Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Det är svårt att se perspektiven och förändringar själv. Jag känner igen mig i beskrivningen och blir så sorgsen då jag tänker på hur mina drömmar om vår framtid mer och mer måste handla om mig själv. Samma mönster upprepas gång på gång, mitt förtroende och respekten för min man är noll. Jag håller mig undan så mycket jag kan men då vill han stänga av tvn och prata med mig, lite lagom såsig och dimmig. Han har ett förslag som vi måste tala om. Nu ska han flytta, vi har nått vägs ände tycker han.
Jag vill inte diskutera den frågan om han inte är nykter så jag säger att först får han kontakta kliniken, sen får vi se vad som händer. Nu sover han.
Ingen akut skaderisk i natt.

Att det är som för mig.
Ju sjukare min sambo blev och så småningom även exsambo blev.Ju mer skulle jag hjälpa,ju mer älskade jag honom inbillade jag mig.
Det är som att ju mer hejdlöst allt blir ju mer kantrar man själv också fast man tycker att man borde uppträda som någon sorts vågskål åt rätt håll.

Kanske du skulle ta chansen att ni flyttar isär.
Det såg ju ut lite så för mig och exet även om han inte var lika djupt nere i träsket som din man just nu är.
Men han kom dit,i rasande fart efter vår separation.

Nånstans så tror jag att det var i omsorg om mig och att han såg hur dåligt jag mådde av vår relation.Att han ville skona mig och fortsätta må dåligt och dricka på egen hand.
Och framför allt, få fri tillgång till alkoholen utan att någon kunde lägga sig i.

Ge honom/dig er själv chansen att separera ett tag.
Börja din egen resa ut ur medberoendet, sluta hoppas och tro då han är svårt sjuk i alkoholism just nu.
Låt resan, besöket på kliniken bli hans och inte ditt.
Du kanske inte skulle följa med dit?
Kanske det är hans besök att ta utan din inblandning?

Och i vilken position skulle du hamna i då?
Den som släpper kontrollen över honom och alkoholen och vänder energin mot dig själv och ditt eget mående som förmodligen är under all kritik just nu.

Hur skulle det kännas för dig annat än ödsligt, farligt och tomt.
Kanske också berikande glädje och rofyllt?

linker

Tack för kloka och insiktsfulla tankar och omsorgen som jag har fått den här extraordinärt jobbiga tiden!
Det är ju egentligen bra om han själv är inne på att flytta. Vi gläder inte varandra tillsammans. Även om jag också tror att hans främsta anledning att separera är att han ska kunna dricka utan några sura miner.
Mest sorgligt tycker jag att det är att han inte bryr sig och inser hur ledsna och besvikna hans döttrar är och att han inte tar emot deras försök att närma sig honom. Vi har trott att vi var en familj med stark sammanhållning.
Men de där tillfällena, jul, nyår, midsommar då hela familjen ska samlas och vara glada har ju faktiskt kantats av oro hos oss alla de senaste åren. Snart kan han njuta av sin öl i lugn och ro och vi andra kan koppla av.

answe77

Väljer han bort sin familj för att fortsätta sitt drickande så är det hans val. Hur jobbigt det än är för er andra så går det som skrivit innan inte få en missbrukare att sluta om inte de själva vill det. Du och resten av familjen ska på inget vis känna någon skuld i detta! Verkar som ni gjort det ni kan men vi alkoholister är otroligt själviska och har väldigt lätt att tycka synd om oss själva och att skylla våra problem på andra. I alla fall då vi är/var aktiva alkisar. Kämpa på linker.

linker

Vi vistas på olika håll nu. Han är på landet och jag är kvar i staden. Så jag har mycket tid att tänka och det är skönt att vara för sig själv. Efter händelsen för några veckor sen då polisen var här och hjälpte in honom försöker jag att undvika att träffa grannar som kan komma med svåra frågor.
Mannen har alltså gått i pension och nu vill han gärna berätta om vilka fina tal och hur mycket beröm han har fått. Tyvärr, jag blir bara elak och sarkastisk och har ingen lust att lyssna. Han tar inte själv upp några funderingar kring vad som har hänt med hans familj. Ingenting om att han förstår att han skadar andra än sig själv. Jag orkar inte se honom nu och när jag tänker på honom är det situationer där han har behandlat mig illa som kommer upp. Så många år som hans kärlek till ölen har styrt våra liv. Gå på bio? Hur lång är den? Då ska jag sitta längst ut! Jag kanske går efter en stund.
Gå på kalas? Då ska vi åka taxi hem! Stort kalas? Då ska jag sitta bredvid xxx! Hur vi har gått gemensamt på fest och han bara är försvunnen. Många gånger utanför i samspråk med någon annan överförfriskad gubbe som han kan skrävla med.
Och så däremellan .... Sätt dig här, kom hit så jag får hålla om dig. Vad är det med dig? Måste du ta upp det nu?
Men den här gången går det inte att vända blad. Nästa steg är hans.

