Jaha ja, jag har varit medlem på detta forum i flera år men har inte lyckats repa mod att starta en egen tråd.
Men nu känns det som om jag borde göra just det, vet inte riktigt varför men de inlägg jag gjort i Berras tråd har hjälpt en hel del känns det som.
Kanske är det av ren egoism jag skriver, men hoppas på att något kanske hjälper någon annan?
Jag har inga ambitioner om att skriva massor och ofta, utan det får bli som det blir.

Jag är över den ålder då man får ledigt från jobbet på sin födelsedag, men jag har läst någonstans att den psykiska mognaden och utvecklingen stannar av då man börjar dricka alltför mycket, så jag får väl betrakta mig runt 30-35 gissar jag. För det var där någonstans som det började eskalera ordentligt.

Min första träff med alkoholen var i 15-års åldern och det var nog kärlek vid första buzzzet i huvudet.
Tänk att man kunde bli så framåt, modig, världbäst och pratglad!
Därifrån till att börja utveckla ett risk/miss-bruk skulle alltså ta ca 20år.

Vet inte riktigt varför det började gå åt pipan, men det fanns många saker som "rättfärdigade" mig att behöva lugna ner mig.
Allt från att något barn hade trubbel i skolan, det var stressigt på jobbet, oförstående chef, bilen krånglade till att jag bara helt enkelt på något sätt (kunde vara precis vad som helst) hade gjort mig förtjänt av att slappna av.
Från att ha varit drickande när det var fest började det dock bli var och varannan helg till att de sista åren bli i värsta fall 5-6 dagar i veckan.
Ville så småningom inte dricka med andra utan gjorde det helst själv.

Favoriten för mig var starksprit av något slag (gick ju mycket snabbare så), men om det knep dög precis vad som helst, bara det innehöll alkohol.
Har dock alltid klarat av att jobba utan att någon märkt något (tror jag), men de som själva håller på med samma hobby ser naturligtvis tecknen.

Min fru och barn började den senare tiden att uttrycka alltmer oro för mig, men det tog jag inte så hårt. Tyckte väl att de överdrev och att de egentligen inte var så bekymrade.
Först nu har jag förstått att jag åsamkat dem massor av oro och smärta.
Det plågar mig mycket, tillsammans med insikten om hur mycket tid och välmående jag druckit bort för mig själv.

I dag upplever jag i alla fall min tredje fredag utan vare sig destillerade, jästa eller bryggda drycker i kroppen, det känns dj_kligt bra!
Trött som satan är jag, men på ett bra sätt. Jag känner mig redan nu mera "med" och närvarande. Stör mig inte på att jag får besök (som hindrar mig att dricka). Fått massor med tid över på något konstigt sätt... Har tagit upp en älskad hobby. Det bästa för ett par dagar sedan, frun sa spontant hur glad hon är att ha någon att prata med på riktigt igen.

Jag har också förr lyckats med att "hålla mig" i längre perioder, så känslan av att det är skönt att vara nykter är inte ny och jag vet att det kommer sug & bakslag med blixtens hastighet.
Det gäller att hindra benen när de får en order av hjärnan att styra mot barskåpet utan att jag själv är med och bestämmer!?!?
Hur jag ska lyckas klura ut VAD det egentligen var som triggade mig är dock en gåta, jag antar att det kommer att krävas mycket tankemöda, kanske detta skrivande kan hjälpa till med det? Hoppas det.
Mina första riktiga utmaningar kommer nu i December med julbord som ska ätas. jag har inga problem med att behöva ursäkta mig med något svepskäl för att jag väljer alkoholfritt, jag har ju kört nykterhetsperioder förr så folk vet. Mitt problem blir att behöva stå ut med att vara ute till efter midnatt på den efterföljande festen som jag inte kan krångla mig ur. Jaja, det kommer att komma fler och värre utmaningar som min hjärna antagligen antagligen alldeles själv kommer att skapa åt mig. Den har ju som sagt lyckats med fjärrkontroll förr...

