Skriver en egen tråd. Kanske kan mina erfarenheter av nynykterheten inspirera någon där ute att ta steget.

Jag är snart 40 år, familjefar och bor i hus på landet några mil från orten jag kommer ifrån. Har druckit alkohol i princip varje helg sedan jag var 15 år. Jag har inte haft ett pågående missbruk där jag dricker i smyg eller tar återställare eller så. Men otroligt många aspekter av livet har varit förknippade med alkohol. I princip allt umgänge med vänner har skett på helger med alkohol inblandat. Man har sett fram emot helgen och fredagens första öl, den där då man bara lutar sig tillbaka och ”aaahhhh”. Eller semester, fokuset på att få dricka lite mer fritt än vanligt. Eller se en fotbollsmatch på tv, har jag några öl hemma? Ganska ofta har jag ställt in saker pga bakfylla. Eller inte bokat in för många alkoholfria aktiviteter över helgen (köra bil lördag efter kl 16, no no). Alkoholen har till viss del styrt den tredjedel av livet som inte varit jobb eller sömn helt enkelt.

Problemet då? För det första har jag en tendens att bli för full då jag festar ute med vänner. Minnesluckor varje gång. Ibland har jag försatt mig i fara, eller hamnat i slagsmål. Ibland har jag gjort ännu värre saker. Varit otrogen (inte mot min nuvarande fru dock!) eller kört bil stupfull två mil (hamnade i diket men fick upp den igen). Sovit fram och tillbaka på tunnelbanan eller somnat på bussen och hamnat i en annan stad. Fyllesvamlat på Facebook eller liknande och fått sitta och radera dagen efter.

För ett par år sedan körde jag med en metod då jag inte fick dricka mig full. Jag drack högst sex enheter (vinglas, ölflaskor etc) per kväll. Det funkade, men jag levde ju fortfarande ett liv helt uppstyrt av alkoholen.

I och med att jag under den perioden aldrig blev bakfull så upptäckte jag en annan effekt av alkoholen. Jag hade fortfarande ångest dagarna efter att jag druckit. En allmän oro/nedstämdhet följde efter varje helg som jag överhuvudtaget drack alkohol, oavsett mängd. Efter att ha börjat på ett nytt jobb, där jag har mycket kontakt med människor, märkte jag att jag alltid kände mig otillräcklig i början av veckan, medan jag fick upp självförtroendet och den sociala förmågan igen lagom till helgen igen. Vecka efter vecka.

Jag lade av helt med alkohol några veckor innan jul 2011. Så det är 9:e nyktra helgen nu. Två månaders nykterhet idag!

Hur blev det då?
Mina veckor slutade åka berg-och-dalbana. Ett möte måndag morgon är samma som ett torsdag eftermiddag. Min ångest är helt borta. Den som jag levt med... alltid?!
Jag har mycket mer tid. Värdefull tid med barnen, eller tid ute i naturen med hunden. Viss kunde jag släppa mig runt i skogen bakis, men det var nog mest för att slippa vara bakis hemma. Jag kan åka och uträtta ett ärende fredag kväll efter middagen. En otippat nästan magisk känsla.
Jag känner mig mycket mer klar i skallen. Tankar och processer överlever helgen och kan pågå under en längre tid, vilket gör att jag känner att jag har bättre överblick över mitt liv.

Men jag har fortfarande inte satt det på prov. Hur blir det i sommar i stugan? Där sitter vi ju och ölar eller dricker vin varenda kväll. Det är väl i princip det livet i stugan gått ut på om jag ska vara ärlig.
Jag har varit på restaurang några gånger hittills i nykterheten, men haft bilen med som förkläde. Självklart att dricka bubbelvatten då.

Jag är trygg i min nykterhet, egentligen. Men jag är inte riktigt bekväm i min uppsättning vänner och vaneaktiviteter. Kanske får beskära lite på den fronten...

Nykterheten är det bästa som hänt mig. Jag har berättat för min stora dotter att jag slutat dricka vin och öl, vilket hon tycker är bra. ”Man kan ju bli en fullis.” Jag kommer att berätta för folk successivt att jag inte dricker, sedan får man se vad som faller ifrån och vad som blir kvar eller läggs till livet. Och man lär ju knappast få det tråkigt. Alla saker man inte lagt ner så mycket energi på då de varit dåligt kompatibla med alkohol finns ju där och väntar på en. Funderar på att kanske börja köra rally!

