I vår stad har vi ett hockeylag. Inte högsta ligan, de spelar i hockeyettan tror jag det kallas. Nu har det konstaterats att de har tio spelare med konstaterad coronasmitta. I hela vår stad har vi cirka 120 konstaterade smittade. Hur hockeykillarna har smittats vet ingen, men det skedde i samband med att de spelade bortamatch mot något lag där de också har konstaterad coronasmitta.

Jag blir så provocerad att jag knappt vet om jag ska sitta, stå, skrika eller gråta. Här anstränger vi andra oss som fan för att inte sprida smittan. Själv jobbar jag hemifrån varje dag och vi har avsagt oss både transport och korttids till dottern. Vi träffar våra ex-svärföräldrar utomhus, och de i sin tur beställer hem mat från affären osv. Mina exsvärföräldrar har levt ytterst isolerade sen mars. Men dessa hockeykillar måste spela hockey ?

Hockey är en idrott, inte livsnödvändigt någonstans. Absolut ingen mänsklig rättighet. Alla dessa tio spelare har sannolikt smittat lika många i och runt laget redan. Varje smittad spelare har syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar, och de jobbar säkert också åtminstone delvis. Jag blir så arg så jag kokar ?

Om det känns som tabu att berätta att man har slutat dricka så är det verkligen tabu att öppet kritisera hockeykillar, både i min hemstad och i grannstaden där jag jobbar. Det vore som att svära i kyrkan eller skita i det blå skåpet. Det gör man bara inte. Och jag blir bara så trött. Så trött.

Kram ?

Idag kom garnet jag beställt. Mjukt och mysigt. Började direkt sticka en poncho, och jag lär ha att göra ett bra tag. Stickning är en bra aktivitet när man behöver träna sitt tålamod. Jag brukar sticka små saker - mössor, vantar, raggsockor. Det känns så skönt när man är klar.

Men just nu behöver jag lite hjärndödande malande, även om jag förstås får hålla hyfsad räkning. Jag stickar i rutor, varvar fyra räta och fyra aviga och efter fem varv gör jag tvärtom. 26 rutor (á 4 maskor) på varje varv. Många rutor blir det. Och sen när jag gjort klart ett stycke på cirka en meter ska jag göra ett till, och sedan sammanfoga dem och slutligen virkar jag nog några varv runt hela ponchon. Ni förstår att jag lär ha att göra ett tag ? Jag följer aldrig ”recept”, jag kan bara sticka på frihand.

Jag får se om jag behåller ponchon själv eller ger bort den till äldsta dottern. Hon gillar poncho, medan jag känner mig lite obekväm. Som om jag klätt mig i ett tält typ. Plus att jag är i klimakteriet och är så varm att jag inte behöver varma plagg. Men jag har som sagt inte bestämt mig än, det finns gott om tid att fundera över det. Äldsta dottern har redan fått en poncho av mig, flera mössor och flera par raggsockor. Det är så roligt att hon tycker om att använda det.

Hon önskade sig förresten ett broderi-kit i julklapp. Ni vet ett sådant där ironiskt visdomsord som sen skapar en underbar kontrast mot det präktiga broderiet. Hon har tittat på det själv först, men tyckte att det var för dyrt. Jag högg som en kobra direkt och beställde idag kitet plus ram och nålar för att ge henne det i julklapp. Det här är första gången någonsin som hon visat intresse för handarbete.

Min mormor var en mästare på att både brodera och virka. Jag har flera stora tavlor och dukar till ett helt hyreshus. Min mamma och moster var inte intresserade alls, men jag ville bevara min mormors alster till eftervärlden. Hon var verkligen otroligt duktig, hon handarbetade typ alltid.

Det finns forskning som visar att handarbete är bra återhämtning för hjärnan. Man skapar något, det blir fint och man blir nöjd, får koncentrera sig lite lagom mycket, och sen är det tydligen något med att man skapar med händerna som är extra viktigt för just hjärnans återhämtning.

