Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar - du närmar dig den där styrkan du söker i din rubrik... Vi har alla vår egen väg, vårt eget sätt. Jag tänker ibland på "dina" julsaker, om jag minns rätt gjorde du nån sortering där... eller kanske jag minns fel? Ta hand om dig! Kramar / mt

blev kvar i mina tankar... Avslutningen: "Jag har förklarat för honom att jag inte vill känna tacksamhetsskuld till honom ang bil, det enda jag vill är att ha en familj som fungerar och där man bryr sig om varandra- jag skiter fullständigt i alla fina grejjer- önskar bara att jag kunde få må bra.
Varför hackar han på mig och trycker ner mig hela tiden..... Jag tycker att jag faktiskt har rätt att känna mig besviken på honom efter allt han gjort mig och barnen."

- Du äger rätten till alla dina känslor och tankar - han äger rätten till sina
- Du är den enda som kan ta makten över dina tankar - och över ditt liv
- Varför tillåter du att hackas på och bli nertryckt?
- Och än en gång: Vad hindrar dig att gå?

En bra länk: http://www.systembolaget.se/Alkohol-och-halsa/Fakta-och-forskning/Full-…

Kramar / mt

Sorgsen

...jag läst ikapp din tråd.

Skriv, skriv så mycket du vill och orkar. Skriv mest när känslan hos dig är att du tror du ältar och inget av värde finns att få ner i skrift.
Jag läser och tar del, vi alla läser och allt är lika värdefullt åt båda håll. Så känner jag och har känt.

Vad jag läser är att du tar dig framåt, det är inte lätt och det tar tid men du rör dig i rätt riktning.
Jag tyckte det var svårt att se min make förstöra sin kropp och sitt liv.
I det destruktiva försökte han förstöra mig också. Om det är medvetet eller ett destruktivt rop på hjälp vet jag inte. När spriten gick in försvann förståndet och då menar jag inte bara i det aktiva supandet.
Förändring är bara möjlig om din man slutar dricka, inser och vill sluta dricka. Att han är elak mot dig har säkert många bottnar och gör ont, det är säkert också menat så i stunden. Jag tror, helt utan att veta, men jag tror att det är ett sätt att få mer tid och plats för alkoholen. Både att slå sig fri och samtidigt skapa sig nya orsaker till mer sprit.

Var rädd om dig.
En sak i taget, viktigaste först!

Kram

Framtidsdrömmar

Tänk hur det är.... När jag har alla familjemedlemmar runt mig och det ska lagas mat och aktiveras hit och dit, då längtar jag efter att få vara bara själv. Nu är jag själv- dottern är hos en kompis sen i onsdags och sambon och sonen åkte till sambons hemby igår. Nu när jag ligger här i soffan själv så är det så himla tomt- jag saknar framförallt mina barn. Det som gnager mest är att jag är orolig över sonen- han har det förhoppningsvis bra med pappa, farmor och alla där borta, men jag litar inte ett dugg på dem. Han och sambon har fiskat och gjort "grabbgrejjer" vilket känns kul, men jag kan ändå inte släppa tankarna på att sambon inte varit spiknykter vid dessa tillfällen. Min son är så lojal.. Tänk om han mår dåligt när han är där men inte törs ringa och säga det. Kanske är det bara jag som mår mest dåligt av att min sambo dricker och gör en alldeles för stor grej av det. Men som sagt; jag äger rätten till mina känslor och jag vet av erfarenhet hur livet i den lilla byn brukar te sig.
Hur ska jag göra för att bli kvitt min oro, jag kanske oroar mig helt i onödan??
Jag har klippt gräset och promenerat idag och snart ska jag iväg på jobbet.
Kram där ute.

Ps. Hur gör man för att få det senaste inlägget längst upp på sida nr 1? Ds.

välja Rak lista utfällt läge (tror jag det står) och Nyaste först - du hittar valmöjligheter i små rutor under rubriken
Kommentarer
Alternativ för kommentarvisning

Bra att du klippt gräs och promenerat, vi måste alla öva oss för att hitta ett nytt sätt att leva och då får man börja med att göra - ibland även om man varken har lust eller ork. Mänskan är ju ett vanedjur som du vet:) Du har säkert följt flygcert och då känner du igen både hennes oro för barnen (och de är mindre än era skulle jag tro) och också jobbet med att skapa ett "nytt" och "eget" liv... Det är så. Håll din riktning och fundera över ett mål för dig själv.
Kramar / mt

