Idag firar jag tre månader som nykter. Att ha uppnått denna magiska gräns firar jag med att skapa en ny tråd. Jag är ju flitig besökare i andra trådar och rätt nöjd med det, men ibland kommer jag på saker och funderingar som jag vill skriva om och som inte riktigt passar i andra trådar så för sådana tillfällen vill jag ha en egen tråd även om jag nog även fortsättningsvis kommer att hänga hos Stigsdotter, Dompa, Lilja, TP och alla ni andra härliga människor på forumet.

Jag kallar tråden för filosofiska rummet eftersom jag gillar att filosofera och fundera och det nog kommer att bli en del sådant snack framöver. Men idag hinner jag inte på grund av studier. Känn er som hemma så länge. Det blåser friska vindar i mitt filosofiska rum. Det är högt i tak och jag har tunna, vita sidengardiner som fladdrar i brisen. Det doftar gott av syrén och jasmin. Fåtöljerna är mjuka och sköna och jag har bullat upp med hemlagad saft, kaffe och yogite. Det finns pappersnäsdukar också om nån vill sitta här och gråta ut och i hörnet hänger en boxboll för den som vill avreagera sig. Bokhyllorna är rätt tomma än så länge, men om jag känner mig själv rätt kommer de snart att fyllas.

Så välkomna hit!

Nynykter som nu går in i fjärde månaden

Nynykter

Igår kväll hade jag själv inte ro att sitta ned i mitt tysta, lugna rum. Inte på grund av Let's Dance utan på grund av otaliga vändor ned till tvättstugan. Så blir det när man är hårt yrkesarbetande trebarnsmor. Husets alla "panschisar" hinner lägga beslag på de anständiga tvättiderna och så får jag ( för att jag inte är lika välplanerad och det är inte panschisarnas fel) hålla till godo med att tvätta fredag kväll. Hurra! För mig är tvätt och vindrickande intimt förknippat. Man kan förstå varför. Till slut blev det så att det kändes som om jag inte KUNDE tvätta utan lite vin i kroppen. F-n alltså vad dum ii huvudet man blir av för mycket pimplande...

Jag rakade nyss ur askan ur eldstaden och la in ny ved. Jag har inte tänt ännu, för solen lyser utanför och skapar regnbågsskimrande reflexer på de vita sidengardinerna när ljuset bryts genom några prismor som jag har hängt upp. Det känns bra att Dompa och EwaZebra hade tid att slå sig ned och samtala en stund. Dompa har formulerat så bra redan det jag vill säga till dig EwaZebra. Det du upplever är nog något av det svåraste som kan drabba en förälder. Jag prövar att försöka känna efter hur det skulle vara, men bara det gör ont. Din dotter är inte död, men hon finns inte heller kvar. Jag tror att många anhöriga till narkomaner till slut tvingas ta avstånd för att rädda sig själva, för att ta hand om eventuella andra barn. Kanske kan du söka stöd i en anhörigförening för att få hjälp att hantera detta och för att få höra att du inte är ensam? Och i det filosofiska rummet är du självklart alltid välkommen att slå dig ned med din virkning och dina tankar.

En varm kram till dig Ewazebra!

Nynykter

ewazebra

Ville bara titta in här en sväng. Riktigt depparväder idag, har inte varit utanför dörren. Bara suttit/legat i soffan. Klockan är över fyra och jag har inte rört vinet. När jag är riktigt deppad vill jag inte ha. Och idag är en sådan dag. Ska sätta på te nu och sedan försöka rycka upp mig och köra ett yogapass. Det brukar hjälpa.

Nynykter

Äldsta dottern sitter i köket och spelar gitarr och sjunger. Så vackert att jag bara stillnar. Jag är rik!
Nynykter

Dompa

Letade efter ewazebra... Hon hade gått, men yoga är nog bra. Glädjs åt Nynykters rikedom. Tar ett gäng av mt:s bullar - behöver tröst...dessutom är jag en stor kille. Smyger ut igen...för härinne behövs inga bergstroll och jag tror att han smet in samtidigt. Men rummet är fantastiskt!

ewazebra

Idag är jag riktigt deppad. Om jag var bakis skulle jag förstå det men jag var helt vit igår. Jag vet att jag tillfälligtvis skulle må bättre om jag tog vin. Men då skulle jag inte kunna virka! Dessutom är jag inte sugen. Min plan är att gå ut och kolla lite i affärer när de öppnar kl 12 och så har jag ett paket som måste postas.