Jag tror att forna generationer kvinnor många gånger behöll sitt förstånd genom att handarbeta om kvällarna. Låta den kreativa hjärnhalvan få lite näring efter dagens slit. Oavsett så vill jag gärna att min äldsta dotter för kulturarvet vidare, även om varken hon eller jag egentligen inte ens är värda att nämna i samma sammanhang som min mormor vad det gäller handarbete.

Jag lärde mig sticka och virka efter min första utmattningsdepression 2007. Letade reda på en nybörjarinstruktion ”så lägger du upp löpmaskor”. Sen blev det som en besatthet, men jag tror att det hjälpte mig igenom den första jobbiga tiden. Stickningen/virkningen fanns alltid där som ett sällskap, något att sätta händerna i. Plus att det är omöjligt att scrolla på mobilen när man handarbetar, och det är också väldigt bra att skapa sig sådana frizoner.

Kolla på tv samtidigt går däremot utmärkt. Ikväll har jag kollat på två dokumentärer. En Theroux-dokumentär om amerikanska barn med olika diagnoser som medicineras från 6 år. Och en dokumentär om vaccinmotståndare, del 1 av 2 tror jag. Båda på svtplay. Jag gillar dokumentärer, ser hellre det än mycket annat. Jag har både cmore och Netflix men kollar sällan på serier faktiskt. Blir inte hooked på sånt alls. Nyheter måste jag förstås se också.

Kram ?

Idag har jag haft medarbetarsamtal med min chef. Min chef sa så många fina ord om mig att jag nästan blev genererad. Nä, det blev jag inte. Jag har inte läggning för att bli generad. Jag blev istället stolt och glad - och det sa jag till henne.

Min chef hade någon form av ledarskapsplattform, som koncernen utarbetat, som hon utgick från och sen placerade hon ut siffrorna 1-12 i den ordning som passade bäst på mig. Plats 1-3 fick jag inom området empati ? Hon gav konkreta exempel på hur jag ser och hör medarbetare, ofta påminner henne om hur viktigt det är att förankra, och att jag ger tydliga direktiv och litar på medarbetarna - och att det märks tydligt.

Det lilla negativa hon hade var inte ens negativt. ”Du kan ta över lite för mycket ibland, men det är egentligen inte negativt för du gör det när det krävs”. ” Du tycker att det är jobbigt att delta på svåra samtal med medarbetare, men du har verkligen blivit mycket bättre på det.”

Jag fick beröm för mitt sätt att ge feedback, i det vardagliga till alla mina kollegor, men att jag också framför konstruktiv kritik på ett bra och pedagogiskt sätt. Jag fick också beröm för att jag på senare tid verkligen bidragit jättemycket till den förändring som vi nyligen har genomgått, att jag hela tiden hittar nya sätt att förkovra mig och att jag också försöker inspirera andra chefer att lära sig mer. Nu senast har jag anmält mig till en kurs med Alna, som handlar om missbruk på jobbet nu i hemifrånjobb-tider, och sen heldagsutbildningen med Elaine Eksvärd i februari. Ordning och reda och struktur hamnade också på min topp 5.

Jag blev som ni förstår riktigt riktigt glad - och lite överraskad att min chef ändå sett allt detta. Jag sköter ju mig själv mest. Har ett tydligt ansvar, lägger upp min arbetsdag/vecka som jag vill, jobbar ensam och hämtar endast in besked från andra chefer om vilka ramar jag har. Och där fick jag också beröm, att jag har synpunkter i rätt forum men när beslutet är taget så levererar jag efter de ramar jag har.

Pust. Det är nästan svårt att ta in allt. Jag hoppas att jag får något skriftligt också så småningom, så jag får möjlighet att smälta det lite mer. Det här känns nästan lika wow som när jag följt med äldsta dottern på samtal i skolan under årens lopp. Hon har också alltid fått idel beröm ❤️ Från första till sista klass. (Sista gången jag fick följa med var i ettan på gymnasiet.)

