranden igen. Det blev det största antiklimax för ungefär efter 5 minuter nere på stranden efter allt nedkonkande av ett par dussin attiraljer så drog ett sånt förfärligt oväder över oss att vi nätt och jämt hann rädda våra saker från att blåsa iväg och rädda oss själva och våra grejer i bilen från spöregn. Väl hemma igen hade vi lagt närmare en timmas slit fram och tillbaka helt bortkastat och jag var riktigt förbannad på vädret, något som jag överhuvudtaget inte har någon makt att påverka.
Eftermiddagen blev jobbig. Jag var på ett rysligt humör sedan och fastnade i en sinnesstämning jag kände igen väl men inte behövt kämpa mot på länge. Den där oroliga rastlösheten av total olust och irritation. Det obehagliga var att den så snabbt väckte liv i det gamla livet av plågande minnen. Bortkastade semestrar och ledigheter som tillbringats i denna fruktansvärda känsla som motas med alkohol. Känslan som växer till ångest ju mer handlingsförlamad jag blir. Om två veckor börjar nästa semester, tänk om.......

Jag försökte tänka rationellt. En skitdag är ok! Lugna ner dig! Strunta i rastlösheten. Låt dig ha olust, det är ok! Och ingen tvingar dig att göra nått, du behöver faktiskt inte göra nått!
Efter lite jordgubbar och glass var det nästan som att mitt taskiga humör över alla meningslösa ting blev till komedi som jag och frun började skämta ironiskt över och skrattade lite tillsammans. Vi grillade och käkade en trevlig familjemiddag innan jag läste en lång godnattsaga för barnen. Med godisskål, chips och cola avslutar jag och frun sedan kvällen med vår favoritserie och snudd på fortfarande märkligt så är tankar på alkohol som bortblåsta när helgen närmar sitt slut.. En ny vecka startar igen av ordning och reda, pengar på fr... nä just det, torsdag denna veckan!

Profile picture for user Torn

@Pianisten Hej! Hur lång period har du haft utan att dricka en droppe alkohol i ditt vuxna liv? Och vad var det som gjorde att du inte ville fortsätta helt utan alkohol?

Anledningen till att jag frågar är för att det känns som du aldrig har fått uppleva fördelarna med att inte dricka alls. De riktigt stora sakerna som många upplever efter ca 6 månader helt utan alkohol. För mig ser det ut som om alkoholen fortfarande har makten över dig. Och det ser lurigt ut, riktigt lurigt. Bra att du skriver och reflekterar över dina dryckesvanor här! Med en stenhård koll så borde du kunna undvika att det går åt fel håll i framtiden.

Ha det bra!

Profile picture for user Nykter2021

@Pianisten Jag skriver normalt inte mycket i andras trådar men jag läser väldigt mycket. Det du beskriver låter för mig helt normalt när familjelivet rullar på. Ibland behöver man lite variation på ”tacofredagarna”. Fint att du delar här så öppet. Allt är inte hej hopp och enkelt. Ibland är livet helt enkelt tråkigt och tråkigt är bra när vi är nyktra. Tråkigt är ingen bra känsla att dricka på men nu har du känt på det och funderar över semestern. Där har du en mening med helgen som gick! Tack igen för att du delar!

Profile picture for user Pianisten

Hej forumet. Tillbaka från en lång sommarpaus, kändes skönt att vila tangenterna lite, både från jobb och inre reflektioner.
Tack @Torn för ditt tidigare inlägg, frågor jag kommer fundera på. Tack @Nykter2021 för din påminnelse att livet går upp och ner, det är ju den dynamiken som särskiljer en bra dag också! Tack @Andrahalvlek för midsommarhälsningen!

Semestern är till ända för ett par veckor sedan, rofyllt att vara tillbaka i sin struktur. Jag är inte så bra på att vara långledig. Hittar inte riktigt balansen mellan att koppla av och aktivera mig, det ena gör mig rastlös och för mycket av det andra gör mig stressad.

Alkoholkontrollen är fortfarande helt i sin ordning efter ännu en semester men jag är inte nöjd med antal extra tillfällen jag valde under ledigheten. Jag har förstått att allt handlar om vilka sociala sammanhang jag är i, min omgivning.
Vissa tillfällen har jag känt varit värt det, stunden har gett mig något, glädje, energi, skratt. De andra stunderna har jag reflekterat mycket över nu, vissa umgängen där jag upplevt att jag druckit bara för att inte ha tråkigt i sällskapet. Under en campingresa längtade jag flera gånger efter att bara gå undan, lägga mig avskilt på en skön plats och läsa en bok, men jag kände mig tvingad att umgås med våra vänner vi åkt tillsammans med. Varje kväll satt vi bara runt ett bord och småpratade, alla med dryck i glasen och jag sällskapsdrack mer eller mindre för att orka vara social och få ut nått i sällskapet. Efter campingen insåg jag hur galet det är att åka med ett sällskap där jag känner mig manad att dricka för att ha trevligt när jag själv egentligen uppskattat semestern med bara min familj mycket mer.

Jag har förstått att mitt behov av att inte avstå sociala sammanhang är rotat djupt från barndomen, från en tid när jag var ofrivilligt utanför, inte blev bjuden, inte var en del av någon grupp. Under tonåren hittade jag väl en lite bättre trygghet i mig själv men lärde mig också att anpassa mig till omgivningen för att komma in i gruppen, något som följt med som min lösning. Jag tror det är en stor grund i att jag inte kan tacka nej så fort en social invit uppkommer, en rädsla att tappa de relationer jag kämpat att bygga upp under lång tid. En så stor rädsla att jag inte ens ifrågasätter vad jag själv egentligen uppskattar med umgänget.

Precis som @Torn skrev och jag själv också varit ärlig med från början har mitt fortsatta alkoholintag ett pris jag är väl medveten om. Det räcker att jag går bara lite utanför mina vanliga ramar så mår jag inte bra av det. Det föder på rastlösheten, gör mig orolig, skapar tomhet och känslan av instängdhet. Därför måste jag alltid fortsätta ifrågasätta mina val och framförallt välja de tillfällen jag fortfarande upplever ger mig något. Att dricka av något slags gruppbehov är ju galet och det är på tiden att rannsaka mina relationer. Om jag känner mig manad att dricka för att uppskatta umgänget är det väl knappast en relation jag behöver vara rädd att mista. Jag menar, jag vill ju inget illa, bara vara mig själv. Min gräns är som en vågskål jag valt att fortsätta balansera och den är definitivt inte värd att lägga på sånt jag inte ens själv uppskattar.