Sen är jag sugen på att sätta mig på nåt ställe och äta. Det är ett svepskäl för att ta en halva vin. Jag vet det. Och det finns ett ställe här i närheten där en halva vin är ½-liter, inte 37 cl. Sånt har jag koll på.

Jag känner mig ensam men vill inte umgås med någon. För första gången på väldigt länge (10 år eller så) längtar jag till att det ska bli måndag och får gå till jobbet.

Jag har virkat så jag fått ont i fingrarna. Och druckit massor av kaffe.

Det var skönt att titta in här en stund.

Nynykter

Nääää, Ewazebra. Inte vino på krogen! Jag vet inte var du bor, men om det finns ett stort restaurangutbud kan du testa något vegetariskt och ekologiskt ställe. Där blir man inte frestad av vin. Däremot kan du få dig en sund måltid som gör gott i kroppen. Och det är du värd!
Tråkigt att du känner dig deppig. Lite tröstshopping är aldrig fel, tycker jag, så länge man inte pajar sin ekonomi. Något vackert färgglatt tycker jag du ska ha. Det finns mycket färg i affärerna nu.
Kram från Nynykter

Nynykter

I Dompas tråd fick jag frågan varför jag drack. Det blev ett långt svar och för min egen skull, för att inte tappa bort svaret, lägger jag in svaret även i min egen tråd, Filosofiska rummet.

Bra fråga Dompa! Jag har faktiskt inte på allvar funderat på VARFÖR. Mer varit inne på ATT och INTE.
Någon slags beroendepersonlighet har jag också. Bantning och matmissbruk i unga år. Att alltid ha lite för mycket att göra.
Min förra man träffade jag på en stor fest. Rena karnevalsyran. Jag var full och glad och exet med. Vi hamnade hemma hos mig och hade mycket och roligt sex. Dagen efter, när jag var nykter, blev jag lite besviken över hans utseende. Tyckte att han var alltför tunn och kort. Inte alls min typ (skriver det här för att det har betydelse för fortsättningen) Jag såg det hela som ett one-night-stand men han ville mer och vi började ringa varandra. ( Vi bodde 30 mil ifrån varandra). Vi blev förälskade och drog igång en kärlekskarusell där vi gifte oss, köpte hus, startade företag och skaffade barn inom loppet av mindre än två år.

Sen kom vardagen och vi var inte så bra på den. Mycket tjafs om vem som skulle göra vad. Jag tände inte på min man. Han ville ha sex ofta och sa att han behövde det för att känna sig älskad. Jag kände att jag borde ha sex för att hålla ihop äktenskapet och familjen. Det gick lättare när jag drack. Vårt sätt att ha roligt och komma "nära" var att bli lite berusade och sen ha sex. Sen behövde vi ha en massa stora projekt för att känna oss levande tror jag. När allt var gjort och bara lunkade på började jag känna mig ensam. En gnagande otillfredsställelse och tomhet. Jag ville något mer, något annat. Visste inte vad. Märkte att jag tyckte det var skönt när maken var på tjänsteresa. Då kunde jag leva som jag ville. Sänka städkraven. Stänga av TV:n. Läsa böcker. Dricka mer också. Det var skönt att bli lite berusad när barnen hade somnat.
Jag prövade att vara otrogen. Trodde på fullt allvar att jag skulle stå ut bättre om jag hade en annan vid sidan av. Den fina kärnfamiljen ville jag inte riskera.
Det tog hus i h-ete. Maken kom på oss och sen blev det skilsmässa. Jag var lättad. Tror att otroheten bara var ett fruktansvärt dåligt sätt att göra slut på äktenskapet.

Men sen. Bo ensam med barnen varannan vecka. Jag var fruktansvärt rädd för att inte klara av det. Hade skuldkänslor. Var rädd för att inte klara ekonomin att inte kunna montera möbler, laga punka, ta bilen till verkstad - allt det där som mitt ex hade skött om i vårt ganska traditionella äktenskap. Jag drack för att lindra min ångest tror jag. Jag drack för att jag kunde, för att jag varannan vecka var utan barn. Det gjorde inget om jag blev full när de var hos mitt ex. Sen fick jag ett bättre jobb och slapp oron för ekonomin. Samtidigt fick jag större ansvar för både resultat och människor vilket ökade min oro. Jag träffade ganska snabbt en ny man. Han var och är måttlig i sitt drickande men drack nog mer på grund av mig. Att vi är särbor har underlättat mitt drickande. Jag är nämligen väldigt beroende av vad andra tycker om mig. Tillsammans med honom dricker jag måttligt. Har jag bara publik så kan jag uträtta stordåd. Det är nog därför forumet funkar så bra för mig. Jag har pressen från er andra på mig.

