av LenaNyman

Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Vändningen
ons, 2015-07-08 - 17:47

Är mycket i en alkoholmissbrukares hjärna, men kanske inte alltid för omgivningen. Funderar på hur länge min mor hade behövt vara nykter för att jag inte skulle klassa henne som alkoholist. Ett år tror jag. Det finns så mycket där som hon skulle bli tvungen att bevisa för att jag skulle sluta titulera henne (inte verbalt) som alkoholist.

LenaNyman
ons, 2015-07-08 - 17:52

Nej, jag blev inte ledsen. Inte ens när vi pratade vidare och han sa "jag har ju varit med förr". Det har han ju. Det var en nyttig påminnelse om att snart 16 veckor är en rätt kort tidsrymd ändå.

LenaNyman
ons, 2015-07-08 - 17:55

Precis så är det, Vändningen. Jag tycker ju att det gått rätt lång tid nu, och det har varit revolutionerande veckor på ett inre plan. Men Lucas har ju ett helt annat perspektiv.

LenaNyman
ons, 2015-07-08 - 18:02

Soff; ja, det är skitjobbigt. Sista tiden har dom här pms-besvären ändrat karaktär också. Tidigare blev jag mest irriterad och arg men nu kan jag bli så himla ledsen, tycka allt är meningslöst, känna mig oälskad och eländig på alla sätt och vis. Har du fått nån hjälp för det här? Jag funderar lite på om man skulle be om nåt lågdoserande ssri-preparat som verkar lindra.

Soff
ons, 2015-07-08 - 18:45

Ja, så har jag också. Som att plötsligt ramla ned i en grop av sorg. Och som du tidigare skrev: Fast det händer varje månad så fattar jag aldrig utan tror att jag är på väg in i en mega-depression. Jag testade femal balans förut och tyckte de hjälpte (måste köpa ny förpackning). Jag äter ju ssri men eftersom jag misskött det när jag druckit (inte tagit tabletterna på hela helgen) så kan jag inte säja hur de hjälper för just mej. Vet dock att många andra tycker att det fungerar bra :)

Jag har ju läkarskräck så går helst inte dit och har därför inte fått någon hjälp- Mitt eget fel alltså (ssri:n äter jag av andra orsaker än pms:n). Har du sett bloggen om pms "mitt liv med pms"? Där finns rätt mycket info :-)

LenaNyman
ons, 2015-07-08 - 19:32

Ja, man känner igen sig jättemycket i den bloggen. :) Haha, för ett par år sen skulle vi köra en bit till en stor byggmarknad. Jag satt hela tiden och retade upp mig på behån jag hade på mig (blir så himla kinkig med kläder också). Till slut fick jag fan bara nog så precis när Lucas parkerat slet jag av mig behån och slängde ut den genom sidorutan. När vi kom tillbaka sen till bilen hade nån vikt ihop min behå och lagt den snyggt och prydligt på motorhuven...

Nä, avskyr också att gå till läkare, det ska mycket till innan jag bokar en tid.

Soff
ons, 2015-07-08 - 22:30

Lena: Hahahaha, underbart och verkligen en sån grej som känns helt logisk vid pms.

Vilja: Åh vad härligt, njut av det!
Grejen är att jag har koll med kalender och allt men på något vis ändå inte. Det är lite olika från månad till månad, det kanske är det det beror på..hm..

LenaNyman
tors, 2015-07-09 - 19:10

Veckorna går så fort numera. Jämfört med i höstas är det enorm skillnad. Då var det måndag, och "jag SKA INTE dricka", tisdag till torsdag likadant, sen kom fredag och "jag får ABSOLUT INTE dricka", likadant resten av den veckan. På så sätt sniglade tiden sig fram.

Den här gången funkar det lite annorlunda. Det är måndag och jag dricker inte. Sen faller sig resten av veckan på ungefär samma sätt. Inga transportsträckor att ta sig igenom längre. När helgen kommer och det känns som att nåt saknas så tänker jag mig att jag är liten igen. Ni vet, när det var lördag och man hade sin påse med lördagsgodis och det räckte?

Det är skönt med veckor som håller ihop. Jag är tacksam för att det känns just så.

Soff
tors, 2015-07-09 - 19:33

Att det går, att det blir lättare! Att min hjärna inte kommer att tänka alkohol en gång i minuten resten av livet.

LenaNyman
fre, 2015-07-10 - 08:35

Jag har funderat på vad det är som bär denna gång. Tror det är att jag äntligen slutat lura mig själv. Slutat hoppas. Man är ju så evinnerligt dumoptimistisk. Om jag testar att göra si, om jag testar att göra så, så ska det här drickandet funka. Men nä, icke för mig. Jag gav upp i höstas efter nio veckor. Tog en öl, fantastiskt, tog två, underbart, och på tredje ölen brakade intentionerna samman och a-hjärnan tog kommandot igen. Sen förflöt fyra månader innan jag hade turen att bli stoppad på Systembolaget; då klev jag på tåget igen.

Kram på er alla! Tack för att ni finns! Fin fredag ska vi ha nu - i alla fall uthärdbar. Det är inte kattskit, det heller.

HelenaN
fre, 2015-07-10 - 09:07

Fantastiskt att du känner den där känslan av att det bär nu! Oavsett varför tror jag att det är den känslan som avgör om man verkligen har valt den nyktra vägen på allvar.
Själv är jag inte riktigt där än. Det bär inte riktigt, jag svajar och tvekar och tänker dumoptimistiska tankar.
Men du ger mig hopp om att det kan bli bärigt även för mig så måningom. Tack för att du varit så öppen med dina upp och nedgångar!
Kram på dig!

LenaNyman
lör, 2015-07-11 - 09:28

Vi tänker likadant där. Det är sån befrielse att slippa ständiga dragningar vid förhandlingsbordet. Jag vet inte vad man ska kalla det. Talgdank, insikt, gudomlig ingivelse, mjukvara? Nåt som plötsligt faller på plats i huvudet bara.

Åh, jag är säker på att du kommer dit, du också, Helena! Kram på dig och ha en fin lördag!

LenaNyman
sön, 2015-07-12 - 00:25

... älska att träna - bara det var lite behagligare. Vi ska på stor begivenhet i december och jag skulle så gärna vilja se ut i kroppen då som när jag träffade Lucas första gången. Det är några kilon sen.

Förnekelsen; åh, jag drar på mig kläderna så syns inte extrakilona. Förhandlingarna; jomen, det är ju ändå lördag. Eller nån helt annan jävla dag.

Och medan jag går omkring och mår kasst över att vara halvfet och otränad stirrar den där svarta cocktailklänningen ut mig rätt genom garderobsväggen.