Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?

Fina, härliga SL,

önskar att du också kunde se det vi andra "ser". En varm, härlig, rolig och skön tjej som man bara måste tycka så himla mycket om.

Men jag vet hur det är... själv ser man bara sina dåliga sidor och allt som man borde ha gjort och borde ha gjort bättre. Är likadan, men känner ändå att terapin hjälper mig. Nu kan jag (nästan) säga (lite tyst för mig själv) att jag nog är en ganska ok människa (emellanåt). Att jag också förtjänar att må bra och ha det bra. TROTS alla men och all skit man har gjort och är... Får man föreslå att du faktiskt söker upp någon som kan hjälpa dig...? Jag märker ju att terapin gör underverk för min del. Vägen är lång, men nu är jag i alla fall på vägen och jobbar mig framåt. Det gjorde jag inte tidigare. Då satt jag bara i mörkret.

Jag gick med i Viktväktarna i måndags. Funkar bra än så länge och tänker hela tiden att jag gör det för mig själv, för att jag ska må bra, att det är min tur nu osv. Och vet du. Jag tänker att den här gången har - både du och jag - alla möjligheter att lyckas. Vi dricker ju inte längre. Det pajade ju vareviga goda föresats. Först hällde man i sig kalorier, sedan överåt man och därefter dövade man alkoångesten med mat/godis och annat. Slut med det i alla fall.

Hur eller hur. Du är en kanonfin människa SL och jag önskar av hela mitt hjärta att du också ska få se och känna det. <3<3<3

Största kramen från Muränan

FataMorgana

Ny på forumet men har kollat runt några veckor och läst bl a om din resa. Jag har haft stor behållning av det du skrivit :). Tack för det. Du är en kämpe. Kram /FM

steglitsan

Lena, Muris, Mod och FataMorgana, TACK! Precis som man önskar att det vore jämt så dök ni upp precis när jag behövdes som bäst. <3

mod60

Vi stöttar varandra och det är därför jag tycker om att läsa och skriva här, det finns så mycket positiv energi trots våra stora svårigheter ibland.

Jag håller med muränan om att terapi inte är så dumt. Har gått i det själv en period då livet varit för jäkla tufft och ett av mina barn fick en livslång svår sjukdom. Då trodde jag att jag skulle gå under och kanske att mitt behov av flykt och avkoppling med alkohol, från den enorma stressen, började då. Vet inte men det kan ha varit en bidragande orsak. Döva ångesten för att hen inte ska leva imorgon. Men den ångesten börjar jag att kunna hantera utan alkohol, den finns nämligen kvar som en mantel över mina axlar. Usch nu blev jag lite tungsint. Sorry men det skulle liksom ut!
Önskar alla en härlig natts sömn och en skön helg:)

steglitsan

Det här med terapi är något jag funderat på ett par vändor och jag är övertygad om att det vore rätt. Men jag är så rädd. Rädd för vetskapen om att det kommer vara tufft. Jag kommer sätta mig i stolen tids nog det är jag övertygad om.

Äntligen helg hörrni! Efter en intensiv vecka både jobb- och känslomässigt. Den avslutas dock med att jag ska äta frukost med vänner och sen fira min lilla mamma som fyller år idag. Hon kommer hit imorgon och vi ska göra en tjejhelg av det hela. Blir nog mysigt (om hon inte pratar hål i huvudet på mig vill säga... :)

Hoppas ni har det gott! Jag har precis fått igång ett sötsug utan dessl ike och försöker hitta styrkan i att inte gå och köpa en jäkla godispåse. Wish me luck!

FataMorgana

Det finns INGET som kan sänka en så som när ens barn inte mår bra. Man är så fruktansvärt maktlös. Har inte behövt uppleva något så allvarligt som du, Mod, men ändå rejält allvarliga händelser som satt familjen i gungning under flera år. Stresspåslaget är enormt och det är inte konstigt att alkoholen blir en "vän" i nöden. Både godare och snabbare än Stesolid. Kram /FM

FataMorgana

I wish you luck- både med mamma och godissuget ;). Ta en bit mörk choklad. Man blir nöjd ganska snabbt. Ha en fin kväll. Kram/ FM

Tack för din hälsning gulle du! ❤ Men om jag är storsyrran, så är du verkligen min lillsyrra. :-D Trevlig tanke!

Men du agerar nu själv som en storasyrra, tycker jag. Det går ju så himla bra för dig, eller hur. Även om jag fattar att det är lite rörigt inombords av olika skäl. Är det inte dags för dig också att ta tag i de där trassliga trådarna? Du har ju varit på väg med det ett tag... Du skulle må så bra av det... Jag märker nu att jag inte har det där behovet av att missbruka mat längre. Gode Gud - låt det hålla i sig. Men det är inte förrän nu som jag liksom börjat kunna släppa taget om det. Jag behöver det på något vis inte längre. Eftersom jag har ändrat inställning till mig själv. Det hade jag aaaaaaaaaaaaaldrig klarat utan terapin. Den säger psykologen också - att vissa saker kan man inte lösa själv. Det går liksom inte. Vad har du att förlora...?

Puss och kram och ha en fin, vit Valborg
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

steglitsan

Hallå!

Jag lever och frodas. Är mitt uppe i en bostadsjakt vilket innebär en hel del hemnetsurfande, lägenhetsvisningar och frustrerande budgivningar. Ja ni fattar, då hinner man inte hänga här. Och då jag är allt eller inget så blir det inte ens att jag tittar in. Men nu fick jag dåligt samvete och nyfikenheten tog överhand så nu har jag lagt mig i soffan och ser att det finns hur mycket som helst att uppdatera sig om. Med mig är inget nytt i övrigt. Ingen alkohol eller jag tog en lättöl igår till en jobb middag har ingen aning om vad en sån innehåller. Vatten till middagen och ingen frågade. Skönt.