linker

Han ringde i kväll. Det var tre viktiga saker han ville säga. Jag hörde att han var onykter och sa att vi får tala när vi träffas. I morgon eller helst efter att han har besökt kliniken på tisdag. Vi får se .... Vad ? Om jag kommer ...... Lång tystnad....... Har du träffat barnen?
Vad har du sagt till dem?
Inga detaljer, de vet att du mår dåligt och är sjuk.
Långa tystnader, jag tror att samtalet är avslutat flera gånger.
......jag har tänkt .......du får behålla landet och huset jag köper en lägenhet.
Går du inte händelserna i förväg nu? Vi pratar på tisdag.
Vi får se ......
Du har lovat, först torsdag nu tisdag. Du kan inte svika, du är elak nu.
DU har varit elak mot mig i ett år!
Nu slutar vi prata.
Så blev det tyst. Sen ett sms med obegriplig text.
Så är läget.
Jag känner mig spyfärdig men är glad att jag har piller så att jag kan sova.
Det kvittar vad som händer, han är inte beredd att satsa på någon förändring.
Jag har sagt gång på gång att jag förstår att det är svårt men att jag finns vid hans sida om han söker hjälp. Nu gör han allt för att slippa gå till kliniken på tisdag. Jag sitter här sju mil ifrån honom och kan inte göra någonting.
Sjunker ihop, ont i magen och i huvudet, kan inte sova.
Kan någon som har blivit så här gravt alkoholiserad någonsin bli frisk?

Ebba

Det enda som är bra med (sjukdomen) alkoholism är att människor kan tillfriskna OM de slutar dricka.
Jag har träffat väldigt många människor och lyssnat till deras berättelser (på AA) och det går att vända sitt liv, Hur illa det än må vara innan förändringen sker.

Har du hört sinnesrobönen?
Den är fin tycker jag och bra.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mot att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

När jag var medberoende till 110% hjälpte det mig att gå på öppna AA-möten och lyssna på tillfrisknande alkoholister. Det gav mig hopp i mörkret samt stor förståelse för hur personlighetsförändrade människor (även jag själv) blir av att vara styrda av alkoholberoende.

Hoppas du har fått sömn i natt.
Ta djupa andetag.
Sträck på dig.
Ha självrespekt och kom ihåg vem du är och vad du vill.
Det kommer inte alltid vara såhär jobbigt, inte nu när du på allvar jobbar för en positiv förändring.

Kram Ebba

linker

Naltrexone. Det var vad alkoholläkaren kunde hjälpa till med. Så vi gick därifrån med ett recept och med en tid för återbesök om två veckor. Så åt vi middag och det var ok ett tag.
Sen pratade vi om läget och jag bröt ihop och gick upp och grät. Han satt kvar i mörkret och vid halv nio såg jag att han var inne i dimman igen. Kissade ner sig, stora pölar i hallen och på toa. Jag torkar golv och tar hand om hans kläder. Får vara nöjd med att han faktiskt gick och lade sig i sängen och inte i skottkärran. Den här mardrömmen tar inte slut.

linker

Försöker komma på vad som fick mig att bryta ihop i kväll.... Jag fick ju lite hopp då vi faktiskt kom iväg till kliniken.
Efteråt tyckte han att han hade varit duktig och ville ha stöd och pepp. Men det är omöjligt för mig att dra ett streck över vad han har gjort de senaste veckorna, jag önskar att han ska visa ånger och medkänsla.
Det ska vi inte prata om! Jag ska inte vara kontrollant! Men jag behöver inte ha överdrivet kontrollbehov för att reagera på att det ligger en berusad man i hallen i mitt hus svarar jag. Flytta då tycker han.
På den nivån är våra samtal. Han har utvecklats till en fullskalig superegoist. Jamen, det ingår i sjukdomen så det kan han inte hjälpa. En semesterresa är planerad med våra bästa vänner nästa helg, de enda som vet hur vi har det. Jag vet varken ut eller in nu. Måste sova.

