av vår2022

Himmelellerhelvette
lör, 2023-07-22 - 22:50

@vår2022 När jag som nu är mitt uppe i alla känslor och bearbetning är det lite svårt att se att jag kommer ut på andra sidan starkare och tryggare i mig själv men jag vet att det blir så. This too shall pass❤️

Hemskt när man minns alla gömställen och den kemiska ångesten. Jag drack också för att orka packa ihop, så tacksam över att slippa det! Och att låtsas som om inte allt var luddigt i huvudet, låtsas må bra, se sig i spegeln på morgonen, pluffset i ansiktet och ögonen, fy!

Kram

vår2022
sön, 2023-07-23 - 09:58

@Himmelellerhelvette Vaknade 8.45 idag, nästan lite irriterad över att sovit för länge😁. Jag är i något slags ”mellanläge” varken glad eller ledsen. Lite melankolisk kanske och lite rastlös, lite låg. Igår skulle jag ut på ett löppass men hade noll energi för det. Bestämde mig för att klippa gräs och fixa i trädgården som stått ett tag. Tog bort vissnat och gjorde fint. Fortfarande samma känsloläge. Åt lunch och lyssnade på P1 sommar, då flyter jag bort ett tag i någon annans historia. Rastlös. Tvättade sängkläder, hängde dem ute. Funderade på om jag skulle springa ändå. Ingen lust eller energi för det. Tankar om att jag borde. Några telefonsamtal. Rastlös. Tankar om allt möjligt. Suckar. Studerade min trädgård, massor av grenar som borde klippas. En syrenbusken som spridit sig rejält massor av år. Liten skur kom och skyndade in med tvätten som var torr. Rastlös. Gick ut och började ta mig an syrenhäcken och klippte bort massor av skott som spridit sig, det blev riktig bra! Klockan var 19 och min man hade gjort middagen klar. Vi åt den och tittade sedan på en film. Tankarna kunde gå bort in i filmen. Dags att lägga sig. Läste lite och sedan släckte jag lampan.

Vaknade 8.45. Lite sur, vill fånga dagen vid kl 7. Men det gick över snabbt. Gått upp något kilo, suck! Kaffe på sängen med mina hundar som är jätteglada att se mig, pussar och kramar, sedan lugn och viloläge. Läser på forumet och skickar ett svar till dig. Vad ska denna dag innehålla? Jag ska ta mig ut på en löptur, ingen större lust, men jag ska göra det. Jag vet att jag kommer att må så bra efteråt. Det kommer att ge mig måbra hormoner, jag kommer att röra om i systemet lite grann. Jag ska lyssna på musik när jag springer, det gör mig alltid gott. Fortfarande lite rastlös, lite blasé, lite melankolisk. Inget speciellt att fånga upp och bearbeta, vad jag vet i alla fall. Men jag är nog så här, ibland är jag blasé och melankolisk. Det som hjälper mig är att ändå göra något aktivt mellan varven. Kanske skrapa den där bänken som behöver skrapas, som jag inte orkar börja ta itu med. Sätta fokus på det. Bara göra. Vi pratar om att hitta på något framöver, vi har inget inplanerat. Inget som lockar jättemycket, skönt att bara vara hemma också och allt kostar så mycket. Nä, nu ska jag dricka en kopp kaffe till och sedan ut på löprunda. Jag börjar där, sedan får vi se vad som kommer härnäst. Det är som det är med mig just nu, det är sådan jag är. Det är ok, men fan vad skönt att jag klippte bort alla skott runt syrenhäcken, att jag bara gjorde det! Det blev skitbra och snyggt!😁

Ha en bra dag, det går upp och det går ned men framåt och tänk hur skönt det är att inte blanda in massor av vin i detta som vi tidigare gjort. Det var fan tusen gånger värre då! Så sett till det läget är det ju riktigt bra ändå❤️