Nu har jag njutit av två helt nyktra veckor och kommit tillbaka till ro och börjar känna igen mitt klara sinne igen. Vi fortsätter med nya insikter dag för dag och fortsätter vandra livets slingrande vägar.

Hoppas alla mina forumvänner haft en fin sommar!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten skrev:"Varje kväll satt vi bara runt ett bord och småpratade, alla med dryck i glasen och jag sällskapsdrack mer eller mindre för att orka vara social och få ut nått i sällskapet. "

Det där en viktig sak att komma fram till. Jag tror inte heller att jag hade haft behållning av det, och absolut inte nykter. Jag tänker att ett sätt kan vara att hitta på mer aktiva sätt att umgås med sina vänner, så man slipper bli sittande och bara dricka. Man dissar inte vännerna men föreslår andra sätt att umgås, vidgar vyerna lite. @Se klart nämnde lunchbjudning, vilket lät kanon. En del umgås över brunch också. Själv föreslår jag gärna långa promenader, men det funkar typ bara på tu man hand.

Sen tror jag inte att man ska tycka att det är så tabu att dra sig tillbaka när man har behov av det. Men man behöver kanske göra det några gånger för att känna sig bekväm med det. ”Ni får ursäkta mig, men nu behöver jag lite egentid med mig själv efter en lång dag.” Skulle de tagit illa upp om du sa så?

Skönt i alla fall att ditt sporadiska drickande inte har spårat, varken vid enstaka tillfällen eller i antal över tid.

Kram 🐘

Profile picture for user Se klart

Hej Piabisten och välkommen tillbaka efter sommaren. Som @andrahalvlwk skrev så har jag erfarit samma sak som du, den där rastlösheten och faktiskt-tristessen som uppstår när man känner sig ”klar” men kvällen ska fortsätta. På precis samma sätt.
Jag har med tiden lärt mig att när jag/vi är familjen här, så drar jag mig tillbaka. Säger att jag tar tidigare kväll, vill läsa, se en serie. Det går jättebra, tror t om mina barn tycker det är skönt för mig- och uppmuntrar. Det är svårare i vuxen-umgänget och jag känner som du skriver, också en rädsla att bli utanför, inte höra till? Det är stora steg att välja nykterhet och kanske i någon mån välja bort sociala aktiviteter. En del av mina vänner dricker visserligen gärna, men när vi ses är ser mycket mer än alkoholen. Närhet och umgänge, allt det som vi ju behöver. Jag funderar mycket på de här sakerna, i sommar inte minst.
För just mig är det inget alternativ att dricka för jag kan inte, det skulle sluta i katastrof- inte nästa vecka, men kanske nästa år. Så jag måste hitta andra sätt.
Det är fint att du delar med dig, betyder mycket att känna igen sig. Kram.

Profile picture for user Pianisten

Hej på er!
Ja, att hitta nya vägar med det sociala livet utan alkohol är nog en lång omställning. Hos väldigt många som inte hamnat där vi hamnat (eller insett att de är på väg dit) så är ju alkohol en näst intill självklar del vid många sociala tillfälle som man inte kan påverka nämnvärt. Att komma till den insikten jag gjorde nu under sommaren, att vissa umgängen egentligen inte ger mig något utan alkohol är också lite smärtsamt men också ett uppvaknande så jag kan fortsätta skapa förändringar som tar mig vidare framåt.

Profile picture for user Pianisten

Idag gjorde jag det, tackade nej.
Hade en fantastiskt start på dagen, ute på en tidig golfrunda med en vän. I sol och morgondagg. Ett perfekt socialt umgänge i min smak kring en aktivitet. Min golfvän frågade om inte familjerna skulle ses ikväll på lite middag. Samma familj vi var och campade med faktiskt. Spontant kände maggropen nej, jag vill inte. Jag ser framför mig hur vi blir sittande vid bordet efter maten och jag dricker mer än önskat bara för att orka delta med intresse igen.
Något säger samtidigt i mig, nej, du kan inte tacka nej, du har ingen rimlig anledning att säga nej, antingen får du ju ljuga eller framstå som väldigt märklig och otrevlig som "bara inte känner för det" Jag velade i timmar fram och tillbaka, min vän väntade på svar sedan länge. Jag berättade för min fru hur jag kände och det var så skönt för det visade sig hon kände precis likadant.
Jag tog samtalet, sa att familjen var lite trötta och att sonen skall upp tidigt imorgon för fotbollsmatch. Vilket är sant fast jag kanske skruvade lite på tiden till det tidigare så det lät mer rimligt att en sen kväll var olämpligt..
En stor sten lättade från bröstet, jag kände en sån avkoppling med en kväll bara med familjen att se fram emot.
Plötsligt blev helheten av dagen fulländad.
Tillbringade resten av eftermiddagen i vår köksträdgård som balsam för själen. Tagit vara på massor av gott som varit moget ett tag och som hängt över mig att allt snart går till spillo. Fryst in örter och vinbär. Hängt upp chili på tork. Gjort hemmagjorda soltorkade tomater. Fyllt backar med potatis och morötter i källaren. Helt underbar känsla.

Kvällen blev jättefin också. Barnen fick varsin godispåse vid tv:n och jag och frun blev sittande själva vid middagsbordet på tumanhand. Vi hade en jättefin pratstund om varandra, hur vi mår, hur vi har det, planer för framtiden. Kan knappt minnas vi haft såna samtal förr. Vi har faktiskt haft det mycket bättre en längre tid.
Nu ska vi också äta lite godis och kolla på en serie.
En riktig toppendag ❤

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Svinbra! Du gjorde något åt skavet, och överdrev bara litegrann för att få till ett ”nej tack”. När du har gjort liknande 10 gg känns det plättlätt. Allt man övar på blir man bättre på.

Det är en balansgång, man vill inte verka otrevlig och otacksam men det finns alltid olika sätt att uttrycka sig på. Jag har numer mycket lättare att svara att jag inte har lust eller inte orkar, men då är jag noga med att komma tillbaka till vännen ifråga lite senare och föreslå en annan aktivitet som passar mig bättre.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Ja, det är verkligen läskigt att börja gå emot sina impulser och rädslor. Samtidigt som jag upplevde allt det positiva jag kände efter beslutet i lördags så skriker tankarna ut massa terror i efterhand att jag gjort fel.
Som lite KBT sitter jag här och försöker bena ut detta. Vad är rädslan, vad är det värsta jag tror kommer hända? Om det faktiskt skulle hända, vad händer då..? och sen..? osv.
Att klyva isär saker kan både vara effektivt men svårt. Ord som ploppar upp är ensamhet -> inte vara omtyckt -> skam?
En sak jag kommer på då är, att vara ensam och att inte vara omtyckt förutsätter inte varandra. Jag kan välja själv att vara mer ensam men ändå vara omtyckt. Jag kan tacka nej och ändå vara en bra människa. Jag har fler saker som gör att man kan tycka om att vara med mig än den jag vill försöka framstå som på en parmiddag t.ex.

