Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen, jag vill jubla, jag känner hur det spritter i hela bröstet på mig - vad jag är glad för din skull! Och er så klart, men framför allt känner jag med dig! Åh, blir så glad för din skull och jag håller alla mina tummar coh allt jag har - stor kram!!!

Sorgsen

...jo, det är skönt vi har varandra men idag är det lite gnissel. Om jag inte haft mitt tålamod hade det gått sämre. Han vet inte vad han vill men säger gärna vad han inte vill, om ni förstår. Han har dessutom fått ont av cyklandet, inte cyklat på 10 år tydligen ;) Jag som älskar cykla! Nu är han på engelskspråkigt AA, det stressade nog honom lite. Helt ok, vet ju hur det var för mig första gången. Var öppet möte men jag valde låta bli gå dit.

Vill sluta. Tack för lyckönskningen. Jag räknar med få en härlig vår, tyvärr är inget stabilt i relationen, men jag hoppas ju såklart att det fortsätter gå sakta framåt. Jag vet att han med stolthet kommer återberätta dessa dygnen för sina nyvunna vänner trots att han är lite sur mot mig emellanåt. Jag säger det inte är ok men undviker bråk, han också, men kan inte låta bli vräka ur sig. Jag är glad han håller sig från alkoholen så här långt, tillfällen har funnits men han håller sig från det. Gissar det tar på energin, tror det är nästan 11 veckor nu. Lång tid för alkoholisten men jättekort för tillfrisknandet i kropp och själ.

Vi har fortfarande några gemensamma dygn kvar. Idag suckade han lite över att det redan var fredag, att tiden gått fort, ett gott tecken ;)

Önskar er alla en skön helg.

Sorgsen

...den där vändpunkten du, Miss K, kommenterade vill jag gärna lämna en liten kommentar till.

Jag har absolut inte en susning vad som vände hos min man. Att han inte valde lämna förhållandet är just nu uppenbart men om något av det jag sa hade någon inverkan i det beslutet vet jag inte. Min känsla, mina ord, min uppfattning över vad som händer är ju bara min. Han påverkas av sina möten och ensamheten, gott och ont, och jag vet inte vad som föregår inuti honom. Jag ser det jag ser, hör det jag hör, förstår utifrån det jag vet och får berättat. Varken mer eller mindre.

Idag är en bra dag, hittills utan gnissel ;)
Han sover oerhört mycket men det är ju inget ovanligt i nuläget.
Tänkt mycket på det Adde beskrev, om stress och rutiner. Det gör mig inte så trygg men inget jag kan påverka just nu.
Jag tror på att vi kommer hitta våra möjligheter.
Just nu stapplar vi vidare, en dag i taget.

Kram på er

Sorgsen

...blir väldigt påverkad an Stjärnstoffs ord och situation.
Flygcerts också. Jag lever just nu i ett rum, ett opersonligt fysiskt rum, som jag "tvingats" göra till mitt under den perioden jag finns här. En något längre period än normalt. Det agerar mitt "hem", det som ska vara trygghet och vila. Det yttre ska påverka det inre och tvärtom, här ska inte oro ha överhand och det ska dofta av mig och mitt, vårt och oss.

Just nu sitter maken på ett flyg och lämnar det som agerat "vårt" under en veckas tid.
Vilket liv jag för!!! Så tomt det blir med alla uppbrott!
Snart lämnar jag denna plats, kanske för evigt, och soffan jag boat in mig i blir någon annans fasta punkt under en tillfällig period.

Kommer mannen någonsin klara denna typen av liv?
Jag ser hans kamp, jag ser hans vilja, jag ser samtidigt hans osäkerhet och hur lätt den vänds mot irritation. Saker som för mig blivit oväsentliga eftersom jag är van vara flexibel och ha hundra procent fokus under perioder. Att jag sen blir totalt grå och osynlig och utan behov att ha någon åsikt alls kan göra honom stressad. Inte vill jag vara en orsak till att han mår dåligt. Samtidigt får han riktiga ego-boostar genom att alla runt mig tar emot honom med totalt öppna famnar. Alla är väldigt sociala och han är genast en i gänget utan krumbukter och ritualer. Då trivs han, det ser jag, med mig är han respekterad och inget annat än det han själv presenterar. När vi är ensamma stapplar vi, ibland känns det som tjuren Ferdinand, när han är blyg och inte vågar sig ut i arenan.
Hur länge behöver det kännas så?
Känns som att augusti 2013 måste ha visat någon form av förändring. Lite mer kött i förhållandet, mindre trevande och färre frågetecken.
Drar jag jämförelser till april-maj-juni 2012, är detta angenäma funderingar ;)

Kram på er alla

Med Stjärnstoffs återkomst väcktes allt upp i mig, och du har ju mer ro, men ont gör det.