Har sedan några veckor slutat med mina antideppressiva piller. Och jag har känt mig lite labil de senaste dagarna. Igår var jag kränkt i över tre timmar för att jag blev irriterad på en kollega. Och idag hade jag en liten olustig känsla men jag hoppas att det lägger sig så småningom. Så länge ångesten håller sig borta så är jag nöjd. Jag kan känna någon form av lättnad av att känna mig lite ledsen, nervös eller till och med kränkt. Det känns som äkta känslor. Aja nu håller vi tummarna på att året med pillrena har gjort sitt.

Stingo

Fint att hör av dig! Låter som spännande tider med bostadsjakt och pillerslut på samma gång. Lycka till med alltsammans!

Vad starkt att du kunnat sluta med anti-depp! Jag hade ett halvårs helvete för att bli av med skiten. Men då hade jag ju ätit dem under många år. Starkt jobbat av dig!

Hoppas att din bostadssituation löser sig inom kort!

Stor, varm kram

steglitsan

jag minns att du berättade att du hade det tufft när du lade av med pillrena. Än så länge känns det ok även om jag kanske "känner" lite mer nu. Fick ett telefonsamtal tidigare idag som gjorde mig lite nervös. För ett par veckor sedan hade jag vetat att det inte var bra men jag hade inte fått "nervöspirret" vilket jag någonstans känner är positivt. Man SKA ju känna oro och nervositet när det är befogat. Det är ju fel när det är den konstanta känslan.

Angående boendesituationen är det ingen panik, tak över huvudet har jag tack och lov men det hade varit gött att få köpa något. Men bostadsmarknaden är minst sagt skev just nu och alla lägenheter stiger med astronomiska summor. Snark

Hoppas ni får en fin helg vänner!

LenaNyman

Nu får du allt masa dig hit, dela med dig lite om hur du har det och inte behålla allt för dig själv! ♥

steglitsan

Ser att jag inte uppdaterat i tråden sedan i maj. Det var mycket som hände med flytt och grejer som gjorde att jag föll ur forumcykeln och för varje dag som går blev det svårare och svårare att komma tillbaka. Så dumt. För jag mår ju så bra av att få skriva av mig och läsa det ni skriver.
I alla fall så tror jag att jag var i bostadsjakt senast och kan nu meddela att jag köpt ett litet krypin. Tillträde är inte förens i augusti men jag går i inredningsplaner och det känns mycket bra. Oftast, för stundtals tänker jag att jag blivit grundlurad med tanke på hur sjuka priserna är här i sthlm. Men jag måste ju bo någonstans och förhoppningsvis blir det toppen.

Alkoholen då? Jo jag har haft vin i glasen på ett par middagar. Inte så att jag känt mig påverkad men jag har smuttat på vin. Just nu känns det bra. Jag tackar fortfarande nej ca 95 % av alla tillfällen som erbjuds vilket jag har för avsikt att göra framöver. Jag försöker intala mig själv att jag nu håller på att lära mig att dricka alkohol igen och om jag har en sund inställning från början, till skillnad från när jag var fjortis, så kanske det går? Jag dricker dock inte starksprit och inte heller rött vin för det är alldeles för surt. För ett tag sedan så var jag på resa med mina kollegor där två idioter började härja om jag var gravid för att jag tog en 0%-öl. Jag blir först och främst arg för att han/de ska få mig att känna mig dum för att jag inte dricker sen blir jag också arg på mig själv för att jag beställer ett glas rosé för att blidka dem. Det ställde jag dock på terrassen och fortsatte med vidare med min öl. Så jävla sjukt att en medelålders man ska ha synpunkter på detta när ingen i min egen ålder hetsar eller ifrågasätter. Jag trodde att det borde vara tvärtom. Jävla bonde. Förlåt men jag är lite stingslig stundtals.

Vad gäller det själsliga planet så går det upp och ner (som ni märkte :) ). Jag fick för mig att slopa de antideppressiva för ca en månad sedan och det känns som att det är först nu som kroppen rensat ut det mesta på gott och ont.

Stingo

Skoj att höra av dig! Grattis till lägenheten!

Jo, vi medelålders män kan nog tyvärr vara fan så dumma i huvudet ibland. Det bästa du kan göra är att inte ta åt dig, men det är förstås lättare sagt än gjort.

Lycka till med antideppstoppet och försöket att dricka ansvarsfullt. Hoppas du kan hålla dig väldigt medveten om alla möjliga (sam)verkningar på dig, så att du kan reagera i tid om något börjar gå snett.

Ha en skön sommar.

steglitsan

Känner att jag har isolerat mig lite för mycket den senaste tiden. Är inte riktigt säker på varför men det har varit så gött att bara komma hem, slänga sig på soffan med en bok eller God knows what. Istället för att hänga med mina vänner som jag annars gärna gör. Jag har verkligen inte ätit bra eller rört på mig. alls. Vilket säkerligen påverkar. Ligga på soffa=förslappad =känna sig osnygg. Så nu råder bot och bättring. Jag satte ner foten och gick till affären och köpte tidning Topphälsa, hahahaha. Som att det kommer vara räddningen?! Ah well jag får komplettera med någon form av motion också. Såg på framsidan att de hade något reportage som hette "Jag sprang mig nykter". Återkommer om det kan vara ngt av värde.

Halloj SL!

Gott att höra ifrån dig. Hoppas att du fick en fin midsommarhelg.

Skickar kramar till dig