Så varför drack jag? Jag tror att jag drack för att fly från min egen oro. Nu ska jag möta den istället. Vilken lång historia det blev. Ändå finns det mycket kvar att säga.

Stigsdotter

Eller snarare, varför tycker en del av oss att det är svårt? Att våga möta sin oro, fråga sig vad den kommer av och sedan inte backa för svaret. Varför är det så svårt?

Vi har ju ändå bara ett liv varför kan vi inte vara snälla mot oss själva och ta oss själva på lite större allvar?

Nej vi vågar inte utan väljer istället att döva de små inre rösterna som försöker berätta för oss genom magen att det vi gör inte är rätt för oss, att vi borde gå en annan väg. När vi har dövat dem tillräckligt länge kan de inte höras längre utan överröstas de av alkoholdjävulens stämma - den är en sådan som inte kan låta andra komma till tals utan måste alltid höras mest.

Vi måste vara snälla mot oss själva, inte ställa så stora krav på oss utan låta oss så sakteliga lära oss att möta det som livet utsätter oss för. Så småningom ska även vi klara av det!

Nynykter

När vi slutar dricka kan den där inre rösten börja göra sig hörd. Det tar tid innan vi hör den. Men frånvaron av bedövning skärper sinnena. Alla sinnen! Det är häftigt. Ibland märks det i triviala saker som smak. Jag har till exempel plötsligt kommit på att jag inte tycker om gurka. Gurka som jag har ätit helt oreflekterat i alla år. Nu smakar den kallt, vattnigt och samtidigt strävt. Jag klär mig annorlunda. Undviker de starka färger jag tidigare föredrog och längtar efter vitt, beige, silver. Vi behöver vända uppmärksamheten inåt mot oss själva. Ta vår längtan på allvar. Respektera den även i de små valen,det till synes obetydliga. Den inre rösten skriker inte. Den viskar tyst, tyst och vi tar myrsteg på vägen mot oss själva.

Kram från Nynykter

Dompa

Passar fint...(jag visste väl att jag var på rätt spår med mina tånaglar)...på det bröllop jag nyss blivit inbjuden till ;-)

Tittade in i detta rum och såg att här råder den harmoni som vi så väl behöver. Vem vet kanske sover jag på en av sofforna inatt. Så skönt att ha ngnstans att krypa undan och ha en ärlig dialog.

Nynykter

Ja, vitt, beige och silver passar bra här inne. Vi behöver sådant som känns mjukt, naturligt och rent. Nu ställer jag en karaff med vatten på bordet bara för nöjet att se kvällssolens gyllene ljus i de små luftbubblorna. Vi behöver tystnad och svalka. Jag tycker om när vinden fladdrar i de tunna sidengardinerna. Du gör dig bra där i soffan, Dompa. Barfota med silvernaglar. Vad brun du har blivit! Det är väl alla dagarna i hängmattan :-)

Jag tycker om att gå barfota här. När jag tar av mig strumpor och skor tar jag av mitt jobbjag. För det mesta byter jag om helt efter jobbet. Släpper ut håret och tar på mig kläder som sitter löst och inte hindrar. Vanan att hälla upp ett glas vin efter jobbet är helt bruten. Jag känner inget sug längre. Ingen saknad heller faktiskt. Känslorna av rastlöshet är nästan helt borta.

Nynykter

PS. Bröllopet är uppskjutet :-)

viktoria

Så fint du beskriver det Nynykter. Precis så upplever jag det också. Att jag hör den inre rösten nu när jag inte dricker. Den ger mig en massa information om både min fysiska och mentala kropp. Det är en fantastisk tillgång. Man behöver inte famla så mycket. Bara lyssna och försöka möta behoven innifrån. Inte svårare än så bör livet vara. Är tacksam över att få ta del av det du skriver, det tillför mig så mycket. Varm kram och önskar er alla här i "rummet" ett fint veckoslut, själv ska jag fira min "lilla" studentska♥

Dompa

Läste något så oerhört vackert och sorgligt av TP i hans egen tråd...så det kändes som det enda stället att smälta det var i detta vackra rum. Jag önskar TP vill hänga upp det på en av väggarna här så att vi kan njuta av orden.