Himmelellerhelvette
mån, 2023-07-24 - 00:45

@vår2022 Tack för din beskrivning den får mig att mer förstå att det är så det kan vara❤️
Den där rastlösheten är kanske något vi behöver öva på att känna så kanske den blir mindre jobbig med tiden. Sedan är ju semestervädret inget som höjer upp precis😆
Jag sprang igår, hade noll lust men fick ångest efter att pratat med mamma så jag sprang för att få klarhet i ångesten, hjälpte lite men den fortsatte gnaga resten av dagen. I morse läste jag varafrisks inlägg om sinnesrobönen, läste den och upprepade den i huvudet säkert 100gånger under tiden som jag gjorde annat, fick mer och mer klarhet och kände mig mer och mer lugn och harmonisk och mycket släppte. Har varit medberoende till hennes missbruk i hela mitt liv, alltid tyckt synd om men hon dränerar mig. Jag behöver acceptera att jag inte kan förändra henne, jag kan inte få henne att bli drogfri, och jag kan definitivt inte lyssna på hennes vanföreställningar och försöka hjälpa henne att må bättre på bekostnad av mig själv.

Kram❤️

Se klart
mån, 2023-07-24 - 01:20

Vad bra du redde ut dagen! Har man en nära anhörig som inte kan hantera alkohol så har man oftast lärt sig att parera känslor/ tankar av alla slag och styrt om dem åt fel håll (min erfarenhet) Sedan behöver känslornas räls och snabbtåg- ledas in på rätt bana och bort- där man själv inte ansvarar. Det är jättesvårt men det går. En mamma som inte kan hantera alkohol, det blir skevt och stökigt inombords.
Du fixar detta 🥰

Himmelellerhelvette
mån, 2023-07-24 - 09:34

@Se klart Det är verkligen svårt, jag måste försöka säga ifrån på allt jag inte kan hjälpa till med. Jag har alltid varit rädd att hon ska ta livet av sig om jag sätter gränser. Sedan tycker jag synd om henne som är så ensam. Men hon har knarkat halva livet så det är inte konstigt. Det hon inte verkar förstå är att kroppen och hjärnan tar stryk efter ett halvt liv av att tillföra gift. Allt är alla andras fel och alla vill lura henne tror hon.

vår2022
mån, 2023-07-24 - 10:02

@Himmelellerhelvette Jag förstår hur det kan vara och kännas att vara medberoende. Har ett slags medberoende till min mamma, som tur är handlar det inte om alkohol eller droger. Mer en mamma som kan bli så självfokuserad på sina behov, utgå ifrån worst case, offermentatlitet och lättkränkt. Alltså att bli kränkt för att man säger sin mening, vad man tycker och vända det till att man inte tycker om henne. Detta har jag levt med, varit normalitet, men det har blivit allt tydligare med åren som vuxen och jag har satt stopp. Det har varit kyligt i relationen i många år och vi har hörts och setts väldigt lite. Jag kunde på ett helt annat sätt hävda mig själv och mina behov när jag blev nykter. Innan det blev det ofta bråk som inte ledde någonvart. Vi blev båda arga och jag kunde faktiskt känna hat. Under dessa år det varit kyligt har jag känt en stor sorg över hur det är. Jag vet att hon själv kommer från tuffa förhållanden som barn och det har påverkat henne, men alla har ändå ett eget ansvar över sitt liv och hur man beter sig mot varandra. Vi har setts på stugan men varit avvaktande mot varandra. I år på stugan känns det som att hon börjat mjukna. Hon säger att hon inser hur mycket hon saknat mig och hoppas vi kan ses framöver, tänka gott om varandra. Jag känner mig stolt över att jag kunnat hålla min linje, inte fallit in i medberoendet igen, visat var min gräns går och vägrat be om ursäkt för att jag har min uppfattning och sagt den. Hon har varit uthållig, offerkofta, många år och väntat på att jag ska falla in i ledet igen. Men, det känns som hon insett att den vägen är stängd och att hon måste acceptera rådande läge. Hon är en varm person, generös och omtänksam också och det är den sidan hon visat på stugan. Jag visar också värme och kärlek och vi kommer att umgås på även mina villkor framöver. Nykterheten har gjort mig stark, trygg i mig själv och jag kan sätta gränser på ett tydligare sätt.

