Hej allihopa! Ny här, så får väl börja med att skrapa fram en liten introduktion.

Min alkoholfria resa började för snart 4 veckor sedan. Före det var det säkert över 25 år sen jag haft en så lång torr period. Inte så att jag "druckit" i 25 år, men alltid har det funnits åtminstone en bastuöl, eller ett par avslappnande på fredagskvällen med i bilden. Ofta betydligt mera, bl.a. studenttidens fester kunde bli nog så våta. De senaste åren har det däremot blivit allt klarare att supen fått ett allt starkare grepp om mej och jag allt mindre kontroll över den. Sällan har jag druckit mej packad, men helnyktra kvällar har det varit väldigt tunnsått med under de senaste åren - spriten har mao blivit till något av en jämn plåga.

Jag är inte särskilt mycket för "en dag i sänder", så jag har bestämt att hålla mig torr året ut. Sedan borde jag ha möjlighet att göra ett nyktrare beslut om hur jag vill gå vidare. Inser nog att jag har stor risk att hamna i gruppen "bäst att avstå helt", men vet att det också finns mänskor som klarat av att tygla ett problemdrickande. Kännande mig själv, så tror jag att jag någon dag måste ta reda på vilken grupp jag tillhör. Jepp, jag är en katt (curiosity killed the cat).

Över huvud har det känts lättare att släppa än jag vågade hoppas på. Fysisk abstinens hade jag inte alls, om man inte räknar med några dåligt sovna nätter, men de kan lika bra skyllas på sommarhettan och strul med frun. På plussidan kan räknas att också vakentimmarna om nätterna nu är ångestfria. På det psykiska planet tar spriten (elller nu snarare icke-spriten) upp en hel del av mina tankar. Suget finns också kvar. Det försöker jag lätta bl.a. med att kvällsknapra på färsk chili (som jag odlar själv). Det begränsar godisintaget en del och vikten rasar, vilket definitivt är ett plus.

Nu är jag på min första arbetsresa som torr. Väldigt mycket alkotriggers där... Väntan på fältet, serveringen på planet, den ensamma kvällen på rummet... Jag gjorde min vanliga sväng och inhandlade kvällstugg att ha på rummet, före jag checkade in. Men i stället för hotellrumssats på några öl och, om jag stannar flera nätter, kanske vin och/elller en liten flaska rom eller whisky blev det att köpa två nollöl till mackan och nötterna. Så det här med att resa verkar tillsvidare gå bra. Utbudet i minibarerna har till all lycka aldrig lockat mig särskilt starkt, hoppas det fortsätter så. I morgon ordnas det antagligen helkväll på nån vingård, men det får jag nog avstå från den här gången. Jag är definitivt inte klar att sitta igenom en sådan med vatten i glaset.

Det känns alltid litet melankoliskt att resa från hem och familj, men den här gången föll jag in i en ovanligt djup melankoli på flyget. Vet inte hur mycket det beror på torkan och hur mycket på att jag köpte "Den osynlige mannen från Salem" som reselektyr. Den boken har en hel del melankoliskt mörker i bakgrunden och i sin huvudperson (åtminstone i början, inga spoilers please).

Stingo

.. mig för att de där alkoholfria bittrarna nog inte så farliga i alla fall och beställde hem några lådor. Sophie gillade dem också, så alla är inte till mig :-)

Stingo

Körde hem 300 km från en arbetsresa idag, kom iväg i god tid och vädret var, nja inte direkt soligt, men i alla fall ljust och klart. Motorvägen var tom och bra musik på radion. Plötsligt genomsköjdes jag av ett häftigt lyckorus, ren och äkta glädje. Jag hade just klarat av två krävande projekt på en gång, gjort långa dagar, men också fått göra fältarbete och mera praktiska grejer, efter alltför mycket papperspushande på kontoret. Hemmavid har stämningarna lättat flera grader... Mitt i det där slog det mig, att jag inte kan minnas när jag känt sådan spontan glädje senast. Vid närmare eftertanke, så är det något jag till och med medvetet reflekterade över, medan jag ännu drack. Att jag en längre tid haft svårt att känna glädje i situationer där jag tidigare kunnat vara riktigt lycklig, i naturen, på havet, på stugan... Då förstod jag bara inte vad den verkliga orsaken var.

Lena skrev nyss att alkoholhjalpen.se rekommenderar minst 90 dagars nykterhet. Jag har nu drygt 100 bakom mig och först nu fick jag ett kort ögonblick återuppleva en känsla, som för länge sen kom helt naturligt för mig. Det är nog som de säger: "ett misbrukarliv är ett glädjelöst liv" och vägen tillbaka är betydligt längre än 3 månader.