Problemet (tror jag) har varit att jag alltid satt en gräns i dagar eller månader och sedan räknat ner och längtat. Efter att gränsen nåtts har jag tänkt att nu ska jag kunna dricka som vanligt folk. Stort feltänk, som de flesta av er redan vet.
Jag har läst mycket i det här forumet under åren men först nu börjat ta åt mig av tankesättet och resonemanget som en del av er har. Tänker särskilt på Berras tråd här som många kloka människor skriver i och jag läser från början. Har kommit 2/3 in i den nu och den hjälper mig mycket i mitt tänk.
Jag har inte satt någon gräns denna gång, inte heller tänker jag "idag ska jag inte dricka", jag är bara så in i själen trött på eländet med att alltid må dåligt både fysiskt och psykiskt.
Sen får vi se hur långt det tar mig.

Oj, det blev mer text än jag trodde, men skönt var det att plita ner lite av det som snurrar i min skalle just nu.

Buzzz

m-m

Tack för boktips. Är i vanliga fall en bokslukare av stora mått, men nu går det lite si och så med läsandet. Har inte riktigt ro i själen till att läsa så mycket som jag brukar just nu, men ska läsa Anfäkta. Ska kolla om den andra finns som ljudbok, lyssnar mycket när jag är ute och går med hunden.

Hur man ska sluta eller ändra sina vanor - vad som är rätt eller fel - ja, det finns säkert forskning och statistik på det. I en sociologikurs jag läste för länge sedan sa en av föreläsarna att den som "botat" flest alkoholister är Jesus och kyrkan. Ibland kan jag önska att jag kunde bli lite religiös, att lägga livet och själen hos en högre makt, men det funkar ju inte riktigt så - eller hur? Tvärtom får jag krypningar inom hela mig när det uppstår någon halleluja- eller sektkänsla. För min del känner jag att den gemenskap som uppstår här är helt lagom för mig, just nu. Skulle vara helt otänkbart att gå på något AA-möte alls, jag har all respekt för att det fungerar för andra.

Tycker att det är spännande med alla samtal som pågår i trådarna. Ger mycket att läsa.
/m

Pellepennan

Inte så att jag tvivlar eller är tveksam till mitt sätt att jobba på nykterheten, men som Nemo i texten säger, kanske jag måste inse att jag ännu inte är världsmästare i disciplinen.

Jag måste även säga att jag har ganska bestämda åsikter om en del saker - och ibland kanske jag borde vara mer självkritisk till mitt eget dömande. Så även kanske när det gäller 12 steg och AA ?! Men det är kanske inte så konstigt att var lite på det sättet, när man även i drickandet alltid tyckt att man kan lägga av när man vill, och kanske till och med sett ner på dom svaga. Du minns kanske passagen där han tittar på A-laget och tyckte dom var äckliga loosers, med stinkande fillingar. Där kände jag igen mig, och att killen på behandlingshemmet sa att det bara skilde honom 2 helrör från andra sidan....

Och du har rätt i att mycket av det, återfinns här inne, och varför skulle det inte funka lika bra?! Kanske var det siffror i texten på hur många som grejar det (33%) som gjorde att jag blev fundersam. 33% är bra, men det är folk som fysiskt åker dit, betalar, stannar 28 dygn, involverar sina familjer och vänner etc. etc. Kan även tänka mig att en ganska stor del som går ett sådant program verkligen - på riktigt går där för att dom inser att dom VILL sluta. (höll på att skriva vill.sluta)
Så min egen frågan var: vad är en bra siffra när det kommer till den här sjukdomen, och hur är mina odds här? Jag kan gå in och ut som jag vill. Jag är helt anonym. Ingen kan se mig i ögonen (förutom jag själv) osv. Samtidigt som AA:as hemsida säger: Kom till oss när ni fattat att ni inte grejar detta själva. Ni är maktlösa, vi har receptet, vi kan detta sedan evigheter.....

Ungefär som Bonnier nog tyckte att dom hade ensamrätt på fakta för 20 är sedan. Något jag tänkte på nät jag stod i källaren sist, över en låda innehållande Nationalencyklopedin, och där vaknar tvivlet i mig till alla "sanningar"

Nåväl, stort tack alla ni som delar med er. (är inte klar med din tråd än Berra, vet inte om jag mäktar med hela tråden innan Jul)
Så jag lider inte brist på goda "sponsorer" i er alla, här heller!

Ha inte så bråttom med min tråd, den är redan inaktuell då den skildrar en tid i dåtid, så som jag kände då.
Vet inte om den är signifikativ för hur ett tillfrisknande egentligen går till, men den är min historia jag inte kan friskriva mig från.
Är inte så stolt över den när jag nu kan se många fel jag gjorde så här i efterhand, mycket kan ha berott på deppigheten också.

