Div åsikter eller...?

..

Profile picture for user Adde

forum på fb jag är med i så har det i dagarna hyllats folk som har nyktra och drogfria dagar av varierande längd och det är underbart att se glädjen på forumet då. Det är stort att få dela glädjen.

Samtidigt så är det några som tagit återfall och som nu är på väg tillbaka på skakiga ben och med huvudena fyllda av ångest.

Glädje och sorg på samma sida. Precis som livet för "vanliga" människor.

Det gemensamma temat för de som tagit återfall är att de glömt bort sin historia och trott sig vara friska. Jag är rädd för att glömma så jag jobbar med mig själv och jag påminner mig om vem jag är. Det är inte så komplicerat som det kan låta, det blir ett sätt att leva och det på ett sätt som många gånger är betydligt lättare att leva på än det gamla. Jag är inte bedövad av kemiska preparat och har full åtkomst till mitt känsloliv med alla dess toppar och dalar och det känns så fantastiskt befriande. Så var inte mitt liv tidigare.

Vi hade ett litet möte några stycken på ett torg för ett tag sedan och naturligtvis sitter vi alkisar på parkbänkarna och flamsar så folk kikar lite på oss :-) Det känns så kul att kunna utmärka sig lite så att folk tittar och vara helt nyktra och kan kika tillbaka på de "normala" som går där!

Det går alldeles utmärkt att vara lite busig och tokig i nykterheten, tom så knasiga att folk tittar lite skrämt på oss och då fnissar vi ändå mer :-)) Ni skulle bara veta vår historia ni Svenssons som går där !!

Jag skulle gärna vara med på YPAA i Köpenhamn 27-29 juni men tyvärr har jag inte en obegränsad kassa så jag får avstå det konventet. Jag har vänner som åker dit och jag känner sån längtan att få följa med men jag spar min pengar till Gullbranna och vårt föreningsmöte i oktober. Inte alls så tokigt det heller :-)) Gullbranna är mitt riktiga vattenhål på hösten och det är ett måste för mig att åka dit och kramas lite !! Det är under det konventet som jag har fått mina riktiga aha-upplevelser och där min nykterhet har tagit rejäla kliv in i tillfrisknandet. Det var där jag hittade mig själv 1,5 år in i nykterheten när en anhörig/medberoende klev upp på scenen och sade just det som jag hade letat så förtvivlat efter. Från den dagen var jag en egen person med egen identitet och inte bara en alkis som det var ok att sparka på. Då började mitt nya liv.

Sköt om er och glöm inte eran historia, den är ju eran framtid !

Profile picture for user kalla

Dina ord får mig oftast på banan igen, så ikväll skulle vi på fest men avbokade då jag känner mig lite svajig i kriget med draken. Så imorgon planerar vi fotosafari med tidig start, tur att mannen är flexibel :-)//Kram Kalla

Profile picture for user Lelas

Hej Adde!
Tänkte bara titta in här hos dig och säga hej.

Kram kram!
/H.

Profile picture for user Adde

skrivit det förr men..........att se vänner och bekanta dras ner i missbruket eller nyktra alkoholister som är på väg mot ett återfall är djävligt jobbigt !!

Hela känslan av maktlöshet är så fasansfullt kompakt att den blockerar mycket av det fina som trots allt finns runt om mig själv. Att inte kunna nå fram eller se att de inte söker hjälp själva kastar mig tillbaka i minnet till den tiden då jag också kunde allt själv, utan hjälp. Trodde jag.

Alla mina undanflykter och bortförklaringar kommer tillbaka och jag kan se så sjuk jag var innan jag valde nykterheten. Att medvetet hälla i mig ett av de lagligaste farligaste gift som finns är en sjukdom och jag är glad att jag blivit varse att det finns ett bot mot den.

Med den takten jag hade i mitt drickande på slutet hade utan tvekan slutat i en för tidig död för mig. Med den medvetenheten så är mitt nuvarande liv både i uppförslut och i "räkmackeåkning" en riktig glädjetid för mig, jag har ju liksom fått ett förlängt liv, en bonustid ! Visst är mitt liv dystert som fan ibland men jag har ju fått gåvan att försöka göra det jag kan för att gå vidare.

Jag har lärt mig att ropa högt och ljudligt på hjälp om livet blir för tufft.

Jag har också märkt att jag har slarvat att gå på mina möten det sista året och det är en farlig väg att vandra för då går jag helt plötsligt ensam och en alkoholist som drar sig undan och går sin egen väg är ute på helt fel väg och går helt plötsligt vilse. Jag har varit så totalt vilse i mitt tidigare liv så dit vill jag inte nu. Jag vill inte glömma, jag vill leva i nuet, men komma ihåg vem jag är och det bästa sättet för mig är att göra som jag blivit upplärd : Gå på mina möten och lasta av mig mina spöken.

Nu är det semestertid och förhoppningsvis kommer det goa AA-vänner på besök och stannar några dagar. Killen är jag bekant med sen några år och han är en sån sanslöst trevlig människa så jag vetefan om jag träffat nån så fin karl tidigare :-)) Hans sambo har jag inte träffat än men ser självfallet fram emot det med. Blir det inget nu så ser vi fram mot Gullbranna då vi möts igen !

Så det kan bli i ett nyktert liv om jag bara inte tar det första glaset !!

Profile picture for user surran

Tack för att du delar med dig, det hjälper mig att se ljust på framtiden. Även om det är motigt måste jag ju tro på att det går att leva helt vit, annars funkar det inte! Så fortsätt skriva, du är en inspiration för mig. Tack för det!

Profile picture for user Adde

från nyhetsreportaget om pillret mot drickande sitter kvar i skallen på mig. Det är den bildsekvensen när en man lyfter en Absolut till munnen och klunkar i sig.

Hela min kropp påmindes om hur underbar den första (FÖRSTA !!) klunken var, hur den spred värme och frid inombords. Det var en underbar igenkännande känsla. Kroppsminne kallas visst det där :-(

Men jag kom också ihåg hur den första klunken på morgonen envist vägrade att stanna kvar innan jag lärde mig att bottna med öl.

Jag har en vän som berättar hur skakig han var på morgonen när han skulle till Bolaget för att hämta dagens ranson. Ni vet sådär fint skakig så det är svårt att knäppa knapparna eller lägga i mynt i p-mätaren. Första ciggen är ett rent helvet att få att träffa munnen och livet känns bara pest.

När han kom ut från Bolaget med sin påse var allt förändrat, han var lugn, säker och småleende och då hade han ännu inte ens smakat på innehållet i påsen. Han tände en cigg och njöt av att veta att spriten nu var i hans ägo och han bestämde över den, ännu en stund, innan den tog över hans liv igen.

Det är hela det konceptet jag är rädd för när det bjuds "alkoholfri"-nånting och mitt inre kroppsminne drar igång på gammalt välkänt mane´r. Det där känner jag är att leva på min yttersta gräns för vad jag klarar av således håller jag mig borta från det.

Och sen blev jag också helt klart skrämd över vad min kropp talade om för mig när jag tittade på TV.

Jag vill inte missta mitt fria val.

Profile picture for user mulletant

Adde. Just den scenen väckte sån avsky i mig. Den ligger långt ifrån vad jag upplevt med mannen - eller kan relatera till med honom - men den ligger nära bilden (den sorgliga bilden) av min far:(
Ha en fin dag! / mt

Profile picture for user Adde

sig behövd, älskad eller som prästen Olle Carlsson säger : "känna sig brukad av", är nog ett av våra mest grundläggande behov. När den känslan försvinner så blir jag vilsen och osäker i mig själv och min självkänsla krymper till väldigt låga nivåer.

Så har det varit en längre tid för mig, jag har reducerats till nåt som bara finns där och fixar grejer som de säger åt mig att göra. Alltid vara till hands......alltid ställa upp för familjen. Ungefär som ett husdjur.......spring i hjulet där.

Jag vet inte om det är en effekt av min nykterhet eftersom jag var i centrum under min aktiva tid. Som i varje god dysfunktionell familj var jag, alkisen, familjens centrala punkt, allt fokus på mig. Nu behöver de inte ha koll på mig men ändå verkar jag vara någon som ska jobba för att tillfredsställa deras behov. För att kompensera för den tid som varit ?? Jag vet inte. Hustrun, eller ja, den som jag har tidningen och huset ihop med,har återgått i medberoendestadiet utan att vilja se det själv. Alla fel som uppstår i hennes liv anses jag ansvarig för utan att hon har minsta möjlighet att själv se sin roll i skeendet. Sonen, som jag har minimal kontakt med, mår så illa av sina psykosomatiska sjukdomar att det är en fråga om tid när han rasar ihop. Jag har en gång försökt att nå fram till honom men det finns inte en chans att han lyssnar. Min dotter är den som är räddningen för mig, vi är de som kan prata om allt och hon kan även se sin del i det som händer i livet. Hon kan idag be om hjälp från utomstående om hon känner att hon behöver det och det är utan tvekan så att hon kom till den insikten under sin Ungdomsvecka för länge sedan.

På något sätt känns det som jag skulle vilja göra ännu en "genomgripande förändring" av mitt liv men jag är osäker på om jag har den kraften idag. Jag har ju gjort den förändringen en gång i mitt liv och den är ju en fortgående process men att göra den genomgripande igen ? Det förutsätter att jag har en önskan, ett mål, något att se fram emot men idag är jag tillräcklig gammal för att se och greppa slutet på resan och jag börjar bli liknöjd med vad jag ser.

Jag har i programmets (AA's) lära lärt mig att lämna över till det som några kallar den högre makten, jag har inget eget namn på den, och det har funkat för mig men ibland kan jag bli uppmärksam på att bara döda fiskar flyter med strömmen. Att "lämna över"(att acceptera maktlösheten) när det gäller alkoholen är bra för mig men jag tror nog att jag själv får ta tag i mitt liv om det ska bli någon förändring. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga med den här texten utan jag har nog skrivit den för min egen skull bara för att jag lärt mig att det ibland blir så mycket lättare att se mig själv i det skrivna ordet.