Så det var min korta presentation! :P

PersonligaPersson

Jag har varit lättretlig på sistone. Vet inte om det är helgerna som pockar på och vill att det ska drickas. Det känns som att jag inte är tillfreds med något, och det går ut lite över fru och barn. Kort stubin och känslan av att inte höra hemma någonstans har uppstått.

Förra julen var nykterheten såpass ny att jag liksom betade av julen och nyåret av bara farten. Senast det var storhelg (midsommar) så fick jag ju fnatt och kom på den briljanta idén att supa till. Tänkte inte gå i den fällan en gång till. Men det är antagligen av denna anledning som humöret är så labilt.

Det är bara att bita ihop och hitta de glädjestunder som julen ändå för med sig till den som inte dricker starkt.

Dompa

De senaste veckorna har mina tankar lekt med att ta ett återfall. Man (jag) är ju rationell...barnfri i 12 dygn. Ska det testas så ska det testas under denna period då ingen annan tar skada. Ingen behöver se fyllepappa och jag får ett nytt kvitto på att jag inte klarar A. Så jävla dumt har mina tankar gått. Kanske går de så igen om några dagar. Idag vet jag inte...är så förkyld att hjärnan kokar.

Att du är lättretlig PP är i mina ögon förståeligt. Nu närmar sig årets mesta stress och sen din fru... Redan för ett år sedan skrev du lite om att era drömmar kanske gick lite isär...angående boende. Stad kontra landsbygd. Har ni rett ut där? Jävligt personlig blev jag...så svara bara om du vill.

Enligt de gamla rävarna är det ju detta vi ska undvika...att känna sig säker...att tro att det är över! Nu har jag väl aldrig trott det utan tänker att vid minsta motstånd så kan jag nog ta till flaskan...för jag har sjukdomen som gör att vill glömma/radera ut. Så går mina tankar kring sponken PP...inte mycket hjälp där.

Hoppas dock att din lättretlighet "bara" är julstress. Att du klarade helgerna ifjol är ju som du själv skriver bara farten. Vi kan prestera allt så länge vi inte tänker. Jävligt svamligt...men räknar iskallt med att du förstår (även en feberhjärna). /R

höst trollet

.. Har lagt märke till, att det inte bara är vi alkies, som är lättretliga, virriga och glömska pga av stress..
Vänner, bekanta, kollegor och grannar beteer sig just nu som alkies, om detta fenomen skulle vara specifikt för oss ;-)

I min omgivning och på gubbens jobb, har de flesta gått från kort stubin, till ingen stubin alls.. Vilket naturligtvis lett till klagolåt här hemma (och förmodligen en önskan om att kunna ta sig en rejäl bläcka..)

Gubben pratade i veckan om att köpa hem en hel back med starköl (7,2:or)Men till min stora förvåning och glädje, ska tilläggas, så har han inte gjort allvar av det..

Förra året vid den här tiden, så yrade han runt och var ömsom förbannad (på allt och inget.. Bara retlig och retade sig på bagateller)ömsom gråtmild och ångestfylld.. (samt rejält packad!)

Stressen, gör att han sover sämre (liksom avsaknaden av stora mängder A)
Än har han inte tagit det som förevändning att "supa till".. Antagligen, för att han vet, att jag vet, att han vet, att det inte skulle förbättra sömnen (det brukar nämligen bli precis tvärtom!)

Så gör som ni vill, både PP och Dompa! Men var lite ärliga mot er själva.. Vill ni testa, gör det med ÖPPNA ögon! Skyll inte på vare sig julstress eller förkylningar!
(och ärligt, om ni är medvetna om vilken "tarm" det drar i, så tror jag att ni kan stå emot?)

kram /trollis

PersonligaPersson

Igår var ungarna (åtminstone den ena) på sitt allra värsta humör. Och med min icke-existerande stubin så blev det ju bara skit. Jag var arg så jag kokade, tills jag bröt ihop och gav upp. Då lugnade sig ungen. Efter två timmar lyckades jag få på henne pyjamas och natta henne. Men då hade jag ju redan tappat masken och koncepten totalt som far.

Jag förstår inte, utåt sett är jag ju den lugnaste killen i världen. Men när någon triggar mig, trots att jag gör allt i min makt för att behaga, då brister det. Mitt i allt det där värsta med självförakt och grubbleri så önskade jag mig bort, som vanligt. Bort till en stuga i skogen, utan krav och stress. När jag visualiserade denna dröm så testade jag tanken att jag skulle ha några öl där, men det ville jag inte. Jag ville inte ha några julöl där i den verkliga stunden heller, jag ville bara att ungen skulle sova.

