Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...det är svårt att bedöma värde i form av känslor. Men, jag har inte gjort mig förtjänt av ett halvblessyrförhållande. En av mina svägerskor sa igår, i annat prat, att "du har alltid varit så ärlig" . Det kändes bra få höra av någon som känt mig i över 25 år.

Just i relationen till maken nu får jag gå emot min spontanitet. Hålla tag i tyglarna så jag inte far iväg. Det funkar men det är inte jag.
Så kan jag leva i period eftersom jag har mycket tålamod och är envis och har järnvilja.
Men, nu sinar kärleken och jag känner mig själv, får jag inget av honom snart så blir det separation. Behöver inga under men mina behov ser han inte. När närheten försvinner och jag nu blivit bortstött för många gånger så tar jag inga nya initiativ. Nu dör allt av sig själv!

Sorgsen

...på din fråga flygcert.

Ja, vi ses igen, antingen sent inatt eller tidigt imorgon.
Vi har ingen konflikt. Jag åkte till oasen och är där och myser nu.
Har en bil som ska tvättas nu innan den ska in i garaget. Sånt mår jag bra av att göra.
Garderobsrörer är sågade i rätt längd hos bror min och de ska monteras. Älskar jobba med händerna!
Men oj vad jag saknar min man!
Saknaden knyter knutar inuti.......det kan jag inte påverka just nu. Jag kan däremot fylla vattenhinkarna med bilschampo och ge mig ut en timme igen.

Miss K

En snabb kommentar bara. Ursäkta mig, ibland bara kastar jag ur mig saker om fåniga detaljer. Det här med procent hit och dit, jag förstår hur du menar.
Jag såg heller inte sammanhanget kring tabletterna. Jag har haft ganska bra erfarenheter, men jag är inte alls i samma situation. För honom är det nog inte så bra att fortsätta. I vilket fall som tror jag inte det är ert största problem just nu.
.
Vad som än händer nu så vet jag att du klarar av det. Ha det så bra i oasen!
Kram
Miss K

Sorgsen

...finns någon anledning att be om ursäkt.
Det är ju just de där kommentarerna, jämförelserna, reflektionerna, reaktionerna som behövs och hjälper oss alla, vill jag tro.
Jag är tacksam för dina ord och dina spontana kommentarer missK.

Ikväll ringde maken, nu finns jag tillbaka i vår lägenhet, han sover och jag ska också krypa ner under mitt täcke. Inte intill men i samma säng.
Just pillerna är, om inte vårt, så mitt huvudbry i mycket eftersom jag fortfarande inte vet vad som är vad.
Det kan ju rimligtvis inte varken maken eller terapeuterna heller bedöma. Läkaren har han bara träffat den enda gången.

Min erfarenhet av antidepressiva.
Ena, han med värk, ordinerades många olika sorter under väldigt många år och den andre slutade med dem på eget initiativ och med min absoluta närhet. Den långt medicinerande har nu slutat sen flera år och har gång på gång sagt att det var ett stort misstag att ta dem. Han tycker nu han har gått miste om mycket och sörjer det.
Hos den kort medicinerande var jag med under hela förloppen, i krisen, i sjukhusbesöken och när medicinerandet inleddes. Jag känner hen utan och innan och hen har fullt förtroende för mig. Vi pratade mycket och det skrämmer mig hur lättvindigt mediciner delas ut. Det var aldrig tal om att sluta, bara nya sorter på rad. Vi kom överens om att sluta eftersom hen fick problem hänga med i vanliga jobbrutiner. Saker läkaren inte förstod trots påtryckning. Hen kunde farit riktigt illa både på jobb och om de låtit hen hänga kvar på psykavd. Hittills har jag inte upplevt att medicinering kunnat ersätta samtal och mänsklig kontakt och i det konfrontationer med sig själv, sin omgivning och få känna samhörighet. Men, jag lär nytt hela tiden, kanske detta är rätt för just maken.

för sorts tabletter han tar? Vad heter de? Det låter så märkligt alltihop med dem. Det finns olika typer av antidepressiva och ingen av dem är något som ska skrivas ut eller tas lättvindigt. Uppföljning är viktig och nödvändig. Jag delar helt din uppfattning om samtidig samtalskontakt.

För övrigt känner jag igen mycket i din hållning i mig själv.
Systerkramar / mt

Sorgsen

...fick mig googla både läkaren och olika debattforum.

Gjorde mig mörkrädd!
Biverkningarna är många och flera är ju identiska med missbrukets inverkan på min make.

