"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Sorgsen

...jag kan ligga och bara vara tom, tappa tidsuppfattningen och varandet, och jag har ibland slutat undra varför det händer.
Kroppen behöver vila, hjärnan ro, hur och när och varför kan jag roa mig med att analysera, oftast vet jag ju, men oavsett så är det ju alltid något som vrider igång startmotorn och allt är intakt. Livet tuffar vidare och jag hoppar in i tåget, ibland som lokförare och ibland åker jag bara med. Nödbromsen har jag använt några gånger men oftast tuffar jag vidare. Den där vilan, den är livsnödvändig, även den i vaket tillstånd.
Var glad över att din kropp arbetar med dig!
Lyssna på den!
:)

Lelas

Åh, älskade flygcert-gumman.

Det tar tid att nå ytan. Ibland blir det natt... och då kanske man inte ser ljuset där uppe. Men man fortsätter närma sig ändå.

Apropå det där med Gud och prövningar... det är ett bibelställe, det där. Det står så här:

"Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

(Det är 1 Kor 10:13, och det finns att läsa i sin helhet här: http://www.bibeln.se/las/2k/1_kor#q=1+Kor+10%3A13)

Kram, vännen.
/H.

detsamma sägas ungefär så, att när Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster... och du har ju stängt dörren alldeles själv dessutom - för att prövningarna där inne var outhärdliga.

Jag säger det igen... jag har jobbat i sammanhang där jag sett rätt många som gått in i den berömda väggen och då har det ofta varit EFTER en tids ledighet... DÅ kommer stora tröttheten fatt en. jag menar inte att du kommer att bli sjuk av utmattning nu, jag menar att nu har du plats att vara trött. Unna dig det och gör det vardagliga livet så enkelt som möjligt. Ta emot känslorna, låt sorgen ha tid & rum - du har ändå förlorat, eller snarare gett upp det som du en gång trodde och länge önskade att skulle vara ditt liv. Det är ledsamt. Visst är det det.

Många varma kramar! / mt

Framtidsdrömmar

Jag tänker på dig. Du är min förbild just nu. Jag önskar att jag kommit så långt som du gjort. Det gör ont på vägen men du kommer att klarat detta.
KRAM

Sorgsen, jag förstår nog inte att min kropp arbetar med mig. Förstår mest ingenting känns det som. Idag blir det återigen en prövning - sambon håller på med mail idag och att vi ska komma överens om massa saker och jag vet hur det är: han slänger ur sig förslag, om jag inte svara inom en viss tid så tar han tillbaka det och så kommer nya förslag och så börjar det om... Total stress för mig.

Lelas, så gott att du är tillbaka! Ja, jag är inte så aktiv inom kyrka-tro osv, vet bara att jag tror och är tacksam för det.
När jag läser ditt inlägg så kommer tårarna igen - känner ju att jag inte förstår riktigt att jag sak orka. Virrigt - å ena sidan är jag så säker på att jag orkar så att jag inte ens tänker på det, men samtidigt de där dagarna av sorg som kommer över mig, de gör sååå ont.

Gud har sannerligen prövat mig, men jag ser inte alltid utvägen - känns som jag gör fel. Barnen får mig att tveka, så oerhört mycket...
Precis som du skriver Mt - dörren är stängd, men jag vet inte om fönstret är öppet..
Tror du har rätt med tröttheten: jag har varit helt slut i flera år, men då har jag bara bitit ihop och kämpat på, och sedan gick det upp på en ny nivå: jag minns knappt, men den där nivån när jag körde fel och barnet rättade mig, när jag inte mindes var jag var och sådant, och sedan de sista veckorna vet jag knappt hur jag orkar - är bara trött.
Och detta är min största sorg i livet: min dröm är krossad, barnen kanske inte får bästa uppväxt...