Så inte ens mitt i det mentala kaoset önskar jag att få dricka. Inte jaget i alla fall. Vad detet har för planer har jag dock ingen aning om. Men antagligen så är det detet som ställer till det på något sätt. En vis man sa en gång: "Där detet är, där ska jaget också vara." Men det låter som pure bullshit. Fast kanske ändå, drickandet kanske bara är ett derivat från en djupare önskan om att få frid. Hur når jag då dit utan omvägen via flaskan?

Ja, det stämmer Dompa, att jag och frugan åter glidit ifrån varandra. Jag tyckte att vi hittat en gemensam väg igen, och det var riktigt bra under kanske ett halvår. Men nu tycker jag att vi löses upp alltmer. Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker.

Det var en massa svammel, men jag har ingen bättre plats att bevara sådana här tankar på.

höst trollet

Ett förhållande är lite av att vara nära, för att sedan öka avståndet en bit.. för att sedan närma oss igen.
Och precis som när en hundvalp rymmer, så lönar det sig inte att springa efter.. (får i regel motsatt effekt).. Bara att sätta sig ner och vänta (helst med ryggen till) så brukar nyfikenheten ta överhanden..

Ett förhållande utvecklas också och ibland är man inte riktigt i fas med varandra.. Det hör till utvecklingen.
Se det som att man hjälps åt att skjuta på, för att sedan luta sig ner och räcka ut handen, så att den andre kommer upp i samma nivå.. Detta gör man växelvis.
Om man slutar, står visserligen båda kvar på samma nivå, men inget händer..

Sedan gäller det ju att man kan lita så mycket på varandra, att man inte blir rädd, när man ser hur den ene klättrar uppåt.. Nästa gång är det ju den andres tur..

Det var lite av mina "fundringar"/ trollis

PersonligaPersson

Du har rätt. Självklart så har du rätt, trollis.

Efter 10+ år så är det inte rosa moln att vara ett par. Men jag tycker att det bara är jag som anstränger mig här. Och att när jag inte anstränger mig så händer inget. Men jag är ju givetvis mer eller mindre blind för de ansträngningar som min fru gör. När det inte känns så dåligt som det gör nu så kanske det är HENNES förtjänst, och inte min. Eller så är det bådas. Och nu är båda för stressade och upptagna med detaljer i våra egna liv att det tvåsamma blir lidande.

Bra att få andras input!

höst trollet

Du har så rätt i det där med rosa moln ;)
Pratar ni MED varandra om saken? (alltså dialog, inte bara monolog från endera sidan)
Jag upptäckte själv att vi, här hemma, på något sätt började "prata förbi" varandra, när vi blev stressade..
Vi förutsatte, att den andre förstod.. Jag vet inte om det något typiskt svenskt, det här med att inte ge raka budskap, utan gå som "katten runt het gröt" och förutsätta att den andre förstår våra vinkar.

Ibland är det ju så att det är saker som ÄR svåra att prata om och då är det lätt att börja "humma" något ditåt.. Liksom att skapa "pseudo-konflikter"..

Dvs bråken handlar egentligen om helt andra saker, än det man "grälar" om..Men det är enklare att "gräla" om tvätt, hämtning av barn och städningen, än att sätta sig ner och ta diskusionen om känslorna...

Bara mina funderingar.. kram /trollis

Tilde

Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.

Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog.
Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.

Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.

Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.

När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått.

Ibland får jag en känsla av att människor som lever ihop tycker det är ok att leva i slentrian, det hör till efter alla år... Jag tycker livet är för kort att leva så. Hellre ensam då. Det här var kanske inget uppmuntrande inlägg men jag tycker vi ödslar tid på konflikter som är destruktiva och jag är inte bättre på det än andra. Jag har dock senaste halvåret börjat tänka nytt. Tänka tvärtom och jag vill utveckling och jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen.

Vill du leva med henne. Kämpa och gör tvärtom, försök göra henne förvånad och nytänd!