Samma sak med din egna nykterhet, ha inte för bråttom och sätt inte för höga mål, en dag i taget du vet...
Om man snubblar börja inte om från början med ditt räknande av dagar, utan antalet dagar totalt.
Man kan räkna procentuellt eller i andelar av tiden, hur mycket pengar du inte spenderar på bolaget osv.

Svårigheten i början...åtminstone min...var att jag räknade den i sakliga ting, pengar, tid, osv.
När jag nu har börjat räkna mitt välmående som något ovärderligt istället. Varje dag utan ångest är en ynnest.
Hur mycket skulle jag velat betala för den när den var som mest?, antagligen hur mycket som helst.
Alltså är jag en miljonär i betalning för att inte fått ångest, pengar som jag inte har, så det har blivit en mental värdehandling.

Varje gång jag får en aha-upplevelse om att det är gott att leva, så tackar jag någon form av högre väsen,
Dels för att jag får uppleva den, och dels att jag tar mig tid att få uppleva den.
Jag har avsatt tid för att njuta lite mera, det gjorde jag inte medan jag drack, jag bara antog att jag redan njöt.
Ibland brukar jag fota av det jag upptäcker som en njutning med mobilen, för att kunna återuppleva känslan jag fick då senare.
Inte kan den återge allt, men den kan framkalla minnena, och det är en bit av mitt välmående.

Om du har fastnat i en bilkö och har en tid att passa, det är ett stort stressmoment i sig självt.
Inse att du inte kan påverka situationen utan fall in i ledet och ge dig tid att tänka på något behagligt istället.(sinnesrobönen)
Tidigare så tänkte jag jämnt på om den jag skulle möta upp skulle godta ursäkten om att det var kö-igt dit jag var på väg,
Kunde den inte det så var det hans/hennes problem, och jag skulle inte axla den andres misstänksamhet.
Skulle det bli tajt med tid så var det fortfarande helt okey att kancellera och hoppa över den biten genom att skapa mig tid till nästa möte.
Man kan ju t.ex bli sjuk, med en sprängande huvudvärk ...

Så länge man sätter sig själv i det första rummet och inte tillåter sig må kasst av yttre oangelägenheter så är det helt okey.
Och heller aldrig tveka, det är alltid det viktigaste, och man står upp för sig själv, man fräser ifrån om någon tycker något annat.
Stressar du bjuder du ut din själ till lägstbjudande, håll kollen på om det känns bra fortfarande, tvekar du så är det bättre att avbryta,
Och orsaken kan vara bara därför att...
Hellre en förändring än att stanna kvar i något som är dåligt, även om du inte vet vilket håll det bär åt, våga!

Och sedan lärde jag mig ett ord som var "förbjudet" att säga hos KBT'n, och det var hopplöst.
Hopplöst betyder att det inte finns någon utväg och att det inte är värt att satsa.
Varje dag efter detta har varit ett faktum för mig att bevisa att mitt liv och framtid inte är ...hopplöst.
Jag är värd något, och jag är förste man att bevisa detta, oavsett hur mycket olyckskorparna tjatar om motsatsen, desto mer vill jag strida
För det jag tror på...

Om så livet bara består av lösa hopp, så finns det ändå hopp, det är inte hopplöst i alla fall..

Lycka till!

Berra

Buzzz

Det blev både vinglögg och starkvinsglögg, Grants whisky till några Irish Coffe, vin och öl till maten.
Dessa drycker är dock inte något som jag kommer att vara med att dricka av, de är till för våra gäster och för min Fru (det lilla hon nu dricker).
Min egen nyårsskumpa var billig och gick bra att handla på ICA (Pommac Magnum). Tror att den smäller lika bra som något annat vid tolvslaget?
Till maten blir det must för mig, har inte riktigt vågat mig på 0%-Öl ännu, håller mig borta från allt med minsta alkoholhalt, är lite rädd för att det skulle trigga mig, men det kanske inte är någon fara? Kanske testar längre fram.