LenaNyman

Ja, du fattar vad jag menar. Att känslan kommer spontant, av sig själv, utan hjälp på traven. Gött! Och rätt åt dig! :)

Kan meddela att NA-öl funkar utmärkt i vårt hushåll, hade ju lite funderingar kring dom tidigare. Men det är ett skönt sätt att förgylla en vardagsmåltid tycker jag och så innehåller inte NA-öl så djävulskt med kalorier heller och hur som helst inte i jämförelse med starköl. Gillar kolsyran och "tyngden". Så det var en trevlig upptäckt.

Drygt 100 dagar... Ja du, kära Stingo. Jag plaskar ju på i min 47:e men håller mig flytande utan större åthävor. (Varför kommer jag att tänka på ölmage helt plötsligt?)

Fortsätt må.

/L

Härligt Stingo!

De där stråken av lycka... De flimrar förbi - som eldflugor om natten.
I början fattar man inte riktigt vad det är.

Men med tiden blir stunderna allt fler och fler.

Tack för uppmuntran i min tråd igår. <3

Lyssnade på Lenas avslappningstips och började fnissa när jag hörde den klara finlandssvenskan klinga i lurarna. Tänkte genast på dig.

Stingo

På resa igen, fick ge mig av mitt under farsdagen. Före det hade vi en del jobbiga diskussioner med Sophie, riktigt gamla mönster, som bara upprepar sig gång på gång. Hoppas vår terapeut kan hjälpa oss att reda ut dem, bara vi nu lyckas komma dit nån gång. Det hela hann tyvärr inte bli uppklarat, i alla fall för min del, före jag for, så på flyget blev jag riktigt deppig. Jag skrev tidigare om att det ofta käns svårt för mig att resa bort. Till det kommer en del riktigt jobbigt bagage mellan mej och Sophie, som är relaterat till mina resor, så kanske inte så underligt om det kändes extra svårt att åka så här. När jag kom till hotellet funderade jag på allvar (och inte helt omotiverat, är jag rädd) om Sophie skulle bli irriterad om jag ringde och berättade att jag kommit tryggt fram (i stället för att texta). Till all lycka ringde jag i alla fall och hon blev inte alls irriterad, tvärtom lät hon riktigt positiv i telefon, det var i alla fall en verklig lättnad för mig.

Till det här kommer naturligtvis att jag hade behövt en hel del tid under veckoslutet att förbereda veckan som kommer. Lördagen förlorade jag till en dörr som gick sönder och behövde repareras och nu sedan en sån här dag, phuuuii... Nå, nu har jag i alla fall klart för mig hur morgondagen skall se ut, får väl göra långa kvällar resten av veckan och köra dag för dag.

Tack för att jag fick använda er som klagomur.

Stingo

Morgon och vid kaffet har gårdagen sjunkit i bakgrunden och tankarna kretsar kring den kommande dagen, små tankesnuttar här och där, som nöter in och förbereder på det jag skall göra. Allt helt som det skall vara, mao. Det intressanta är att jag inte gjort något beslut om att börja tänka så, knappast ens kunde ha gjort ett, hjärnan började med det helt av sig själv.

Visste ni att allt flera forskare ifrågasätter om vi egentligen har någon fri vilja alls, att det verkligen finns något där inne i huvudknoppen, som kan fatta och genomdriva helt egna beslut är långt ifrån självklart. Bl.a. har man med moderna metoder att avbilda processerna i hjärnan i kunnat göra experiment där handen rör sig före hjärnan har fattat ett medvetet beslut om att gripa tag i ett föremål. Kusligt, inte sant. Känns säkert bekant för en och annan alkis? ;)

Hur som helst, tror jag det är absolut nödvändigt för oss att tro på den fria viljan, för att inte helt tappa kontrollen över våra liv. Kanske den fria viljan är för långsam, för att styra de omedelbara funktionerna, men ligger där bakom och styr de stora linjerna. Det kan vara ett svårare problem för för forskarna att bita i.

Den här morgonen fungerar min hjärna som den skall. Hoppas era gör det med, ha en bra dag allesamman.

Skönt att du i alla fall fick avrunda med ett icke-argt samtal med frun. Ibland är det svårt att komma ur gamla urtjatade mönster.

Lycka till med allt jobb idag.

Kram till dig Stingo

Stingo

... gick det inte lika bra i dag. Dvs arbetet fixade väl sig sådär och jag har en hygglig plan för morgondagen, men kommunikationen hemåt sket sig rätt så totalt.

Nåja, inget jag kan göra mera åt det i kväll, får väl försöka sova på saken och så är det en ny dag i morgon.

Det är förresten i sådana här situationer det blir så himla viktigt att man gjort beslutet att inte dricka främst för sin egen skull och inte för fru eller familj. Annars skulle det vara så himla enkelt att bara skita i allt och sticka till baren. Men det är ju bara sig själv man skulle skada med det.