Hur mitt liv än ser ut idag så har jag hittills gjort valet att inte dricka och det är jag stolt över. Det är det absolut viktigaste valet jag kan göra.

Profile picture for user mulletant

att jag läst och tar till mig en (lite? eller ganska?)) ledsen stämma. Minns att du tidigare skrev något om att vara lika självklar som klockan på väggen. Har inga begåvade ord att ge, inga råd - och det är knappast det du söker. Hörde nyss Märta Tikkanen, sommarpratre i morgon, säga att det är först när hon satt ord på sina erfarenheter hon vet vad hon känt och upplevt... ungefär så tolkar jag det du skriver - att man kan se sig själv i det skrivna ordet - och så är det också för mig.

Jag hoppas att ni, du och hustrun, hittar tillbaka till att dela mer än huset, tidningen och allehanda göromål och att du kan känna att du betyder mycket för många. Vänskapskram / mt

Profile picture for user Mima

Som svar på av Adde

Så vackert beskrivet. Har nu följt dina texter och är väldigt glad att jag har hittat just det du skriver. Jag är inte alkoholost, men är djupt förälskad i en nykter alkoholist och försöker lära mig så gott det bara går. Öppna och hjärtliga svar och kommentarer från dig till de övriga är verkligen härliga att läsa.

Profile picture for user Stigsdotter

Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?

En liten tanke som dök upp här bara. Det är bra att fästa orden här, tar till mig Märtas rader det kan nog stämma det där!!

Profile picture for user Adde

Mima !! Och även till dig Stigsdotter som formulerar mina tankar på ett annat sätt. Jag hade ju som de flesta andra problem med Gudsbegreppet i början av min nyktra karriär. Vi hade många och långa samtal om det under behandlingen och jag deltog med liv och lust i dessa samtal. Ända fram till det att jag märkte att dessa samtal inte ledde fram till något alls, det blev bara rundgång utav det.

Jag lade ner alla undringar om det och lät det vara.

Novis som jag var hade jag ju faktiskt, utan att veta det, lämnat över frågeställningen till nån annan och jag kunde koncentrera mig på något mycket viktigare : Att utveckla min nykterhet.

Det var först flera månader senare som jag insåg att jag hade använt Sinnesrobönen så som den är avsedd att användas, alltså i praktiskt arbete "....acceptera det jag inte kan förändra..."

Jag köper helt dina tankar Stigsdotter om den inre rösten. Den där fö-ade gaphalsen därinne som ville att jag skulle göra saker som är bra för mig men som jag i barnslig trots gjorde tvärtemot. Jag var så otroligt van vid att analysera alla situationer, ständigt vara förberedd på och ha reservplaner på flyktvägar, ha garden uppe hela tiden. Att frångå det var inte lätt. Jag var ju tvungen att hitta en balans mellan yrkeslivet, där det beteendet är bra att ha, och mitt egna, personliga, liv. Jag hittade den balansgången men det tog mycket tid och jag ramlade tillbaka flera gånger men det gick.

Idag bryr jag mig inte om Ordet och jag har fått en avslappnad till det som händer runt mig, jag kan inte, bör inte, ska inte, jag BEHÖVER inte lägga mig i allt som sker. Jag kan idag ställa mig frågan om det alls är möjligt för mig att påverka det som sker, är svaret JA : Gör det, är svaret NEJ : Lägg ner. Jag lämnar över och accepterar.

Men just idag önskar jag nog att jag skulle kunna trolla fram lite av mina gamla beteenden så att jag tar mig ur det vakum som jag nu befinner mig i. Livet är inte alltid lätt men min hela övertygelse är ju numera att det inte blir lättare om jag dricker igen.

Därför väljer jag att inte ta det första glaset.

Profile picture for user Adde

kan det väl vara OS som dödar allt intresse för nykterheten ??

Profile picture for user Stigsdotter

...men tiden räcker inte till allt, det mesta av min internettid får lov att gå åt till att försöka hitta resa som jag lovat mig själv. Vill till italienska rivieran, det ska vara gångastånd till havet, finnas skog & mark och god mat och lugn & ro. Ska åka bort en vecka och umgås med mig själv. Få se hur det blir, kanske blir det en "vanlig" charter, men jag vill helst inte till hotellghetton!

Profile picture for user Adde

pris kommer du till Thailand just nu :-)) De har, liksom vi, ett tvärtomväder och har förbluffande mycket sol och inte så väldigt varmt fast det egentligen är regnperiod. Och inte speciellt mycket folk :-))

Profile picture for user Adde

höstfester finns det numera i de flesta städer, jag tycker det är kul och det är som en liten avslutning på sommaren och man kan knyta ihop säcken.

Jag har varit på den som är i vår stad och det faktiskt 3 dagar i rad :-) Jag tycker om att vara med folk (numera) och bara känna mig anonym i en folkmassa utan att sticka ut. Jag känner mig lite som betraktaren och kollar på folk, kanske sjukligt ? Vad vet jag ? :-)))

I år har det varit förhållandevis lite fylla på dagen och en bit in på kvällen som jag ser det med mina av sjukdomen märkta ögon. Inte så att jag supit mig blind utan att jag som de flesta andra nyktra och drogfria har ett annat sätt att se på saken. Min lilla teori bekräftas av Röda Korspersonalen där jag känner en i teamet.

Men jag ser ju andra saker : Vår alkoholiserade granne blev avslängd från sin frus bil 3 km från hemmet och när han skulle stå själv blev orsaken helt klar. Den mannen kommer helt klart att supa ihjäl sig, han inser inte alls att han har problem.

Jag satt och fikade utefter marknadsgatan när en klart överförfriskad man fattade tycke för mig och prompt skulle slå sig ner på närmsta lediga stol.Varför han fattade tycke för just mig av alla som var där förstår jag inte riktigt om det inte var för att han var så "mogen" att han kände igen en annan alkis och såg en kompis i mig. Hans fru/sambo slet och drog i honom för att de skulle vingla vidare men han vill gärna prata och naturligtvis skulle han bjuda på en öl ur medhavd påse. Jag påtalade stilla att den här platsen inte var lämpad för att dricka öl och han förstod inte riktigt varför. Öl kan man väl dricka var som helst ? Jag talade om för honom att han hamnat i Frälsningsarmens marknadstält :-))) Så efter några vänskapliga klappar och handslag vinglade han vidare med tanten hans visandes vägen. Mitt i tragiken så kunde jag inte låta bli att småle igenkännande med/åt honom för jag vet ju hur bra han mådde just då när fyllan var sådär lagom.

Hur hans mående är idag kan vi nog alla gissa och jag är så glad att bli påmind om hur jag en gång var och att jag just idag slipper det.

För så många människor har det primära syftet med sådana här evenemang blivit att det då är legalt att "sippa" vin på allmän plats. Att gå förbi alla uteserveringar och sk öltält och se de som sitter där och deras fumliga gester, höga sluddriga ljudnivå och dimmiga blickar gör mig så beklämd. Många nynyktra dras ju till dessa platser medan jag bara blir ännu mer fast i min strävan för ett nyktert liv. Jag vill inte se så satans korkad ut igen !!!

"Men det är så gott att dricka vin"............ok, men efter första glaset så har ju smaknerverna gått på semester så vad är kvar då ? Den som först erkänner att det är ruset som lockar räcker upp en hand.

Det är rätt fint att vara utan baksmälla hörrni :-))

Profile picture for user Adde

astma och jag medicinerar mot det med en inhalator. Om jag skulle glömma det kommer besvären som ett brev på posten lite olika i tid beroende på vad jag gör just då. Jag kan, trots min medicin, hamna i ett akut läge där min lungor blir små som valnötter och jag måste fortast möjligt göra det som är bra för mig. Men jag har ju en förmåga att glömma dessa olika situationer eftersom de inte är så vanligt förekommande.

Exakt samma sak är det för min andra sjukdom, alkoholismen.

Jag måste påminna mig om vem jag är med regelbundna intervall och göra saker som är bra för mig och inte bara göra akutinsatser för då går det rätt snart åt helvete.

Det är lätt att se på tex detta forum att när den akuta fasen lägger sig (inte går över, bara vilar) så glöms alla föresatser bort både hos beroende och medberoende och allt man lärt sig glöms bort. En medberoende man beskrev det för mig att när alkoholen är borta så är livet bra men som utomstående så är det enkelt att se att så inte är fallet. Att alkisen går på vita knogar och den medberoende intalar sig själv att detta är livet medan det bara är en fråga om tid innan det smäller igen gör så ont att se. Samma sak för oss alkisar när vi intalar oss att den här nyktra tiden har ju gått helt suveränt så nu är det ok att belöna sig och så är vi tillbaka i skiten igen. Så många gånger som jag galant klarat att vara nykter under semestern eftersom jag visste att efter semestern så var det ok att kröka igen. Och även att jag skulle tacka mig själv för att jag varit så duktig och varit spritfri så länge och, ja, ett litet glas kan väl inte skada ?

Jag får aldrig ta det första glaset.

Att ständigt påminna mig och lära mig om hur jag fungerar är den absolut bästa medicinen för mig och jag tar numera alla chanser att göra det. Nästa helg är det Gullbrannakonventet och det är min höjdarhelg på året, den slår alla andra helger. Jag mår alltid så gott efter den helgen och det tar fortfarande mycket tid efteråt att sortera allt jag lärt mig. Och jag lever otroligt länge på alla kramar och skratt och go'snack som jag får mig till livs. Att få träffa vänner irl som jag annars bara träffar ett par gånger om året och på nätet är en gåva som jag i mitt tidigare liv inte trott vara möjligt.

Jag är så glad att jag fortätter ta min medicin så jag får vara med i livet, det liv som är just idag.