Förstår att du har jobbiga uppbrott, förstår att det är en prövning, men du verkar lugn och klar över hur du vill ah det, hur du kan ha det.

Jag beundrar dig! Du är bra, och du är värd bra saker!
Idag tar jag en stund i taget, för det gör så ont allting idag... Försöker känna att det gör ont och att jag är oändligt ledsen idag, men stanna i att det är en känsla och så känns det idag.
Det kan kännas annorlunda om en stund, och det kan kännas annorlunda imorgon, det är inget farligt... Men det känns farligt, jag vill ju bara gå ut och kasta mig framför en av lastbilarna på motorvägen idag.

Sorgsen

...du är en så genomgo kvinna. Tack för dina varma ord.

Jo, jag är lugn. Glad det märks i min skrift. Min man har flera gånger sagt att han har så många kvinnor i mig ;) Som person är lugn, trygg, glad och hjärtlig.
Men ett sjuhelsikes temperament har jag och envis som synden. Mängder av tålamod och ställer nästan orimliga krav på mig själv. Om någon behandlar någon orättvist säger jag ifrån, rakt på bara. Inte rädd för gå i diskussioner men väljer mina strider. Slösar inte energi i onödan ;)

Flygcert, frestelsen att kasta sig framför en lastbil är lätt motverka. Håll dig från motorvägen! Vill inte skämta bort din smärta på något sätt men låt bli utsätt dig.
Jag pendlade med tåg när jag mådde som sämst. Många, många gånger stod jag flera meter från rälsen, höll mig i lyktstolpar, för att jag var rädd min hjärna skulle spela spratt. Dödslängtan var SÅ stark att jag var rädd jag inte skulle kunna låta bli hoppa ut framför tågen. Håll dig från motorvägen idag!

Kram på er alla

Sorgsen

...många år levde jag med känslan att jag inte var något annat än en övergång. Att jag inte hade någon annan funktion än försöka mitt bästa för att ge mina barn en vettig grund. Allt kretsade runt samma och det mesta behöll jag för mig själv. Jag orkade inte båda leva i det som hände och prata om det, det var nog med att leva i det.
I efterhand ser det lite annorlunda ut, när jag tittar på vad som hände. Jag levde, formade om och fick till sist ihop det någorlunda. Allt hörde ihop och långt från allt kunde jag påverka. Men min motor körde vidare och det påverkade mina barn, indirekt, deras motorer brummade också vidare, de tankades av min motor liksom. Mitt öppna sinne höll deras öppna. Problemen genomlevdes men var för stora för samtidigt pratas om. De största grejerna blev viktigast och de mindre, som skinka eller ost, ny jacka i rätt tid, födelsedagstårtan, allt det där blev sekundärt. Fortfarande, efter alla dessa år, har ingen av oss samvete över sånt och det har varit befriande, eller vårt försvar kanske? Hur som så känner jag nu att vi klarade oss undan mycket just för att vi kände av varandras motorer.
Den där osynliga bryggan jag trodde och upplevde mig som alla de där åren var något helt annat.

Allt detta har flygcert fått mig sätta nya ord på. Tack flygcert!

FylleFia

Vad konstigt? Även jag har tänkt på motorer idag, eller snarare min egen motor. Sen tittar jag in här för att tacka för något helt annat och ser vad du skrivit. Det slår mig att vi ÄR lika vi människor. Även att vi KAN lära av varandra. Vad jag ville tacka för var dina ord om hur illa din man kunde göra dig genom sina ord. Den tanken bär jag med mig sen ett par veckor. Att inte såra i onödan, att inte såra för att jag värker. Det är en tuff kunskap men jag försöker verkligen och är oerhört tacksam för att du och andra har satt det på pränt. Att det gör ont.

Önskar dig en bra dag i ditt tillfälliga "singel" liv! Fia

är nästan till ända.

Jag har hållit mig ifrån motorvägen... Allt är nära bristningsgränsen idag. Gör så ont i hjärtat idag...

Tack för att du är du Sorgsen, du ger mig så mycket och om jag kan ge dig en bråkdel tillbaka så känns det gott!!!

Stor kram

Sorgsen

...tack som frågar och tänker på mig.

Löper mellan tvättstugan och lägenheten och har bestämt mig för en dag med så lite verksamhet som möjligt.
Andas och känner efter blandat med lite annat praktiskt som måste komma ikapp.
En vanlig dag men utan kollegor runt mig. Skönt ha en dag där hårborsten inte används.