LenaNyman

Så här liksom: Det är lättast när det är överensstämmelse mellan sug och avsikt. Jag ÄR inte sugen och SKA inte dricka. Men fan vad drygt det är när jag ÄR sugen och SKA jag verkligen inte dricka lite ändå, i alla fall, trots allt..? Då gäller det verkligen att ha tänt stubintråden i underkläderna så medvetandebomben smäller av innan man själv sätter sig på pottan och låter drickat göra det jobbet åt en.

Du är bra. Du är Stingo. Det här fixar du. Det vet du. Och jag. Kvällskram till vårt sköna Forum-Mumin!
:)

/L

Stingo

Liksom (nu senast) Steglitsan funderar jg ibland på vad jag skall göra vid årsskiftet, då mitt löfte till mig själv om en nykter höst tar slut. Just nu känns det som om jag kommer att förlänga min nykterhet. Själv börjar jag känna mig redo att pröva på måttlighet, men jag tror inte att mina relationer ännu då kommer att vara i sådant skick att de skulle klara ett experimenterande, utan risk för skada. Och det blir i sig själv ett test. Om drickandet är så viktigt att jag vill prova, fast det kan skada mina nära relationer, så är det i sig ett tecken på att jag inte är klar att pröva på att dricka.

Enligt den tanken blir det bara möjligt att pröva måttlighetsdrickande om jag och min nära omgivning känns verkligt stabila. Låter som ett bra krav.

Är fortfarande på resa, men har haft ett parkorta, men helt positiva samtal hemåt, sedan senast. I fall någon undrar.

Grattis till att du snart klarat av ditt första mål, årsskiftet. Jag själv hade klarat drygt ett år en gång, ett och ett halvt år en annan gång och sen tyckte jag att jag nog var botad. Varje försök att klara måttlighet övergick snabbt i ännu svårare beroende. Så min och många andras samlade erfarenhet säger att har man ett missbruksdrickande går det inte att bli frisk. Tänk dej noga för, tänk på allt du byggt upp och som kan raseras oerhört snabbt. Ju längre nykterheten pågår desto mer inser man att man inte alls behöver alkoholen. Att det är en illusion man fantiserar om. Att det är själva nykterheten som ger frihet.

Stingo

... Många gånger här i min tråd och annanstans på forumet. Helt klart att det finns massor med mänskor, som inte klarar av att dricka, det förnekar ingen. Men om det gäller alla, eller ens de flesta, som nån gång druckit på ett beroendevis, är en annan fråga. Både forskningen och sunda förnuftet säger här annat. Det är faktiskt många, som övergår till normaldrickande. De personerna ser man knappast här, på AA, eller hos alkoholvården.

Flera av er, som varit nyktra länge, har skrivit om hur avgörande det är att komma till ett lugn med sitt beslut. Det är där jag inte är och jag skriver om det redan i mitt första inlägg här. Jag vet inte var jag själv befinner mig, eftersom jag aldrig tidigare gjort ett helhjärtat beslut om att förändra mitt drickande. Eftersom jag är den nyfikna katt jag är, upplever jag det som helt klart att jag kommer att ha en oro i mig, tills jag lärt mig mera om mig själv. Den lärdomen kommer jag en dag att måsta skaffa mig, väl medveten om att den i värsta fall kan bli dyrköpt, men också optimistisk i att om jag gör ett experiment med mycket självmedvetenhet, behöver jag kanske aldrig falla djupt och kanske i bästa fall inte falla alls.

Curiosity killed the cat.

steglitsan

Det är nog därför Riddargatan 1 har blivit en sån framgång i Stockholm. Det är en mottagning som tror att det finns en del som dricker på beroende som faktiskt kan återgå till ett kontrollerat drickande. Jag tror också att det går. Jag tror inte att det är svart eller vitt för alla. Jag tror också att om den allmänna inställningen vore att det faktiskt fanns en möjlighet att gå tillbaka till ett normaldrickande så hade inte heller alkoholism och alkoholberoende varit så oerhört tabubelagt som det är idag. För just det faktum att totalt avhållsamhet för all framtid är skulle vara det enda botemedlet mot alkoholproblem skrämmer nog vettet ur människor och då stoppar de heller huvudet i sanden.

Sen kanske det blir så att en väljer att aldrig dricka mer, tja why not. Men jag kommer nog aldrig tvinga mig själv till ett löfte att aldrig dricka igen. Jag vill däremot lova mig själv att välja det som jag tror är bäst för mig, min hälsa, familj etc.

Ebba

Jag har en konstig kväll.
Hoppas du har det bra?
Tack för det fina du skrev hos mig,
hoppas du förstod hur jag menade med mitt svar som inte riktigt var "tack Stingo vad glad jag blir"

Kram Ebba