Framtidsdrömmar - det är fina ord du skriver till mig och jag blir alldeles tårögd! Som du ser i min tråd så är jag inte på något sätt säker, jag är inte heller världens lyckligaste utan sorger och jag fastnar fortfarande i hans fällor allt som oftast. MEN - jag har mycket tack vare Sorgsen, Lelas, Mt mfl mfl fått styrkan att ta mig ur det som höll på att knäcka mig. Jag tror att jag är lite besviken på mig själv; jag tänkte nog att jag skulle må bra och vara lycklig bara jag kom därifrån, men det är ju orimligt och jag försöker acceptera att det är en process: min dröm är krossad och det gör mig ledsen, men jag höll på att gå under innan och det hade jag nog gjort om jag inte kommit därifrån.
När du skriver som du gör så måste jag leta långt inne i mig och därinne är jag nöjd över att jag lämnat honom; ingen som ignorerar, hotar & skäller, kallar mig saker, ibland är fantastiskt kärleksfull (men jag vet aldrig när det vänder), ibland är oerhört omtänksam och kommer med presenter (som han förstör om jag ställer dem på fel ställe eller inte är tillräckligt tacksam), ibland nonchalerar mig... Jag kan se vilken film jag vill, jag kan prata och skratta med vem jag vill utan att bli beskylld för att flirta eller vilja ligga med någon, jag får ha saker som jag vill utan att bli ifrågasatt om att jag är för pedant eller att jag inte tvättat tillräckligt... All hans ombytliga personlighet sitter kvar i mig - jag är rädd när jag blir arg, för att jag ska bli anklagad för att vara den som är arg i förhållandet, jag är rädd att säga fel sak, men jag övar på mina vänner, jag frågar dem vad som är normalt och ok, jag träffar mina vänner mycket för att se hur de är mot sina respektive osv. Det är en process: en långt större process än vad jag förstod när jag flyttade... Men det är en bra sak. TACK för att du hjälper mig att reflektera över den! En dag i taget - du är viktig och du är inte värd att leva i det du gör nu.

Kramar till er alla. Ledsen, men okej...

Sorgsen

...är här.

Skickar en varm kram

Ska läsa ditt långa inlägg nu

Sorgsen

..jag vill vara hos dig nu. Jag vet vi hade gett varandra så mycket bara genom varandras närhet.
Ensamhet
Osäkerhet
Vaksamhet
Allt det där gör mig så uppgiven. Det är känslan jag läser i dina ord, uppgivenheten. Att vara så trött att hjärnan slutar fungera.
Stadiet blir som hypnos. Att bara lunka vidare, glömma svänga vänster trots man borde veta.
Den totala apatin, när psyket slutar arbeta, där det blir så sjukt att vård är enda utvägen. Där är vi inte, varken du eller jag. Vi stannar bara olika länge i det smärtsamma nolläget för något hindrar oss komma vidare.
Förväntningarna, som ju är ganska logiska och "vanliga", de handlar om önskan kunna föra normala samtal, uppleva vanligt hyfs och respekt. De samtalen kommer aldrig just för respekten har raderats ut sen länge från den vi önskar skulle se oss.
Kommer den respekten infinna sig igen?
Kommer samtalen bli normala?
Det kan vi inte veta och än mindre styra.
Det vi kan försöka påverka är, hur många gånger ska jag utsätta mig för att eventuellt få uppleva ett bra samtal eller ett dåligt samtal idag?

Just idag ska jag inte utsätta mig mycket. Idag skiner solen och det är min sista möjlighet att uppleva denna underbara stad på cykel innan arbete och nya geografiska platser blir mitt tillfälliga hem.

Kram på dig, var rädd om dagen!

Ja, jag är en hemsk människa.

Jag är inte trevlig, inte bra och inte något positivt alls.
- Jag hinner inte någonting - alla sysslor, alla måste bara hamnar i en stor hög och jag kan inte ens längre överblicka den; allt från disk, städning till deklaration och räkningar: har ingen koll och det bara ligger i en stor osorterad stress-hög.
- Jag orkar ingenting. Jag är bara ledsen och trött. Jag har en hel radda med saker att göra, men jag orkar inte, får inte tummen ur. I bästa fall går jag en promenad, men resten av tiden vet jag itne var den tar vägen.
- Jag är en dålig mamma. Jag är såååå trött, grinig, sur och orkeslös. Tror verkligen att barnen har det bättre hos pappa nu, trots allt... Jag hittar inte på något kul, jag är trött och jag blir arg för massa saker (idag satt stortjejen och började sparka på soffbordet och sparka på saker på bordet så att de höll på att åka i golvet - jag blev så himla arg och samtidigt så skamsen, det är ju så fult att bli så arg. Tänk om sambon sett mig - han hade ju ... jag vet inte vad.) Jag bara känner hur barnen inte tycker om mig, inte vill vara med mig och bara undrar vem jag är och vad som hände med deras mamma...

Sorgsen

...hemsk människa.
En go kvinna/mamma som reagerar på all spänning.
Du är fortfarande mitt i vännen. Ni alla reagerar på situationen, alla på era individuella sätt och på olika sätt vid olika tillfällen.
Det blir bättre!
Andas!
Sov!
Ät!
Bestäm dig för en sak åt gången, viktigaste först!
Än är tid för deklarationen.
Just deklarationer kan man dessutom lämna in ofärdig om det krisar. Bara skriva i ytterligare upplysningar att man inkommer med mer information ;)
Men, låta bli kan man inte!
Andra saker kanske kan prioriteras bort?
Så gjorde jag, prioriterade bort många "måsten". Många såna finns för man själv eller någon annan förväntar sig det "ska" eller "bör" vara så.
Lätta på ryggsäcken så du orkar ta ett steg imorgon, kan det vara ett alternativ?