Ville mest berätta för dig hur viktigt det är att sätta sig själv i första rummet. Tillgodose sina egna behov och sätta sina egna gränser för vad som är ok. Hålla det osunda borta, även om det handlar om den egna mamman. Ta sig ur det medberoendet för att rädda sig själv och den egna familjen. Stänga dörren om det behövs. Skapa sin egna berättelse om sitt egna liv, där det osunda inte får vara med och ta plats. Det är en stor sorg att den egna mamman inte kan vara den trygghet och det stöd man behöver i sitt liv, att man inte fick det som man behövde som barn. Att man blivit påverkad av det i det egna livet och att det skapar ångest, skuld och skam. Men, var och en måste ta det egna ansvaret för sitt egna liv och för att komma ur ett medberoende måste man stenhårt gå den vägen. Om det dessutom finns en drogproblematik inblandad kan personen endast själv ta beslutet om att stoppa. Det vet vi ju, som slutat dricka. Ingen annan kan göra det åt oss, hur mycket andra omkring en vill det så måste beslutet komma från en själv. Skydda dig själv genom att hålla avstånd till din mamma. Sätt gräns och vägra lyssna på hennes vanföreställningar. Var hård, stoppa, vägra lyssna, så länge hon inte är nykter från sina droger. Fokusera på dig själv och ditt mående, var snäll mot dig själv och tillåt dig må bra. Låt inte hennes liv få förstöra ditt liv. Stäng dörren till din mamma. Där finns ingenting att hämta mer än elände. Jag var beredd att göra detsamma om det inte hade skett en förändring.

Massor av kramar❤️❤️❤️

Se klart
mån, 2023-07-24 - 15:31

Oj, jag förstår att det är en jobbig sits, så många olika känslor, ilska, ömkan, men kanske den envisaste är ”nån gång ska det blir bra”. Jag hade under många år en icke-kontakt med min pappa av olika skäl. Det hann bli bra så småningom. Men vad jag kan se i efterhand är hur jag liksom kanaliserade både ilskan och längtan-på andra saker. Det är lätt hänt, känslor far runt, både inombords och utombords.
Ofta är tankar och intellekt mer moget än känslorna, därav skevheten jag nämnde. Det känns 2 år och man vill ha, vill ha sin (friska och mogna) förälder som ett svart hål av längtan.
Jag tänker att en del av allt är att försöka reda lite i det som känns? Som ett klurigt plockepinn? Kram!

Geggan
mån, 2023-07-24 - 19:17

@vår2022 jag känner igen mig i mycket av din beskrivning av din mamma. Precis så var det med min- lite bättre på senare år. Men jag slutade dricka en vecka efter henne s begravning. 93 år gammal. Jag har inte känt någon sorg, bara lättnad. Tycker att jag i mycket har försökt vara tvärtom med mina egna barn. Men blir ibland orolig att jag ändå för något vidare, av förhållningssätt som jag själv avskyr. Min dotter markerade igår mot att hon tyckte att jag var avstängd och nonchalant i en speciell situation. Det svider.

Himmelellerhelvette
mån, 2023-07-24 - 20:37

Tack @vår2022, jag blir så glad för din skull att du lyckades dra gränsen och hålla fast vid den och att det fick din mamma att förstå att hon behöver acceptera dina gränser om ni ska kunna ha en relation❤️

