Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

Tjalle

Tack Mammy Blue. Den kramen värmde och behövdes. Jag försöker ta rygg på dig.
Kram
Tjalle

Cookie

Hittade detta forumet igår, där jag skrev om att jag igår började med Antabus, men då jag var helt ny, så hamnade mitt inlägg på fel ställe, tror jag. Iaf, så hittade jag idag din tråd och undrar nu hur det har gått för dig och hur det har funkat med Antabusen?

Själv känner jag mig lite dåsig, lite trist när man nu är nykter (ja, bara sen tre dagar tillbaka) att behöva känna sig nästan lite frånvarande:(

Är lite nyfiken om du fortsatt att ta dem, och hur mår du nu, biverkningar?? Ja, och hur mår du överhuvudtaget?

Hoppas allt väl!
//Cookie

Mammy Blue

Eftersom jag inte vet så mycket om dej kan min gissning vara helt åt pipsvängen, men jag gissar att du är trött och känner dej frånvarande för att du inte har druckit. Det är väldigt vanlig med trötthet när man slutar dricka.

Ha det gott!
Och Tjalle, du får gärna peta ner en rad, vill gärna veta hur du har det.

Kramar till den som behöver!
/MB

Tjalle

Hej Cookie och ni andra. Igår hade jag en månads nykterhet. Det känns bra. Jag har tagit min antabus i nästan en månad men visst har också jag biverkningar. Jag blir vek, trött och lite illamående. Jag fick en ganska hög dos att börja med, som jag har förstått det och efter ett par veckors användning beslöt jag mig, på eget bevåg, att halvera dosen. Jag tycker nog att biverkningarna blivit mindre. I mitt fall spelar det inte så stor roll om jag tar en tablett eller två. Bara vetskapen om att jag blir dålig om jag dricker har en avskräckande effekt. Dock känner jag att antabus inte är någon långsiktig lösning för mig. Måste hitta den bestående, varaktiga nykterheten utan att "peta i mig andra gifter". I en uppstartsfas tror jag dock att det kan vara bra.

Hur mår jag då efter en månads nykterhet?? Min läkare ringde mig idag efter att jag återigen tagit leverprover. Hon sa att mina levervärden var riktigt fina. Klart jag blev glad även om den första tanken som slog mig var att jag kunde unna mig en kall öl eller liknande. Undrar om dessa tankar någonsin kommer att försvinna. Jag kan inte säga att jag går på några "rosa moln" som vissa nynyktra gör men jag kan helt klart se en väldig massa fördelar. Vakna nykter och vara sugen på frukost, komma ihåg allt som hände dagen innan, ångestfri, slippa oroa sig att man inte har alkohol nog för nästa dag etc, etc. Min läkare nämnde också att min B12-brist och folsyrabrist var ganska kraftig. Hon sa att det kunde bero på mina många års drickande men det kunde också vara genetiskt. Hursomhelst var det inget att oroa sig för annat än att jag måste ta detta vitamintillskott under en förmodligen lång tid.

Vad som slår mig efter en månads nykterhet är vilket sorgearbete man går igenom första tiden. Alkoholen har varit lösningen på i stort sett allt och att helt plötsligt ersätta det med andra ting gör man inte i en handvändning. Jag kan under vissa stunder känna mig smått apatisk och undra vad jag ska göra med all tid.....Det är också väldigt många andra saker man "duckat för" under sina dryckesår och verkligheten kommer ikapp. Jag tror ändå att jag måste skynda långsamt och inte förhäva mig. För mig, just nu, är prio ett att fortsätta hålla mig nykter. Det är så oerhört lätt att falla in i sitt gamla beteende, ett ögonblicks verk.

Sköt om er.
Tjalle

Cookie

tröttheten beror på just det.
Hoppas verkligen att det är så, för såhär dåsig vill man ju inte känna sig.

Laddar mentalt upp nu för att i nästa vecka börja träna lite lätt, till att börja med långpromenader varje dag, sen får jag se vad jag hittar på i träningsväg. Alkoholen innehåller ju många kolhydrater som satt sig, men det orkade jag inte bry mig om, men nu börjar jag se det i ett annat ljus.

Tack för ditt svar, känns så bra att kunna bolla med nån som vet :) och ni är många.

God natt från mig.