Slutklämmen, där min chef skulle sätta betyg på hela konkarongen som i sin tur avgör lönepåslaget i slutändan, hann vi inte med. Då var klockan så mycket att jag var tvungen att åka och hämta dottern på hennes arbetsplats. Så vi får ta en sittning till nästa vecka för att slutföra samtalet.

Och jo, hela vårt möte idag inleddes förresten med ”Jag tycker att du har mycket mer energi nu i höst jämfört med i våras”. Jag vet ju vad det beror på, men det tänker jag aldrig berätta för henne.

Jag är så innerligt tacksam och glad och stolt över att jag fick stopp på det här skenande expresståget innan mitt drickande blev en fråga för arbetsgivaren. Det är ju dessutom sådana ärenden som jag i min yrkesroll skulle hantera i så fall. Vi har inte haft några missbruksfall, som jag känner till, men jag tror att jag har goda förutsättningar att möta den medarbetaren när det blir aktuellt. På samma sätt som jag kan möta medarbetare som är/har varit sjukskrivna för utmattningsdepression.

Min egen historia med utmattningsdepressioner har jag i alla år pratat helt öppet om, både på jobbet och privat, vilket gör att medarbetare vågar fråga mig om de känner sig oroliga för sitt eget mående. En otrolig fördel. Jag vet ju också vad som är viktigt att tänka på vid återgången i arbete. Jag har varit med och fått sex-sju medarbetare tillbaka i arbete under årens lopp. En dag är jag kanske redo att öppet använda även mina egenupplevda kunskaper om missbruk i min yrkesroll.

Kram ?

Idag har jag gjort precis som jag vill. Det blev typ ingenting. Jag tror på att vila sig tills man har lust att verkligen göra saker.

Igår firade vi ex-svärfar, som fyller 82 år. De bor i ett jättestort hus, och vi höll flera meters avstånd till varandra, och vi var bara fem stycken.

Båda mina ex-svärföräldrar är så kramiga, och jag saknar verkligen att krama dem. Men att ses, äta ihop (jultallrik som hämtmat) och prata var riktigt nice.

Imorgon hoppas jag ha lite mer ork, annars vilar jag imorgon också.

Kram ?

Det är nog bäst att lyssna på kropp och knopp och ta det lite lugnare när det behövs. Grattis till 300 dagar! På onsdag blir det 10 månader för dig. :)

Jag räknade fel på dig också först. Tänkte att du var 3 månader före mig. Men det är 6 månader, så det blir bara 4 månader för min del. Samma dag som jag ska till psykologen.

Gå till psykologen alltså! Vid fyra-sex månader börjar fördelarna ramla in på allvar tyckte jag. Nu är det inte så stor skillnad en månad hit eller dit, jag tar liksom nykterheten lite för given. Samtidigt vet jag att ett enda glas kan knäcka nykterheten, och den risken tar jag inte. Livet är så mycket lugnare nu. Jag behöver inget drama i mitt liv.

Kram ?

När jag var liten sa man att varje gång man drack så dog några hjärnceller. Det lät verkligen läskigt, även om jag inte tror att det finns någon vetenskap bakom det. Eller så är det bara en tolkningsfråga. Även om hjärncellerna inte dör så är det lika illa om de inte fungerar som de ska.

Min upplevelse är att många här på forumet är oroliga för hur deras lever har påverkats av deras alkoholintag. Med rätta, levern tar verkligen stryk om man dricker mycket och den går inte att ersätta. Vägen till eventuell transplantation är lång. När det väl är aktuellt så hinner man sannolikt dö innan man får en transplantation. Tveksamt om alkoholister ens får en levertransplantation i Sverige. I England har jag förstått att det inte är ovanligt att 30-åringar behöver levertransplantation, men att de flesta dör innan det ens finns en lever att tillgå.

Hur min lever har skadats av mitt drickande har aldrig oroat mig. Konstigt nog. På den punkten har jag stoppat huvudet i sanden. Pratar man inte om det så existerar det inte. Typiskt beteende i en dysfunktionell familj, som jag är uppväxt i.