Jag har försökt sätta gränser, ett tag bröt jag kontakten för att jag verkligen inte orkade. Men i våras kände jag att nu är jag stark nu ska jag göra allt jag kan för att hjälpa henne. Jag gick åter in i önsketänkandet om att jag kan rädda henne. Om jag bara hjälper till med allt jag förmår så kommer det gå bra denna gången. Men efter ett par månader var det kört igen och jag fortsatte lyssna och blev utnyttjad. Jag blev så besviken, vid ett tillfälle kom hon spontant och jag tänkte att det är ju underbart om hon kommer bara för sällskapet men hade en svag förnimmelse om att det var något hon ville ha från mig och så var det. Jag har trott att hon vill söka hjälp för sitt beroende, jag vet inte om det är hon som fått mig att tro det eller om det bara varit min längtan som jag haft sedan barnsben. Har till och med trott att om jag köper en stuga åt henne långt bort från där hon bor och en hund så kommer hon bli drogfri och lycklig och leva i harmoni. Denna barnadröm, när jag var liten hade jag samma dröm om att jag och hon skulle bo där med våran hund. Det är så sorgligt. Jag har tänkt att det inte är hennes fel, hon växte upp under dåliga förhållanden och livet har alltid varit svårt för henne. Stackars henne som haft det så svårt. Det blir nu mer och mer tydligt för mig att jag inget mer kan göra för jag orkar inte mer. Jag måste göra mig fri. Har alltid varit så rädd att hon ska dö och varje gång jag sätter en gräns tänker jag att det är nu hon dör. Lever då med ångest ända tills hon ringer. Hon var inte död. Hur många gånger jag känt det är oräkneligt. Varje gång jag sätter en gräns får jag dåligt samvete och tänker att nu mår hon ännu sämre för att jag sagt sådär. Jag tror att jag skapar henne ännu mer smärta och så är det nog. Men jag måste komma ur medberoendet. Jag har till och med börjat tänka att det skulle vara skönt om hon dog så jag slapp allt men det jag förstår nu är att jag nog tänkt så för att det skulle kännas lättare än när jag drar gränser. Det är hemskt. Man får inte önska att någon annan människa dör! Men jag önskar inte att hon dör jag önskar att hon kan få frid, frid genom ett uppvaknande eller frid genom att dö i sömnen och då äntligen få slippa allt hon går igenom. Hon tror på sina vanföreställningar, att dom är på riktigt och blir rädd och förtvivlad för att ingen tror på henne. Det är fruktansvärt att se på när en nära mår så fruktansvärt dåligt och det finns ingenting jag kan göra men jag tror det ska hjälpa om jag lyssnar och ger råd, samtidigt tror jag inte det hjälper, vet inte. Hon är aldrig intresserad av att höra om mitt liv. Om hon någon gång frågar något och jag svarar kommer hon på något hon kan prata om i det ämnet och fokuset från mig glider fort tillbaka på fokus där hon pratar och jag lyssnar. Jag tänker då att hon har så få att prata med så jag ska vara snäll och låta henne prata.
Jag önskar att hon kan få frid från sitt lidande och jag önskar att jag kan få frid och inte längre känna att jag har ansvar över henne.

Himmelellerhelvette
mån, 2023-07-24 - 20:51

@Se klart Det låter helt rimligt, mina känslor är omogna eftersom de föddes redan som barn, det är det lilla barnet i mig som vill ha sin mamma, som aldrig givit upp hoppet om att få ha sin mamma. Tankarna och intellektet har börjat förstå att jag inte behöver henne längre. Jag är vuxen och har en egen familj och har aldrig haft någon frisk relation till henne. Det är bara mina gamla känslor som lever kvar i mig, ett barn behöver sin mamma men när jag nu aldrig haft henne, hon har aldrig varit ett mamma-material. Hon har bara titeln inser jag att jag inte behöver henne till någonting, hon är bara en dröm om vad jag har önskat mig att hon ska vara. Det är hon som behöver mig och hade hon varit som en mamma ska vara hade det varit en självklarhet att hjälpa för hon är en mamma som gjort allt en mamma ska men hon har bara varit något som jag levt med ångest över i hela mitt liv. Jag har till och med höjt henne över skyarna till att vara det jag behöver när jag var ung. Var helt förblindad. Blev någon påhittat när jag var liten som jag sedan på något märkligt sätt trodde var sant. Att hon gör allt för mig men hon gjorde inget. Det förstår jag nu. Det är bara ett barns förvrängda känslor som blir helt konstiga när man växer upp med en sådan förälder.

Himmelellerhelvette
mån, 2023-07-24 - 21:07

@Geggan Man kan nog lätt föra vidare om man inte som vi insåg att vi måste sluta dricka. När jag drack var jag mer instängd i mig själv, jag tror säkert att mina barn känt av att de inte synts vid flera tillfällen då jag var väldigt självupptagen när jag drack. Jag hade alltid något jag skulle göra eller filmer att fly in i. Jag ville inte visa för dom att jag var berusad därför såg jag till att vara upptagen i hopp om att de inte märker något. Jag är så oerhört tacksam över att jag tillsist tog tag i mig själv innan det gick åt helvette. Jag backade från stupet, något inom mig hade viskat i många år att jag gör fel men gång på gång lyckades jag förneka det för mig själv. ”Så illa är det ju inte, jag har ju familjen, huset, jobbet, körkortet och ekonomin, ligger inte avdäckad, spyr inte, beter mig inte konstigt, jag blir tyst. Jag är en lugn drickare, gör inget väsen av mig utan håller mig för mig själv, det är inte så farligt”
Tackar rösten inom mig som fortsatte viska, tackar ångesten som hela tiden påminde mig om att jag gör fel. Tackar mig själv för att jag alltid tyckt om träning som hållit mig på banan någorlunda även när jag drack. Tackar min kropp för att den gav mig olika signaler på att den inte mådde bra så att jag gick till läkaren som tyckte jag skulle testa att vara alkoholfri i tre månader , tackar forumet och alla underbara människor som fått så ofantligt många pusselbitar att falla på plats. Tackar mig själv för att jag tagit åt mig av allt ni skrivit och att jag tycker om att läsa på om allt så jag kan förstå mig själv och olika processer i livet.