skogsrå

Har läst din tråd här och blir så berörd av dina frustrerande ord. Jag känner igen mig har haft det som du. så jag vet hur svårt det är. Du måste söka hjälp själv för att hantera det här. Rädda dig själv. Om du inte har någon samtalskontakt så skaffa. Kanske dags för gubben och städa upp efter sig själv. När du hela tiden ordnar upp efter honom kan han inte se vad han ställer till med.Och behöver ju aldrig ta något ansvar, Det bet ganska bra på min man när han fick torka tvätta och laga själv. Du måste byta taktik och bli mer ego själv. En alkis uppträder ofta som ett skadat djur med rädsla och försvar det ingår i sjukdomsbilden. Men även den som är sjuk kan tänka sig för hur han beter sig mot dig.Han är elak mot dig och du biter ihop för mycket inte konstigt att du bryter ihop. Om du vill kanske ni skulle gå i parterapi för själva kan ni nog inte prata nu. Någon som strukturerar upp hur ni pratar med varandra kan hjälpa mycket. Ställ krav om du ska stå ut med det här och ni ska läka båda två. Annars är det ju ingen ide att ni gemensamt kämpar och går runt i ert ekorrhjul.Jag dömer dig inte jag vet att det är tufft men Du är väl ingen jävla vårdpersonal, till honom ellerhur ,släng städochsjuksyrrerocken åt pepparn den blir din tvångströja. Ta mod.Om det är så att era vänner vet om hur ni har det kan man undra om en semesterresa är det rätta i er sjukdomstid nu vet ju inte jag vad ni ska göra för typ av semester.Men om han ska börja medicinera så innefattar ju det både oro och abstinens . Så det är nog viktigt att du är hundra ärlig mot era vänner inför er resa. Hoppas dom kan vara ett stöd för er båda. Jag önskar dig all lycka och att du är rädd om dig den rätta vägen finns tillslut hittar du den. många styrkekramar

är sannerligen inte förvånande. Förr eller senare måste din gräns komma emot... jag som följer ditt liv genom att läsa dina inlägg och ser ditt liv så att säga "utifrån", jag håller andan och känner mig maktlös. Fylld av frågor. I mina ögon är det uppenbart att din man är helt maktlös inför alkoholen och som jag läser är det du som ska tillrättalägga och jämna ut alla mötande svårigheter i hans liv för att han ska kunna hålla sig nykter.
Det är en omöjlig uppgift!
Det är du maktlös inför!
Du har gjort allt och oändligt mycket mer för att jämna ut, släta över, du har torkat upp, städat undan... Du går själv in i vad som kan vara ett riskbruk av läkemedel för att orka med, stå ut... Och jag antar att det är för att du inte ser något som skulle vara bättre... inte ser nån utväg.

Jag förvånas om inte Antabus kom på tal för en person med så avancerad alkoholproblem. Om mannen själv har en önskan om att sluta dricka förstås. Men han kanske inte vill det? Vill han kunna dricka "normalt"? Det vill de flesta och då är ju Naltrexon något att pröva.
Ursäkta linker (jag menar det uppriktigt) men jag tror att din man är långt bortom att dricka normalt.

Däremot svarar jag som Ebba (tror jag det var): Jovisst, din man kan bli nykter! Om han själv vill, om han själv tar ansvar för sin nykterhet. Om du släpper taget och riktar ditt fokus mot ditt välbefinnande, mot att ta ansvar för dig och ditt liv.

Det finns en verklighetsbaserad film om Al-Anons grundande som handlar om Lois och Bill Wilson liv. Den heter When Love is not Enough. Se den! Filmen Flight som är bara några år gammal visar alkoholens makt, många missbrukare här prisade den för ett par år sen, den hittar du säkert. Ännu en film som visar alkoholens makt är When a Man Loves a Woman.

Åh vad jag önskar dig en Al-Anongrupp där du får vara, lyssna, får stöd att rikta fokus mot dig! Får dela smärta, tröst, förhoppningar, närvaro, gemenskap. Eller som vi säger: Våra erfarenheter, styrka och hopp.