Sen bara för jag inser det så blir det inte enkelt. Jag tror inte det spelar någon roll hur stor självkänsla man än har, att tacka nej till en inbjudan face-to-face är inte lätt. Särskilt inte när inbjudan är exklusivt bara dig eller din familj.
Jag tänker som du säger @Andrahalvlek att det blir en träning att göra det. Våga, göra och sen blir det lättare för man blir bättre på det. Att komma på någon typ av personligt standardsvar är nog bra. Nått som känns bra, utan att behöva ljuga, som förklarar utifrån mig själv varför jag tackar nej. För det är ju lika stor sannolikhet att den som frågar känner sig dum eller bortvald som får ett nej och det gör att det blir jobbigt åt två olika håll.

Det där med att föreslå en annan aktivitet en annan dag är en väldigt bra idé. Det gör både att man själv får välja det sättet man själv vill umgås på och inte dissar den som frågar.

Profile picture for user Pianisten

Igår var frun och spelade Padel ihop med kvinnan i familjen som vi tackade nej till i lördags, det var bokat sedan tidigare. Frun sa att kvinnan i fråga inte verkade som vanligt, verkade lite låg och inte "på hugget". Hon tänkte att det kanske hade att gör med vårt återbud i helgen men vet ju inte säkert.
Det satte sig på mina tankar och jag hade svårt att släppa det och fokusera på annat när jag skulle somna. Det är väl just det som jag är mest rädd för, att någon blir sur och i det längre loppet slutar höra av sig. Å andra sidan var ju vårt val i helgen det vi själva ville och efter lite jobbigt grubbel och jag försökt lugna mig en stund så tänkte jag att om, om de skulle bli det värsta, att de slutar höra av sig så är det ju, även om jag känner mig väldigt taskig när jag tänker så, ingen jätteförlust då vi ju faktiskt inte har så mycket gemensamt, mer är att våra barn är jämngamla och att vi kan ha trevligt med lite rus i kroppen. Dessutom så har jag bra kontakt med mannen och vi träffas ofta utanför familjerna i andra sammanhang så förmodligen skulle det bara innebära att våra parmiddagar skulle utebli. Må så vara då, det är en del att svälja i fortsättningen om jag skall fortsätta välja att vara den jag vill.

Har varit hemma och vabbat ett par dagar i veckan. Arbetsfria dagar som plötsligt dök upp. Jag satt i morgonrocken med mitt morgonkaffe och kände mig lite "blä". Det var inget jättealvarligt med sonen, han var hes och snuvig och relativt pigg, men restriktionerna är ju som de är. Jag kände en kort oro att jag skulle bli lite ångestfull, rastlös och handfallen utan planer så här spontant ledig men det funkar verkligen att använda de rutiner jag skapat för att "kicka igång" dagen. Klä på mig, bädda sängen, äta frukost. Ev plocka iordning lite så man trivs en hel dag hemma. Planera en sån enkel grej som en lunch.. osv. Det blev faktiskt två fina dagar med sonen, vi spelade lite kortspel, sällskapsspel, tv-spel, mycket spel.. :) men det blev fin kvalitetstid. Nu är frun hemma resten av veckan och jag tillbaka på jobbet. Imorgon fredag och helg och möjligheter väntar.

Over and out.

Profile picture for user Andrahalvlek

Du gör helt rätt i att lyssna på din egen vilja och strunta i vad folk tycker. Riktiga kompisar blir inte sura för en sådan sak. Riktiga kompisar fortsätter höra av sig.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Fredagshej.
Varit på gott humör senaste veckan, trots lite omläggning i kosten, försöka bli av med lite semesterkilon. Jag måste säga att bortsett från lite hunger så mår jag nästan alltid väldigt bra när jag kör på lite diet, det måste vara att man äter bättre, mindre "svullen" och vätska i kroppen, man känner sig på nått vis fräschare och lättare efter bara nån vecka.
Hade någon typ att förkylning i helgen, ledde till ett par skippade träningspass och arbete hemifrån ett par dagar. Nu uppe på hästen igen och tillbaka på kontoret, känner mig tacksam att jag har en arbetsplats och kollegor jag verkligen längtar tillbaka till när man jobbar hemifrån, gillar det inte alls.
Imorgon skall jag och frugan ut på lite egentid. Gå på konsert och en hotellnatt. Vi har haft det märkbart bättre en längre tid nu, mer vänlig stämning och vi har skojat och skratta mer tillsammans. Känns väldigt härligt.

Många små fina vardagsdetaljer men det märks också så tydligt hur viktigt det är för mig att ha vardagsrutinerna tillbaka efter semestern. Mindre oro, mindre tid att grubbla och mindre tid att fylla med oplanerade aktiviteter. Garanterat hänger det också ihop med mindre utsvävningar i alkoholintaget. Trots att jag tydligare och tydligare märkt att jag mår som bäst mitt i den vanliga vardagen, när allt flyter på i det så kallade ekorrhjulet, lustigt nog det som gav mig mest ångest under åren jag missbrukade, så kan det kännas lite tungt att inse det. Att de här ledigheterna som man pratar om med kollegor, semestrar som närmar sig, långhelger, resor, de börjar mer och mer gestalta sig som luftslott. Man längtar till dem av nån slags gammal vana men väl mitt i det så tappar jag fotfäste och irrar runt, orolig och rastlös.
Jag har beskrivit det i nått gammalt inlägg, typ "jag går inte upp för att dagen lockar utan för att fly monstret som jagar bakifrån om jag stannar" Så illa är det absolut inte längre, men det finns lite delar kvar. Det är stressande att känna att jag aldrig riktigt kan stanna upp, få en långvarig återhämtningen och njuta av den där semestern, "bara vara". Jag måste hålla igång, följa rutiner, ställa klockan, träna, äta bra, minimera alkohol.
Jag försöker fokusera på och njuta av de små avkopplande stunderna jag har hittat som fungerar. En eftermiddag där man rider på de lugnande hormonerna av ett träningspass och lägger sig till ro i soffhörnet med bok och en kopp kaffe. Ibland kanske bara 30 minuter men väldigt värdefulla minuter. Många gånger tycker jag att livet är så, de där stora, laddade, förväntansfulla dagarna man längtar efter visar sig ofta vara ganska överskattade väl där. Däremot de små oväntade och spontana stunderna när man bara tar sig för något, en vila, eller en träff eller vad som helst annat man njuter av kan bli så mycket mer, även bara under ett kort ögonblick.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Så glad jag är för din skull, att det känns bra tillsammans med din fru ❤️ Klokt att ni gör saker ihop som konsert och hotellnätter, det berikar relationen att uppleva saker ihop tror jag.