vår2022
mån, 2023-07-24 - 22:27

@Himmelellerhelvette Det gör absolut ingenting, tvärtom är det ett viktigt ämne som vi diskuterar och har gemensamt. Jag tycker du är så otroligt modig som berättar om detta. Det sitter så djupt inom oss och det är en sorg när mammarelationen inte är bra och destruktiv. Det finns en skam också i det för mig. Jag har också idealiserat min mamma och var rädd för att hon skulle dö när jag var yngre. Mina föräldrar skiljde sig när jag var runt 9 år och hon fick hela ansvaret själv för mig och mina syskon. En frånvarande pappa som ofta drack. Min mamma har slitit hårt för att vi ska ha det bra och hon har varit en trygghet också. Men som vuxen har jag kunnat se det med andra ögon och ett utlöst bråk för flera år sedan skapade distans och djupt sårade känslor. Jag kunde se mönster och mitt medberoende tydligt som jag berättat om.

Innan jag slutade dricka helt och gick till psykolog var det just min relation till min mamma som jag bearbetade. Den var riktigt infekterad då utlöst av det senaste bråket. Det tog hårt på mig och vår dåliga relation påverkade mig så mycket. Jag gick till psykologen och ville prata om min skam som jag burit på i alla år, vår relation. Det var svårt att prata ”illa” om henne, eller egentligen bara mina äkta känslor som jag hade för henne. Bara att säga det högt att jag ibland hatade henne, inte kände kärlek för henne gjorde ont. Jag var så van att skydda henne och trycka ned mina känslor. Jag slutade dricka efter att jag varit hos psykologen två gånger och berättade om mitt alkoholberoende för henne. Vi fick börja om för det fanns en elefant i rummet då jag inte varit ärlig och det kände hon. Gick hos psykologen typ 15 gånger om jag minns rätt och det handlade uteslutande om denna relation, att jag även slutade dricka i samband med detta gjorde det möjligt att nå mina äkta känslor, få fatt på dem och kunna bena ut och bearbeta. Jag är glad att situationen har förändrats, att hon kanske har förstått att det är hon som förlorar mest på detta. Vi får se men det känns rätt bra just nu.

Din situation är oerhört svår och jag förstår att den tar musten ur dig. Jag tänker ändå att det är bra att du sätter ord på dina känslor och får ur dig allt. Inte låter dem gro inom dig. Du har rätt att få känna som du gör, du har rätt att få vara ledsen. Du har inte fått det som du som barn har rätt till att få och du ska inte behöva vara mamma till din mamma. Du har rätt till ett eget liv där du mår bra❤️ massor av kramar och fortsätt skriv om du vill om detta, jag lyssnar❤️

vår2022
mån, 2023-07-24 - 22:54

@Geggan Jag har pratat mycket med mina barn om min relation till min mamma. Först när de själva började se det och fråga om det, i vuxen ålder, att mormor beter sig knepigt ibland. Har inte velat påverka deras relation med henne. Jag känner att jag har en helt annan relation med mina barn, de får säga vad de tycker och tänker utan att jag beter mig som ett offer. De har också lärt mig så mycket om livet. Min man är också ett så oerhört bra bollplank till mig och vi pratar ofta om hur vi på bästa sätt ska stötta våra barn så det blir starka och självständiga och hur vi två ska stötta varandra på bästa sätt. Jag kan känna igen att jag som yngre tog efter min mammas beteende, men har jobbat med mig själv så många år för att få självkännedom, gått i terapi fått ökad förståelse och kunskap för att bryta det beteendet. Det finns där, men jag kan bryta det och det försvinner mer och mer. Nykterheten är också en process i att bli självständig, hela sig själv och hitta hem till sig själv. Den har gjort allt möjligt och till att kunna hantera livets svårigheter.