Däremot upplevde jag ju på nära håll hur det blev med min pappa på slutet, då hans lever inte fungerade som den skulle. Han tålde ingenting, blev asplakat på folköl och lättvin. Blev sluddrig och raglade på noll och ingenting. En vanlig familjemiddag med två glas vin till maten kunde resultera i att han sluddrade, raglade och kissade på sig. En gång fick jag fösa in honom på dotterns rum och han ramlade ihop på golvet och somnade. Det var efter den incidenten jag bröt med honom.

När det är riktigt illa, som det var i min pappas fall, sväller buken när den fylls av vätska. Alla organ som finns i buk och bröstkorg blir då hårt ansträngda. I hans fall var det hjärtat som inte orkade fortsätta slå helt enkelt. När han kom in på sjukhuset, några dagar innan han dog, tappade de honom på 7 liter vätska i buken. Nästa morgon var buken lika stor igen. När levern inte gör sitt jobb blir det så. På samma sätt renar inte levern ens de gifter som finns i kött tex, så efter en vanlig måltid kunde min pappa börja sluddra. Gifterna i maten gick direkt upp i skallen på honom. Jag tror att han det senaste året upplevdes som onykter många gånger trots att han inte var det.

Hur min lever fungerar har, trots dessa erfarenheter, inte oroat mig jättemycket. Och nu har jag slutat dricka - och jag har ju hört om hur duktig levern är på att läka sig själv OM man inte nått upp till en viss gräns förstås, då går det inte. Jag märker ingen skillnad nu jämfört med tidigare, men jag vet ju samtidigt att ämnesomsättning och fettförbränning påverkas enormt om levern är upptagen med att förbränna alkohol.

Däremot märker jag i vardagen hur min hjärna mår mycket bättre. Mycket tack vare att jag sover bättre och då får min hjärna viktig återhämtning, med minskad ångest och depression som följd. Just nu i detta mörker och jobba-hemifrån-tider är det som klippt och skuret för ett skov av depression för min del. Men jag mår bra. Känner ett lugn och en tillförsikt, jag gör det bästa av situationen. Förkovrar mig på de områden jag kan, håller kontakt med omvärlden, njuter av den vilsamma tystnaden för öronen. Allt blir som det blir och går som det går. Det är inte lönt att oroa sig, det gör bara mer skada än nytta.

Min hjärna är ingen dramaqueen längre och det är jag så oerhört tacksam för.

Kram ?

Usch vad hemsk det låter! Levern är verkligen något att vara rädd om. På mitt jobb finns det en stackare som ligger risigt till. Mycket som stämmer in på honom av det du beskriver som din far genomled. Det värsta är att han inser fortfarande inte hur illa det är fastän han tydligen blir dyngrak av 1 öl. och hans chef verkar inte bry sig.

Tack för för din kommentar hos mig!?
Jag ligger nog lite lågt här på forumet fram tills jag byter till det vidare livet. Vet du förresten hur man går tillväga för att flytta sin tråd hit? Hittar ingen info.

Kram ?

Jag lät min gamla tråd ligga kvar under ”förändra sitt drickande” och skriver där på månadsdagar typ. Min förra tråd hette ”Behöver all hjälp jag kan få” och det stämde bra med mitt tillstånd då. Min nya tråd heter ”Andra halvlek har inletts” och den stämmer bra med mitt tillstånd nu.

Du får skriva här hos mig så länge ? Saknar dina kommentarer när du legat lågt ett tag.

Kram ?

Har du pratat med hans chef? Han måste bry sig! Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för att hjälpa medarbetare som har alkoholproblem. Tipsa chefen om Alna, det är en organisation som jobbar just med missbruksfrågor på arbetsplatser.

En person med missbruksproblem är ett arbetsmiljöproblem. Kollegorna är bekymrade, får täcka upp för vb i tid och otid, jobbet blir dåligt gjort osv. Plus att det är en mänsklig misär.

Kram ?