Profile picture for user Adde

så skriver hon det jag behöver !!

"Hur du äter upp en stor elefant.

Stora projekt med en egen vald deadline är svåra att genomföra och lätta att skjuta upp. Visst är det underbart att du själv får bestämma hur, när och på vilket sätt. Men märkligt nog tycks den stora friheten kväva all din lust. Du gör det i morgon. Du behöver bara tänka klart. Nästa vecka är bättre. Medan tiden går och ingenting blir gjort. Det finns alltid en ursäkt eller en förklaring. Du är din egen boss. Och som sådan allt för förstående och mjuk i konturerna. För mycket velour och för lite raka rör.

För stopp ett tag. Vad håller du på med?
För visst var det här projektet viktigt för dig? Något som du verkligen ville och kände för. Så hur är det nu? Känner du för det fortfarande eller behöver du tänka om? Vad vill du allra helst och innerst inne?

Stora projekt kräver ett commitment. Ett löfte som du ger och sedan håller oavsett vad. Ingen ursäkt. Ingen bortförklaring. Ett heligt löfte mellan dig. Och dig. Så är du redo? Verkligen redo? Annars lägg åt sidan. Löften som sviks skadar ditt förtroende.

Stora projekt behöver delas, styckas och brytas ned. En liten myra klarar att äta en stor elefant. Målmedvetenhet och ihärdighet hjälper till. Planering likaså. Dela upp hur länge och hur ofta du behöver, för att nå dit du vill inom den tid du satt. En timme om dagen för att vara klar till den siste. Eller en förmiddag varje vecka tills året är slut. Du bestämmer. Gör en planering som håller. För dig, ditt liv och dina relationer. Gör den nu. Håll den sen. Oavsett vad.

Vilken elefant kommer du att äta upp?"

Copyright (C) Klarblå Coaching 2012

Profile picture for user Adde

Kalla !!

Så här långt har helgen varit kanon men det blev rasande kallt nu på eftermiddagen, jag var ju sommarklädd eftersom det var sommar på förmiddagen :-)

En sak som överväldigar mig är att en äldre herre som jag känt länge även i år har gett mig en förklaring och lösning på en sak jag funderat över. Han har den lysande förmågan att förklara på ett distinkt och enkelt sätt så att problemet liksom bara försvinner till ett intet. Allt blir så solklart med hans beskrivning :-) Jag har alltid fått något med mig varje gång jag träffar honom och jag är så glad och tacksam för det.

Vi var några som satt runt ett bord och tjötade lite om varför vissa klarar sig medan andra inte gör det. Bland flera orsaker så var det en sak som alla var rörande överens om : En stark önskan om ett nyktert liv. OCH att skaffa sig livförsäkringar i form av kontakter i alkiskretsar och vara aktiv i det sociala livet som våra kretsar utgör. Att säga att 3 dagar i Gullbranna håller mig nykter i 3 månader är avgjort ingen överdrift, erfarenheterna härifrån har låååång livslängd.

En dag kvar i gemenskapen :-))

Profile picture for user kalla

Alla tar vi våra vägar men gemensamt är stödet av andra är så viktigt, att kunna lyssna, prata och lära av andra.

Njut av din helg//Kram Kalla

Profile picture for user Adde

så trött jag blev efter helgen i Gullbranna !

Det var otroligt mycket folk, var nog första gången tror jag som hela salen var helt full på välkomstmötet. Massor av helt nya människor som var där och det är så kul att kika på hur de småstressat springer på så många möten de kan, så var ju jag med i början :-) Man vill ju utnyttja helgen maximalt men det går ju att göra det lite softat också :-) Mötena mellan mötena ger mig mer idag när man lite mer avslappnat kan dela med sig erfarenheter eller kanske diskutera nån fråga man har. I lördags berördes ju William Petzälls död en hel del. Han var medlem ett tag i en hemlig fb-grupp som jag deltar i men drog sig senare ur. Vi är många som försöker att få makthavarna att förstå att när en beroende ber om hjälp så ska den hjälpen komma omgående. Det går inte att gömma sig bakom socialnämndsmöten som kan dra ut månadsvis ibland och tro att den beroende sitter och virkar i väntan på deras beslut. Hjälpen ska komma NU, DIREKT och inte om 3 månader.

Men jag måste också ha en vilja, en önskan, om en varaktig förändring av mitt liv annars hjälper inga insatser i världen.

En enorm saknad breder ut sig i kroppen efter helgen och så har det alltid varit när jag åker därifrån men det är ju också ett kvitto på att det varit bra. Men jag känner uppriktig saknad efter de nya bekantskaper jag gjort och ibland en viss oro över om vi ses nästa år igen. Glädjande, eller ja, kanske sorgligt också, så är det många yngre som hittar till gemenskapen och förhoppningsvis är det några liv som räddats denna helgen igen.

Jag är otroligt tacksam att få tillhöra denna gemenskap som vill ha ett nyktert och drogfritt liv.

Det är stort för mig och det är absolut ingen självklarhet att det är så.

Profile picture for user Adde

urk-dag i dag :-(

Trivs avgjort inte med detta mörka ogästvänliga väder som bara inbjuder till självömkan och dysterhet. Det hade inte funnits några som helst tvivel vad jag gjort med en sån här dag i mitt förra liv. Eventuellt hade jag först fått ta mig till bolaget och öka på förrådet så jag inte helt plötsligt skulle finna att det blev tomt innan måndagen och sen........såå barrra !! SSIB !!

Jag sov längre än jag brukade och frossade i mig en räkmacka och kaffe till frukost och nu sitter jag med den inte helt angenäma smaken av gamla räkor och majonäs i munnen medan regnet drippar ner.

Men jag kunde ju ha haft gammal baksmälla i käften och den jämför sig liksom inte med räkor.

Jag har slarvat med mitt mötesgående och jag känner att jag står still i min utveckling, en utveckling som inte alls går lika fort som de första åren men likväl finns där och som jag är väldigt tacksam för att ha fått vara med om. Jag möter ibland nya, unga, på den väg jag valt att gå och det ger mig en lyckokänsla av att se dem och jag kan också känna lite saknad över allt det nya som man har som nynykter. Så mycket nytt underbart och tidigare dolt inne i min knopp och kropp som poppar upp. En del nyttigt och en del som jag kanske hade hoppats skulle ligga begravt för alltid. Hjärnan är en lustig liten filur som släpper ifrån sig lite mustiga detaljer när jag är mogen för det och trots att jag varit med en tid nu så händer det fortfarande att det hoppar upp små minimonster som flabbar lite elakt. Idag är dessa små krumelurer inte så farliga som när jag var nynykter men de kräver ändå lite omvårdnad för att inte spöka för mig i det oändliga och bygga bo i huvudet. Ut med töntarna i ljuset (Tja, solen hade ju fungerat bättre förstås men....)så de spricker och vips är jag rensad :-)) Åtminstone för stunden :-)

Mitt i denna dystra dag dimper det ner ett mail från resebyrån som talar om att de gjort ändringar i vinterns solresa. Nej !! Inte det med !! Snacka om att ta ut olycka i förskott !!

Fylld av onda aningar öppnar jag bilagan och finner att de flyttat avgångstiden framåt på HEMresan :)) Sedär ytterligare en halvtimme till godo på stranden :-)) Lycka :-))

Jag är nykter idag och jag har tagit mitt beslut och jag är dessutom så lyckligt lottad att mina spritpengar räcker till en utlandsresa varje vinter. Och jag är hyfsat frisk och vid någotsånär god vigör fast fet !!

Fan vad livet kan vara bra fast det är dyster ute :-)))

Profile picture for user Adde

och tillika föräldrar slår ofta på oss för att vi inte brytt oss om barnen. Vår sjukdom gör att vi prioriterar alkoholen före familjen och så fortsätter vi att göra tills vi förändrar vårt liv och väljer att vara nyktra.
Gudrun berättar i programmet om när hon var på sin Familjevecka och där var en kille jämnårig med hennes barn. När hon berättar om den kärlek som ändå finns dold under spritångorna så har iaf jag svårt att hålla tårarna borta. Jag hade förmånen att få samma upplevelse som hon under min Familjevecka och det är en mycket stark upplevelse som etsat sig fast i min hjärna.
Hur man än använder sitt liv så finns det en låga av kärlek dolt inne i bröstet och som gärna blommar ut när spriten försvinner och ger en fin läkande effekt som gör så gott att uppleva.

http://www.svtplay.se/video/314608/del-4

Och försök se på tv i kväll igen :-) Programmet "Jonas Löfte" ger så mycket för att kunna förstå sig själv.

Profile picture for user Adde

så mycket outforskat om hur vi alkoholister fungerar. Jag vet ju själv vilken väg jag tagit och vilken vånda det var innan jag valde att gå emot vanan och begäret så jag återfick mitt riktiga liv. Ett liv med ärlighet och med alla känslor som finns att känna. Det var inte ett lätt beslut men när jag väl var övertygad om att jag bara hade 2 vägar att gå blev valet lättare. Och jisses vilken skillnad det blev när jag väl hade bestämt mig :-))

Men......hur kommer det sig att 2 syskon som jag tycker borde ha samma förutsättningar att ta sig ur missbruket inte fixar det gemensamt ? Varför väljer den ena efter en riktigt pinsam konsekvens att ta sig ur skiten och få ett bra liv medan den andra fortsätter med det riktigt usla livet, värre och värre ?? Vad är det som gör att vissa av oss klarar att bryta och vända mot den ljusa sidan ??

Jag har funderat så mycket på det genom åren och jag skulle så gärna vilja komma på VARFÖR !!!

Javisst, jag känner syskon, ja hela familjer, som tagit beslutet att leva nyktert och jag känner barn till missbrukare som valt att bryta efter några i samma spår som föräldrarna men det finns fortfarande så många som fortsätter i alkoholens och drogernas spår.