Jag mår också allra bäst av rutiner, och jag är så glad över att vara tillbaka PÅ min arbetsplats igen, åtminstone 3-4 dagar per vecka. Jag nyttjar fortfarande den flexibilitet som finns lite, men bara av privata skäl. Har haft en del skjutsande av dottern hit och dit senaste två veckorna. Hoppas slippa det snart, har ansökt om färdtjänst till henne.

Ha det så skönt i helgen!

Chill helgkram 🐘

Profile picture for user Se klart

Hej pianisten
Jag känner igen mig en hel del i det du beskriver, för mig hör det absolut ihop med någon skörhet och känslighet jag har. Med åren har jag lärt mig att jag inte är någon njutare av oändliga njutningar utan behöver rutiner. Tror att det är därför det här med trädgård passar mig så bra. Jag har aldrig oceaner av tid utan små uppdrag varje dag. Jag kan njuta som bara den av ledighet men skulle säga att en vecka är precis lagom. En av varje dag dessutom! Jag såg en dokumentär för några år sedan som handlade om depressiva personer/ eller personer med fallenhet åt depressioner. Det handlade för dem om rutiner, träning, noll alkohol. En polett trillade ner i min skalle men sen låg den där några år och skramlade… vad jag ville säga främst är att vi får öva oss på de liv vi har fått! Vi kan inte byta. Sorg kan finnas över det, sorg är ju heller inte farlig om man inte dricker för att slippa känna den. Ha en riktigt bra helg med din fru, så mysigt!

Profile picture for user Pianisten

Blev ett fredagshej igen!
Tack @Andrahalvlek! Ja det där med att jobba hemma verkar vara en liten vattendelare, vissa gillar det och vissa inte. Kanske beror på vad man sysslar med. Hur går det med dottern annars? Visst flyttade hon ut till eget boende för ett tag sedan? Börjar hon komma in i det och fått det att fungera?
Vi hade en fantastisk helg sist, fantastisk konsert och tid att riktigt koppla av och njuta av lite barnfri tystnad!

@Se klart, att försöka leva i oändlig njutning är väl lite det man trodde man skulle uppnå med alkohol men det spelar nog ingen roll vad man väljer att missbruka som man gillar, allt tappar effekten man vill ha med tiden.
En del av livets nyckel tror jag är att lära sig ha tråkigt och acceptera vardagen. Längta till saker och på en rimlig nivå bita ihop och göra de där måstena för att hitta sin balans. Jag älskar min gamla barnbok om Alfons Åberg som jag läst för mina barn också. Alfons och hans pappa sitter efter julafton och tokdeppar över hur tråkigt allt är när julen är över. "Varför kan det inte vara roligt jämt!" Alfons farmor springer runt och städar ut julen och skrattar. "Haha, om det var roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Tråkiga saker finns för att man skall märka skillnad när det roliga kommer sen!" Det finns så mycket klok baktanke i de orden.

Denna fredagen känns underbar, veckan har varit oliiidligt lång. Trött har jag varit och omotiverad. Kanske för att jag hade såå roligt förra helgen? :) Det är väl därför är just denna fredagen kan vara så härlig idag, längtat i flera dagar!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Det har gått toppenbra med dottern - hon stortrivs på LSS-boendet 😍 Hon har inget som helst behov av att komma hem till mamma, så jag får åka dit och umgås med henne någon gång per vecka. Ikväll är det hennes pappas tur, imorgon får mamma audiens 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Se klart

@pianisten- vad är det för vecka- jag har längtat som en tok jag med efter fredag. Inte för att något särskilt händer men just det kanske! Ja Alfons har jag läst mycket för mina barn- och nu mina barnbarn. Det finns nåt lite kristet i det där också. Frosseriet som jag n dödssynd. Att hitta balansen vi mår bra av. Hoppas din helg blir fin!

Profile picture for user Sisyfos

@Pianisten skrev:"En del av livets nyckel tror jag är att lära sig ha tråkigt och acceptera vardagen. Längta till saker och på en rimlig nivå bita ihop och göra de där måstena för att hitta sin balans.”
Ja, jag tror att det är en nyckel. För mig handlar det också om att vara här och nu. Fokusera oavsett om det är roligt eller tråkigt. Inte tänka och grubbla för mycket. Se de små, små glädjeämnena i den gråa vardagen. Betrakta världen. Se glädje i andras ögon.
Dina inlägg låter så positiva nu Pianisten.
Hur tänker du kring alkohol nu? Jag har ju inte druckit en droppe tills i juni. Sen drack jag vid några tillfällen efter det också. Inte mycket, men litegrann. Funderar på hur mycket även små mängder egentligen påverkar måendet. Jag blev så deppig ett tag och jag brukar inte vara det. Tror det var mer hormonellt, men jag blir lite nyfiken på er som dricker ibland om ni märker nåt sånt. Om det blir så om man dricker två dagar i rad t.ex. Jag mår alldeles för bra av att inte dricka alls i princip, men jag blir lite nyfiken på sambanden. Kan ju inte gärna börja experimentera och testa själv, men har du några erfarenheter av när det blir dåliga effekter? Jag har inga planer på ett regelbundet intag, mår bättre utan, men det finns så lite kunskap tänker jag om hur även små mängder faktiskt påverkar.

Profile picture for user Pianisten

Hej! Börjar bli tradition med mina fredagshej :)
Glad för din skull @Andrahalvlek att det gått så bra för din dotter <3
Tack @Se klart, helgen blev väldigt fin, firade bl.a. min brors födelsedag med människor jag normalt inte umgås med. Det är fantastiskt vad det kan ge att umgås med människor man märker att man trivs med.
Tyvärr har min bror också alkoholproblem men han inte reder ut. Vi pratar om det ofta men det är väldigt svårt att nå fram till honom. Han är extremt extrovert, pratar gärna själv och avbryter fort, jag gjorde några försök i lördags när han själv kom in på ämnet men jag gav snabbt upp att nå fram. Som vanligt är det en person med fantastiskt hjärta i sitt nyktra jag men men med sin extrovertism i kombination med alkohol blir det omöjligt att så ut i hans umgänge.