Kram vännen

Stjärnstoff

Skickar en bamsekram och håller med om att du kanske ska försöka prioritera bort saker som kan vänta. Du är ingen dålig mamma! Du är en människa under press och då är man inte alltid rationell. Gör en lista på allt du tycker att du måste göra- precis allt. Sen sätter parentes runt det som kan vänta utan att det får allt för stora konsekvenser, det har hjälpt mig när jag är under stress. Kanske dig också? Hoppas du får sova gott.

Är långt, långt från ytan nu. Det är ingen bra tid, allt är kaos och sambon är inte trevlig.

Läser i era trådar och lider med Framtidsdrömmar, Stjärnstoff, och ser lycka hos en del andra och unnar er det så väl. Men själv orkar jag inte tänka mer än så nu.

Kramar

Lelas

Det kommer flygcert, det kommer. En sak i taget.

Kram.
/H.

Sorgsen

...tänker på dig.
Vill också säga att igår hade jag en svacka i jobbet, sökte tröst hos maken, fick irritation tillbaka.
Så, det pendlar. Sannerligen i alla väderstreck.
Det gör ont i min mage men jag låter mig inte kuvas. Hade naturligtvis hoppats han skulle ge det där lilla varma. Men, jag stack ut näsan och gjorde en felbedömning.
Samtidigt måste jag göra det, för det är jag. Det som är jag måste jag få vara också med den numer icke supande missbrukaren. Om jag slutar vara jag vet ju till sist ingen av oss vem vi är. Så tänker jag.
Magontet är mitt, jag väljer alldeles själv om jag tycker den är värd att tilldelas utan "varningar". Det tycker jag, så länge maken håller sig från spriten och ontet inte finns i magen kroniskt.
Jag tror på att det blir bättre.
Det blir det, med lite hjälp av envishet.

Ge dig ut och andas, se annat, köp en ny sorts glass. Vad som helst, tvinga dig till att göra något litet, något som du vanligtvis inte gör.
Det brukar funka för mig. En liten egen spark där bak för hosta igång motorn när den strejkar.

Kram goa du

Sitter och försöker skriva ner allt som hänt nu, de senaste dagarna, allt som sagts och gjorts mot mig, allt som barnen fått se och höra de senaste dagarna... Det kan inte vara en normal människa som gör detta, som säger detta, som utsätter barnen för det, det kan inte vara "bara" en spritfri alkoholist...

Jag går sönder, storflickan är nog också i en känslig sits nu... Igår hade han en stund av lugn och då sa han att han "saknar mig så", men förutom det så är det mest skäll, hot, jag ser & hör hur han försöker vända barnen mot mig, och den minsta verkar köpa det rakt av... Det gör så ont.

Han vänder det jag säger, hotar och skäller, men what's new? Och sedan öser han ur sig hur klantig jag är, att jag minsann inte ska styra honom, att jag inte håller tider osv osv och så avslutar han med "men nu stryker vi ett streck över detta och börjar om". Jag vill svara utförligt, förklara vilket j-a svin han är, påtala hur fel han har med det han vänder mot mig, säga att NEJ, jag tänker inte stryka ett streck över detta, jag vill inte prata med dig mer utan nu får vi lösa överlämningar mm via förskolan och sluta kontakta mig. Men det är ingen idé... Så jag skriver lite här istället, till några som förstår, som inte har helt sjuka hjärnor...
det gör såååå ont.

Stjärnstoff

Samma här vännen! " nu drar vi ett sträck över det här" eller " det blir nog bättre eller "vi måste bli bättre på att visa varandra uppmärksamhet" jo tjena! Om han visste vilken uppmärksamhet han får...
Nu är ju inte min spritfri på något sätt men ändå..
Skönt att du skriver här, det hjälper att lätta på ens ångest ibland eller hur? Jag tycker att det är så skönt att ha ett ställe där INTE min
man kan tycka eller tänka något! mitt bara mitt! ( och så alla ni andra förståss:)
Men jag blir lite orolig för dig, hur mycket skit ska du behöva ta??
Kram i natten.

Stjärnstoff

Det lät så fel. Jag menar mer: jag blir orolig för dig - du kämpar och kämpar, var hittar du kraft vännen?