Jag valde att göra något åt min situation efter ultimatumet från hustrun och inför utsikten att tappa hus och hem men jag hade en vän som rymde från röntgenbordet efter att ha fått en stroke, den andra stroken, och gick ut och fortsatte supa. Vi var inte så olika som människor men han ville inte ha nån förändring. Varför ??

Han valde att supa ihjäl sig.

Jag har idag tagit ett beslut om att jag inte ska dricka oavsett vad som än händer. Jag erkänner att jag numera fuskar med det beslutet MEN jag känner mig själv så väl numer så att när mitt mående inte är riktigt i ordning så väljer jag att ta det beslutet för att skydda mig själv för jag har lärt mig att det hjälper. En riktigt bra affirmation det är :-)

Ha en bra nykter helg !

Profile picture for user Adde

jag sådan otrolig önskan att kunna förmedla hur bra ett liv kan vara utan alkohol !

Hur underbar längtan är efter att få träffa vänner i gemenskapen och frustrationen över att inte kunna formulera och beskriva den förväntan som jag har när jag ivrigt väntar på fredagen så jag kan få sätta mig i bilen och glida iväg.
Att få träffa vänner på kvällen och äta gott, prata och skratta, dessa skratt som är så välgörande.

Att kunna beskriva på ett säljande sätt hur spännande det är att åka till Gården på lördagmorgon, godmorgonkramas med vänner, äta frukost under ännu mer skratt, få vara/kunna deltaga i ett sammanhang där alla är på samma våglängd och med samma erfarenheter, både beroende och medberoende.

Att kunna känna den styrka som vännerna förmedlar till mig och som jag så oförbehållsamt får njuta av, den kärlek och ödmjukhet som präglar denna dag och som jag så gärna vill dela med mig av.

Att få se och höra alla nya som tar sina första stapplande steg i nykterheten och hur de oftast blir helt överväldigade av det som händer under denna intensiva dag. Kunna se tokigheter som görs på helt nykter kaluv och framförallt dessa skratt !! Skratt som är äkta och djupa, utsprungna ur strupar som bara är fuktade med kaffe eller vatten. Kramarna !! Alla dessa underbara krammar ! Äkta fina underbara kramar utan annan avsikt än att förmedla positiva känslor och styrka. Det måste upplevas, det är svårt/omöjligt att beskriva via ett tangentbord.

Men också sorgen och eftertänksamheten när jag åker därifrån. Sorgen över att det är slut och eftertänksamheten över insikten att allt detta jag får uppleva hänger på en enda sak. Eller ja, 2 saker då....

Jag börjar med att slarva med att ta hand om mig själv och....

Jag får inte ta det första glaset.

Profile picture for user Maria42

Detta forum ger väldigt mycket men börjar sakna att få träffa likasinnade. Har inte provat AA men du gör mig övertygad, det är möten på måndagar där jag bor har jag sett. Jag går dit på måndag.

Profile picture for user Adde

och jag hoppas du får ett varmt mottagande :-)) Kontaktnätet jag har inom gemenskapen betyder mycket, för att inte säga allt, för min nykterhet. Jag har alltid en vän att ringa om det skulle krisa och bara vetskapen om den möjligheten ger mig styrka. Vi kanske rentav syns på något konvent framöver :-))

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Adde

Jag tror det är viktigt att ha ett bra stöd!
Jag har lite långt till AA eller Al-anon, men jag har några underbara vänner(och bekanta) som stöttar mig.
En av dem, som själv haft problem sa, skit samma vad klockan är, krisar det mitt i natten, så RING!
De vet, att jag inte skulle ringa, om det inte vore just "kris".

De hör av sig med jämna mellanrum, och pratar en stund om hur det går och hur jag mår!
I början var det nästan lite pinsamt.. skulle JAG, ha all denna uppmärksamhet?
Sedan sa en av dem något viktigt. Vi är så himla bra på att hjälpa andra, så duktiga med att räcka ut handen, men vi är alla väldigt dåliga på att ta emot..
Vem sjutton ska vi hjälpa, till slut, om ingen vill TA EMOT?

Och det ligger något i det...
Ha en underbar nykter dag! / trollis

Profile picture for user Adde

känner igen det där :-)) Varför inte ringa ibland och säga att det går bra ?? Uppmuntrar åt båda hållen så att säga ! Det är som jag säger att bara vetskapen om att hjälpen finns ett samtal bort hjälper oerhört mycket. Undrar hur många i Sverige som har mitt telefonnummer men som aldrig ringer ?? Hahaha , jag är nog tyvärr lika dålig på att ringa och tala om att det går kanonbra just nu :-( Måste nog bättra mig där :-)

Profile picture for user Adde

var otroligt bra och jag är så glad över att få uppleva detta. Skratten, kramarna och den där pigga blicken hos vänner som mår bra i sin nykterhet är så obetalbar. Att se hur vi kommer från så olika förhållanden och miljöer och ändå är så lika varandra i vår sjukdom och hur vi kan skratta med varandra när historier berättas om hur det en gång var och hur tokigt vi gjorde då och finna att det egentligen bara var en annan variant på hur jag gjorde.

En del nya dök upp och blev helt chockade över stämningen och bestämde på stående fot att detta ska de fortsätta att åka på för de insåg ju direkt att det är en stämningshöjdare som heter duga och att man får många nya och fina puffar in i nykterheten. Att inse att man är i ett gäng som hört, och använt, alla lögner själva gör att man blir riktigt avklädd och inte kan gömma sig. Lära sig att vara sig själv utan mina gamla dimridåer är den största gåvan och tryggheten jag fått i min nykterhet.

Just likheten och identifikationen med andra alkoholister var, och är, en förutsättning för mitt mående. Den dag jag tror att jag kan sköta min sjukdom på ett annat sätt och gå min egen väg som jag gjorde i mitt tidigare liv, då är mitt återfall inte långt borta. För mig var det ju en enorm lättnad att se och höra människor som hade gjort samma tokigheter som jag och inse att jag inte var ensam. De hade provat alla sätt som jag gjort med att hålla upp, dricka annorlunda,bara på helger mm mm men inget hade funkat. För dem heller. Jag insåg att jag inte var så korkad, jag har en sjukdom som gör att jag gjorde på precis samma sätt som alla andra i mitt aktiva liv.

Efter ett par sådana här fullmatade dagar blir det tyvärr som ett vakum när jag kommer hem till vardagen igen, jag saknar verkligen gemenskapen. Men jag vet ju också att skulle detta vara vardag för mig så skulle ju inte känslan bli så övertygande och stark. Så därför har jag bestämt att låta sköna efterdyningar låta mig njuta av mina intryck och att det är helt ok att se fram mot nästa möte med vännerna.

Idag väljer jag att inte dricka och jag ska ta hand om mig för att jag ska kunna skapa ett så bra liv i nykterhet det bara är möjligt.

Profile picture for user Stigsdotter

Det är som när man är på ett möte och någon (eller jag) berättar något tokigt man gjort och de andra skrattar! Skrattar igenkännande & nickar. Det är verkligen skönt och ger lättnad - jag är inte ensam om detta tokiga!!

Profile picture for user Tilde

Tidigt i augusti gav du mig rådet att öppna upp mig och börja prata.
Nu är det snart november och mycket har förändrats. Jag har börjat prata! Och framför allt att TILLÅTA känslor som sorg o rädsla... visste inte att jag hindrat mig själv från att släppa fram de känslorna. Det skedde succesivt under några år och allt stoppades in och slöts om hårt.
Sakta har jag hittat vägar att börja öppna upp och allt är på god väg. Jag fann vägar som jag tror är bra för mig, de känns "rätt" för det finns en livsglädje som jag känner igen från förr och det finns ett förtroende till mig själv.

Jag tror våra sätt att hitta rätt eller hitta fram dit vi en gång var eller dit vi aldrig var, men vill söka för vi vet det finns. Vägarna dit är alla olika. Du tipsade mig om AA. Jag är övertygad om att det är bra för många men för mig lockade det inte.
Jag har hittat flera olika sätt att bearbeta mina upplevelser och det som varit min livsresa de senare åren. Känner mig så mycket starkare nu.

Ni alla på Forumet är en jättestor del i att jag mår så bra som jag gör.
Vi tipsar i smått och i stora frågor, vi bekräftar varandra... vi blir sedda och vi bryr oss om varandra.
Minns så väl det du skrev om att jag skulle öppna upp mig och jag tyckte det kändes som ett berg att ta sig över. Nu är jag över toppen!
Ha det fint Adde!
Systerlig kram Tilde

Profile picture for user Adde

härlig läsning att du kommit ut från ditt skydd !!

Jag blir underbart glad att du kommit så långt och att du hittat din väg och ser en lösning :-))

Tack för att du skriver och delar med dig Tilde !!

Kramar i massor ♥

Profile picture for user Fenix

den var häftig, riktigt bra! Tack för tipset.
Fenix

Profile picture for user NyMan

Som svar på av Adde

...och kan bara instämma, Adde. Jobbigt att läsa, men väldigt givande och nyttigt. Mmmmm...
Vi är ju faktiskt också bara vanliga grabbar, som har samma inressen och försöker leva samma liv som alla andra grabbar. Skillnaden är att vi har försvårat allt så otroligt mycket under, ofta, en förhållandevis lång tid, att det förmodligen tar minst lika lång tid att lära sig leva på ett annorlunda sätt, fast med samma längtan, drömmar och framtidsplaner som alla andra grabbar.

"Jag vill bara leva ett vanligt liv..."

Jag själv vill leva ett Ovanligt liv, ett liv där inte A-guden bestämmer vad jag kan/vill/orkar göra! Och i mitt fall har det inte varit särskilt vanligt den sista tiden.

Undrar hur många av grabbarna runtomkring en själv, i den närmsta omgivningen, som hade behövt en ordentlig kramm och den genuina titta-in-i-ögonen-undran: Hur är det med dig, egentligen?