@Sysifos. Känslan av att vara "här och nu" är ju svårt att förklara men så mäktigt. Det kan göra de tråkigaste sysslorna rofyllda. Att bara långsamt följa varje drag med disksvampen när den stryker över porslinet, se smutsen rinna ner i avloppet, se, känna, fokusera på det man gör. Kräver mycket träning men jättebra mot stress och oro.
Ja hur tänker jag kring alkohol..? Jag har val att ha kvar det i mitt liv. Min gräns är hårfin och jag väljer med järnhand när jag naggar i kanten för det påverkar mig direkt. Mitt psyke. Sambandet är odiskutabelt. Jag blir orolig, rastlös, stressad, "längtar bort" från vardagen.
Men jag har lärt mig känna väl vad som händer i min hjärna. Att stå ut med det. Att det går över, det är bara att ratta tillbaka i hjulspåren, upp till träning söndagsmorgon och vidare in i veckans rutiner. Ca 3 glas fungerar för mig fredag-lördag för att gå förbi obemärkt, därutöver får jag räkna med att klubba ner lite hjärnspöken nån dag men jag har fått det att fungera och för mig personligen känner jag mig nöjd som det är när jag lärt mig klara av det vid tillfällen där jag känner att det passar.

Profile picture for user Pianisten

Jösses vad tiden går. Tänkt flera gånger senaste veckan att gå in och skriva lite, ofta skriver jag nån lite lugnare stund på kontoret men det har gått i 100 senaste 2 veckorna utan ett andrum, först idag kände jag ett uns av kontroll. Känner lite panik när veckorna susar iväg så, livet liksom går på snabbspolning och man bara jobbar, tränar, äter, sover.
Men.. jag mår bra och känner mig på gott humör och det är huvudsaken. Har avslutat några veckors planerad diet och nu är det fortsatt ny satsning på mer mat och träning med progression under vintern. Känner mig jättemotiverad och träningssugen igen. Egentligen skulle jag kört 2 veckors diet till men jag är väldigt nöjd över mig själv att jag märkte när livet kom emellan och jag var tvungen att prioritera om för att må bra. Mitt gamla jag hade kört på enligt planen till varje pris och förmodligen kraschat vid mållinjen.
Det som kom emellan var ett annat projekt på hemmaplan, jag och frun planerar att renovera badrummet och för det krävs lite lån av pengar. Till det behövdes en ny värdering av vårt hus och vi kände att då behövdes en hel del småfix göras. Vi fick en tid med mäklaren på väldigt kort varsel så vi fick lägga upp en väl planerad plan och köra på varje dag in på småtimmarna. Vi höll ihop det väldigt bra som det team vi är frun och jag när vi kör projekt.
Jag är en maskin när det kommer till tydliga, ganska kortsiktiga mål men jag verkar ha lärt mig att kunna lyssna på min kropp och prioritera också. Vårt mål och satsning gav också ett resultat vi blev överväldigade av så det var en härlig känsla av målgång. Nu väntar vi ok på lånet sedan kommer kofoten sättas i väggen och nytt projekt sätter igång.

I lördags var jag på födelsedagsfest, en riktig fest. Det blev en del dricka men inget okontrollerat. Jag cyklade hem mitt i natten på min elcykel de ca 10km hemfärd, brukar göra det med jämna mellanrum när jag är på festligheter i "stan", jag gillar verkligen det, uppfrisknande och lite tillnyktrande innan sängen.
Pratade med min bror som var med på festen, han har problem med drickat, också. Har haft ganska länge men levt med inställningen, "jag är ung och löser det sen.." Nu börjar han inse att det är sen och att det inte går som han hoppats.
När jag kraschade för två år sedan berättade han redan då om sina problem och vi lovade varandra att aldrig mer ta ett glas under en veckodag. Det har inte gått lika bra för honom, milt sagt. Man inser hur svårt det måsta vara för någon att leva med en alkoholberoende och inte kunna hjälpa. Jag känner så nu, trots att jag gjort resan själv och fått ett nytt liv. Jag bad honom i lördags att följa med till träningen någon gång men han tittade bara på mig och sa, "det kommer aldrig att hända". Blev irriterad på hans svar, visst träning kommer inte vara en lösning för alla som för mig men har man inte ett öppet sinne och villig att prova nya lösningar till förändring så ligger vi nog tyvärr för långt ifrån varandra för att jag skall kunna nå fram till honom än. Dessutom sitter han fast i en olycklig kärlek som är lika komplicerat. Ett sprucket förhållande där tjejen är hans bästa vän, fortfarande. På hennes villkor avslutade de den intima relationen men har fortsatt umgås i princip som ett par. Hon håller honom i sin närhet på hennes villkor, han nickar och hoppas på en vändning som aldrig kommer hända. Han vet att den situationen leder honom till mycket tröstdrickande men kan inte komma ur det, han vågar inte överge hoppet. Ibland önskar man att man kunde gå in i en annans kropp och leda den in på en ny väg.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten skrev:"jag mår bra och känner mig på gott humör och det är huvudsaken."

Ja, det är huvudsaken 🙏🏻 Kul att du skriver ibland, det uppskattar jag. Tråkigt med din bror, men det finns inte så mycket du kan göra mer än att tydligt uttrycka att du kan stötta honom när han väl bestämmer sig. Tjata är inte lönt tyvärr. Alla måste vi fejsa sanningen själva.

Kram 🐘

Profile picture for user Pianisten

Idag känner jag mig riktigt deppig och ledsen. Dagen började med en snorande son som jag fick stanna hemma med. Efter ett par timmars slappande har jag nu försökt starta igång dagen genom mina vanliga morgonrutiner men tankarna bara fortsätter snurra. Relationen som legat på en bra nivå länge har gått ner i en dal igen hos mig. Återigen börjar några veckors saknad av intresse för närhet och intimitet göra mig påverkad. Igår orkade jag inte stå emot igen och irritationen började pysa ut, denna oändliga spiral. Jag kunde, borde? prata men grejen att regelbundet behöva påminna känns bara meningslöst och ohållbart när behovet inte är ömsesidigt och äkta. Jag känner mig uppgiven igen, det är ju ingen idé att riva upp något igen, som sist, det har ändå ingen bestående effekt. Jag måste acceptera eller förändra på egen hand, jag är själv i detta. Å andra sidan finns så mycket tvivel på mig själv en sån här dag, mitt sinne, mitt mående, min diagnos. Det kan vara jag som bara har en väldigt dålig dag och behöver segla ut stormen utan att agera på impulserna som trycker på.
Vi väntar fortfarande besked på lånet vi ansökt om för att börja sätta kofoten i badrummet men nu känner jag en klump i magen över hela grejen. När man tvivlar på tillvaron så förändrar ju inte ett nytt badrum någonting. Nog för att både toalett och inredning håller på att ge upp så det är inte bara en utseendemässig renovering men ändock en stor summa pengar att satsa i något som känns så ostadig.
Ja som ni hör snurrar allt idag, marken under mig skakar, inte bara relationsmässigt utan allmänt, mina mål har försvunnit ur sikte idag. Jag känner också igen dessa tankegångar väl, depressionskänslorna. Funderar, har jag slarvat med min medicin i veckan? Nej dessvärre inte, bara missat en dag för nån vecka sedan och det brukar inte påverka mig.
Skall nog försöka meditera lite idag, nollställa min tankeverk och se om jag kan få nya insynsvinklar på tillvaron.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Min första tanke var också om du slarvat med medicinen. Annars kan förstås meditation och lite mer ”närhet” till forumet kanske hjälpa. Skriva av dig.

