Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?

Ebba

Det var otroligt det jag såg. Jag fick lov att skriva ner det i en anteckningsbok.
Jag skrev så att jag var svettig när jag var färdig, folk sa saker till mig men jag hörde inte ens. Då kan ni tro att det var något jag såg. Det jag såg fick mig att vilja gråta.

Ebba

"Är jag förföljd för att jag är jag eller jag för att jag är förföljd?"

Hon var i sin egen värld, men just när hon ställde frågan var det som att hon vaknade till liv. Hon tittade på mig, såg in i mina ögon och behövde ett svar.
Jag kunde inte svara, jag förstod inte frågan.
Det händer att jag än idag försöker hitta ett bra svar på hennes fråga.

(inte jag som ställt mig den frågan, bara en jag mötte en gång)

Fy fan för att vara schizofren. När min vän blev det började jag läsa böcker i ämnet i jakt på en lösning för att befria henne. En sak jag kom på var "säg aldrig till en människa att den är schizofren, då kommer den aldrig mer våga lita och tro på sig själv och inte heller bli frisk och fri"

Ebba

Vad gör jag? Skriver om schizofreni här hos SL. Alltså jag borde skriva i min anteckningsbok men där blir texten så krusidullig och jobbig att läsa och min tråd har jag satt punkt för. Ni skulle se min handstil när jag skriver lika fort som jag tänker. Jag har inte en DATOR har absolut inte råd och här blir texten så lättläst svart på vitt och ren. Därför skrev jag här. Ska verkligen försöka sluta att skriva här, för mig finns inte längre ett verkligt behov av att skriva just här.
Men fan jag hade ett behov av att skriva just här. Har så här i efterhand bara två tankar
1. För mig är det viktigt att folk vet att jag aldrig-aldrig-aldrig någonsin skulle se ner på en kvinna/tjej med fixade pattar, näsa, fitta, kindben. ALDRIG. Tror två grejer jag skrev kanske skulle kunna tolkas som så om poängen inte framgick utan endast var självklar i mitt huvud.

2. Internet - jag är en idiot som alltid på de platser jag har skrivit på på nätet har känt att de platserna har varit hemliga små skyddsrum som ingen kan hitta mina ord i. Ett sådant otroligt feltänk som är lika ofattbart som att Berlin är huvudstad i Tyskland när jag inser det.
Jag vet ju verkligen inte vem som kan ha läst det jag har skrivit, hade jag tänkt på det innan hade jag inte skrivit allt. Det hade inte gått. Förlåt om någon har blivit ledsen över något jag har skrivit. Jag kan förklara allt och när jag har gjort det vet jag att det kommer kännas bättre för er.

Tack SL för att jag fick (?) skriva det här hos dig. Hoppas du mår bra. Steglitsan - ska jag läsa den och isof varför?

<3

Ebba

På något sätt har jag ändå inte kunnat skriva som jag egentligen hade velat när jag skrev här. Allt är ännu värre, finare, hårdare, sorgligare, äckligare,starkare om jag hade skrivit helt utan tanke på allt jag har skrivit om. Det luktar asfalt, läppstift, bensin, mascara och liljekonvaljer. Skulle jag vilja beskriva det som.

Ebba

Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte är en fälla...
Jag såg nåt program en gång om kvinnor som är otrohetsdetektiver och de verkade kunna hitta på vad son helst. Inte för att min vänskap med SL har något med otrohet att göra, varför skulle den? Jag är starkt emot otrohet och om jag någon gång skulle råka hitta någon som jag aldrig hade kunnat ana fanns för att den är så fin att jag knäcks av finhet, ja då måste jag hitta en lösning så att ingen blir skadad brutalt. INGEN får någonsin bli skadad av mig jag vill inte skada någon :( Ibland vill jag skada något jag vill ändra eller tycker är fel, men då gör jag det för att en frisk förändring är nödvändig och det brukar jag känna i min kropp.

steglitsan

Du får alltid hoppa in i tråden när andan faller på. Den har ju för sjutton aldrig varit så välbesökt som nu när du hängt här :) Jag vet att flera skulle bli överlyckliga om du dök in här någon gång i framtiden och lämnade ett litet litet livstecken.

Såg en dokumentär på Svtplay om Knausgård som skrivit väldigt självbiografiskt under ett par år och nu måste leva med konsekvenserna av att vara så fullständigt utlämnande. Har du möjlighet så kan jag rekommendera den. http://www.svtplay.se/video/1014211/karl-ove-knausgard-aret-efter-min-k…

steglitsan

läst ännu, det skulle bli mitt höstprojekt men jag har inte tagit mig för det ännu. Ska tydligen vara fantastisk. Det är väl fortfarande höst!?

steglitsan

Har kommit hem efter en helg med mam & pap. Alltid skönt att komma hem igen, att andas ordentligt. Men det var inte så farligt, visste när jag åkte i fredags inte riktigt vad det var jag skulle komma hem till. Men vi fick en bra helg tillsammans. Tänker att jag ändå kanske ska försöka åka dit något mer oftare än nu.

Har virkat klart två halsdukar, en ska jag ge till min kollega imorgon. Senapsgul. Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet. Extra tidigt måste jag vara där dessutom. Inser att jag absolut inte har något att skriva om just nu. Känner mig orolig efter att ha läst Ebbas senaste inlägg.

LenaNyman

... jag känner mig lite lugnare nu när hon, vad jag förstår det som, får hjälp.

LenaNyman

Förefaller det rätt eller fel? Skit också, nu önskar jag att det här forumet inte var offentligt...

steglitsan

Det jag menade med "Men jag vet ..." var helt enkelt ett instämmande i ditt konstaterande. Jag vet inte mer än någon annan här. Bara att jag hoppas lika mycket som alla andra.