Jag är övertygad om att detta är något jag måste lära mig att hantera, att kunna vara med och ha roligt trots att det finns alkohol med i bilden.
Jag ser med förundran på vårt barskåp, välfyllt både av inhandlade drycker och sådant som givits som julpresenter av bekanta. Förut hade jag sett det med en känsla av att se ett smörgåsbord färdigt att ätas.
Nu känns det skönt att på riktigt inte vilja ha det som står där inne.
Jag vet att priset jag får betala är för högt för att jag skulle vilja göra det. Det är inte så många veckor sedan jag vaknade svettig, törstig och lätt illamående vid 3-4 taget på morgonen.
Ångern för att man druckit och insikten att det inte kan fortsätta skulle också hanteras...

Allt obehag som drickandet för med sig slipper jag idag, saknar inte mina träffar med Herr Ågren det minsta.
Att inte behöva gömma, ljuga och tugga starka tuggummin/halstabletter (patetiska försök att dölja verkligheten, jag vet) känns också mycket bra.
Får också då och då spontana kommentarer från mina närmaste hur skönt och lugnt det känns numera och att jag ser mycket friskare ut. Bra incitament att fortsätta på den inslagna vägen, om än inte de största för mig. Jag gör detta för mig själv i första hand, att det kommer en massa andra bonusar är grädden på moset.

Jag känner just nu ett stort och skönt lugn.

Ha en lugn och skön helg.
Buzzz

Buzzz

Nu har den första euoforin över min nyvunna nykterhet lagt sig och det är då det börjar bli farligt.

Ungefär 8 veckor har det blivit så här långt, nu upplever jag en stor trötthet precis som de första dagarna.
Jag kan sova otroligt mycket, men det kanske är vanligt att tröttheten kommer och går? Minns inte hur det varit de andra gångerna då jag gjort längre uppehåll.
Det blir också vardag, detta. Nu är det ingen som förväntar sig att jag ska vara smålullig mest varenda dag. Så det gäller att påminna sig hur jag mådde för ett par månader sedan då jag tog beslutet.

Värre är att jag precis som Fia skrev, börjat få små förslag från (egot?) hjärnan...
Nyår? En bild dyker upp av ett glas med tulpanform som sakta snurras, näsan som sniffar lite på aromen, en sipp för att smaka på Singlemalten som finns däri. Vad gott det vore, eller hur?
Ett par stycken sådana glas bara, och kanske en öl (och en liten snaps till maten). Sedan räcker det. Det är ingen fara, det klarar du.
De här tankarna och bilderna kommer blixtsnabbt, en hel liten film spelas upp under några sekunder, det gäller för mig att vara djäkligt vaksam på dem och fundera efteråt.
Här känner jag mig hjälpt av boken jag rekommenderade i mitt inlägg 17/12. Att kunna stanna upp och bara observera tankarna hjälper.

Jag vet ju så väl var det slutar.
Jag vet ju hur bra jag mår utan.
Jag vet ju att nyår bara är en dag som alla andra, bara det att det alltid har firats in med alkohol.
Samma med påsk, midsommar, semester, grillning, fester av alla de slag, födelsedagar, sorg och glädje. Det bara SKA vara alkohol med i bilden.
Trots att det bara är helt vanliga dagar det också.

Slutar detta inlägg med en rekommendation på en bra App för er som kör med någon typ av "Smart"-phone. "Mindfulness" eller "Mindfulness II" tycker jag är bra, de guidar till hur man tar sig en lugn stund via meditation. Känns riktigt skönt efteråt!

Ha en bra nyårsafton och ett gott 2014.

//Buzzz

m-m

Känner igen dina tankar som ploppar upp oinbjudna. Är där också. När jag var ute och gick med hunden tidigare ikväll så tänkte jag att jag ger upp det här nu, jag öppnar en flaska vin och tar ett glas när jag kommer hem. Det kommer jag att klara. Och det skulle jag säkert - ikväll. Men snart skulle jag vara tillbaka i gamla spår och de här 11 veckorna skulle vara bortblåsta. Känns ändå skönt att läsa att vi är flera som kämpar och upplever samma saker.