Det har kanske varit för mycket ett tag helt enkelt. Stress kan göra att sexlusten dalar också, och då tänkte jag på din fru. Minns helgen på spa ni hade - då ni satte varandra i fokus. Projekt i all ära, men närhet till varandra mentalt och fysiskt är också viktigt att hinna med.

Träna gör du ju förstås, funderat på tillskott av D-vitamin? Det tar jag mot nedstämdhet hela vinterhalvåret. Hur har du haft det med drickandet på sistone? Det kan inte vara alkoholen som påverkar ditt sinne negativt?

Men ibland är det bara grått och beige. Acceptans. Okej, okej, okej. Tålamod. Bättre dagar kommer ❤️

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Profile picture for user Sisyfos

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Profile picture for user Sisyfos

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Profile picture for user Pianisten

@Andrahalvlek, @Sysifos, tack så väldigt mycket för era eftertänksamma svar. Ni har så många bra poäng och en dag som idag kan jag se dem tydligt. Det var uppenbart att jag hade en riktigt dålig dag sist och ja, det är så livet är, upps and downs men den dagen var lite som en käftsmäll från klar himmel, jag kunde inte se varför eller varifrån den kom. Saker blir väldigt stora en sån dag och jag behöver fortsätta påminna mig om att hålla ut. Redan dagen efter var en mycket bättre dag.
Ang relationen så tog jag faktiskt upp det i princip rakt uppochner kvällen efter, typ "du får ta det här hur du vill nu, det är aldrig rätt läge men jag känner att den senaste tiden har vi inte..." osv. Det togs faktiskt emot över förväntan. Tror det är ett vinnande koncept att kommunicera med min fru när jag tänkt efter, rakt och enkelt, hon är ju inte som jag där, vrider och vänder på saker.
Det är inte lätt att få in allt, vi har verkligen byggt upp ett intensivt liv nu. Vi tränar varannan dag hela veckan. Vi har projekt, vi jobbar heltid, vi har barn som man aldrig känner att man räcker till för. Problemet är väl att nånstans mitt upp i allt detta mår vi ändå ganska bra nu. Båda har hittat intressen som gör att vi känner större mening i vardagen, något som vi saknat tidigare. Priset är väl att tid, ork och lust för kärleken hamnar för långt ner på priolistan. Generaliserat har man väl dock som Man ganska kort startsträcka till lusten medan kvinnan behöver komma i mer rätt sinnesstämning. Det är knepigt att hantera, när en annan tycker att en halvtimmes oplanerad lucka vilken tid som helst på dygnet räcker för lite speed dating med happy ending…
Tror du slår huvudet på spiken @Sysifos ang min bror. Vi är ju fyra bröder, jag är äldst, han är näst yngst. En liten uns av stor- och lillebror kommer väl aldrig försvinna. När vår yngsta broder blev pappa för nått år sedan så var det nått uppgivet som kom över honom. Ensam kvar av bröderna utan flickvän, inget permanent boende, så långt ifrån det liv som vi andra. Det är ändå ett liv som i mina ögon bitvis verkar så enkelt. Fest, fart och fläkt året om. Inga måsten, inget ansvar för någon annan. Nackdelen är ju att t.ex för mig hade ett sådant liv, i kombo med svaghet för alkohol varit ödesdigert. Nu börjar det bli detsamma för min bror och det är så jäkla jobbigt att känna sig så maktlös och inte kunna nå honom genom det som räddade mig.
Likväl är jag jätteavundsjuk på honom ofta på den friheten han har men att erkänna som förälder och make att man längtar bort och tycker familjelivet då och då är rent av pest och pina är inget som de flesta skulle våga erkänna runt fikabordet. Man fortsätter framstå som att familjelivet är det alla strävar åt, som den självklara slutdestinationen. Så att han inte är jätte sugen på att stå och lyssna på fler pekpinnar från sina bröder även om vi vill honom det bästa, det är ju ganska enkelt att förstå.
Apropå just det du också sa @Sysifos så är det jag i ett nötskal att vända allt till att handla om mig när någon annan beter sig annorlunda. På något vis verkar man tro att just jag har en så stor del i alla andras liv. Självklart är det skillnad på människa och människa, om en familjemedlem beter sig annorlunda är det ju en betydligt större sannolikhet att du kan ha en del i det men den där föräldern man mötte en minut i hallen när man lämnade på förskolan som inte log och hälsade hade antagligen 100 andra orsaker än att hen skulle ha något emot dig.

Vi fortsätter vandra på livets snirkliga stig och kommer till små nya insikter dag för dag...

Profile picture for user Sisyfos

Undrar vad som skulle hända om du sa just det till din bror… att du ibland är rätt avundsjuk på hans liv. Tänker att alla borde vara lite mer öppna om sina tillkortakommanden. Man vill hålla skenet uppe hela tiden. Tror att man skulle tjäna på att prata om det lite mer. Att livet har sina ups and downs och att man tidvis får kämpa lite och undvika quickfix. Men jag säger oftast inget jag heller, men jag beundrar de som pratar. För mig måste det mogna.

