Jaha ja, jag har varit medlem på detta forum i flera år men har inte lyckats repa mod att starta en egen tråd.
Men nu känns det som om jag borde göra just det, vet inte riktigt varför men de inlägg jag gjort i Berras tråd har hjälpt en hel del känns det som.
Kanske är det av ren egoism jag skriver, men hoppas på att något kanske hjälper någon annan?
Jag har inga ambitioner om att skriva massor och ofta, utan det får bli som det blir.
Jag är över den ålder då man får ledigt från jobbet på sin födelsedag, men jag har läst någonstans att den psykiska mognaden och utvecklingen stannar av då man börjar dricka alltför mycket, så jag får väl betrakta mig runt 30-35 gissar jag. För det var där någonstans som det började eskalera ordentligt.
Min första träff med alkoholen var i 15-års åldern och det var nog kärlek vid första buzzzet i huvudet.
Tänk att man kunde bli så framåt, modig, världbäst och pratglad!
Därifrån till att börja utveckla ett risk/miss-bruk skulle alltså ta ca 20år.
Vet inte riktigt varför det började gå åt pipan, men det fanns många saker som "rättfärdigade" mig att behöva lugna ner mig.
Allt från att något barn hade trubbel i skolan, det var stressigt på jobbet, oförstående chef, bilen krånglade till att jag bara helt enkelt på något sätt (kunde vara precis vad som helst) hade gjort mig förtjänt av att slappna av.
Från att ha varit drickande när det var fest började det dock bli var och varannan helg till att de sista åren bli i värsta fall 5-6 dagar i veckan.
Ville så småningom inte dricka med andra utan gjorde det helst själv.
Favoriten för mig var starksprit av något slag (gick ju mycket snabbare så), men om det knep dög precis vad som helst, bara det innehöll alkohol.
Har dock alltid klarat av att jobba utan att någon märkt något (tror jag), men de som själva håller på med samma hobby ser naturligtvis tecknen.
Min fru och barn började den senare tiden att uttrycka alltmer oro för mig, men det tog jag inte så hårt. Tyckte väl att de överdrev och att de egentligen inte var så bekymrade.
Först nu har jag förstått att jag åsamkat dem massor av oro och smärta.
Det plågar mig mycket, tillsammans med insikten om hur mycket tid och välmående jag druckit bort för mig själv.
I dag upplever jag i alla fall min tredje fredag utan vare sig destillerade, jästa eller bryggda drycker i kroppen, det känns dj_kligt bra!
Trött som satan är jag, men på ett bra sätt. Jag känner mig redan nu mera "med" och närvarande. Stör mig inte på att jag får besök (som hindrar mig att dricka). Fått massor med tid över på något konstigt sätt... Har tagit upp en älskad hobby. Det bästa för ett par dagar sedan, frun sa spontant hur glad hon är att ha någon att prata med på riktigt igen.
Jag har också förr lyckats med att "hålla mig" i längre perioder, så känslan av att det är skönt att vara nykter är inte ny och jag vet att det kommer sug & bakslag med blixtens hastighet.
Det gäller att hindra benen när de får en order av hjärnan att styra mot barskåpet utan att jag själv är med och bestämmer!?!?
Hur jag ska lyckas klura ut VAD det egentligen var som triggade mig är dock en gåta, jag antar att det kommer att krävas mycket tankemöda, kanske detta skrivande kan hjälpa till med det? Hoppas det.
Mina första riktiga utmaningar kommer nu i December med julbord som ska ätas. jag har inga problem med att behöva ursäkta mig med något svepskäl för att jag väljer alkoholfritt, jag har ju kört nykterhetsperioder förr så folk vet. Mitt problem blir att behöva stå ut med att vara ute till efter midnatt på den efterföljande festen som jag inte kan krångla mig ur. Jaja, det kommer att komma fler och värre utmaningar som min hjärna antagligen antagligen alldeles själv kommer att skapa åt mig. Den har ju som sagt lyckats med fjärrkontroll förr...
Problemet (tror jag) har varit att jag alltid satt en gräns i dagar eller månader och sedan räknat ner och längtat. Efter att gränsen nåtts har jag tänkt att nu ska jag kunna dricka som vanligt folk. Stort feltänk, som de flesta av er redan vet.
Jag har läst mycket i det här forumet under åren men först nu börjat ta åt mig av tankesättet och resonemanget som en del av er har. Tänker särskilt på Berras tråd här som många kloka människor skriver i och jag läser från början. Har kommit 2/3 in i den nu och den hjälper mig mycket i mitt tänk.
Jag har inte satt någon gräns denna gång, inte heller tänker jag "idag ska jag inte dricka", jag är bara så in i själen trött på eländet med att alltid må dåligt både fysiskt och psykiskt.
Sen får vi se hur långt det tar mig.
Oj, det blev mer text än jag trodde, men skönt var det att plita ner lite av det som snurrar i min skalle just nu.
Buzzz