Sen kan man ju roa sig med att läsa sig till att många preparat är etter värre. En klen tröst men ändock.
Jag står lika oförstående inför att maken blev ordinerad utan mer intresse för dess inverkan.
Viktuppgången korrigerar han sen veckor tillbaka genom att inte äta, knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter.
Hans aptit gjorde mig glad, viktuppgången gjorde honom förtvivlad eftersom hans ekonomi inte har utrymme för nya kläder.
Ja, ni hör ju, dåligt ekorrhjul, och ingen bryr sig. Han får klappar i ryggen över att han gör "rätt, vad det nu är han gör, så ska han fortsätta så eftersom det verkar funka" Det var en fras han fick vid senaste efterbehandlingsmötet.

Jag blir bara ledsen över att ingen bryr sig mer. Alla vill bara ha, arbetsförmedlingen knäcker ju psyket på vilken frisk människa som helst med sin okunskap och stolpiga regelverk. Tyvärr är kontakten med verkligheten fjärran hos dem, de lever bara i sitt. Det ger ju dem en trygghet inom deras ramar men det är inte förankrat i samhällets verklighet.
Jag gratulerar dem som fått bra uppgifter genom AF men de jag sett och känner har fått sina arbeten själva. Att maken blir kallad till ungdomar som ska rådgöra hur han ska fylla i blanketter är ju förnedrande. Karln vet ju mer än de som gått kurser gm AF och har uppgiften för trolla bort arbetslöshetsstatistik.
Ojojoj, så bitter jag låter och är.

Problemet, alkoholismen, tar min make ansvar för. Han gör det han kan och bör.
Jag har ett fantastiskt arbete jag älskar (och hatar), står vid sidan om men ändå mitt i, tar del och väntar på dagen han slutar med pillerna så vi kan börja leva!

Mirtazapin Krka heter preparatet.

Adde! Säg till dem på lördag! Sluta ge piller, rekommendera samtalskontakter, om pillerna skulle vara nödvändiga så måste de ansvara för uppföljning!

alkoholismen tar han nog ansvar för men jag har tidigare frågat vilka piller han tar för att jag tror att han knaprar tabletter mellan varven eller ständigt. Hans beteende, vilket jag skrev tidigare också, får jag inte att gå ihop med en ren alkoholist. Och nu är MT inne på samma tankegångar om jag fattar henne rätt ? Sömntabletter i lagom dos kan hålla igång en alkis en hel arbetsdag tex.

Och ja, jag ska prata med dem. Det är så fel att droga alkisar med piller och bara släppa ut dem igen utan uppföljning.

Miss K

Hej igen! Det är samma sort som jag och min sambo har tagit. Han slutade ta för några veckor sen och har märkt att han inte alls är lika hungrig längre. Jag tar fortfarande, vilket jag gjort i flera perioder. Tabletterna hjälper mig somna, sen sover jag gott på morgonen också. Tur jag inte behöver gå upp tidigt. Jag funderar på att sluta igen, men avvaktar lite. Ska först fixa min viktuppgång med diet. Inga kolhydrater, börjar vänja mig av nu från mitt beroende.

Delar samma misstro mot arbetsförmedling och psykläkare. Har din "alkis" gått arbetslös länge? Hoppas han orkar söka, trots motgångar./K

Sorgsen

...sen jag träffat maken har han inte fått benzo. Så sista drygt 4 åren har han inte fått några piller av det slaget.
Han har varit på några sjukhusbesök för vitamininjektioner och fick då även medicin av typen allergiker får. Under några avgiftningsveckor har han fått traditionel nedtrappningsmed, inga benzo. Tidigare i sitt liv tror jag han blivit ordinerad sånt, men näroch under hur långa perioder vet jag inte.
Sen jag började förstå och informera mig så vet jag med säkerhet att benzo inte har funnits med under vår gemensamma tid.

Jag märker hans upp och nerturer inte är lika tuffa, som jag ser dem, men jag är inte rätt person att bedöma. Jag ser han håller sig på tryggt avstånd till musselskalet. Ingen kommer intill! Men, nu i eftermiddag har vi haft det supertrevligt. Det funkar så länge jag inte frågar eller pratar för mycket. Det är helt ok och om det lossnar mer och mer så är jag villig fortsätta hoppas. Problemet är att kärlek inte går forsera så får jag ingen genuin respons så självdör förhållandet. Det känns inte rättvist!

Jag kan bara be till gudarna att han slutar äta pillernär ransonen är slut!
Varför gav de så länge utan läkarkontakt?