Profile picture for user Mirabelle G-S

@Pianisten Ihop har jag och gubben ett antal bröder. Alla eviga singlar och utan familjeliv i horisonten. En av bröderna har idealiserat vårt äktenskap och vår familj sedan start, själv letat efter ”den rätta” med sikte inställt på egna barn. Men det händer inte för honom. Eftersom vi bott utomlands under många år (och när vi bor i Sverige bor vi i andra änden av landet) har sagd bror följt oss på lagom distans för att kunna sålla bort stressen, slitet, hundgörat, oron och allt annat som kommer med föräldraskapet. För några år sedan, då han uttryckte känsla av misslyckande och otillfredsställelse, bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig. Äktenskap är inte meningen med livet. Det är lika mycket ett ok att bära, som korta glimtar av lycklig tvåsamhet. Enda anledningen att man står ut i perioder är att man trots allt bryr sig väldigt mycket om den här människan man gift sig med och är inställd på att uthärda det jävliga tillsammans. Barn är inte meningen med livet. All oro, stress och obetalt slavgöra som kommer med ungar klarar man sig igenom med nöd och näppe, av den enkla anledningen att moder natur har sett till att kärleken man känner till sin avkomma inte tillåter något annat. Vad meningen med livet är kan sagd bror berätta för mig när han som är fri och ledig har undersökt saken. Ok… litet dramatiskt tillspetsade resonemang kanske, men både gubben och jag var sjukt utslitna och modstulna då, så jag orkade inte bära någon idolstatus. Det gjorde iaf sagd bror gott. Han har verkat mycket mer tillfreds med sitt liv, sina intressen och sin självständighet sedan dess 😊

Profile picture for user Pianisten

@Sysifos, @Mirabelle G-S, ni är inne på samma spår och jag håller mycket med. Varför försöker man framstå som att sitt eget liv är bättre än verkligheten.
Jag tänker som du @Mirabelle men kanske inte att min bror kommer hitta hela svaret på meningen med livet utan att vi kommer nå olika delar av den.
Jag tänker att barn är en investering i kärlek när du senare i livet kommer behöva den som mest. Samtidigt som du går igenom hundåren lever den "andra sidan" sina guldår i fest, fart fläkt och frihet. När den tiden är över, kroppen inte längre orkar med och friheten övergår i mer och mer känsla av ensamhet då har du din familj, arbete är klart och avkastning av kärlek livet ut. Det behöver givetvis inte bli så. Alla familjekonstellationer slutar ju långt ifrån lyckligt och bara för man inte skaffar egen familj så behöver man inte bli ensam. Inget är svart-vitt, bara en gråbrun röra men man kan ju försöka tänka så emellanåt för att trösta sig mitt upp i eländena.

Profile picture for user Pianisten

Det är f*n att man ska vara så stresskänslig. Knappt hann vi starta badrumsprojektet i helgen innan jag började känna lätt panik över hur allt skall gå ihop. Det hängde klart ihop med en riktigt jobbig start på denna veckan. Jag hade sovit kasst och var så trött att jag inte visste om jag skulle överleva dagen. En sån dag blir allting övermäktigt. Det är nog inte lätt att göra någon annan helt insatt i hur jag fungerar men ett stort huvudbry är hur det skall gå ihop med träningen också och påverka den så lite som möjligt. Jag måste ha träningen för att hantera stressen och varva ner annars äter projekten upp all mental energi. Jag har också en tydligt plan med träningen i vinter som jag har varit jätte motiverad av och precis kommit igång med.
Bakåt sett har projekten alltid varit det som skapat den största energin hos mig men också kastat mig ner i de djupaste dalarna. Många projekt har drivits med alkohol som motor och "stabilisator" och det är en av få saker som fortfarande kan sätta igång ett ovälkommet sug hos mig, det har varit den givna belöningen efter en dag av slit. Därför måste jag väva in min träning för att projekten skall fungera och få den regelbundna mentala återhämtningen.

Jag började skriva ett inlägg här igår men det slutade med en slags dialog med mig själv hur jag skulle bena ut situationen och jag åstadkom tillslut en liten lista på saker jag skall göra för att förenkla projektet och jag insåg att det blev väldigt ointressant läsning. Men bl.a ta in mer hjälp, fråga bröder och familj. Planera väl. Ha en rimlig tidplan. Använda några semesterdagar, etc. Det gav genast ett bättre lugn och jag och frun har också en bra dialog hur vi skall hjälpas åt i detta.

Nästa vecka är det höstlov här och jag har redan tagit ett par extra dagar ledigt sedan ett tag tillbaka för att barnen skall få vara lite lediga från fritids. Risk finnes dock att jag kommer fastna i projektet men jag hoppas jag kan klara att bromsa mig några stunder för att ägna oss lite tid tillsammans. Sonen skall dessutom till ett lekland med sitt fotbollslag i helgen och dottern skall på Halloween-party på söndag. Nästa helg skall vi till Halloween på Liseberg så man kan känna liten lättnad i bröstet att det kommer hända en hel del under veckan ändå för dem.

Allt löser sig på nått vis.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten Det gör ju det. Om vi tar en sak i taget och viktigast först. Försöker välja bort det som inte är absolut nödvändigt. Det var väldigt bra att du listade ”lösningar” - som att ta hjälp och faktiskt planera in semesterdagar. Och sen har ni väl ingen knivskarp deadline? Bara toaletten fungerar 😉 Duscha gör du ju på gymmet! Och ta dig tid att umgås med dina barn, det GER energi 😍

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

Jag har några reflektioner och de är mest grundade i hur jag fungerar själv så jag kan bli lite bekymrad när jag läser det här eftersom det känns som att vilan uteblir.
Just den där känslan av att projektet blir övermäktigt - att du är för trött. Det är något att se upp med.
Nu löste du det hoppas jag och jag hoppas du faktiskt gör en rimlig tidsplan. Och tar in hjälp. Tänker på när min pappa höll på med olika projekt. De åt upp hans tid och han hade inte tid med oss barn under de perioderna. Mamma fixade mat, städning, oss, logistik etc. På gott och ont sitter du nu fast i allt du behöver vara: bra på jobbet, duktig pappa, ambitiös make. Det är skillnad och jag tror att vi måste fatta det. Hur mycket kan ni jobba tillsammans du och frun för där tror jag att ni skulle kunna vinna nåt. Att det blir ett projekt som ni driver gemensamt. Så jag hoppas du gör just det du skrev. Gör en rimlig tidsplan. Gör ett schema. Bestäm aktiviteter med barnen. Låter ju lite trist, men jag tror att avsaknaden av planer har varit förödande för mig ibland. Man känner sig aldrig riktigt nöjd med nåt innan det är klart. Tycker att du låter klokare. Så fram med ett rimligt schema som du orkar och som innehåller vila också. Jag tror att man behöver kunna pricka av en sak i taget. Blir perfekt att jobba tillsammans med din familj också tror jag. Låter riktigt trevligt. Jag tänker att om du gör små avprickningsbara mål så kan du känna tillfredsställelsen i när nåt är klart under arbetets gång. Sånt där har liksom en tendens att aldrig vara riktigt helt klart till sist. För det är den där saken som ska skruvas, listen som ska upp eller nån annan småsak. Jag hade behövt en arg snickare i mina projekt tror jag. Varför gör ni inte klart??? Ja, varför.
Så med ett bra rimligt schema, god planering, hjälp, delmål, samarbete så blir det här bra. Ni har ju ingen deadline, men begränsat med tid per dag. Jobba efter det och lycka till.