... var konstant under lång tid - oro över att de inte skulle få det bra, att jag inte skulle få med dem, att jag inte skulle överleva när jag inte skulle ha dem osv osv, jag har full förståelse för din oro, jag trodde ju inte jag skulle överleva allt det där så som sagt - jag har full förståelse!!
MEN - om jag önskar att jag hade gjort något annorlunda (jag försöker tänka att det är ingen idé att tänka så för gjort är gjort!!) men - då skulle jag ha gått direkt när jag började förstå att jag måste gå. Istället stannade jag flera månader och lät barnen utstå ännu mer.
Men - nu blev det som det blev och jag är fortfarande arg och ledsen ibland, men till slut gick jag och allt löser sig. Ibland är jag så ledsen så det är inte klokt, men jag gick. Jag är fortfarande lite rädd för honom, för hans ilska (han dricker ju inte längre men har ett väldigt narcissistiskt beteende) och jag trippar på tå, men jag jobbar mig framåt - jag står inte kvar och tar hans skit.

När exsambon hade skrikit åt barnen, slitit saker ur deras händer, slängt saker, förstört massa av våra saker, sagt hejdå till barnen och sagt att han skulle ta livet av sig mm mm mm INFÖR BARNEN så sa stora flickan taget ur luften en dag - "Jag gillar inte pappa när han blir så arg". Dagen efter flyttade jag. Jag hade trott/intalat mig att barnen inte förstod, att de skulle glömma, att de inte såg riktigt, att det ändå var bättre att ha både mamma och pappa med sig än en i taget osv osv, men så blev det så solklart - barnen bar ju detta med sig hela tiden, inte bara när det hände, de kände stämningen hela tiden, de hörde, såg och var nästan med i grälen...
Mina små vill inte alltid åka till pappa (och en gång har den stora inte velat lämna pappa för att åka till mig), den stora vill alltid att jag ska åka med när pappa hämtar, hon vill att jag ska komma och hälsa på osv, men det blir bättre. De har en mer deltagande pappa nu. Och jag kan ibland vara ledsen över att ingen annan ser den sidan han visar mig - jag vill ju ibland skrika ut till hela världen för att de ska förstå, och inte minst att barnen ska förstå varför jag lämnade - men jag håller fast vid samma historia till barnen när de frågar - mamma och pappa tycker så olika om saker att vi inte kan leva ihop. Till utomstående säger jag ingenting - bara till mina vänner eller när det passar sig. Jag jobbar mycket med att inte skämmas över nederlaget att jag inte klarade av att leva i nöd och lust hela livet... Jag stod upp för mig, jag arbetar hårt med att uppnå lycka och en dag tror jag att jag kommer lyckas

Ibland tänker jag att "man får inte mer än man klarar av" - Lelas har skrivit till mig att det är ett citat i Bibeln, men det spelar int så stor roll vart det kommer ifrån - det känns ofta skönt att tänka att jag prövas för att det finns någon eller något som vet att jag kommer att klara det (ibland är jag inte stark nog att tänka så, men ibland är jag det!!).
Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat och hon sa att hon strävar efter att om hon skulle dö nu så skulle hon dö lycklig, eller något liknande, och så frågade hon typ "skulle du dö lycklig om du dog nu?". Mitt svar är inte solklart, men det är i alla fall så mycket mer positivt nu att jag inte har ord, jämfört med hur det var när jag gick i totalstress varje dag, fick så mycket skit och inte trodde att jag skulle överleva men ändå mitt i allt stannade för barnens skull (som ju måste ha känt att jag höll på att gå under?)

Ojoj,nu blev det långt, men jag hoppas det är ok!
KRAM

Framtidsdrömmar

Just nu känns allt ok. Det är lugnt hemma........tror jag.. Jag jobbar natt. Vi har haft en bra dag i solen. Jag tycker bara att allt känns så oäkta. Vet inte hur jag ska beskriva det..?! Det bara känns så. Jag försöker iaf att göra det jag mår bra av och det gör mig till en gladare människa just nu.
Kram

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

Framtidsdrömmar

Just nu är det ganska "stilla". Nyktert är det inte men betydligt lugnare. Iallafall känner jag mig mer lugn i sinnet- kanske för att jag gör det jag själv vill och det jag mår bra av. Han får göra det han vill. Just nu känns det ok...... Men jag vet ju att det i längden inte är vad jag vill ha ut av ett förhållande. Barnen är borta denna vecka och vi är själva- det blir så påtagligt att vi har väldigt lite gemensamt- utan barn.