Var modig och fråga din dotter hur hon tänker och känner. Om ni kan prata om det och skapa en förståelse för varandra kommer ni även att komma närmare varandra. När min dotter blivit arg på mig har jag frågat henne varför och att hon måste berätta för mig, för jag vill förstå och jag vill lära mig och veta om jag kan göra på annat sätt. Det har blivit bra samtal❤️

Se klart
tis, 2023-07-25 - 00:29

@himmelellerhelvette.. vad långt namn du har..🤗
Stora steg är det att skriva ner, precis som du gör. Det är stora steg för nu och detta kommer ta dig i en riktning där det blir möjligt att leva vuxet, med gränser och kärlek till dig själv. Det tar tid som du vet och eftersom själ och tankar inte riktigt är synkade i såna här processer kan det vara bra att lite i taget komma till insikt. För mig var insikten om saker kring min och min mammas relation så hisnande att jag ibland hade svårt att gå när jag fick ut från terapeuten. Hon påpekade också det, att när man växlar perspektiv mellan barnets (ouppfyllda) önskningar och insikten om vad dwt blev. Då rör sig marken lite under en. Men den stillnar, jag lovar dig.
Du har dock själv att tacka för så mycket, precis som du också ser. Och om många år kommer du säkert att hitta små delar av din mamma- i dig- som gjort den till den fantastiska person du är.
Du har ett för tungt lass med att parera, tro, hoppas, önska. Ställ av det för en liten stund bara för att känna hur det känns i axlarna. Och för att inse att det är möjligt. Lita på processen, var inte rädd, det behöver man sällan vara som nykter för det värsta har redan hänt. Nu ljusnar det. Kram 🥰

vår2022
tis, 2023-07-25 - 09:35

@Se klart Vad fint du beskriver detta💕. Det jag kan känna idag med min mamma är försoning och medkänsla. Det gör jag för att jag försonats med mig själv och känner medkänsla med mig själv. Mitt hat och mina andra starka tankar har jag tagit udden av via min medkänsla med mig själv. Jag ger inte dessa känslor makt i mitt liv längre. Jag tror att mitt förändrade förhållningssätt till mig själv syns utåt, min mamma ser det. Hennes projiceringar när inte ut hos mig. Det har påverkat henne att ställa om. Jag brukar säga till henne ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”😁. Jag kan se det goda i henne och det goda hon gjort/gör för mig, att hon verkligen vill och försöker gå framåt. Att tänka gott och känna att jag bryr mig om henne och älskar henne. Det är det som hon är mest rädd för, att bli lämnad och hon går då i försvar på ett destruktivt sätt både för henne själv och för andra. Det är där hennes trauma sitter, att bli lämnad och att inte vara älskad. Så jag visar vägen för henne genom att känna medkänsla och försonas med mig själv. Genom att ha blivit nykter har detta varit möjligt, det är i en nykter hjärna och kropp som man kan finna detta om man tillåter det och söker efter det. Terapin har visat mig vägen och gett mig verktygen❤️

vår2022
tis, 2023-07-25 - 10:02

Idag är det 1 år och 9 månader som nykter eller 638 dagar😁. Våren 2022, som var mitt första mål, och våren 2023 har passerat. Min tacksamhet över att jag slutade dricka har jag ofta skrivit om och om hur det har förändrat mitt liv totalt. Jag har fått eller skapat mig ett liv som känns meningsfullt och värt att leva. Det går ibland upp, ibland ned, det är stabilt och balanserat, det utvecklas och det går framåt. Det är spännande och intressant och jag är nyfiken på livet. Jag är författaren av mitt liv och skriver en sida i taget. Ibland kan jag påverka händelseförloppet, ibland inte. Jag får skruva om och finna olika lösningar och leva en dag i taget. Dagarna är ofta sig lika, men det finns ändå en nyans i varje dag om man tittar efter noga.

Ha en fin tisdag!❤️