Profile picture for user Pianisten

Då har det varit en lång paus igen men jag har ärligt talat knappt haft 10 lämpliga minuter över sista tiden för att skriva.
Ombyggnationen av badrum/hall är i full gång och det går över förväntan. Trots de inledande panikkänslorna har det vänt till ett ganska behagligt projekt. Vi har ordnat det bra, vi har ju en 2:a toalett och köpte ett begagnat badkar som är står i tvättstugan. Barnen är överlyckliga som aldrig haft ett badkar, det har aldrig varit så lätt att få dem rena...

Faktum är att jag också gav upp träningsmålet. Det smärtar en del men jag tror jag lyckades se mina begränsningar. Om nån månad är ju projektet över och jag kan återgå till min plan, kanske med ännu mer motivation?
En stor del av mina och era idéer- @Andrahalvlek och @Sisyfos, har också satts i verket. Svärmor hjälper oss med matlagning. Jag tog hjälp av min pappa till en heldags rivningsarbete. Jag undviker tidsplaner utan tänker en sak i taget. Hellre dela upp i mindre etapper, färdigställa etappen och först därefter titta på nästa och göra ny planering, det verkar fungera kanon.
Frun och jag har delat upp ansvarsområden. Jag fokuserar på bygget och hon sköter all inredning, letar modeller, priser och leveranstider av allt utanpå väggarna. Det jobbet är minst lika viktigt för att jag skall kunna planera flera moment i bygget.

Vikten för mig är bara att ha ett mål att vakna upp till, en symbol för meningsfullhet av dagen. I vanliga fall är det träningen, nu är det projektet och jag trivs och känner livsmotivation men på samma sätt kommer jag inte runt skuldkänslorna att inte räcka till. Kommer faktiskt precis ifrån ett rutinbesök från vuxenpsyk och fick en tröstande påminnelse att vikten för barnen är att känna trygghet och kärlek.
På farsdag fick jag ett otroligt berörande brev från min dotter där hon förklarade hur mycket hon älskar mig, att hon alltid kan prata med mig och just de ordern; känner mig alltid trygg med dig. Såå fint.

Har funderat lite nytt på alkohol senaste. Min "rutin" är oförändrad men tendens har smygit på att de tidigare 2-3 fre-lörd glasen har blivit 3-4. Det blir inte mer men det känns som det burit mer åt att nå ett litet rus.
Samtidigt har jag känt av viss ökad oro framförallt närmsta dagar efter helg, senast natten till måndag vaknade jag och från ingenstans fick riktig dödsångest. Sån skräckkänsla att rysningar vandrade genom hela kroppen. Jag känner väl igen detta, det är precis så min kropp biverkar på alkohol, oroskänslor utan grund. Sån påverkan accepterar jag inte att alkoholen får ha så det är dags skruva lite på rutinerna igen. Tänker en längre noll-period eller möjligen begränsning till en helgdag.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Pianisten skrev:"det är precis så min kropp biverkar på alkohol, oroskänslor utan grund. "

Så bra att du lyssnar på kroppen!

Vilket fint brev du fick av din dotter ❤️ Fint att hon känner så - och har förmågan att uttrycka det.

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

När jag läser det du skriver tänker jag på hur jag skulle tänka om dig och ditt liv om jag såg det utifrån eller om du berättade om det i fikarummet. Familj, badrumrsprojekt, jättefint brev på farsdag, träning (även om projektet är på is). Nu är det väl så om man ska tro Anders Hansen att det är normalt att känna sig lite missnöjd, eller inte helt nöjd, men ibland skulle man bara vilja ruska om människor och få dem att se hur bra de är. Du gör ju ett fantastiskt jäkla bra jobb! Så mycket kan man ändå utläsa.
Och det där med att vara en bra förälder… det handlar ju också om att vara en god förebild, att ge barnen en grundtrygghet. Å det tänker jag handlar om att också förmedla känslan av att man kan ha vissa fel och brister men ändå bli omtyckt. Och det gäller även sina egna tillkortakommanden. Vi är inte fullkomliga, men det räcker långt att vi gör så gott vi kan efter våra förutsättningar. Ibland tänker jag att det kan vara bra att vara öppen även med den typen av känslor. Att prata om dem. Man har någon slags idealbild och dit når man inte. Kommer vi halvvägs är det gott nog. Att prata med barnen om de här känslorna är en framkomlig väg. Visa på att det räcker att man gör sitt bästa. Acceptera att man kanske inte når sin idealbild, inte är perfekt och grejen med det är att det också blir lättare att acceptera att barnen inte är perfekta. Eller perfekta och perfekta, ibland vill man som förälder att barnen ska få uppleva och känna total lycka, att de ska ha kompisar, vara omtyckta, ha A i alla ämnen, vara bra på sport, vara lyckliga. För då vet vi att vi är bra föräldrar. Och det där är nåt vi inte kan påverka alls. Mer än att vi kan förmedla känslan av trygghet, stödja dem i deras drömmar (hur orealistiska de än tycks vara), och tala om när de gör nåt bra, Hjälpa och stötta, men de måste göra jobbet. Som du hör har jag lagt ner den där önskan om att vara en perfekt förälder. Det gick inte. I det ingår också en önskan om att jag ska vara någon slags idealbild och ha ett idealliv och så är det ju inte, tyvärr. Jag har haft bra föräldrar själv, men ideala har de ju inte varit. Och de största misstagen de gjorde har handlat mer om deras inre demoner, deras känsla av att inte duga, deras känsla av att inte räcka till. Jag har också de känslorna och jobbade som sjutton med dem nu vid dotterns student. Ville så mycket för hennes räkning. Finast fest, finast klänning, flest kompisar… och då kom genast känslan av allt jag borde ha varit, allt som jag hade velat göra annorlunda. Så jag fick jobba lite med min tillförsikt för den känslan som jag ville att hon skulle ha den dagen var ju att hon skulle trivas, känna sig omtyckt och nöjd. Klänningen var inte finast, men hon kände sig bekväm och fin och hon strålade av lycka. Det är det enda som är verkligt viktigt. Men jag var i det läget tvungen att rannsaka mig och mina egna känslor rätt ordentligt. Och hur det varit att mina föräldrar också har förmedlat känslan av att de inte räckt till… att de inte är tillräckligt lyckade.., just det vill jag göra annorlunda. Det går inte lätt, för det handlar ju om att acceptera sig själv och sina tillkortakommanden, men om jag ska ge barnen nåt viktigt så är det väl just det. Att de räcker till som de är. Och då får man börja hos sig själv. Så se på dig själv med blida ögon Pianisten. Din dotter har ju fattat hur bra du är i allafall. Och du visar att man kan bygga, man kan sätta mål, man kan samarbeta. En fin förebild!