Mammy Blue

utlösningsmekanismerna är många och långvariga. Första tanken när man blir glad för något och vill fira är ju givetvis alkohol. Men det är samma typ av minne som får mej att vilja slänga sopor i skåpet under diskbänken hemma då och då, trots att vi aldrig haft sophinken där under de femton år vi bott här... Nu när jag läst mej till att detta beteende är en sak som hjärnan gör för att hjälpa till med vardagssysslorna, automatisera tänket så att man gör saker utan att tänka, så blir jag bara lite full i skratt över att min hjärna fortfarande inte har lärt sej att vi bara har återvinningssaker i det skåper, inga sopor.
Jag kommer nog få stå ut med att min reptilhjärna kommer vilja fira med en öl de närmaste åren. Tur att jag har en hjärna till, hihi!

Ha det gott och sköt om dej!
Kram!/MB

att man gör saker på autopilot! Det stämmer ju att väldigt mycket går på rutin och av gammal vana. Inkörda spår i hjärnan. Jag har inte tänkt på det i samband med alkoholen men visst är det så. Suget kommer i vissa situationer där man brukat dricka. Och det blev ju väldigt många såna på slutet...

Jag är oerhört glad att jag fått bort alla spår i vardagen. Dom hann nog inte bli så djupa. De är väldigt få situationer som triggar nu, t.ex en solig dag på altanen då rosevin passar utmärkt.

Jag läste mulletants fina berättelse. Jag vågade mej också på att prova 0,5% vin i sommar. Man har väl den itutade skräcken att man ska få sug igen om man tar nåt med alkohol i men det kändes ingenting sånt. Gav mej istället en känsla av att vara delaktig, kunna dricka vin på samma sätt som andra gör med alkohol i. Då nöjer jag mej med ett, två glas också och föreställer mej att det är så som "normala" människor känner när dom dricker. Inte har jag gjort det många gånger men nu vet jag att det går och det röda särskilt smakade riktigt bra. Torres, Natureo hette det. Jag har också druckit torr engelsk cider. Men i begränsad mängd för jag försöker ju också utesluta socker.

Jag mår oförskämt bra utan alkoholen kan jag säga, är lyckligare än på många år. Inte hela tiden men det går nog inte en dag utan att jag känner tacksamhet och glädje över att jag slipper dricka. Slipper sug. Jag har funnit mej själv, kan jag klyschigt säga, när jag lät dimman lätta. Och jag gillar de möjligheter jag har.

NyMan

att man kan bli gladare, lugnare, tryggare och mycket mer närvarande, bara genom att sluta "fylla på". Har alltid varit en kvällsmänniska. Kan sitta uppe långt efter att resten av familjen, ja alla andra, har gått och lagt sig. Detta gillar jag fortfarande, men nu känner jag även en nyfikenhet på vad dagen kommer att föra med sig på morgnarna! Istället för den ogreppbara oro och rastlöshet som präglat mitt liv så länge jag kan minnas. Vi vet inte hur många dagar som ligger framför oss, men jag vill kunna hälsa varje dag som en ny möjlighet att få göra det jag tycker är viktigt, intressant och roligt och, ja, dit räknar jag faktiskt även mitt arbete. Hoppas detta inte låter alltför nyfrälst och präktigt, för det är faktiskt så jag upplever mitt liv just nu. KRAMAS!/NM

Ja det kan stämma rätt bra den känslan. Samma för mej med LCHF också i kombination. Det gäller bara att behärska sej så man inte försöker frälsa alla för alla vill inte bli frälsta.

Jag har funderat på vad det är som skiljer tidigare försök att sluta mot detta slutliga. Förutom känslan förstås och att jag verkligen nådde min botten, sluta eller gå under. En viktig sak nu är min inställning. Jag funderar inte längre på vad jag ska hitta för ursäkt till att jag inte dricker alkohol. Det gjorde jag mycket förut, tänkte ut undanflykter. Nu bryr jag mej inte. Jag låter andra dricka sitt och jag dricker mitt. Jag säger bara att jag håller en noll-linje, that's it. Ingen bryr sej, åtminstone inte så jag hör. Kanske nån tror att jag har alkoholproblem. Haha! Just det. Varsågoda, fråga så svara jag men annars säger jag inget.