Jag minns hur magen knöts i mig när han berättade han fått medicinen. Argumentet med ett allt-i-ett piller känns riktigt osmakligt.
Ett insomningspiller behöver inte trappas ner tex. Man kan alltså välja låta bli ta dem om behovet inte är påträngande.
Blodtryckssänkande är inte heller såna biverkningar på.
Varför började man inte med det?
Utvärdera depressionen efter han hållit sig nykter ett par veckor, fått sova och vistas bland proffs?

Jag förstår det helt enkelt inte. När jag sen ifrågasatte fick jag ju medberoendestämeln intatuerad i pannan.

Ja,ja,...hur som så klarar jag mig. Mannen klarar sig också hyfsat bra. Snart är första etappens efterbehandling till ända och sen blir det sällsynta besök. Håller han sig från spriten kanske vi hittar varandra en dag. Idag har varit en ok dag hittills.

inga gränser för fantasin när det gäller tablettberoende. Jag säger inte att han har det men med erfarenheten vad folk stoppar i sig så är jag rätt härdad numera. Numera är jag inte förvånad över vad folk frivilligt stoppar i sig, det är bara att läsa en sväng på Flashback. En cocktail på Rohypnol, benzo, Spice och Tramadol där var produkt är "sänkande", lugnande, men i krossad form och nersköljd med alkohol gör tydligen att du får en uppåtkick liknande amfetamin. Hur provar man ut en sån "kick" ? Och det som var det första jag fick lära mig var just sömntabletter och en folköl så var dan räddad. Ivärsta fall kunde ruset spädas på med Treo Comp.

Jag är enormt glad över att bara vara alkis !!

tycker jag, att vara ordinerad antidepressiva utan uppföljning och tillgång till läkarkontakt - även om det är ett "bra" antidepressivt l-medel jämfört med andra typer. Att "knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter" låter inte alls bra i mina öron (nåja, här läser vi ju)... Viktnedgångspiller - kan vara vad-som-helst och en del är inte alls lämpliga för mänskor med beroendeproblematik. Vore bättre med en näringstät mathållning med fokus på vikten... den möjligheten finns men kräver säkert annan motivation än din man kan uppbåda i nuläget.

Om han fått instruktioner för utsättning av medicinen är det viktigt att han följer dem.

Tråkigt om N-gården tappar stilen.

Önskar er många fler ok-dagar och att han hittar sig själv och ett välbefinnande snart! / mt

köpa viktnedgångspiller på nätet medför en stor risk/chans att de innehåller amfetamin eller efedrin, båda lika "fina" för oss beroende. En del beroende har upplevt samma effekt av "normala" viktnedgångspiller utskrivna av läkare här hemma. Som sagt, variationen och uppfinningsrikedomen är oändlig.

Sorgsen

Flashback är informativt ;)
Jag kan ju bara se det jag ser och dra mina egna små amatörslutsatser. Men jag är inte blind och jag försöker inte varken mörka eller spä på, i mina mått mätt.
Vad jag sett finns i skåpet är en gammal burk antabus, ipren och för längesen ett gammalt rör treo i hans necessär. Nån insomningpiller har jag också sett för äver ett år sen. Kanske har han gömt, men när han var djupast i skiten så fanns ingen ordning så då har jag svårt tro han hade förmåga städa undan och mörka just det. Allt annat var ju fullt tydligt och öppet.
Några uppåtkickar har jag heller aldrig upplevt från honom. Han drack, drog ner rullgardinen och om någon reaktion fanns så var det pratglad under första timmarna men det dök fort vidare in i vidrigheter, aggressioner och översitteri innan reptilhjärnan tog helt över och slutade med fyllesömn. Hans gentila DonJuan beteende fanns i början av vårt förhållande (förstod jag pö om pö i historieform)men han var alltid väldigt korrekt med mig och aldrig full!

Han har också använts sig av din sista fras. Att han är glad han "bara" är alkis. Men, han är väldigt rädd för att han har supit sönder sig, det har jag förstått ofta.

Oavsett så har just denna dagen fortsatt vara en av de absolut bästa på länge. Som Lelas skrev, ett dygn kan ju vara en evighet i kris. Jag ser det inte som att jag är i kris. Däremot hinner det svänga mycket och ofta, något jag aldrig kommer vänja mig vid tack och lov!
Jag är inte orolig för att maken ska dricka ikväll. Därför erbjuds vi ytterligare en nykter natt och morgon utan bakrus. Snart ska jag hämta honom från ett aa-möte och han ville åka och handla efter. Bara detta att nästan be om bli hämtad, föreslå handel är positivt i min värld.