Jag vill, precis som du skriver MT, leva ett liv där allt känns bra och äkta. Jag kämpar vidare och försöker röra mig sakta framåt.

Jag läser i många trådar på både anhörigsidan och missbrukarsidan- är dock dålig på att lämna avtryck i olika trådar- men jag läser och ni hjälper mig massor i min fortsatta kamp för livet.

Kram

Framtidsdrömmar

Jag försöker göra det jag vill, stå för det jag vill, den jag är osv. Sambon lyckades återigen igår få mig att känna att jag "känner fel".
-Det är fel av mig att träffa mina vänner och gå på dans och ha roligt när vi har det så dåligt.
-Jag träffar andra och bjuder ut mig när jag är på dans.
-Jag gör ingenting hemma- har inte lagat mat på flera veckor enl. honom.
-Jag kan då minsann inte må dåligt, jag som sover som en stock varje natt.
-Jag måste vara ute bland folk för att visa upp mig och få uppmärksamhet (det är det han säger när jag vill att vi ska tex. ta en promenad och gå ner till samhället när det är div tillställningar)

Det blev så mycket sagt igen mot mig igår så idag är jag helt tom, återigen. Jag är en social och glad tjej som älskar livet- han ska banne mig inte få ta ifrån mig livsglädjen och viljan att träffa folk.
Idag är ingen bra dag- kanske blir det bättre i morgon.

Jag vet var han vill ha mig; på en pidestal, hemma, vid spisen, på affären för att handla mat, i tvättstugan för att tvätta. Jag ska se till att hemmet är städat och att barnen har det bra och sköts samt finnas till hands i sängen.
Allt utöver det är inget som är viktigt; att jag vill äta sunt, umgås som ett par, motionera, träffa mina vänner och göra roliga saker. Han tar ifrån mig glädjen- mår inte han bra ska ingen annan heller få må bra.

blogginlägget läste jag 7 februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Jag läste Carina Bång varje dag då och det har hjälpt mig mycket. Liksom forumet - jag minns faktiskt inte om jag hade börjat skriva på forumet då ännu men åtminstone läste jag många gånger dagligen. Då var forumet min livlina. Verkligen.

Det är du och bara du som kan ta makten över ditt liv!

Visst - kanske det blir bättre morgon (idag). Vad är det som är bättre då? Vad har egentligen förändrats? Är det dina tankar om den situation du sitter fast i nu eller är det situationen? Det finns förändringar på ytan och dom som rubbar grunden - och det där vet du ju förstås. De är inte ovetskap det handlar om. Det vet jag. Och hur svårt det är.

Det väcker känslor och gör ont i en bredvid-vandrare att se hur en annan väljer att sitta kvar i en fångenskap som egentligen är ens egen. Här på forumet är vi verkligen maktlösa inför andras liv och val. Vi kan bara berätta om oss själva och ta tillvara andras speglingar.

(Om jag minns rätt så skrev vi om julsakerna julen 2012. Hur tänker du fira jul och nyår de här året? Det är mindre än ett halvår dit.)

Hur är det med dina samtalskontakter?

* * * * *

Såg nu ditt inlägg till flygcert och kom ihåg en text som jag läst ibland där det passat sig. Delar med den till dig:

Att på allvar lyssna till sina drömmar och sin innersta längtan
kan tyckas vara dårskap men är i själva verket vishet
Våra drömmar och vår längtan är det inom oss som vill födas
De är inte en främmande del av oss utan återspeglar en del av vår identitet

Drömmarna och vår inre längtan berättar för oss
vilka vi i framtiden kommer att vara

Då jag tar mina drömmar på tillräckligt stort allvar börjar de förverkligas
Plötsligt märker jag att jag lever mitt i det jag en gång drömde om

Ur Drömmarnas budskap av Tommy Hellsten

Kram, kram / mt

av en händelse (osannolik sådan) och i ett helt annat sammanhang stötte jag idag på en mening:

Det svåra är inte att välja - det svåra är att förstå att man faktiskt har ett val.

Då tänkte jag på dig. Kramar / mt

Jag tänker som Mt - vad är bättre idag...?
Och vad fint tänkt av Mt om att faktiskt inse att man har ett val - det är inte helt enkelt.

Idag tänkte jag av en händelse på när ett par grannar till mig och exsambon plötsligt skilde sig för tre år sedan. Då förstod jag någonstans innerst inne att jag skulle kunna lämna min sambo. Sedan malde det i mitt huvud tills det blev akut. Men inte ens då kunde jag ta beslutet, inte förrän flera månader senare, av full ångest och tankeverksamhet, flykt och förnekelse och ännu mera ångest.
Men en dag finns inget annat än just ett val, ett aktivt val att stanna eller att lämna.