Kanske jag har sårat dig nu i min uppriktighet. I så fall säger jag "förlåt, det är inte min mening!". Det här är en av de gånger jag skriver rakt ur mitt hjärta, skriver min maktlöshet som jag känner när jag delar dina inlägg.
Idag är en ny dag, den första dagen på resten av våra liv. All gott önskar jag dig denna dag! / mt

linker

Forum är min livlina nu. Det första jag läser när jag vaknar, det sista innan jag somnar.
Jag tar inte alls illa upp av uppriktigheten, jag tror inte heller att min man kan bli en måttlighetsdrickare. Antabus kan han tydligen inte få förrän man har kollat levervärden och han måste först ha minskat sitt drickande? Sa läkaren tror jag, han var svår att förstå. Han talade som ur ett standardformulär med stark polsk brytning och var inte intresserad av att föra ett samtal med min man, än mindre med mig som satt i rummet.
Men det finns ett magiskt ord som kan rädda allt. VILJA! Och det är ju det som saknas. Jag kan inte trolla fram den. Jag har resonerat sakligt, påläst, kommit med praktiska förslag, hållit mig hemifrån flera dagar, hittat på eget. ........ Parterapi försökte vi oss på för fyra år sedan. När ämnet alkohol kom upp gick mannen ut och stängde dörren. Mina ihärdiga idéer bemöts av irritation eller ilska. Aldrig att mannen själv säger att han har en konkret plan. Nu är jag på bristningsgränsen, orkar inte träffa folk, fick ett spel på telebutiken då min mobil hängde krånglade och ingen kunde hjälpa till. Så brister allt och jag lägger mig på sängen och gråter. Och då är jag en egoist, självupptagen, tycker synd om mig själv. Mannen sitter kvar i mörkret och öppnar en öl till.
Som sagt, Tack för att ni, mina Forumvänner är ärliga och uppriktiga! Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv men jag vet verkligen inte hur det ska gå till.
Det hade varit så skönt om den där läkaren igår hade vänt sig mot mig och frågat hur jag mådde. Och med sina ord förklarat för mannen att anhöriga far ofta väldigt illa och också behöver stöd. Bara så, det hade betytt så mycket.
Men du Mulletant, din man är ju nykter nu och ni har det bra.
Och din också Skogsrå? Men kanske hade de inte sjunkit så lågt som min man har gjort den senaste tiden. Det känns som om han har tappat all värdighet och jag känner ett sånt förakt när jag tänker på honom flinande med en öl i skottkärran mitt i regniga natten.
Eller när jag känner hur hela huset luktar snus och urin då jag öppnar dörren.
Jag förstår att han gör allt för att slippa konfronteras med sitt eget dåliga samvete. Blotta åsynen av mig väcker väl hans skuldkänslor så då gäller det att ösa på så att det blev mitt fel i stället. Svarar jag sen med att säga någonting ilsket eller spydigt så får han trumf och då är det ju som han brukar säga "aldrig ens fel när två träter". V.S.B.

är nykter nu sen flera år tillbaka. Han var inte det skick som di man verkar vara men jag upplevde att han stod på randen till en utförsbacke. Hans väg mot nykterhet började när jag gick för att lämna honom. Inte så att jag var borta några dar utan jag hade faktiskt avsikten att flytta och separera och det förstod han. Jag kan säga att han valde mig och vårt liv men att avstå från alkohol var inte lätt alla dagar. Såsom du beskriver er samvaro kan jag inte känna igen mig och vårt liv. Men medberoendemönstren känner jag väl igen och dem jobbar jag fortfarande med både i Al-Anon men kanske mest med "mig själv" genom att läsa och reflektera. Mitt skrivande har hjälpt mig mycket. Jag arbetar överlag med att släppa taget i olika situationer och låta andra ta ansvar för det som tillhör dem. Att vara den medberoende som tar makten över sitt liv och lämnar till missbrukaren att ta ansvar för det som hör hen till betyder på intet sätt att man skulle se sig som felfri. Jag frågar igen om Al-Anon - har du bekantat dig med tolvstegsmodellen? Där framgår med all tydlighet att det man jobbar med är sig själv, sina karaktärsfel (som det kallas) och tillkortakommanden och vägar till försoning och förändring. Jag klistrar också in den länk som var ett av mina viktiga handtag, jag har säkert delat den tidigare till dig... http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Förvisso är det så att vi alla måste hitta vår egen väg! Sist och slutligen är det så. Hoppas solen lyser hos dig som hos mig. Kraam / mt