Jo, tack, jag mår bra. Jag känner mig lugn och låter tankarna gå bakåt i tiden, min och makens tid.
Undrar vad det är som gör att dialogen inte är fri och flödande mellan mig och maken just. Jag har lätt för umgås och känner aldrig problem att prata med någon.
Jag vet jag är sparsam när det är "här och nu", att jag gärna tar in omgivningen först. Ja, om det inte handlar om jobb eller mina barn. Med just maken blir det svårt.
Hans process är ju igång 24h om dygnet och jag vet inte om jag ska fråga eller inte. Jag frågar allmänt men inte mer och märker det börjar smått komma små berättelser om hur han använder sina dagar. Hans arbetslöshet gör honom gott, jag var rädd han skulle rusa iväg och "döva" sina tankar med jobb.
Nu har det inte blivit så och jag hade hoppats han hållits sjukskriven men det tillät inte vårt system. Han har en försäkring som nu täcker inkomstbortfall så det ger tillfällig trygghet.

Denna tiden, den efter behandlingen, ägnade jag inga tankar alls innan, då i det aktiva missbruket. Allt som förstörts, allt som måste byggas upp, alla tankar, inget av detta tänkte jag på. Självklart funderade jag över vad som skulle komma hända men det stannade där.

Jag tror vi mår bra av att inte gå på varandra nu. Men samtidigt bygger vi ju inte upp något nytt gemensamt, eller kanske är det just det vi har bättre förmåga göra genom att inte "skava" på varandra genom invanda gamla mönster, ingen aning men hoppas ju på det sistnämnda.
På anhörigveckan var de andra där efter sina missbrukare och jag såg euforin, tog del av deras aha-upplevelser. Jag satt med en alkis som söp järnet när jag var där, jag visste inte om han tänkte sig dit, dessutom igen-en tredje gång inklusive massor av avgiftningar och annat utspritt över hela sitt liv. Inte mycket till eufori i varken min eller makens kropp!

Jag är gammal nog att förstå och veta att tiden och erfarenheten är med oss. Jag är ung nog att veta att vi har mycket att lära om och av varandra. Min envishet håller mig igång. Min kärlek till mannen är tydlig, men, brummar hans motor vidare och ger mig styrka om min skulle strejka en dag? Ja, inte idag men en annan dag kanske.

Kram på er

Lelas

Hej Sorgsen!
Nu har jag läst ikapp även hos dig. Tänk vad man missar när man åker på semester! :-)

Vad härligt att känna ditt lugn och dina stadiga fötter mot marken. Bra jobbat, tjejen!

En liten tanke om detta med vändpunkten... Kan "sängen" ha blivit hans vändpunkt? Kan den händelsen ha fått honom att inse att han är maktlös mot alkoholen? Det är ju där allt börjar, med den insikten...

Kram!
/H.

Sorgsen

...tillbaka Lelas och tack för dina ord.
Jo, jag är nog en jordnära person, inte för att det gör smärtan lindrigare men jag lämnar inte mina grundvärderingar och svävar inte iväg helt utan livlinor.
Det har hjälpt mig i detta stim av obehag.

Vändpunkt
Jag vet ju egentligen inte om det har varit någon vändpunkt. Finns ju inga garantier för något och jag har inte fått något förklarat eller ens rört vid utbrottet.
Det jag vet är att han var oerhört otrevlig och sen inte tog någon kontakt alls. Jag åkte hem utan meddela honom, han fick hysteriskt utbrott, jag var envis-arg-förtvivlad-kärleksfull, sen var det tyst igen. Jag började ta kontakt och nu är vi tillbaka i en kontakt. Långt från "normal" men den finns.

Maktlöshet/insikt
Insikten om alkoholens/missbrukets inverkan och påverkan, dess konsekvenser och maktlösheten, har han alltid förstått och insett. Att därför låta bli dricka klarade han under många år, månader, veckor, dygn. Men han har, enligt hur jag får ihop berättelser, levt aktivt i missbruket största delen av sitt vuxna liv. Detta visste jag inte förut och har inte haft anledning pussla ihop. Det ändrar inget i den nuvarande situationen men gör ju såklart vår/min framtid mer oviss. Han sprudlar inte och jag kan bara hoppas han hittar sig själv och någon form av mål som får honom tycka livet är värt att leva. Han har nog hittills mest överlevt.

Igår var han vänlig, glad, tog flera kontakter, sms o tel.
Just idag var vårt samtal sämre, inte många ord och irritationen var tydlig.
Kan det vara den geografiska skillnaden jag så ofta upplevt? Med mig är han på "osäker mark" och vi tillbringar mycket tid tillsammans. I lägenheten bor missbruket och med det ångesten och depressionen. De sammanhangen är ju enkla ta till men jag behöver inte veta varför, jag tar saker som de kommer. Trivs när vi trivs och mår dåligt av det dåliga men det sänker mig inte. Jag vet däremot att om jag skulle ställa ultimatum eller pressa fram något för få bekräftelse så kan jag packa väskan och gå. Det vill jag inte, jag tror vi kan få ihop detta, om båda vill. Jag vet att jag vill. Jag vet inte våra möjligheter ännu men tycker det är värt att ge det tid. Idag känner jag så. Imorgon också, det känner jag. Det räcker för mig att veta nu.