Var rädd om dig - du har bara ett liv.

Framtidsdrömmar

Har tänkt så mycket de senaste dagarna efter vårt senaste gräl/samtal. Jag har kommit fram till att det är svårt att vara "egoist". När jag försöker göra sånt som är bra för mig och som jag mår bra av- då ska det ifrågasättas och ratas. Det är inte så lätt att stå upprätt och stå på sig i dessa lägen när man alltid satt alla andra främst. Jag har ändå kommit fram till att han ska inte få hindra mig att ha kul med mina vänner, hindra mig från att träna på min lediga tid eller hindra mig från att vara social.
Det måste ju ändå vara hans ansvar att ta hand om sina känslor vad gäller svartsjukan och rädslan att jag är ute med någon annan. Ja, jag har trampat i klaveret, sårat honom djupt och kränkt honom när jag för 2 år sedan var otrogen. Jag tycker att jag fått sona mitt brott både nu och då- hur länge ska han hålla på? Vår relation har ju inte en chans när den ömsesidiga tilliten är borta för jag litar ju inte på honom heller. Det enda jag med säkerhet vet är att jag inte varit otrogen vare sig före eller efter den gången och att jag inte haft kontakt med killen en enda gång efter detta. Det spelar ingen roll vad jag säger för min sambo är fast besluten om att jag har kontakt med honom och att jag flirtar hej vilt när jag är ute. Återigen- jag är en glad tjej och det vill jag också kunna få fortsätta att vara.
Känner mig ändå beslutsam i att jag ska fortsätta att göra saker jag mår bra av. Dock är det så drygt när det efter någon vecka tas upp och det haglar anklagelser som inte är sanna.

Var bara tvungen med detta inlägg att påminna mig själv om hur viktig jag är i mitt liv!!
Kram

Lelas

Hej, Framtidsvännen! Det var länge sedan jag tittade in på forumet, men nu ville jag se hur det går för dig. Jag tänker ofta på er som blivit mina forumvänner, även om jag inte syns här så ofta just nu.

Så jag vill bara lämna ett litet avtryck här, och säga att jag önskar dig allt gott. Och precis som flera andra redan har skrivit så måste man faktiskt inte nöja sig med att livet är "rätt ok och åtminstone inte jättedåligt". Man får faktiskt lov att önska sig ett liv på sina egna villkor, där man kan vara helt och fullt trygg och lycklig. Du är värd ett sånt liv, vet du det?

Kram, vännen, var rädd om dig!
/H.

Framtidsdrömmar

Hej mina vänner. Det var ett tag sen nu. Sommaren har flutit på, varit helt ok. Dock är nu hösten, skolstart, aktiviteter och möten i full gång igen. Det blir så tydligt att jag är ensam om att ta ansvar för barn och hem- jag är ensamstående i en tvåsamhet.....
Det blir också tydligt att han inte bryr sig om vad jag känner- det har jag iof känt länge- men nu börjar jag se och veta att han bryr sig inte om någon annan än sig själv. I för bifarten säger han alltid- "ja, det är vad du tycker och känner, ja" och så gör han alltid det han själv vill. Om jag vill att han ska följa mig på första föräldramötet på högstadiet eller om jag vill att han kommer hem och firar vår dotters 13-årsdag (trots att han är på jakt och blir borta i 2 veckor. 5 mil hem)så får jag alltid detta kastat i ansiktet att jag är fjantig som blir ledsen och att jag överreagerar när han inte följer/kommer hem. Mina känslor är inte viktiga- finns ingen som helst respekt för mig och min person. Det är så tydligt. Jag är ingen, inte värd att respekteras, känner mig som något som katten släpat in, känner mig som den osynliga figuren i Mumindalen......
Årets jakt har börjat och jag kommer aldrig att välja mig vid denna tillställning. Jag vet att sambon festar fruktansvärt mycket under dessa veckor och det äcklar mig- allt känns så oseriöst och osexigt. Jag har bestämt mig för att inte ringa honom- för jag vill inte höra att han druckit- det gör mig bara ännu mera förtvivlad, arg och orolig. Nej, det är bättre att jag och barnen sköter oss själva och låtsas som att han inte finns- hemskt att säga- men så känner jag. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör- allt kommer ändå alltid vara mitt fel i hans ögon...