Tack för apptipset. Ska kolla det, behöver enkla sätt att komma igång.
/m

konstnären

Jag kan få sådana tankar oxså. Ett gott rödvin det var ju mitt favoritvin.
Men nu kan jag styra om tankarna och det går inte lika trögt som i början.
Så jag hoppas dom försvinner men det går nog inte av sig självt.
Julen gick bra, ibland visade sig A-jävulen men jag puttade bort.
Jag kan inte slänga bort 3 och en halv månad. Okej det går en eller två
gånger sedan är det kört för mig. Köpt hem lite cider till nyår på ICA.
Har aldrig hänt i mitt vuxna liv. Så nu får jag pröva något nytt.
Vi var bortbjudna nyårsafton men jag har tackat nej då jag vet att dom
som är där blir mer eller mindre aspackade. Klarar inte det just nu och
dom sura minerna bjuder jag på. Nyår är en vanlig dag för mig numera,
äta lite gott visst njuta av min cider och framförallt ingen bakfylla
på nyårsdagen. Minns förra nyårsdagen, fy faan var så dålig tog en åter-
ställare och fortsatte.
Det värsta som jag kan göra just nu är att ta första glaset och jag ska
inte det.
Ha ett Gott Nytt År
Konstnären

Mammy Blue

Jag var borta ett tag från forumet och håller nu sakta men säkert på att läsa ikapp.

Någonstans i denna tråd (använder mobil så det är svårsurfat) var det någon som var deppig över att behöva tänka på alkohol hela tiden. Jag tror faktiskt att orsaken till mitt återfall var att jag slutade tänka på alkohol. Allt beror ju på hur man tänker, och så länge varje tanke på alkohol avslutas med glädje över att slippa dricka mer, så är det av godo och i mitt fall tämligen nödvändigt. Jag måste påminna mej varje dag om min historia.
Trevlig nyår!
/MB

Buzzz

En lite längre sådan också. Skönt!

Nyårsfirandet avlöpte riktigt bra.
Drack 1 st "nollöl" vilket absolut inte väckte något begär eller sug. Smakade inget vidare.
Däremot vispade jag ihop några alkoholfria drinkar åt de få av oss som inte drack alkohol och de smakade fantastiskt bra! Kalla, och god smak åt Mohito-hållet.
Dock kom jag på mig själv att dricka dom som jag gjorde med alkohol, dvs mycket snabbt. Beteendet gjorde mig lite orolig när jag väl observerade det. Kommer det alltid att ligga ett osunt beteende och lura?

En annan iakttagelse var att drickandet hos övriga gäster var betydligt lugnare än vad det varit vid liknande tillfällen.
Kan det vara att man känner ett obehag av att ett par stycken håller sig nyktra? Några som kan se på riktigt hur det blir? Eller är det jag som dragit igång alla till överkonsumtion förr?
Jag vill ju inte vara den som drar ner stämningen på en fest, men tycker samtidigt att det får vara upp till var och en hur mycket man väljer att svälja ner?
Alla får ta eget ansvar för sig själva.

För övrigt är det roligt att se några nya trådar i forumet!
Särskilt kul att så många hoppat med i 2014-tråden, funderade på att hoppa med där, men törs inte binda mig och sätta en tid för mig själv. Känns som om det skulle sätta alltför stor press på mig.
Känns som om jag har hittat något som kanske kommer att fungera för mig, detta att över huvud taget inte sätta någon tid.
Innerst inne (knappt så jag törs skriva det ens) så finns tanken att det skulle vara underbart att slippa för alltid.
Känner mig skörare än glas faktiskt, samtidigt som jag njuter och känner mig stärkt av nykterheten. Konstigt.

Ha en go´ helg alla.
//Buzz

Lexi

Buzz, när jag vid ett tidigare tillfälle höll upp med alkoholen någon månad, så köpte jag över en helg hem alkoholfritt vin. Skulle testa en av var sort tror jag, så det blev rätt många flaskor. Jag drack dom på precis samma sätt som jag druckit vanligt vin och alla flaskorna tog slut under helgen. Så jag tror inte man ska byta till alkoholfritt, i varje fall inte nu i början. Bättre att ta något helt annat, som Ramlösa eller vanligt vatten eller vad man nu tycker om.

Buzzz

Tack för kommentaren.

Det gör så gott att få svar här i forumet.
Tror inte jag kan värdera er som är här högt nog. I mitt närmsta umgänge har jag ingen som har samma problem som jag, det går helt enkelt inte att diskutera allt med någon som inte har samma beteende. De kan inte sätta sig in i sådant som de inte har upplevt.