Nu sitter jag här i en av fåtöljerna. Med en kaffe, precis som mt så tycker inte heller jag att kaffe riktigt "passar" sig här i detta rum. Men jag vill vakna...och vakna vackert så nu parkerade jag här. Sitter och tänker på oss människor...vilken kraft det bor i en del av oss. Just nu är det väl mest TP i mina tankar. Att en man kan skriva så...tänk er då styrkan i när han älskar någon.

Själv är jag så tacksam över er alla. Vilka fina vänner jag har skaffat. Jag ÄR en lycklig man, lyckligt lottad. Den där GUD som jag inte tror på, måste älska mig mycket. Nu blev det mycket kärlek och lycka här...men det är så jag känner. Tycks som bergtrollet håller sig borta. Även jag önskar er alla gott, att ni får en riktigt fin onsdag/R

Nynykter

Jag har också läst TP:s sorgliga och vackra rader flera gånger och tycker som du, Dompa, att de passar i det här rummet där tystnad och eftertanke råder. TP spikar nog upp dem här om jag ber honom snällt. Det är väl just sådant man ska utnyttja friare till (blink, blink)? Det glädjer mig att du känner lycka och tacksamhet idag. Dels för att du så väl förtjänar det, dels för att det ger dig kraften att fortsätta vara nykter. Visst är det förunderligt att det kan svänga så? Vi har ägnat så mycket tid, pengar och möda åt att bedöva våra kroppar men när vi väl slutar belönas vi av stunder av lycka eller frid som är mycket större och mer intensiva än de hade varit om vi aldrig hade fastnat i alkoträsket. Jag känner ofta en intensiv tacksamhet och glädje bara över att finnas till. Är som du skeptisk till GUD ( eller " hon Gud" som lilleman Nynykter sa ända tills han började började skolan och fick lära sig veta bättre (bättre?). När jag frågade honom lite försiktigt varför Gud var en "hon" tittade han bara lite förstrött otåligt på mig och sa "Det VET man ju". Jaha.) Han eller hon. Den eller det. Det kvittar. Jag säger TACK rakt ut i världsrymden, alltet, universum. För det känns rätt att tacka. (Nä usch, nu förstördes min tanke av att den där låten "Jag vill tacka livet" började mala på finlandssvenska. FÖRSVINN!)

Visst finns det en enorm kraft här inne. Här finns så många som drabbas av all världens jävelskap och ändå behåller poesin, humorn, klokheten och omsorgen. Det fins så mycket styrka. Jag har börjat leka med tanken på vad den kraften skulle kunna utnyttjas till. Vad skulle hända om vi gick samman, förenade våra krafter och startade någon typ av rörelse? Och nej, jag tänker mig inte en sekt, snarare ett företag. En tankelek än så länge. Här verkr finnas så många kompetenta och ödmjuka personer.

Tack Victoria för ditt besök. Jag uppskattar ofta det du skriver också och anar att jag har hittat en själsfrände när det gäller kropp och själ. Ayur-Veda till exempel. Jag läser inte lika regelbundet på Det vidare livet dock.

Visst kan man dricka kaffe härinne, men jag skulle uppskattat om ni kunde hälla i mycket mjölk så att kaffet får en beige nyans, åååkeeej? Ska nog själv ta mig en kopp, för jag har trots mina predikningar inte lyssnat på min kropp på sistone utan varit uppe alldeles för länge på kvällar och nätter.

Kramar från Nynykter

Tvåbarnspappan

Jag vill berätta om lyckan, den som jag borde burit inom mig. Om de skimrande moln som skulle burit mig framåt svävandes genom vardagen.

Jag vill berätta om kvinnan, hon som borde funnits här. Om alla nätter hon skulle krupit nära mig, viskat orden som fått mig att invaggas i en vacker trygghet, där jag somnat med ett barns leende på läpparna.

