av Adde

..

Mie
tis, 2010-01-12 - 23:04

Konstigt det där...men färg tänker jag, jag älskar gult.
Borde inte nystanet vara gult då?

Det är rött, intensivt rött... inte lysande utan mer som blod i olika snarlika nyanser.
Precis som du Fenix kan jag inte förklara varför.

Idag är inte trådarna lika trassliga.
Hur ser ditt nystan ut...?

Kramiz från Mie...

Adde
lör, 2010-02-13 - 14:48

När jag tog beslut om min behandling så visste jag helt och fullt att mitt gamla liv måste upphöra. Om jag skulle överleva måste jag göra en verklig förändring av mitt liv innebärande en total omsvängning av mitt synsätt och min påverkan på mig själv och på andra. Jag måste rikta blicken inåt istället för att fokusera på andras fel och brister. Jag måste bli en rejäl egoist som värnade om mitt eget liv och inte försöka styra och kontrollera andra vilket jag gjort under en stor del av mitt liv.

Jag behövde lära mig vad ödmjukhet är och vad det innebär.

Jag behövde lära mig att sätta gränser.

När jag kom ut i "verkliga" livet efter mina dagar på Nämndemansgården var jag en mycket rädd och mycket liten pojke som behövde all hjälp jag kunde få för att kunna återfå ett bra liv.
Jag gjorde som de rekommenderade : Jag gick på AA.

Det nya, nyktra, livet var skrämmande och farligt och jag tog direkt rygg på dem som gått före mig. Hade de lyckats få detta lugn och dessa lysande, leeende, ögon genom att följa vissa mycket enkla levnadsregler så vore det väl f-n om inte jag också skulle fixa detta !! Jag gick 3-4 gånger i veckan det första året och lyssnade och lärde, jag var sannerligen en lärjunge med stora förhoppningsfulla ögon. Jag tog fasta på det som sammanförde oss och bortsåg från det som ev skilde oss åt och fick tidigt rådet att lyssna och lära av dem som hade ett positivt anslag i sina berättelser. Av en gammal man fick jag den, för mig,mycket viktiga förståelsen att identifikationen med andra alkoholister är det som hjälper oss framåt.

Genomgående i min "grundutbildning" var att ingen, INGEN, sade åt mig hur jag skulle agera eller utföra mina nyvunna kunskaper. Om jag behövde hjälp bad jag om det och fick det av folk som visste vad det handlade om. Jag var omgiven av ödmjuka människor som visste att den bästa skolan är att göra egna upptäckter och att kunskapen kommer till mig när jag är mogen för det.

För det är jag oändligt tacksam.

Jag har också klart och tydligt lärt mig att jag inte på något sätt är en legitimerad "nykterhetsgörare" bara för att jag går på AA. Jag är INTE en riddare i skinande utrustning som räddar barnfamiljer upp på min vita häst undan den drickande maken.

Att överhuvudtaget antyda att jag är en dålig aktör för att jag inte agerar när en full make inte sköter sig på semestern trots att jag går på AA är en väldigt udda beskyllning. Med vilken rätt har jag att klampa in i en familjs liv och säga att de gör fel ? Hur bra skulle det bli att kliva fram till en full far och säga att han gör fel ? Till mamman att hon gör fel som medberoende ?

Inom AA liksom andra organisationer finns det folk som anser att de kan tala om för andra hur de ska agera och som försöker med div bestämmelser om att gör si eller gör så enligt MITT sätt att se så går det bra annars går det åt helvete. Därför försöker jag att undvika allt vad råd gäller och berättar istället hur det har fungerat för mig så får andra fritt välja om det är något att ha.

Fanatism fungerar i regel väldigt dåligt.

Jag är väldigt glad och tacksam att ingen hoppade på mig på mitt första möte och talade om för mig vad jag skulle göra. Det hade folk gjort i 20 år före och det gjorde ingen nytta. Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om jag fått ett sådant fanatiskt bemötande. Det skrämmer.

Slutligen vill jag bara påstå att majoriteten som går på AA är oerhört ödmjuka människor som har det gemensamt att de vill sluta dricka alt inte börja igen och som det är en stor ära att få umgås med och få ta del av deras enorma samlade erfarenheter.

Jag känner mig väldigt stolt och tacksam att dessa människor vill umgås med mig.

FREEDOM
lör, 2010-02-13 - 22:43

Att överhuvudtaget antyda att jag är en dålig aktör för att jag inte agerar när en full make inte sköter sig på semestern trots att jag går på AA är en väldigt udda beskyllning. Med vilken rätt har jag att klampa in i en familjs liv och säga att de gör fel ? Hur bra skulle det bli att kliva fram till en full far och säga att han gör fel ? Till mamman att hon gör fel som medberoende ?

Klart du inte ska stampa in någons liv och säga att dem gör fel,, vem har sagt att du ska göra så? Det låter ju inte friskt! Jag menar att vi inom AA har en gemensam lösning som vi kan samverka harmoniskt och broderligt med. Vi har en lösning att erbjuda dem som lider av alkoholism,, AA:s lösning. För har vi tillfrisknat genom AA:s program, så har vi ju något att erbjuda. Det är ju det som är meningen med hela grejen. När vi som ett resultat av dessa steg själva haft ett andligt uppvaknade så försökte vi föra vidare detta budskapet vidare till dem alkoholister som fortfarande lider. Men samtidigt sa grundarna att naturligtvis kan du inte föra vidare något som du inte har. Väldigt enkelt.

M.V.H

sylvia
sön, 2010-02-14 - 00:09

Halleluja?

FREEDOM, den som är utan synd kastar första stenen!

Det du skrev lät verkligen som en anklagelse mot Adde. Lite större ödmjukhet skulle inte skada. Fö så skriver man inte "...vidare till dem alkoholister..."
Det heter DE alkoholister, man skiljer på DE och DEM. Kan man inte skilja på de och dem så stavar man det som DOM!
Med vänlig hälsning!