Ingen sa något till mig. Ingen alls. Ska jag ta det som ett tecken på att ingen tänkte tankarna eller märkte något?? Nä...tror inte det...
Men vi är förbannat rädda för att klampa in i andra människors liv, jag är också det! Hur kan man bry sig om någon på ett ärligt sätt när det gäller det svåra med överdriven alkoholkonsumtion, utan att komma med pekpinnar och förmyndarattityd? Det ÄR ju jättesvårt, fast ändå livsviktigt kanske...

Jaja, länken ovan ger förmodligen upphov till en hel del reflektions- och självutvärderingsarbete i e.m. men nu måste jag sluta, för att ta mig vidare till min terapeut, där jag kan fortsätta mitt arbete med att bena ut mig själv.

Må så gott, så hörs vi senare!/NM

Profile picture for user Dompa

Även jag instämmer. Bra artikel. Tack Adde...utan dig hade jag missat den då jag alltid trott att tidningen var en "ansiktslyft" porrblaska ;-)! Man lär sig ngt nytt varje dag. /Dompa

Profile picture for user PiL

Instämmer i kören, otroligt bra artikel. Mest förvånande är att den publicerades i Cafe, enligt min fördomsprofil är det motsatt propaganda som förs i den tidningen. Har varit inne på det tidigare, men upplever att 80-talister (och yngre) inte är fullt lika besudlade av den skam som omger ämnet alkoholism generellt. Jag känner till två av varandra oberoende i åldersgruppen som kort och gott konstaterat fakta kring sin dysfunktionella relation till alkohol, utan att på något sätt linda in det i några vita lögner. I det ena fallet var det uppenbart problemdrickande men i det andra fallet hade jag aldrig kunnat gissa att där skulle finnas problem.

Profile picture for user Adde

tankar väcks av ett fint inlägg fina Viktoria skriver i Stigsdotters tråd.

På ett sätt kan vi beroende som kommit hit känna oss stolta över att få ingå i en så fin gemenskap som det här forumet, att få dela varandras liv så nära det bara är möjligt på ett anonymt forum.

Jag har många gånger tänkt att folk utanför vår krets egentligen ska vara avundsjuka på det som vi får av varandra här och som hjälper oss så mycket. I vilka andra sammanhang lär vi oss så mycket av andra än här ? I vilket annat sammanhang kan vi öppna upp oss så totalt som vi har möjlighet till här om vi vill det ? I vilket annat sammanhang kan vi visa oss så sårbara och mjuka människor som just här ? I vilket annat sammanhang skulle vi slippa att folk ser ner på oss som är beroende och inte dömer oss ?

Stigsdotter skriver om att bli sedd och att folk ser, med ärliga ögon, rakt in i mina ögon när jag träffar likasinnade och att jag kan känna att jag är en egen person med egen kraft och framförallt, jag är NÅGON och inte bara en alkis. Jag har tagit fasta på det när jag presenterar mig på AA-mötena med : Jag ÄR *adde* och jag är en alkoholist. Jag har märkt att använder jag samma typ av presentation (utelämnar det sista ledet då :-) ) när jag träffar nya människor så får jag respekt med mig direkt, jag får en bra kontakt på det mänskliga planet, jag ÄR någon, inte bara nån i obestämd form. Det blir efter ett tag en typ av affirmation som stärker min självkänsla.

Idag är jag stolt över att få vara tillsammans med er och dela mitt liv och känna att jag gör något bra för min egen skull och kanske kan få visa lite på hur min väg i nykterheten ser ut.

Jag är en stolt, nykter, alkoholist.

Ha en nykter och trevlig helg alla !!

Profile picture for user Adde

alkoholist.
Är det nån skillnad på mig jämfört med andra människor som inte är alkoholister ?
Nej.
Jag har en sjukdom bland många andra sjukdomar och när jag är nykter syns inte min sjukdom.
Min sjukdom är fullt behandlingsbar om jag väljer att inte dricka.

Jag träffade en vän från AA idag som stod utanför bolaget tillsammans med andra och dividerade om vem som skulle handla. Min vän har knallat ut och in på AA men inte fått det där riktiga fotfästet.
Vi, eller snarare han, pratade om hur livet är just nu och han ser ju bara de saker han vill se för att få en anledning till att dricka. Jag sa att det skulle vara kul att se honom i lokalen i kväll och han svarar att det skulle ju inte gå för han hade ju druckit. Jag säger att det vet du väl att du är välkommen att komma dit och lyssna och bara vara med. Nej, han skäms för att visa sig full i lokalen. Men att stå mitt i centrum utanför Bolaget och vingla känns ok. Jag är rätt lång och han är längre så kramen blir inte så intensiv för jag är rädd att han ska förlora balansen och dra mig ner på backen. Han har stora fina mörkbruna ögon och ett mycket trevlig sätt fast han är full och hans leende kan nog få många att bli glada.

Det är en människa, en sån som jag, som står där i alla sin uppgivenhet. En människa värd att älska.

Jag går därifrån med tunga steg och blir uppmärksam på misstänksamma blickar från folk som inte fattar vad vi har gemensamt, folk som inte vill förstå eller lära sig. Folk som inte kan förstå hur man kan stanna och prata med en alkis och tom ta och krama på honom. Jag har idag återigen lärt mig att inte döma en människa utefter klädsel eller utseende.

Vi är alla så lika.

Profile picture for user Harry den Trötte

I grund och botten lider vi alla av samma sjukdom.

Vad det sen är som gör att vissa klarar att hålla sig ifrån alkoholen och leva ett relativt normalt liv med andra faller igenom fullständigt är svårt att säga och varierar nog från individ till individ.

Det kan vara små skillnader som avgör, det måste man vara ödmjuk inför.

/H

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Adde

Tack för att du bryr dig Adde!
Det är som du skriver, ingen större skilnad mellan oss..
Det är vi som väljer, vad vi vill "se" och vad vi blundar för och går förbi..
Jag är inte religiös i den meningen att jag går i kyrkan (har gått ur svenska kyrkan för många år sedan..) men jag kommer osökt att tänka på några bibelord, som folk (i synnerhet bokstavstrogna) borde lära sig mer av..
.. "Vadhelst du gjort, mot en av dessa mina minsta, har du ock gjort mot mig.."

Vi väljer som sagt, om vi vill möta blicken hos en medmänniska eller om vi tittar åt ett annat håll..
"Skammen" i det fallet, ligger inte hos den vi går förbi..
/trollis/
ps, kan fortfarande inte låta bli att slänga en l i t e n snöboll.. ;-D

Profile picture for user Adde

inte ofta jag hänvisar till AA's litteratur, tror inte det hänt nån gång i detta forum faktiskt.
Men nån gång ska ju vara den första.

Att fullborda upprensningen. Ur Som Bill ser det.sid.77

Att fullborda upprensningen.
Det händer att nykomlingar döljer obehagliga bitar i sina liv. De försöker att undvika den ödmjuka erfarenheten av det Femte Steget och tar istället till enklare utvägar. Då de tycker sig i övrigt ha levt upp till resten av programmet, undrar de varför de misslyckas. För i flertalet fall börjar de dricka igen.
Vi tror att anledningen är, att de inte fullgjort sin självrannsakan. De gjorde nog en inventering men klamrade sig krampaktigt fast vid några av sina värsta egenskaper. De inbillade sig att de blivit av med sin egoism och sin rädsla, att de blivit ödmjuka. Men de lärde sig inte tillräckligt om ödmjukhet och ärlighet, på det sätt vi finner det nödvändigt, förrän de delade hela sitt livs historia med en annan människa.
(Ur Som Bill ser det.sid.77

Att titta på sig själv och sin egna situation först och främst och rensa det som ligger gömt är så oerhört viktigt för mitt fortsatta liv som nykter alkoholist. Det finns ju en tanke bakom att ta det lugnt första året så jag hinner hitta mig själv och få en stabil, oavbruten, nykterhet. Och det finns ju också en tanke bakom behandlingshemmens krav på minst 3 års oavbruten, stabil, nykterhet för att få hjälpa till med att hjälpa andra alkoholister. Ibland hamnar jag i situationer som är farliga för min nykterhet men jag har fått verktyg till att handskas med såna situationer utan fara fast jag kanske ibland tappar konceptet helt. Jag släpper hellre en vän som återvänder in i missbruket än att engagera mig till 110% i hans liv och riskera att dras med själv i raset. Och detta med hjälp av AA's tolfte steg :

"När vi, som en följd av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter."

Idag är detta steg till ovärderlig hjälp för mig.

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Adde

Du har rätt i det här med ödmjukhet.. Många av oss, kan nog kännas vid att vi blir lite som "nyfrälsta".

Vi vill så gärna göra skillnad, trots att vår nynykterhet är väldigt skör..

Kanske tar vi chansen att få "känna oss" en smula bättre..?
Och som du skriver, slippa titta på de där viktiga bitarna..?!

Jag är så oerhört imponerad av er, som i flera år varit här på forumet. Som fortfarande har tålamod med oss "färskingar"..

Jag förstår, om en del tvärsäkra uttalanden från oss, får ett att le igenkännande..

Jag BJUDER på det!

TACK för att ni fortfarande orkar!

kram /trollis

Profile picture for user Adde

vad jag hatar droger och vad det gör med människor !!! Och att det så ofta leder till kvinnomisshandel !!!!!!!!!!!!

Profile picture for user Adde

Markatta ! Jag är ok men jag blir så förbannad på män som misshandlar kvinnor. Eller använder våld för att visa sin egen oförmåga att agera som en vanlig människa. Det är så lågt.

Min vän är nu på ett skyddat boende så för tillfället är det lugnt, men sen.....??

Och gärningsmannen är häktad.

Jag var bara tvungen att häva ur mig frustrationen över min egen maktlöshet.

Tack för kramen, jag behövde den !