Jag fortsätter lunka vidare och i höst har jag förhoppningsvis pusslat tillräckligt för dra någon form av övergripande slutsats.
Håller mig till grundplanen.

Sorgsen

Känner det egentligen skulle hamnat här...

Förstår...
...precis! Lever i detsamma!

Skillnaden är bara att nu är det utan alkoholen och det finns ett framåt och uppåt.
Jag har slutat undra varför responsen uteblir. Har märkt att den ibland kommer i annan form och vid andra tillfällen än "normalt".
Det ser jag som ett steg mot "normalisering".
Så länge alkoholen fanns med svängde allt okontrollerat och det fanns ingen logik.
Nu finns en logik och även om irritationen och uteblivna reaktioner fortfarande är dagliga så forsätter jag göra saker som passar mig.
Skulle jag utelämna det så ser jag ingen anledning vara kvar i tanken om gemenskap. Hur skulle han eller jag då veta vad som väljs eller bortväljs.
Naturligtvis i miniskala och nästan genomskinligt skelett men jag hoppas skelettet stärks med tiden.

Förstår dig precis vännen.
Tyvärr tror jag det är omöjligt nå fram så länge alkoholisten står i fokus.
Min alkoholist står fortfarande i fokus, nu utan alkohol bara. Jag längtar efter stunden när alkoholisten bleknar något och börjar ersättas av personen, han som glimtar fram då och då. Att alkoholisten blir skuggan av personen och inte tvärt om.

Kram

Överst
redigera besvara | Anmäl kommentar | Gilla (0)

Sorgsen

...var maken den där underbara, varma, goa mannen.
Varmt och gott runt själen blir det. Jag får då möjlighet att säga många saker jag annars undviker för de inte ska tas emot fel.
Om hur stolt jag är över honom, hur bra jag mår i hans sällskap, hur gott det gjorde mig han var här. Fick med lite om mina prioriteringar också.
Nu kommer jag sova gott. Det gör mig gott inför morgondagens arbetsuppgifter.
Utan såna här glimtar hade jag gjort samma saker men just denna kvarten ger den där varma brisen i ryggen som säger vi är på rätt väg. Dessutom sa han just orden, "vi kommer få ordning på detta"
Fattar ni hur skönt det var att höra???

Stjärnstoff

Blir så glad för din skull! Du är så stark!
Det är hoppfullt för mig också att höra hur det kan vara❤

Sorgsen

...kära...
Tidigare under dagen vägde det motsatta tyngst.
Det pendlar hela tiden och just därför låter jag det vara precis som det är. Tar inga stora beslut, lever mitt liv så gott jag kan.
Mår bra när jag mår bra, vilket jag generellt gör oftast i det livet som är mitt. Mina barn, mitt jobb, min övriga familj finns orört och oförstört i relationskrisen.
Hur mycket tid och energi jag lägger på det negativa är mitt val. Jag väljer lägga tid och energi i det men låter det inte ta över mitt allt.

Menar
Jag mår naturligtvis inte bra i det som händer, eller inte händer, i relationen, men jag kan inte göra något mer än välja vara i det eller lämna.
Jag har valt vara kvar. I det valet finns kunskapen att det är kris. Den krisen bedömer jag är under upplösning och på väg mot ett förbättrande.
Jag har inte mycket styrka i den krisen, jag har ingen makt över den, jag kan inget styra.
Jag kan välja. Välja om jag vill ligga hela dagen i sängen och må pest. Idag försökte jag låta bli just det, det gick inte så jättebra, gjorde som du framtidsdrömmar, det motsatta mot vad jag planerade, ätit massa onyttigt och rört mig för lite. Men, jag väljer inte ge mig själv dåligt samvete för det och jag har inte mått pest. Blev en bra film och jobb vid datorn. Imorgon gör jag inte så, imorgon kan jag inte göra så.

Vissa saker tvingar jag mig till när jag märker jag föredrar dra mig undan för ofta enligt min egen erfarenhet om mig. Just genom att göra det motsatta, ut bland folk, kan vara helt utan stor plan, bara ut och blanda mig, se annat, få tankarna ta in annat.
Jag kan ju göra så eftersom jag inte har några barn runt mig dagligen. Har mig, mitt dagliga arbete och mycket förberedelser för kommande uppgifter, lång och kortsiktiga, personliga och allmänna.
Så har jag levt under alla år sen skilsmässan, den där historiska. Det ändrar jag inte och tillbaka till förra årets kaos går jag aldrig mer!

Väl just den sista meningen som är min absoluta gräns. Kommer det destruktiva tillbaka går jag. Nuläget är ovisst men blir långsamt bättre. Det ser jag tydligt genom att läsa bakåt i min tråd här tex.

Kramar till alla som vill och behöver