Jag skulle vilja berätta om mitt självsäkra jag, där den förbjudna drycken inte lockar, utan äcklar den trygghet som jag bär på. Där jag rak i ryggen trots skam och ett förmodat självförakt som borde funnits, så går jag ändå vidare utan att se mig om.

Jag vill berätta om min gråt som inte existerar trots de fortfarande våta kinderna, hur det ärliga frigörande skrattet fyller mitt bekymersfria liv jag fått serverat på en silverbricka.

Men livet kom ifatt mig, flåsandes i nacken
Jag tystnar och vill inte berätta mer. Verkligheten knackade på min axel och fyllde mig med en hånfull insikt. Jag föll igen, ner i ensamheten och tystnaden. Mina läppar slöt sig och jag la mig tillrätta i mitt mörker, vaggade mig till sömns och ville inte mer...

med en mugg kaffe - alltid med mjölk, helst het så att det skummar lite.

Sjunker ner i fåtöljen och sträcker ut benen på fotpallen. Genom fönstret ser jag att kastanjen blommar med höga blekgula ljus. De kommer att lysa fint i skymingen.

Någon inspirerade mig att googla fram "Jag vill tacka livet" - men inte på finlandssvenska utan med Violetta Parra, den chilenska kvinna som skrev den. Gracias a la Vida sjunger hon ... levande och nära med en röst där sårbarheten lyser igenom.

Varm kram till er alla vänner som besöker och lämnar avtryck i detta rum <3 / mt

Nynykter

Det känns så enkelt. Jag är en sån som inte dricker. Jag är en sån som faktiskt inte VILL dricka. Vill inte sitta på uteservering och inte ha fredagsvin. Just nu är det inte svårare än så. Jag vet vilken kamp det kan vara, men sen jag började läsa och skriva här för över tre månader sedan har längtan efter vin försvunnit. Så var det inte i början. Så är det nu och det är så befriande!
Nynykter

Tvåbarnspappan

Att befinna sig med kropp, hjärta och själ här och
nu i just detta ögonblick är en fantastisk idé!
Men hur bär man sig åt?

Mitt liv består till stor del av att befinna mig någon
annanstans än just här och nu...rent fysiskt lyckas
jag till 100%...men tankarna kan jag inte hålla
på plats. Tänk så mycket tid jag lägger på att
grubbla över sådant som redan har hänt, saker
jag kunde gjort annorlunda...ord som jag aldrig
borde ha sagt etc..
Kan jag förändra det som varit? Nej inte ett dugg!
Allt det resulterar i är att jag mår sämre och sämre
för varje tanke på en misslyckad handling.
Åh föga förvånande så är faktiskt alkoholen inblandad de flesta fall där dåtidens
misstag fyller mig med en grym ångest av
nuets tankar!

Sen har vi framtiden där jag spenderar minst
lika mycket tid.
Tänk om jag aldrig blir lycklig igen!
Tänk om jag aldrig får känna kärlek igen!
Tänk om jag förblir ensam!
Åh "favorittanken" som jag tänker på ca 1223ggr
om dagen för att plåga mig riktigt jäkla mycket!
Tänk om mina barn aldrig flyttar hem igen!

Så mina dagar och vakna nätter spenderar jag med att tänka ångestladdade tankar på sånt
som jag inte kan påverka annat än i nuet....smart
kille den där TP...Naaa inte direkt!

Sen lyckas jag även kombinera dessa tankar
ibland genom att tänka på sånt jag gjort som kanske kommer påverka det som
troligtvis ändå inte kommer hända i framtiden...men för säkerhets skull
så landar jag i nuet en liten stund och
känner efter så att jag mår skit av alla
dessa tankar om det som hänt och om det som
kanske kommer hända...även om mitt logiska
jag vet att det där man tror väldigt sällan
händer....

Men vet ni vad...att just nu är jag i nuet,
när jag skriver under med min signatur...
Som jag egentligen kanske inte borde göra...med
tanke på att när ni läser detta i era "nun" så
tänker ni troligtvis att jag är ganska rörig i skallen...åh det kan ju påverka era
tankar om vad ni kommer tycka om mig
i er framtid på grund av det jag skrev i en dåtid.

Hoppas att det nu står helt klart för er att ni ska
leva i nuet. Åh om det av en oförklarlig händelse
skulle vara så att ni skulle lära er det..så är jag riktigt nyfiken på hur man gör!!!??

TP