Jag känner flera i samma sits som verkligen borde se över sin förbrukning. Eller, "se över sin förbrukning" är inte rätt ord, de är tunga alkoholister också, men har inte kommit till insikt och är absolut inte mottagliga för argument, jag har försökt att prata med en av dom för länge sedan men mötts av ilska och förnekelse.
Det känns så otroligt sorgligt att se någon gå ner sig mer och mer, för det syns verkligen och "alla vet".
Har funderat mycket, särskilt kring en av de bekanta. Men jag vet inte om jag törs ta upp ämnet igen? Vet inte riktigt hur, och jag vet ju också att det bara är när han själv vill som det händer något.
Var ju själv helt främmande för de signaler jag ändå fick från mina närmaste.
Kanske kan man bara vänta och finnas där när någon frågar efter stöd?

Vad gäller de alkoholfria alternativen så känns det som om ölen kvittar helt, det var inte gott helt enkelt. Jag tror faktiskt inte att det var gott i början av min "karriär" heller. Det var något som man fick lära sig att tycka om... Samma med vinet, det drack jag inte innan 35-års ålder. Hade provat någon sipp då och då av de som drack det men undrade alltid hur de kunde dricka den där sura skiten. Men, men, det gick också att lära sig!
När jag funderar och skriver vidare var det ju faktiskt exakt samma sak med min älskade Whisky, den var absolut INTE god första gången jag smakade.
Nä, i början när jag drack sprit var det groggar som gällde, med mycket läsk i så man slapp känna spritsmaken!
Man är tydligen väldigt anpassningsbar vad gäller att vänja sig vid olika smaker... Till sist var det ju inga problem att sitta och "njuta" av en Whisky som smakade tjära och även kunna shotta 5-6 stycken i snabb följd!!!
Kontentan av detta blir att det var nog inte smaken man var ute efter? Eller hur? Därav det kvarstående beteendet att snabbt stjälpa i sig det som påminner om alkoholhaltiga drycker.

Till tröst tänker jag att det i rimlighetens namn då borde gå att vänja sig vid att dricka och njuta av drycker som är genuint goda.

Tack Lexi! Din kommentar väckte många tankar.

//Buzzz

Mammy Blue

att man kommer längst med bekantingar som har alkoholproblem om man - som vi kan - prata om sej själv och sitt eget missbruk så öppet och naket som möjligt med dem man är orolig för. Då "pekpinnar" man inte, men sår frön som kanske gror så småningom.

God fortsättning!
/MB

Weekend

Kör med Mariestad eller Clausthaler smakar mest enligt mig trots avsaknad av alkohol.
"Rödvin" smakar svartvinbärssaft, tror fan imig det är det man betalar för.
Men som du skriver Buzz....man vänjer sig. Tur inte vi delade en flaska whisky....blivit strid om dropparna till slut!
Ha det - Kämpa på!

Buzzz

Jag har varit väldigt lite aktiv i några veckor nu, har inte riktigt hittat motivation att skriva.
Men det rullar i alla fall på ganska bra, kommer snart att ramla över tremånaders-strecket och det känns skönt.
Har snart ett nytt trigger-tillfälle (där jag ALLTID har druckit förr) att ta itu med, men ser i alla fall nu fram emot att få uppleva det nykter.

Fortsätter att läsa här varje dag och önskar att jag kunde ge mer support åt andra såsom jag själv fått stöttning, men det vill sig liksom inte ännu.

Hittade en bra krönika, många som ifrågasätter sitt drickande, även offentligt. Krönika

Ha det Gott
//Buzzz

Pellepennan

Tänkte faktiskt på dig, och att det var ett tag sedan du bidrog med dina sköna inlägg. Hade tänkt skriva och fråga hur läget är, men nu idag såg jag att du skickat ett par blänkare in i forumet. Ja, man har säkert perioder då man inte har så mycket att skriva. Kanske känner lite samma sak ibland. Gör det skillnad om jag skriver eller inte?

Du har gjort så många inlägg som hjälpt oss andra så känn ingen press. Ville bara säga att det kändes skönt att se att allt är på banan, det är ju huvudsaken. Du kommer säkert inte att "ramla över tremånaders strecket" Hoppa jämfota över det istället!

Vi hörs!

//PP

Buzzz

Ja, nu är det några veckor sedan jag skrev något här inne.
Fortsätter dock att kika in nästan varje dag och läsa.