Hoppas du får din styrka att göra det du kommer må bäst av.
Som du lever nu är ingen värd att leva.
Usch lider med dig.....

linker

Jag nystar i trådar från flera år bakåt i tiden och mönstret är så löjligt tydligt. Det är som att se dramaserier i snabbrepris. Stjärnstoff, Fransyskan, Dotts, Flygcert, Sorgsen, Etanoldrift, alla vi som försöker att lappa och laga och finna gränsen mellan mod och tålamod. En del trådar tar bara slut och jag undrar så hur det har blivit, vad hände sen?
I de flesta fall tror jag att det har slutat med skilsmässa och att alkoholisten får fortsätta att supa ihjäl sig på egen hand. De anhöriga måste rädda sig själva.
Det är så sorgligt men jag ser ingen annan lösning för oss nu.

Kvaddad

Vi som var barn till alkoholister kunde inte rädda oss själva.
Min mor och far betedde sej ungefär som din man med tillägget att de skulle slå ihjäl varann och oss ungar varje gång de söp till.
Polisen hade klippkort hemma men ingenting hände.
När jag läser det du skriver kan jag bara säga - lägg benen.på ryggen och stick därifrån.

skogsrå

Hej linker Nej min man är idag min exman med andra ord det gick verkligen åt helvete efter alla år. Jag var inte tydlig i mitt inlägg att vi gått åt skilda håll min historia är så lik din hur du har det nu. När jag läser vad du går igenom tycker jag att du blir utsatt för psykisk misshandel och blir påmind om min egen helvetestid Önskar ingen det jag upplevt. (som du gör nu) Så än en gång lägg allt fokus och energi på att rädda dig själv. Det är inte lätt men det går,för mig var det inte lätt att sluta upp med medberoendemönstret det hade blivit min identitet att alltid skydda hjälpa och vara orolig. Jag som du också skriver att du gör nu tog sömntabletter och tillslut också lugnande för att orka, bara lite till. Det är det dummaste jag gjort mot mig själv "knarka" för att orka med att leva med någon annan. Det är ju inte värt att skada sig själv men såååå medberoendementalitet. Jag känner igen mig i din beskrivning om läkarens bemötande det är för jävligt. Du förtjänar så mycket mer värdighet i detta möte det hoppas jag att du vet och tror på. Sänder dig här en kram! Så mitt råd till dig än en gång sök hjälp för ditt medberoende och följ inte med gubben han måste sköta sina vårdkontakter själv. Jag och våra barn gick på anhörigskola fick det genom kommunen. Kanske det skulle vara bra för er också detta är ju en anhörigsjukdom som behöver läkas. Min exman har varit nykter i perioder men nu för tiden är han sjuk igen. Detta påverkar hela familjen över generationer. Jag förstår helt och fullt ut dina känslor vet vad skuld och skam vill säga. Du skriver om VILJA! Vad är din vilja med ditt liv? Läskig fråga att besvara för sig själv. Men om det finns ett problem måste det ju rimligtvis också finnas en lösning !!!!!!! Kunde inte i min vildaste fantasi tro att något ljus fanns i mörkret när allt var som värst för mig, men det finns!!!!! Så kämpa!!! Heja dig!!!!! Varmaste kram!!!!

Inte många av de medberoendes berättelser här har .... ... jag vill INTE skriva "ett lyckligt slut" i bemärkelsen att missbrukaren blir nykter och relationen blir "bra". Nej, så är det inte. Fler här har, som flygcert, ett lyckligt slut i bemärkelsen att ha hittat vägen till sitt eget liv... tagit makten över sitt eget liv.

Då är det är fler, betydligt fler på missbrukarsidan som klarat av att bli nyktra, bevara sin nykterhet och leva kvar i sin relation. Allt enligt min uppskattning - ingen statistik. Dock - det är möjligt men förutsätter att den som dricker har en egen vilja att sluta och söka och ta emot hjälp.

Jag tror att inte många "på utsidan" kan föreställa sig och/eller förstå hur stenig och tung och oftast lång vägen från medberoende till frihet är... den vägen kan man följa i många trådar här. Kämpa på linker och andra.... du är inte ensam. Sök hjälp! Den finns.
Kram, kram / mt