Den dagen jag upptäckte hur illa ställt det var med honom raglade han ur sin bil och samtidigt rullade det ur några tomma folköl ur bilen. FOLKÖL. Han var asplakat och kunde inte ens prata. Jag fick fösa honom uppför trappan till lägenheten och knuffa honom i säng så att han fick sova ruset av sig. Hans lever mår inte heller bra, det är tydligt.

Han skriver till mig ibland på Instagram. När jag blockade honom överallt, trodde jag, glömde jag bort att han kan följa mig där utan att jag följer honom. När han tog kontakt efter ett år kanske var jag inte lika arg längre, så han fick behålla den kontaktvägen. Han lever i alla fall, men hur bra han mår vet jag inte egentligen.

Han skrev en gång att han träffat en tjej. En tjej han träffat på någon dejtingsajt. En typisk ”importtjej” som dyrkade marken han gick på typ. Han var SÅ lycklig. Jag skrev tillbaka att om han tror att jag blir svartsjuk så kan han fetglömma det. Sen läste jag lusen av honom för hans urusla kvinnosyn och för att han utnyttjar hennes prekära situation. Sen skrev jag att hon ljuger för honom precis lika mycket som han ljög för mig. Då blev han tyst. Efter några månader skrev han igen. ”Du hade rätt, hon har flyttat nu. Jag ska bo ensam”.

Kram ?

Som kanske bekant så har jag under hösten satt mig in i det där med levern och hur den påverkas av framförallt alkohol men även av andra saker. Jag har läst en del men framförallt pratat med människor och läst om deras erfarenheter med leverproblem. Det är det ju kanske en väldigt tabubelagd sjukdom som man inte pratar om annars. På google kan man ju hitta listor men att verkligen få höra drabbade berätta om det är ju en helt annan sak.

Jag har ingen siffror på det men det är mycket vanligare att man får en levertransplantation i Sverige på grund av medfödda sjukdomar än självförvållade. Dock finns det ju inget som hindrar att man får en levertransplantation när man förstört sin lever medelst alkohol. Dock finns det oftast några krav.

Att man håller sig nykter i 6 månader innan transplantation. Att man inte har andra skador som gör att en transplantation inte kan tänkas förbättra livskvalitéten/livslängden något nämnvärt. Att man har stöd från anhöriga.

Ofta när det har gått så långt att man behöver en transplantation kan det ju vara så att man redan har andra skador, t.ex på hjärtat, om det är orsakat av alkohol, som gör att man kanske inte har goda chanser att överleva en transplantation och även om man skulle klara just den så är det risk att man dör av något annat.

Sedan kommer nästa som också är ganska stor. Man ska alltså hålla sig ifrån alkohol i 6 månader. Detta är väl egentligen av 2 orsaker. En transplantation är ju bortkastad om du fortsätter dricka efter den. Den andra är att de flesta förbättrar sin hälsa genom att sluta dricka. Detta ger 4 olika utfall.

1. Man klarar inte hålla sig nykter i 6 månader.
2. Man dör medan man väntar.
3. Man blir så mycket bättre med 6 månaders avhållsamhet att man inte längre behöver en transplantation.
4. Man klarar 6 månader och får transplantationen.

Jag har som sagt inga siffror. Men tydligen ska utfall 3 vara relativt vanligt.

När man är 30 år gammal, som du säger, är det oftast alkoholinducerad hepatit, mer än ren skrumplever, som gör att man behöver en transplantation. I de fallen är det väl tyvärr så att man antingen återhämtar sig och klarar sig, eller så dör man relativt snabbt. Då hinner man inte få en transplantation.

Sen ska man även minnas att en levertransplantation är ett mycket stort ingrepp och framförallt så måste man äta mediciner resten av livet. Så det är inte så enkelt som i Eddie Medusas låt där han efterfrågar mer brännvin.

Två unga personer strax över 30 år. En liten tunn tjej hade en gigantisk ”gravidmage” och de tappade henne på 11 liter vätska ur buken. Killen var helt knallgul, alltså verkligen gul. Båda väntade på transplantation i England, men sannolikt skulle de hinna dö. Behovet av levertransplantation pga missbruk har tydligen ökat enormt där de senaste åren.