Sen förstås är det lättare i min ålder (närmare sextio...) än när man är yngre. Men förbannat skönt är det att slippa alkoholen och att jag verkligen menar det! Ändå idag, fredag, var jag in på systemet bland alla andra fredagshandlare och köpte några flaskor alkoholfritt vin och cider. Och kände mej stolt över det. Kassörskan påpekade att det är lite alkohol i och jag sa att det är bara 0,5% och det går bra! Sen en annan sak är att jag inte köper hem nåt med alkohol i. Min man får skaffa sitt. Det är också ett framsteg, att strunta i det. Om jag/vi ska ha gäster då kan jag handla förstås men inte åt honom.

Jag önskar er alla en trevlig, nykter helg!

smultronet

Tjalle att ringa vårdcentralen själv...det fixade inte jag.men min bror gjorde och vi var där igår så ikväll tar jag min första antabus...och det är blandade känslor...men mest positiva...är så förbannat trött på all ångest o misär spriten utsätter mig o mina kära för...hoppas det går bra för dig! Kramar

Tjalle

Hej på er. Senaste nykterhetsperioden höll i sig ca sex veckor. Vad hände då sedan? Jag var tvungen att kasta mig in i en av de tuffaste arbetsperioderna jag haft de senaste 10 åren. Ingen familj runt ikring, stora krav där det känns som chefer och andra medarbetare bokstavligen "äter upp en". Jag mådde dåligt av min antabus och slutade medicinera. Inga AA-möten, (för långt borta i förhållande till var jag arbetade), ingen medicin, endast en malande inre stress där jag inte visste om jag skulle orka från dag till dag. Till slut kunde jag inte hålla mot längre. Jag höll inte för det inre trycket och "medicinerade" med alkohol för skapa en konstgjord paus i den mentala stressen.

Har nu avslutat denna tuffa arbetssejour och vill nu bara en sak; tillbaka där jag var för ca fem-sex veckor sedan. Jag har inte skämt ut mig eller ställt till med någonting men det spelar liksom ingen roll. Jag orkar inte dricka, min kropp och knopp har fått nog.

Inne på andra nyktra dagen. Enda positiva just nu är att jag tror att min arbetssituation kommer att vara betydligt lugnare i framtiden och att jag succesivt kommer att jobba mindre och mindre. Jag klarar inte av stressen längre. Ställer orimliga krav på mig själv etc.

Ledsen för att jag återigen "svikit" några av er som stöttat mig här på forumet. Ändå tänker jag fortsätta här. Har ju varit inne och "tittat till er" under de här veckorna men inte orkat skriva en rad.

Tjalle
PS. Grattis mammy blue till drygt nio månaders nykterhet, fantastiskt bra jobbat.

LillPer

Inte sviker du någon av oss här på forumet! Allvarligt, tänk överhuvudtaget inte så.
Jag är givetvis ledsen å dina vägar att du hade en sån grym tid på jobbet samtidigt att du pressar dig själv hårt.
Jag känner mig själv i allt det du beskriver.

Gott att andra dagen snart är gjord.

Det du "sparat" ihop tidigare är definitivt inte förgäves.
Det sparar man på ett nykterhetskonto,som förhoppningsvis växer starkare för var dag.
Du gjorde bara ett lite förhastat uttag, och spenderade det på fel saker.

Så tänker jag ibland då jag måste börja om, och det sker ju rätt ofta. Kontot är stabilt för närvarande.

All min kraft till dig Tjalle!
Håll ut och kämpa på.

LillPer

Mammy Blue

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

Tjalle

Tack, Lill-Per och Mammy Blue för era stöttande kommentarer. Det stärker mig enormt. Jag har följt era resor sedan länge och hoppas jag får fortsätta att göra det på detta viktiga forum. Efter en mycket lugn dag som avslutades med hembakt kaka och två stora glas mjölk ser jag fram emot en god natts sömn. Det är bara upp på "hästryggen" igen. Har ju också följt bla Fenix som också verkar ha försökt ett otal gånger att bli nykter och nu verkar "vara på banan".

Ett stygn av avundsjuka kan komma över mig när jag ser hur andra verkar lyckas och att det är bestående men den känsla som framför allt uppfyller mig är en stor glädje och tillförsikt när jag ser att ni är så pass många som klarar av att hantera vår gemensamme fiende.