Profile picture for user markatta

Jag fattar att du känner dig frustrerad och maktlös.

Men sedan då, ja det får tiden utvisa... Just nu är din vän iallafall på en trygg plats och kan förhoppningsvis andas ut. Har det lett så pass långt som till att åklagaren beslutat om häktning så är det ju troligt att han också blir dömd, hoppas det. Och att han också döms till vård så att han faktiskt inser vad han gjort för fel, de flesta gör aldrig det vilket gör det mycket svårare för offret att gå vidare, och så att han inte kommer utsätta henne eller någon annan kvinna för detta igen.

Skickar en tanke till dig ikväll!
Kram!

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Adde

Jag förstår dina känslor.
Det är SK*T att behöva se någon bli misshandlad ( i synnerhet om man haft sina aningar om vad som kan inträffa) utan att egentligen kunna förändra situationen..

Jag hoppas att din vän inte väljer att "förlåta" och gå tillbaks, som så många av oss medberoende gör, i hopp om att "denna gång" blir det annorlunda... För det blir det inte, när slagen väl börjar..

Har som tur är, en gubbe som inte blir våldsam (även om han blir "ful i mun") om han dricker för mycket.. Nu var det flera månader sedan (sist, vid den tiden jag gick med i Forum)

Skulle han lyfta handen, är han garanterad en skilsmässa!

Stöd och tröstkram / trollis

Profile picture for user Adde

månader framöver nu. Ni som följt mig vet att julen är min värsta ångesttid och att jag gärna skulle hoppa över den. För varje år har avsmaken för alla måsten bara ökat och ökat. Och jag har också fått upp ögonen för så mycket ensamhet som finns under denna helg, alla glada tillrop och all hysteri som finns skapar så mycket sorg när man lyckas se bakom fasaden.

Och all fylla som "hör till" en storhelg som denna. Var tog barnens högtid vägen ?? Hur kul är det att få med sig i det fortsatta livet en tomte som sluddrar och luktar alkohol ? Jag kan inte med säkerhet säga att nån av mina föräldrar eller deras syskon hade alkoholproblem men jag kan med absolut säkerhet minnas mängden med alkohol som förtärdes på släktträffarna under julen. Där ligger nog en stor del av min aversion mot julen. Och andra stora helger.

I vår är det 20 år sedan jag sökte hjälp första gången för mitt alkoholmissbruk och jag minns med stigande bitterhet bemötandet av de som är satta för att hjälpa oss. För skillnaden idag är noll. Det är fortfarande lika sanslöst uselt som då. Ni som bor i exvis Stockholm med omnejd är så otroligt lyckligt lottade över den fantastiska tillgång på hjälp som ni har, jag önskar så att vår kommun kunde ta efter så att folk skulle slippa att bli så dåligt bemött som jag blev. Och som de blir idag.

Jag tänker tillbaka på hur det var att spjärna emot och försöka med alla trix jag kunde tänka ut om hur jag skulle kunna fortsätta mitt drickande och då speciellt det "sociala" drickandet. Att minska min konsumtion gick ju bra ett tag men spårade naturligtvis ur efter ett tag. Att bara dricka på fre-lördagar var ju lika befängt för det höll ju inte heller. Att hålla upp en månad eller fler gick ju galant eftersom där fanns ett datum då jag hade lov att dricka igen. Typ åsnan och hötappen.

Jag var så innerligt djävla less på att alkoholen alltid fanns med i mitt liv och styrde och ställde och jag var alltid tvungen att planera i förväg hur min vecka skulle se ut. Att jag inte fick kallbrand i mina vita knogar efter så många år som jag gick med dem är en gåta. De sista åren inskränkte sig planeringen till att alltid se till att spritförrådet ALLTID var välfyllt.

Fy fan för den ångesten som kom när jag insåg att spriten inte skulle räcka så långt som jag hade planerat och bolaget var stängt :-(( Den ångesten var många gånger värre än bakfylleångesten.

När jag väl insåg att jag inte klarade av att sluta dricka själv började mitt liv få lite bättre förutsättningar. På sätt och vis är jag idag glad för att soc-kärringarna inte kunde/ville/visste hur de skulle hjälpa mig när jag sökte hjälp för då blev jag förbannad och sökte proffshjälp på egen hand. Och när jag väl träffade andra alkisar på behandlingshemmet och fattade att allt jag fixat och trixat med genom åren hade alla andra också gjort.

Då insåg jag hur lika vi är i vår sjukdom.

Med den insikten blev allt mycket lättare, jag var inte konstig eller tokig, jag var sjuk i en beroendesjukdom och jag kunde själv behandla den genom några väldigt enkla åtgärder. Bara jag insåg att jag var maktlös inför alkoholen.

Att inse att jag lever idag var den skönaste insikten jag fick och jag försöker leva efter den även idag. Gårdagen är borta, jag kan inte ångra den eller få den i repris. Framtiden vet jag inget om, jag kanske inte ens lever i morgon om jag ska hårdra det. Jag kan påverka min dag idag och för min egen del går det så mycket bättre om jag lovar mig själv att inte dricka just idag oavsett vad som än händer. En dag är för mig en greppbar tidsrymd och blir inte till en stor vägg framför mig.
Jag tar inte första glaset och är oerhört noggrann med vad jag dricker och tar inte en klunk av nåt som jag själv inte har förvissat mig om är helt alkoholfritt. Och dit räknas INTE drycker som innehåller alkohol i någon som helst procent eller delar därav. Jag är väldigt försiktig med mediciner som kan påverka mig på samma sätt som alkoholen gör, exvis sömn/insomningstabletter, rogivande, avslappnande eller som omvandlas till morfin i min kropp. Jag vet att jag är korsberoende med ett helt gäng med olika kemiska medel och jag frågar alltid, eller tar reda på själv, vad det innebär för mig att använda ev medel.

Idag är detta rutin för mig men det var stundtals lite jobbigt i början men jag hade bra lärare och jag var villig att lyssna på dem.

Jag är nykter idag för min egen skull och jag är glad för den resa som jag gjort i mitt inre. Det fanns mer att upptäcka där än jag någonsin kunde föreställa mig.

Profile picture for user vill.sluta

fina och välskrivna brevet.
Jag känner SÅ väl igen mig i din
text. Tack, jag är inte själv.
Vi är fler i samma sits!
/A

Profile picture for user surran

Får man vara med här även om man inte vill/kan sluta dricka helt???
Om man som jag, känner att alkoholruset (just nu och alltid varit) är en lisa för själen.... något som ger energi, geist och livskvalitet m m?
Nej, jag är inte här för att sjunga alkoholens lov. Hoppas bara hitta någon/några att känna igen mig i, någon/några att dela alkoholproblematiken med och förhoppningsvis hitta nyklen till ett mer nyktert liv.
Trillade på den här sidan för någon vecka sedan och har läst mycket av det ni skrivit. Känner igen mig i mycket och kan kryssa i nästan alla rutor under rubriken "Är du alkoholist". Har aldrig kunnat dricka lagom och visste redan i 20-årsåldern att jag var alkoholist eftersom jag aldrig kunnat dricka som normalkonsumenter, även om jag inte började dricka så ofta förrän i 27-årsåldern ca. Så någon förnekelse eller andra (bort)förklaringar har jag slutat med för länge sedan.
Skillnaden - DEN STORA SKILLNADEN - mellan mig och de flesta (om inte alla) av er här är att jag inte har barn eller partner.
För, vikten av att ha detta tror jag (efter mycket läsning i ämnet samt det ni själva berättat här) är avgörande för om man ska kunna bli nykter eller inte. Det är ens barn (och kanske barnbarn) som utgör den stora drivkraften till att förändra sitt drickande. Har man minderåriga barn kan man ju till och med fråntas vårdnaden om man inte sköter sig. Och jag har förstått att mammors och pappors dåliga samvete och ledsenhet över att ha gjort barnen illa med sitt alkoholmissbruk är den starkaste drivfjäder till att förändra sitt drickande. Inte ens en parter kan nog tillräckligt motivera för detta så som barn kan.
ALLTSÅ har ni stor hjälp i eran nykterhet och beslut att sluta dricka genom era barn och ev också partner.
"Alla" alkoholister som gått ut och berättat vittnar om detta med barnens reaktion på deras missbruk och hur de till sist med mycket dåligt samvete kan förändra sitt drickande och på nytt bygga upp en god relation med sina barn (och ev partner).
Det måste vara fantastiskt att ha den moroten/hjälpen när man ska sluta dricka! Grattis till er som genom dessa gåvor (barnen) har kunnat sluta dricka! För jag tror, helt klart, att om man verkligen är fast i alkoholträsket så finns det nog inget annat som kan hjälpa en ur detta utom först och främst ansvaret för ens barn och den relation man vill förbättra med dom, och sedan kanske en partner (om man nu är riktigt kär i honom/henne och vill behålla honom/henne) också kan vara en hjälp. Någon kanske har ett så jättespännande jobb som gör det viktigt att sluta dricka men det tror jag inte är nån avgörande faktor.
Så, det jag söker är alltså att hitta någon som har ett liknade perspektiv/bakgrund som jag för att tillsammans hitta nyklarna som passar just för oss att ta oss ur missbruket.
Just nu har jag varit helt nykter i 2,5 vecka men ser inte framför mig hur jag ska kunna förbli nykter någon längre period. Har precis som många här slutat drick måååånga gånger i mitt liv.
I vilket fall som helst var det skönt att skriva detta här. Tack till den som orkade läsa!

Profile picture for user Tjalle

Jag ber om ursäkt för att ställa en "teknisk" fråga vad gäller chattandet men jag tror jag har problem att "få in" de kommentarer jag gör.

Under alla andra som kommenterar står det under kommentaren "besvara/Anmäl kommentar/Gilla" men under de kommentarer jag har gjort vid tre tillfällen står det före besvara, "redigera"

Innebär det att mina kommentarer inte kommer med, eller??? Jag gjorde tre kommentarer den 22, 23 och 24 november.