Måendet de sista veckorna kan väl bäst liknas vid en ganska så rak linje. Inga direkta glädjeskutt, men inte heller några djupdykningar nedåt.
Innan idag vill säga... Kanske stämmer det att man genomgår någon slags tidsstyrda kriser när man lägger ned ett missbruk? 6 månaders-strecket ska tydligen vara en tröskel att ta sig över, och där är jag ju snart.

Har inte haft några tanker eller sug att tala om vad gäller sprit den här tiden sedan början av November, men idag kändes det ganska eländigt.
Frun i huset var iväg och handlade mat & dryck till påsken då det ska bli lite festligt. Har deltagit flera gånger på fester och bara känt tacksamhet över att slippa dricka.
Men idag när jag såg de lila påsarna blev jag plötsligt väldigt irriterad. Varför ska inte jag få?!?! Är fortfarande arg nu när jag skriver. Känner inte ett sug, men en stor ilska över "orättvisan".
Ja, det ska väl antagligen inte vara för lätt, då vore det ju ingen bedrift att klara av det. :-)

Nåja, antar att det känns bättre igen när det blir morgon med en sol som förhoppningsvis tittar fram och man inser att det inte är så dumt att vakna och må bra!

Glad Påsk på er alla.
//Buzzz

Jag känner mycket igen mej i din beskrivning. När man vant sej vid nykterheten så rullar det på utan större toppar och dalar. Det är inte lycka hela tiden men man kan glädja sej åt att slippa ångesten och skammen. Det gör mej alltid glad att tänka på vad jag slipper. Snart två år för mej men visst kommer fortfarande nångång känslan du beskriver. Inte sug men ilska över att inte kunna vara "som andra". Orättvisan, som du säger. Utanförskap. Men i vårt fall är det ändå ganska lindrigt, det är ju inte så att vi missar nåt viktigt, nåt livsnödvändigt. Istället har frånvaron av alkohol gett mej möjligheten att gå ner till normalvikt och stanna där. En fördel värd att kämpa för bara den.
Glad påsk, vi hittar mycket annat att glädjas åt istället för alkoholen.

konstnären

Kan känna precis som du, en ilska och surhet, varför får inte jag vara med. Utanförskap.
Har man varit med det s.k. glada gänget i över 30 år är det inte konstigt att man känner sig
lite udda. Men det är ju egentigen en skitsak för jag vill inte vara en av dom. Jag hade velat
vara en måttlighetsdrickare, men det går inte med mig. Känner ingen sorg efter drygt 7 månader utan.
Men ibland blir jag på ett jävla humör, arg, förbannad men jag gör ju bara mig själv illa.
För det mesta trivs jag med mitt nyktra liv, och ibland är det långtråkigt.
Men bara att slippa ångesten är värd all uppoffring man haft. Jag tror och hoppas jag kommit över
på andra sidan och där finns jag utan skyddskläder. Håller fortfarande på att lära känna den nya
konstnären, rätt så spännande.
Glad Påsk till dig
Konstnären

Pellepennan

och ni andra naturligtvis!
Fint att läsa ett livstecken från dig. Har ju själv ett par tre veckor fram till 6 månaders gränsen. Om den nu finns vill säga :-)
Kanske följer vi alla samma linje med vissa individuella variationer?
Från att vara den supersociale i det glada gänget, så var det nog så att jag mot slutet ju drack mer och mer i ensamhet. Idag när jag inte dricker så är det som behovet av sociala sammanhang liksom tappat sin betydelse. Ja kanske ni förstå? Vad ska jag göra där? Mingla och svara på frågan varför jag inte dricker när det bara egentligen handlar om någon timme innan de allra flesta blir allt lulligare. Kände man sig inte konstig den första timmen, så känner man sig ju i alla fall konstig när de flesta uppnått berusning!

I familjen känns det bättre. Men även där upplever jag att jag är en lite intolerant och smågrinig ibland, när andra dricker.
Jag avviker gärna istället för att sitta kvar efter exempelvis middagen. Allt för att undvika att lyssna på gaggande.
Ungefär som jag utvecklat min egen allergi mot alkoholen, och samtidigt är lite allergisk mot när andra dricker den ;-)

Vi får se om det blir bättre med tiden. Har ingen lust att i framtiden bli en surgubbe, om ni förstår vad jag menar?

Glad Påsk alla!

//PP