Lite tankar från mig till dig... strunta i dem i fall de är för "på" eller tokiga i din ögon.
Ha det fint PP
Tilde

Dompa

Jag får samla känsla som Tilde; Att leva i slentrian tycks vara ok...så gör man bara..."alla" gör det! Men är du "alla" PP? Jag som nyskild ska kanske inte ens uttala mig...men jag tänker...och jag vet att du också gör det. Så grunna vidare...vill du så kan du. Är detta ditt livs stora kärlek så satsa...överraska...gör om. Men så kan man ju inte ha det? Tänker nog många. Att tvinga in kärleken igen? Att hon gör sina justeringar utan att tillfråga/råda med dig är i mina ögon ett tecken. När slutade passionen? När slutade PP vara hennes livskamrat? När slutade du bry dig. Folk säger att man inte kan stanna i förälskefasen för evigt...det kanske är sant? Vad vet jag...(vet dock att jag hade velat bo kvar där). Jag personligen tänker att dina tankar om kärleken är sunda PP. Man är ett Team...vi mot alla andra! Som vanligt inget vettigt...bara en massa frågor/R

Dompa

Peace PP! Det önskar jag dig idag! Hoppas du får en fridfull dag och kan glädjas åt barnens glädje! Buon Natale! /R

PersonligaPersson

Tack detsamma. Hade roligt med barnen i snön i eftermiddags istället för att sitta inne och fokusera på hur mycket och snabbt man kan dricka, som andra jular varit antar jag. Stortjejen sade "pappa, jag har aldrig haft så här roligt i hela mitt liv!" Det vi gjorde var att kasta varandra ner i det snöfyllda och djupa diket. Jag orkade hålla på med detta en längre tid och vi avbröt inte förrän alla hade snö i nackarna och innanför vantarna. För två år sedan hade jag nog snabbt avbrutit för att inte förlora vätskebalansen...

Man får så många bra alternativ när man väljer bort ett. Vilken glädje, för barnen och för dej. Vilken sporre för framtiden.

PersonligaPersson

Kom just på mig själv med fingrarna i den mentala kakburken. Satt och läste en god bok, tankarna gled iväg till planer på att börja dricka lite smått, bara för att kunna vara lite mer social. 2013 kommer att innebära en hel del tillfällen då skumpa är obligatoriskt. Jag tyckte det hade varit praktiskt om jag bara hade kunnat ta ett glas utan att krångla om alkoholfritt. Jag lade undan boken och satt under ett par minuter med konkreta planer på att smaka starkt redan ikväll. Jag har tidigare också haft små planer på att tillåta mig själv att någon gång per år ta en rejäl fylla för mig själv i stugan.

Forumvänner, vad ska vi säga om detta. Kanske dags att ta fram storsläggan och göra ett nyårslöfte om ett kritvitt 2013? Bara för att poängtera vikten av detta.

Hur dum får jag vara? Jag satt ju med EXAKT samma fåniga idéer i somras. Inget blev bättre av den resan. Jo, men det var ju lärdomen om att det var fel väg som blev bra, inte själva drickandet.

Gott vitt år på er!

Maria42

Känner igen din känsla, den har jag också fått, för att vara mer social?, vem försöker vi lura, inte var vi så sociala när vi satt hemma och drack.
Nej, det blir ett till vitt år.
Kram!

och tänker inte dricka men grunnat lite på hur dom ska ta det. Fast det är fåningt, jag missunnar ingen annan att dricka. Nu kollade en av gästerna vilken tid dom skulle komma och då sa jag att jag kan skjutsa hem dom sen eftersom jag inte dricker alkohol nu. Så nu är det sagt, inget dramatiskt med det. Alla tror att det är för vikten och för all del, det stämmer ju också.

Jag har haft sug under julhelgen men nu är det borta igen som tur är. Och ett nytt år utan flera helgdagar, då är det inga problem. Lycka till alla!

Dompa

Önskar dig ett Gott Nytt År...vare sig du tar till storsläggan eller inte med ditt nyårslöfte. Allt gott- från din kompis som hade sina fysiska fingrar i burken igår... /R

PersonligaPersson

Minns att jag förra året var så fascinerad över att vara helt obakis på nyårsdagen. Idag känns det lika bra, men inte fullt lika fascinerande. Man har liksom blivit van.

Ett kritvitt 2013 - välkommen!

det tar vi. Jag har snart 7 vita månader bakom mej, bra start. Men kriser kan komma när man tror det är säkert. Jag hade en trevlig nyårsafton. Det frestar inte att se andra dricka. Problemet är att jag knappt står ut med berusade människor längre. Det går bra tills det blir för mycket och det blir det ju en sån kväll när man ska skåla kl 12 och sen nattmat osv. Maken min skötte sej ändå riktigt bra men det blir ändå mycket som går på tomgång utåt natten. Men jag hade svårt för berusade människor även när jag själv drack, ha,ha, fast toleransen var väl större.

Nu ska vi ha ett jäkla fint år och ingen Holknektare:-)

PersonligaPersson

"Man slösar på sitt liv när man dricker sprit"
PP:s dotter, 6 år