Trevlig söndag
Tjalle

Profile picture for user vill.sluta

Redigera, då kan du göra tillägg och förändringar och rätta ev stavfel.
För att ändringarna skall bli synliga så MÅSTE du spara vid varje redigering.
Over and out!
Lycka till!
/A

Profile picture for user vill.sluta

Med drickandet.
Svårt att hitta ev drivkraft?
Självklart är barnen den yttersta drivkraften.
Men för sig själv så måste man nog buga mest.
Jag menar barn, fru, sambo what ever..........
Men det är sig själv man tittar på i spegeln.
Så är det för mig i varje fall.
Det är DU som hållt upp, det är DU som är:

- SÅ DJÄVLA BRA!

/A

Profile picture for user surran

Som svar på av Tjalle

Hej Tjalle och alla andra
Tänkte jag skulle skaffa en egen tråd, men vet ej hur
man gör har försökt, men jag är väldigt oteknisk.
Nu är det söndag och min andra vita helg, det har gått
upp och ner i helgen och tanken har funnits på alkohol.
Men jag har lyckats tränga bort dom dumma tankarna, och
tänka på hur jag mår av alkohol. Det har hjälpt mig samtidigt
har jag varit inne på forumet och läst som är den bästa hjälp
för mig man blir stark.
Tänk att få vakna måndag morgon pigg och glad.
Tar just nu lite insomningstabletter till natten för att komma
till ro som har varit svårt efter sista gången med A.
Ha en skön söndagkväll
Vad duktig du är Tjalle
Hej då

Profile picture for user markatta

så här skapar du en tråd; gå in på ett underforum t.ex. "förändra sitt drickande", under rubriken "förändra sitt drickande" står det i blå text "skriv nytt diskussionsämne", klicka där så är det bara att skriva och välja rubrik precis som ett inlägg.

Ha det fint!

Profile picture for user Adde

för barnens skull ? Jag har nog aldrig funderat på att många har det som drivkraft ? Om det är fler som gör det för nån annans skull än för sin egen det tror jag mig veta men det brukar inte hålla i långa loppet, tyvärr.

För mig var det ett helt paket som gjorde att jag sökte hjälp ordentligt sista gången. Jag hade ju under en lång tid försökt bemästra sjukdomen utan nån större framgång men när hustrun beställde tid åt mig på beroendeenheten (Jag hade gått där ett antal gånger genom åren) och enhetschefen där sa åt mig att jag inte var alkis utan hade familjeproblem då kom min riktiga ilska ifatt mig och jag började leta utvägar på egen hand. På sätt och vis kan jag tacka idioten till enhetschef för att jag började min resa mot nykterheten, tragiskt nog. Hur många liv har den kärringen förstört genom åren ??

Efter det mötet kontaktade jag soc och fick liknande svar även där och nån behandling var inte tänkbar. Förutom då en öppenvård som jag nekade till, det var ju så mitt liv i princip såg ut, jobba på dagarna och supa tills jag somnade på kvällen. "Du kan ju inte vara alkis !! Du har ju fina kläder, familj och jobb" !!! Jag är fortfarande så häpen över att okunskapen är så svindlande stor hos soc-folk.

Hustrun satt sen klackarna i marken och hade egen lägenhet på gång och jag insåg att mitt liv skulle haverera totalt och att jag skulle tappade fotfästet helt om hon stack. Det primära för mig i det stadiet var inte att hon skulle dra eller att barnen skulle följa med henne utan helt egoistiskt att det jag byggt upp skulle försvinna, om jag fortsatte att kröka. Mitt liv skulle övergå till total misär och det var de tankarna som då styrde mig i mitt sökande efter hjälp.

Jag sökte hjälp i det stadiet helt på egen hand och jag var villig att göra allt i min makt för att återfå ett värdigt liv. Soc hittade helt plötsligt ett behandlingshem i mitten av stan som skulle vara gratis för mig och jag gjorde ett studiebesök där och pratade med en terapeut där tillsammans med soc's kontaktkvinna. En kvinna som inte ens hittade dit utan att jag fick beskriva vägen för henne. Så insatt var hon.

Svaren jag fick på mina frågor och stämningen på stället tillsammans med placeringen mitt i stan mittemot Bolaget gjorde att jag tackade nej.

Jag gjorde då ett eget val, med åtföljande protester från hustrun, och bokade plats på Nämndemansgården som jag då skulle få betala själv.

Med facit i handen ser jag nu att mitt val var det rätta trots att det kostade mig en rejäl slant. Och jag gjorde mitt val själv, det inser jag nu att det var väldigt viktigt för mig.

Jag är idag nykter helt för min egen skull inte för att visa upp det för nån annan. Och för mig är det en av mina grundpelare att sätta mitt mående före allting annat runt mig. "Acceptera det jag inte kan förändra....." är viktigt för mig men idag klarar jag även av att vara motvalls och kan kämpa för det jag tror på.

Men jag får aldrig glömma mig själv och komma ihåg att min historia är min framtid.

Ps Kommunens behandlingshem lades senare ner eftersom patientresultaten var urusla.Ds

Profile picture for user Adde

tack viktoria !!!

Jag gillar din kram jättemycket :-)) Den lyfte mig idag när den kom bara sådär helt oförhappandes !

Det är det som är så fint med kramar, de behöver ingen årstid eller speciella tider, de kan bara vara och leva just idag :-)

Bamsekram tillbaka ♥

Profile picture for user Adde

den jag hade först och som inte funkade :-) Du ser när länken inte blir blå att den inte är ok av någon anledning.

Profile picture for user Adde

här tiden för några år sedan var jag i min absoluta botten. Jag höll på att slutföra ett jobb och kroppen, ja hela systemet, gick på långt över det som egentligen var möjligt. När jag tittar tillbaka förstår jag inte hur i hela världen jag klarade det, hur det överhuvudtaget höll ihop, helt klart övermänskliga krafter som jag hittade nånstans.

Jag hade undersökt och kollat hela hösten var jag bäst kunde få hjälp och jag fastnade för Nämndemansgården. Men som en sann alkoholist var jag ju tvungen att förhandla och förhala beslutet så länge det bara gick. Att vara där under julen vet jag inte, eller kommer inte ihåg, om jag alls funderade på utan det var nog så att jag vill supa färdigt under helgerna och sen åka dit. Att reda ut hur tankarna gick i huvudet på en aktiv och mycket nergången alkis är inte lätt i efterhand, mycket försvann i dimmorna.

En del saker har fastnat i huvudet som att jag tex absolut nödvändigt, i bästa entreprenörstil, skulle pruta på priset som dessutom skulle gå upp vid årsskiftet. Det lyckades självklart inte men jag fick löfte om att få det gamla priset även om jag dök upp efter årskiftet. Sen var det där med vilken dag jag skulle komma dit !?

Jag ringde på en onsdag mellan nyår och trettonhelgen och berättade att jag äntligen kommit till beslut om att åka ner och mannen svarar glatt : Men vad bra ! Då ser jag till att du har plats i morgon bitti !! Och jag svarar, återigen i sann alkisanda : Nej, nej, jag har lite saker att ta hand om !! Vi säger att jag kommer på måndag !!

Jag hade inga andra grejer att ta hand om än mig själv !! Allt var ju kaos runt mig så beslutet var ju helknäppt. Men....idag vet jag att detta är så vanligt så det är mer regel än undantag att vi alkisar, när vi står på kanten att kasta oss ut i det okända, gärna vill skjuta upp det ett tag till och se till att supa nån eller några dagar till. Många är de historier om frisörbesök, gräsklippning, bilbesiktning och flera andra knepiga orsaker till att inte åka direkt som har berättats under glada skratt. Även där är vi så lika i vår sjukdom.

Jag hårdsöp de sista dagarna och på söndagen drack jag upp allt som var mitt (jag glömde några väl gömda 10,2or i garaget som jag hittade ett år senare) och rensade bort burkar och flaskor och la de i bilen för att stanna tidigt på måndagmorgen vid returbehållarna. Vid fyrasnåret på morgonen började min resa och ja, jag hade nog blåst rött om nån hade testat mig då.Jag var i otroligt dålig kondition och det var dessutom busväder med ett rejält snöoväder i min del av landet så det är en bragd att jag klarade av resan ner. Jag fixade inte att äta nåt förrän jag kom ner och min mentor satt med mig i matsalen där jag fick lunch. Jag har inget som helst minne av den lunchen ! Jag var nu framme, färdig, finish, ett vrak.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr (eller senare). Fullständigt utslagen av trötthet och känslan av att nu var min kamp över och nu var det andra som skulle hjälpa mig på fötter igen. Jag överlämnade mig helt reservationslöst till framförallt mina kompisar på Kamelen (Ja den ena av mansavdelningarna heter så :-) Den andra har namnet Dromedaren ) och till de som jobbade där. Jag hade inga som helst argument kvar utan var som en nyfödd som skulle lära sig att gå.

Jag hade helt enkelt kapitulerat och överlämnat mig själv till andra att visa mig vägen.

Idag kan jag se att det var en livsnödvändig kapitulation för hade jag travat på och styrt och ställt som jag gjorde tidigare och kontrollerat allt så hade detta inte fungerat. Jag fick lära mig att lita på andra som hade samma sjukdom och som redan gjort misstagen som jag inte behövde göra om jag bara lyssnade på dem. Att kunna lita på andra är en gåva som jag idag är väldigt tacksam över.

Det tog tid att inse att jag inte klarade matchen mot alkoholen själv men idag är jag glad för det beslutet jag tog då. Och jag gläds idag över de som jag ser tar sina beslut och återfår ett bra liv.

Ha en bra, nykter, helg alla !