Allt gott önskar en dämpad Tjalle

Tjalle

Så har det gått 10 dagar sedan senaste dryckesperiod. Som vanligt ca 3 dagars ångestfylld abstinens och allmänt illamående. Ytterligare ca 5 dagar innan kroppen är tillbaks och jag antar att jag kan återigen kan betrakta mig som "återställd". Ungefär samma känslor som alla gånger tidigare. Första veckan är normalt sett aldrig några problem. Alltid fast besluten om att välja det nyktra livet. Efter ca 9-10 dagar brukar första rejäla suget komma och även om man kämpar med näbbar och klor går tankarna till alkoholen från och till. Jag var och handlade med min fru i eftermiddags och lyckades i alla fall hålla mig borta från bolaget.

Jag har dock svårt att hålla humöret uppe och går väldigt mycket in i mig själv. Har svårt att känna någon entusiasm för att tex handla något extra gott att äta eftersom jag vet att det inte blir något vin till. Straffar mig på ett sätt dubbelt genom att inte bara avstå alkoholen utan även annat gott. Mitt dämpade och lite frånvarande beteende spiller naturligtvis över på mina närmaste och de "känner inte igen mig". Jag är ju inte samma människa när jag inte dricker. Det är just i det här skedet det blir så kritiskt. Måste ju hålla i och försöka komma över denna tröskel. Det är ju många som har vittnat om att livet blir mycket bättre allt eftersom. Det är här min otålighet och dåliga tålamod ligger mig i fatet. Jag har alltid känslan av att jag inte "orkar vänta"......

Dock har min arbetssituation lugnat ner sig betydligt och det känns väldigt skönt. Det borde ge mig kraft att orka fortsätta på den inslagna vägen. Ikväll är det starkaste jag druckit en kopp te och nu efter en sen middag känns allt ändå rätt så OK. Är det så att man orkar hålla emot suget tills middagen är "avklarad" brukar det normalt inte vara några problem.

Jag håller igång rätt bra just nu. Ute mycket och rör på mig, inte minst i naturen. Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att företa sig något. Att sitta still och grubbla hjälper i alla fall inte mig. Då gräver jag ner mig totalt. Jag har diverse utomhusprojekt i helgen så jag hoppas och tror att helgen går bra.
Önskar er alla en trevlig helg
Tjalle

Mammy Blue

Tio dagar är inte fel!

Ett tips till dej kan vara att du här skriver ner allt du har gått igenom med abstinens och återhämtning efter senaste drickandet. För att komma ihåg exakt hur det var, för de dagarna kommer ju trots allt som en direkt följd av att du druckit. När du sedan känner för att dricka så gå in och läs det du skrivit, då kan du välja själv, är det där vinet verkligen värt de följande dagarnas mående?

Kram!
/MB

Tjalle

Ingen dum idé, Mammy blue. Tidigare har jag nog tyvärr "låtit bli" att gå in på forumet när suget gjort sig påminnt för att sedan med skammen inom mig letat mig tillbaka när ångesten kommer. Ska nog tvinga mig att logga in nästa gång och läsa vad jag själv skrivit innan jag tar första glaset.

Kram och god natt. Nu väntar en spännande bok och förhoppningsvis en god natts sömn.
Tjalle

Mammy Blue

Tänkte bara höra hur du har det?

När jag - igen - läste ditt inlägg från 25 okt slog det mej att likheten i ditt beteende (när du blir sur och grinig) med mej när jag försöker sluta röka är slående. I mina tankar straffar jag mej själv eller hur tusan jag nu tänker, och det slutar nästan ofelbart med att jag åker och köper cigg. Jag tror precis som du att man får jobba på tänket där, det verkar som om man undermedvetet gör det så tråkigt och trist som möjligt att avstå, så att alternativet - att röka/dricka - känns klart fördelaktigt.

Det får vi jobba på!

Kram!
MB

Tjalle

Hej på er och mammy blue. Senaste tiden har varit otroligt omtumlande. Efter drygt två veckors nykterhet hände det sig att jag blev inbjöd till ett glas vin vilket jag tackade ja till. Ni ska veta att jag dragit ner otroligt på mitt arbetsengagemang så jag känner mig otroligt mycket lugnare nu för tiden. Jag drack väl ett par glas och otroligt nog kändes det som att det var nog och det har hänt vid ytterligare ca 2-3 tillfällen. Jag är otroligt förvirrad och medveten om att jag rör mig på otroligt tunn is men kan samtidigt inte fundera på om mitt pressande arbete varit min värsta trigger. Hur som helst, Jag är fruktansvärt ödmjuk, inser att jat är alkoholist, samtidigt som jag inser att livet är kort och attjag måste hitta min väg.

Tjalle