Tack för din faktainput ?

Kram ?

De visade bilder i dokumentären på en frisk lever, fettlever och en lever fylld med ärr och knölar. Riktigt avskräckande bilder!

Kram ?

Ja, jag har sett bilder. Det ser verkligen avskräckande ut. De flesta av oss kanske ändå tänker att det inte kommer gå så illa för oss. För de flesta av oss känner ju ändå till de som dricker mer än vi själva gör och har gjort under en längre tid. Men problemet är ju att det är lite som med rökning. Vissa röker ju ett helt liv och får aldrig lungcancer.

Är ju tragiskt med så unga människor som i den dokumentären du såg. :(

Vi har pratat med hans chef men det resulterar bara i att han måste hålla sig nykter i 1 månad. ( lämna prover) Det klarar han med vita knogar, men 1 månad är ju ingenting så vips börjar han dricka igen. Det är sorgligt, men tyvärr så är det nog kört för honom som det ser ut nu. Han kan inte gå utan att stödja sig överallt. När han är nykter alltså. När han dricker kan han knappt sitta ens enligt utsago från folk som sett det. Det är ett under att han får jobba kvar.

I dag har jag och min dotter varit på julgransjakt.? Vi fick åka till 5 olika försäljare innan vi hittade en gran som var fin nog. Enligt dottern alltså.? Du har en ” levande” gran som heter Julius har jag för mig? ( kan ha fel) Lever den eller?

Kram

Julius ska vi hämta på lördag ? Om han lever. Tydligen fick blomsteraffären något skadedjursangrepp i somras så hälften av hyrgranarna strök med. Vet inte om Julius tillhör överlevarna eller inte. Det ska bli spännande oavsett att hämta hem en gran på lördag. Jag känner igen den jag hade i fjol för den hade en ”dubbeltopp” så det var svårt att sätta en stjärna i topp. Jag fick välja en av topparna ? Och jag har ju numret avfotograferat, alla hyrgranar var ju numrerade.

I mitt förra liv, och då syftar jag inte på mitt fylleliv utan på mitt liv som husägare, så gick barnens pappa alltid ut i den närliggande skogen och knyckte en gran mitt i natten. Ofta i dikesrenen, så den ryker ju ändå förr eller senare. Han och äldsta dottern har redan tittat ut två stycken för i år, en på typ tre meter till verandan och en att ha inomhus. Det är inte så petigt med att de är jämna, bara de luktar gott.

Att hugga en egen gran är väldigt speciellt. Då är den så färsk att om man vänjer den vid värmen inomhus stegvis så kan den stå utan att barra i flera veckor. De granar jag köpte första åren till lägenheten är huggna i Danmark för flera veckor-månader sedan. De barrade bara man tittade på dem. Så jag tröttnade och började med plastgran, tills Julius kom in i mitt liv förra året.

Otroligt sorgligt att höra om din kollega, men man kan inte nå fram om vb inte är mogen att ta beslutet fullt ut. Det är också en erfarenhet jag har från min pappa. Det som är mest ledsamt är att jag på slutet tror att han tänkte att det ändå var för sent. Han tog i princip ett långsamt självmord. Hela bilen var fylld av ölburkar 10% och alvedonpaket, som mamma fick tömma och slänga efter att han dött. Han satt i bilen i garaget och söp.

Kram ?

Blev så glad när jag läste om ditt utvecklingssamtal med chefen..???..Att det går bra och att jobbet är intressant, eller på annat sätt gör att man gillar det är underbart..Du fick mycket beröm, och det var roligt..?..Tänkte även på att du skrev att du i framtiden kan ha möten med personal som har missbruksproblem är ju toppen..Håller med om att det fegas för mycket överallt(medberoende och feghet) Dom som mest blir drabbade är eventuella barn..Både stora och små..Jag tror du blir en suverän chef att räkna med vid sådana problem, tack vare egna erfarenheter, som gör att man kan förstå varandra..Kram..?. PS. Äkta gran eller ingen alls är mitt motto..?