Profile picture for user viktoria

Kära, kära Adde ♥ ögonen tåras när jag läser ditt inlägg ovan. Du har berättat om din resa, den morgonen förr, men jag blir lika tagen varje gång. Känner så starkt din vånda, din uppgivenhet och sedan kroppen som rent fysiskt ger upp och släpper taget, din sömn den natten. Du räddade livet på någon, dig själv. Så stort och märkvärdigt. Min hjälte är du så tydligt då jag läser detta, detta är något av det modigaste en människa kan göra enligt mig. Önskar dig den finaste av alla lördagar!

Profile picture for user Adde

fina Victoria ! Jag blir väldigt glad och tacksam för din uppskattning :-)
Jag tror att mitt inlägg nu kom av att du gjorde ditt inlägg av hur du har gjort din resa och hur vi kan fungera bra tillsammans i ett cyberforum. Du inspirerar många med din återblick och hur det var för dig och det är många som greppar det halmstrået nu och försöker göra som du gjort.
Det är gott att hjälpa varandra !

Kram ♥

Profile picture for user Maria42

Att få läsa om din historia, jag kan verkligen känna din kamp innan och befrielsen när du gav upp.
Tack för att du delar med dig av den.
Kram!

Profile picture for user Adde

lååånga vinterpromenaden som jag gjorde nu dök det upp en undran som gäller konferensen nästa år.
Ett antal deltagare har ju en sträcka att färdas för att få avnjuta er som kommer och jag har velat fram och tillbaka om hur jag ska göra med ev övernattning. Nu behöver jag ingen rumskompis :-)..MEN...och egentligen gäller det ju alla, en middag efter mötet på nåt ställe utan musik men med bra och billig mat ? Utan musik bara för att jag vill gärna höra vad ni säger utan ett massa störande runt mig :-)

Tossig ide' eller nåt att jobba på ?

Och tack Maria och bamsekram tillbaka ♥

Profile picture for user markatta

Vad fint att få ta del av din berättelse om din väg till nykterhet. Jag får gåshud, både av empatiskt obehag och av att veta att du sitter där nu vid datorn och verkar så stark i dina insikter att du verkligen kan gå under huden på många som söker hjälp här.

Jag tycker inte en middag efter konferensen är en galen ide' alls. Tror för min egen del att det kan vara skönt med en lite lättsammare avrundning på dagen. Det är det säkert fler som kommer vilja också. För de som kommer utifrån och övernattar på hotell/vandrarhem kan det kanske bli mycket att vara själv på rummet med sina tankar efteråt. Själv sover jag hos en gammal vän men har sagt att det inte är en artighetsvisit utan en egoresa. Som tur är så kan goda vänner ta det.

Kram!

Profile picture for user Adde

markatta :-) Känns bra att du uppskattar en bit av min resa :-)
Då kanske det finns ett lite hopp om en matbit också :-)

Kram ♥

Profile picture for user Villervalle

Som svar på av Adde

för så mycket råsupande hade jag aldrig pallat ens när jag drack som värst. Tre dagar, sen började hjärtat arbeta på ett så obehagligt sätt att det var omöjligt att fortsätta att dricka. Kanske min kropp har en naturlig avstängnings knapp? Lite lagom vardags drickande gick i allmänhet bra men även då kunde jag efter ett tag få Antabus liknande symptom som, hjärtklappning, rödas flammor på kroppen och pionrött ansikte. Inbyggd Antabus med andra ord.

Ha det Gött

VV

Profile picture for user Maria42

Jag finns ju i Stockholm men tycker det skulle vara jättetrevligt, en bra avslutning på dagen för de som vill.
Tack för kramen!

Profile picture for user Sorgsen

...premiär att skriva i en annans tråd...känns lite famlande men här är jag...

Adde, jag tror jag läst igenom det mesta du delat med dig av på detta forum.
Tack för dina ord av klokhet, de klingar bakom pannbenet mitt när hjärtat frestar ta över mina handlingar mot min trasige make.
Utan att veta så känns det som att du spelade i samma division som min make nu är aktiv i.

Du behöver inte svara men jag har en undran...here we go....

Du frågade på min tråd om maken kan stå för behandlingen själv.
Han vill sköta detta själv, vilket är sunt någonstans i sörjan han sätter sig i. Jag vet nu att han blivit utkörd från tidigare arbetsplats pga alkohol och i samband med det vidrigt beteende. Ha har tydligen genomgått 2 behandlingar i början och slutet av 90-talet. Utöver detta inlagd på olika psykavd. Han har flyttat i samband med separationer från sina ex. Han har gott rykte inom sin profession och får därför nya jobb utan större ansträngning.

Situationen nu är att arbetsgivaren inte hjälper med behandling, vad jag vet. Han vill ha hjälp, eller ville, vet inte riktigt var tankarna ligger just nu.
Jag undrar...om han har det i sig, att han tycker att 'någon annan' ska hjälpa ekonomiskt, uteslut mig, är han då inte tillräckligt motiverad till behandling?
När jag nu skrev ner det känns det solklart att det är så det ligger till...
Tar tacksamt emot din spontana reaktion...

Han vet att jag har kontakt med Nämndemansgården och att jag finns på ett forum. Det stör honom...han sa:
"är väl han som är huvudpersonen i detta " och att jag "går bakom hans rygg".

Jag går inte in i diskussioner runt dravel utan svarar som jag menar, i detta fall som i alla andra sammanhang,
" att informera sig själv för sin egen skull är inte att gå bakom någons rygg"

Han har få gånger bett om ursäkt för sina vidrigheter mot mig och nu är han helt tyst sen 3 dygn. Jag tänker inte ta kontakten, den blir naturlig när jag far tillbaka till vår gemensamma lägenhet. Vilket kommer bli ett par gånger fram till jul. Vi ska fira jul i min oas och jag har semester till dess. Denna tiden skulle vi haft tillsammans och nu är jag här utan honom. Han skulle jobbat men tillbringat all annan tid här med julförberedelser i gammal tradition med korvstoppning och pepparkaksbak...
Nu kör jag det racet själv. Jag är inte bitter men ledsamt är det. Har levt så här många år som ensam förälder så korven kommer stoppas på scan och kakorna kan kvitta. Blir den reviderade utgåvan med senapen, skinkan och knäcken ;) kommer fler jular!

Du har, på mina månader som läsare och nu som delaktig, gett mig en insikt och kunskap jag aldrig skulle hittat hos min trasige man. Förhoppningsvis vill han läka sig inifrån...omplåstring utifrån är ju ett ogjort evighetsarbete, oavsett hur väl det är menat...

Tack för din generositet.

Jag är imponerad över din resa, din styrka, att orka vända och hålla dig kvar med blicken vänd åt ett tillfrisknande.
Tack för jag får ta del av din historia.

Profile picture for user Adde

för ditt fina inlägg Sorgsen !! Jag blir glad och berörd över vad du skriver ♥

Spontan reaktion, ja, den fick du ju själv när du väl slog ner tangenterna i rätt ordning :-) Helt krasst är det väl så att är jag beredd att själv slanta upp pengar på en behandling då är beslutet väldigt väl motiverat och jag har funderat många varv på en lösning men inte funnit den. Jag var avgjort i den sitsen att jag behövde hjälp, det fanns inga utvägar kvar för mig.

Ett företag kan (det finns inget tvång här) hjälpa till med en behandling (alltså på ett behandlingshem). Många företag gör också så om de har ekonomisk möjlighet till det och när de gör det så ställer de allra flesta krav på aa-gående och en nykterhet på minst 2 år. Ett kontrakt brukar skrivas på det och däri brukar också ställas krav på provtagning om arbetsgivaren misstänker att det börjar spåra ut. Detta kontrakt brukar vara till stor fördel för alkisen efersom det sätter lite press och att man måste börja ta ansvar för sitt liv.

Och ofta brukar man förhandla fram att den anställde ska betala en egen del av sin behandling just för att få delaktighet. En vän jag hjälpte i somras valde att betala 30% själv trots att hans arbetsgivare är en rätt tät sådan :-) Men han insåg ju själv att det skulle få honom att inse att detta var hans egna val. Jag hade en behandlingskompis som var tvångplacerad och han var lite småsur i början :"Ingen bryr sig om mig" !! Efter 2 veckor och strax innan jag försvann därifrån stod vi och pratade ett par timmar i kylan utanför våra rum. Han hade haft ett antal olika konspirationsteorier om varför just han var där och vi andra gav honom ett flatskratt varje gång. Morgonen efter vårt samtal presenterade han sig som alkoholist vid morgonsamlingen ! Lycka !

När vi är aktiva i missbruket så ligger alltid ansvaret hos nån annan, vem som helst, bara inte hos oss. Din alkis "förväntar" sig att nån annan ska lösa hans problem och då är det lätt att sura om "De Andra" inte gör det. Det var inte förräns det sista halvåret som jag insåg att jag ägde problemet och det var upp till mig att välja väg. En behandling är inte ett universialmedel för att uppnå nykterhet men det underlättar nåt grymt när jag får lära mig hur det fungerar. AA uppstod ju en gång med folk direkt från gatan och än idag är det många som kliver direkt in.

Och just nu är DU huvudpersonen i detta sammanhang !! Det är ditt väl och ve som nu ska formas och du får en bra start på din Familjevecka :-) Och då har du ju kvalat in till vår förening på Gården med vår- och höstmöten :-))

Jag vet inte riktigt om du fick svar egentligen men skriv igen så kan jag försöka förtydliga mer :-)

Kram !!

Profile picture for user höst trollet

Som svar på av Adde

Du ger så mycket av dig själv! Ditt sätt att berätta, rakt upp och ner gör att du har all min respekt!
Dessutom delar du med dig av hur en alkoholist beter sig, när hen är aktiv..
Det gör, att man som anhörig/medberoende kan ligga steget före. Och tänker man på sig själv som alkis, så känns det fint att kunna "bränna några broar" ;-D
Ja, jobbet får vi alla göra själv, men det finns hopp! Inte alla misslyckas ;-D

kram /trollis