Sorgsen

Inga viktnedgångspiller med krut i och han stoppar i sig mat också. Jag förstod att han höll sig från att komma till mig just av orsaken att han inte kom i kostymen. Det kan ju tyckas lite charmigt men förnedringen ringer ju i mina öron. Han påminns ju om att han inte har samma ekonomi just nu. Vill inte be om min hjälp, klokt men blir ju samtidigt fel.
Jag vill inte på något sätt prata illa om gården. De har hjälpt mig otroligt mycket. De lyckas ge min man nykterhet vilket är en förutsättning för en framtid!
De gör precis det som är deras uppdrag.

Jag ifrågasätter däremot varför min man blev utskriven sin medicin så tidigt i behandlingen, hans abstinens kan ju knappast hunnit gå ur kroppen.
Jag ifrågasätter generellt varför antidep mediciner är så frekvent i vårt samhälle. Liksom varför barn och ungdomar nödvändigtvis ska diagnostiseras om de är annorlunda, där skrivs också ut mediciner numerpå ett sätt jag får ont i magen över.
Var finns samtalen, omtanken, den långsiktiga övergripande vården av hela människan?

Jag är glad jag hör till gruppen som inte är rädd ifrågasätta, att inte tro på allt, att våga ta plats och kritisera. Samtidigt är jag nyfiken och informerar mig, tar in det jag förmår. Ibland är jag olovligt "blond" men lär hela tiden ;)

Idag mår jag bra, liksom igår, imorgon blir också en bra dag!
Idag mår även maken bra kan jag se. Gläder mig och gör att hoppet fick sig en liten boost.

Sorgsen

...mig veterligen finns ingen information eller rekommendation angående medicineringen än att han ska ta kontakt med sin vårdcentral. Så, allmänläkaren ska väl ha kompetens att avgöra fortsättningen enligt utskrivande läkare.
Varken han eller jag har någon husläkare eller någonsin besökt vårdcentralen vi tillhör.
Jag blir orolig över att medicinen kommer vara slut när jag inte finns nära...men jag kan inte påverka det heller så den oron blossar inte inuti, inte i nuläget...sen är sen, det tar jag då

Sorgsen

..det där med tabletter blandat med alkohol gör att jag försöker dra mig till minnes.
Jag vet att det har förekommit i makens historia men jag kan inte få ihop att det skulle skett under vår tid.
Men, jag har missat saker som klarnat i efterhand under denna resa. Kanske jag kommer få veta en annan "sanning" med tiden.

Igår var i alla fall en mycket bra dag och vi pratade "normalt". Det var väldigt längesen, det där alldagliga givandet och tagandet. Det är det jag så gärna vill vi ska uppnå. Igår var en sån nästan vanlig dag. Den är jag tacksam över.

Kram på er

Sorgsen

...har varit en arbetssam arbetsdag men en bra relationsdag :)

Kram på er där ute

att det börjar röra sig i en bra riktning nu?

När jag ser dina inlägg kommer jag ihåg min räkneramsa. Den handlade om återfall - de var alla korta, några öl eller GT under några timmar - men jag markerade alla jag noterade. Räkneramsan var en sorts trygghet för mig, visade konkret att de nyktra dagarna blev allt fler...

Jag får en känsla av att din mans goda dagar blir fler och kommer oftare.
Hoppas det finns en grund till det.

(Det här skriver jag nästan inte, bara med mycket små bokstäver viskar jag att det (kanske) kan vara bra att du "svalnat" lite...)

Sorgsen

...helt rätt Mulletant.
Jag känner inte det som att jag svalnat precis. Ibland känns det mer som jag är "mer" medberoende. Mer utefter all kunskap jag tog in, särskilt det där med att markera, just det funkade ju dåligt. Jag markerar men jag gör som jag gjorde sen förra sommaren/hösten/vintern. Förmodligen missförstod jag hela grejen med medberoende-problematiken, eller tog jag i för hårt. Oavsett så har jag bett honom om ursäkt och sen gått tillbaka mer till min egen magkänsla utefter hur jag lärt känna honom och vem jag är.

Kunskapen om alkoholismen och medberoendet ger mig trygghet, såklart.

Jag är verkligen rädd att kärleken kommer sina, men inget jag går omkring och krampar fast mina tankar runt.

Mulletant, inte behöver du viska här ;)
Du är min ledstjärna!

Kram