Jag tänker att jag behöver pausa här lite grann🤔

TappadIgen...varför ville du veta varför jag vett att jag har fettlever?

Tänker att ni alla här är världens bästa ❤️❤️men orkar inte förklara mig hela tiden....jag gör ju det annars som tex vårdcentralen....men ville liksom berätta...🤔

Kram❣️

Jag kunde ha frågat mer artigt ser jag nu. Jag undrar då leversjukdomar i sig har blivit till ett intresse för mig. Jag har själv blivit diagnostiserad med fettlever förra sommaren, men jag har märkt att när jag läser om leversjukdomar online att informationen ofta inte reflekterar vad de som blivit diagnosticerade med dem har fått erfara. Därför är jag nyfiken av mig när det kommer till detta och hur det fungerar i sjukvården. Dock har jag full förståelse för att man inte vill dela med sig av den informationen. Jag ställde frågan "Får man fråga..." men det jag skulle ha skrivit var "Om du vill dela med dig... annars förstår jag" för det var så du menade. Jag hoppas att du inte tog illa vid dig och att du behöver pausa för något jag sa. :(

Jag förstår absolut. Hoppas du får en god natts sömn! Det är dags för mig också att göra mig redo för det.

Idag blåser det storm och det yr lite lätta snöflingor i luften❄️

TappadIgen..jag vill verkligen säga att jag förstår att du menade väl. Inte ska du behöva tänka precis hur du formulerar orden.
Och Sattva..tack för din omtanke om mig...och att du funderar så mycket på hur du skulle kunna hjälpa mig.

Jag tänker att när jag får frågor om min hälsa så blir jag lite på min vakt för då blir jag alldeles för sårbar...dels för att min hälsa är den jag oroar mig mest för. Dessutom är jag hypokondriker. En del på mitt jobb ber sjuksköterskan tex ta blodtrycket. Skulle jag aldrig göra där vill jag vara privat samt lyssna t min läkare. Jag lyssnar fortsätter att inte ta hand om mig och oroar mig. En mycket ond spiral.

Jag tänker att min fettlever beror både på alkohol för mycket god mat samt för lite motion.

Ja...vad är grundproblematiken??
När alkoholen började bli ett problem där var när jag började använda alkohol som självmedicinering. När livet bestod av svår tonårsproblematik, föräldrar och svärföräldrar som dog, syster som var sjuk i cancer och dog, min man blev sjuk i cancer men är frisk idag samt att jag då hade en arbetsmiljö som var långt ifrån bra. Då använde jag alkoholen för att bedöva, för att orka och utvecklade en stark beroendeproblematik.

Idag är alkoholen ett beroende...och på något vis dämpar jag känslor. Jag vill bli nykter men kanske känns det ibland övermäktigt och då är det lättare att stoppa huvudet i sanden än att ta itu med livet. Fast fortfarande vill jag bli nykter och jag har inte gett upp.

Nu om någon gång så skulle jag verkligen behöva sluta för jag blir bara så innerligt trött och orolig.

Fasen vad klockan springer iväg när jag skriver...nej nu får jag fixa t mig innan jag åker t jobbet!

Kram🥰

Strunta i att förklara dig VaraFrisk. Utnyttja forumet (ta hjälp av) och skriv för att hitta din lösning. Jag läser Sattvas inlägg precis som hon skriver att hon vill hjälpa och det är ju givetvis lättare när någon lyckas. Jag kanske borde ha skrivit här när det var som värst. För att förstå mig själv bättre, men jag hade nog tagit illa vid mig av vissa inlägg kanske. Men mycket också för att jag då själv skulle känt mig ledsen och besviken på mig själv samtidigt. Men jag tänker att det kanske också är viktigt att som Sattva se vad hos henne själv som gör henne frustrerad. Eller som TappadIgen som är genuint intresserad av hälsofrågan än eller jag som egentligen skulle vilja skriva testa järntillskott i vart och vartannat inlägg eftersom det är min lösning.
Och det är väl så att många här som har varit där vet hur svårt det är. Vi vet också att det går att hitta en annan väg. Särskilt som en del av oss har känt oss rejält misslyckade innan. En hel del av frustrationen ligger ju hos en själv och i den oro man själv kände när man inte kunde sluta trots en önskan om det.
Så sluta helt enkelt förklara dig VaraFrisk. Du är här, det går framåt, du duger som du är, du gör så gott du kan. Processen har börjat och det är ok att den tar tid. Som du skriver så har många kommit rätt långt i processandet när man börjar skriva här.
Och till oss alla ”hur får man andra att ändra sitt beteende?” Hur får man sig själv att ändra sitt beteende? På fråga 1 vågar jag svara att kritik funkar dåligt för det mesta. Och uppgiften här inne på forumet är kanske att stötta, visa igenkännings och sympati och peka på vad som har fungerat för en själv, precis som alla gör skulle jag vilja säga. Sen är ansvaret slut och det får man såklart jobba med själv som forummedlem. Jag minns dem fortfarande de som lämnade när det inte gick bra. Några har faktiskt kommit tillbaka igen med en solskenshistoria. Jag har ju hängt här rätt länge. En låååång process är också ok. Och återkomster också för den delen både solsken och nya tag.

Masse99

Idag är det min första dag! Spännande (och kämpig) resa framför mig men jag tror på det här,
Ha det fint!

....har jag varit medlem här på forumet.
Varafrisk, du ser att det är en lång process för vissa.
Du får ha tålamod och när du är motiverad och övertygad fullt ut så kommer du att fixa dina önskade mål!🤗
För min del har det gått bra i perioder och sedan sämre igen men jag tänker fortsätta kämpa.
Gör du det också 😊

Det finns inget att förlora, man kan bara vinna på att skippa alkoholen som självmedicinering.
Om jag någon gång tror mig kunna dricka ett glas eller två i framtiden så får jag ta det beslutet när den tiden kommer.
Men inte nu. Det är fem veckor sedan jag drack och det är bra att bygga på en ny längre period.
Jag behöver det och du också Varafrisk!
Stor kram till dig! 🧡🌷🤗

...av mitt liv har jag hängt här på forumet. Jag är väldigt tacksam för att jag hittade hit. Jag har precis som FinaLisa gjort en förändringsresa som fortfarande pågår. Jag har lärt mig en hel del under resans gång om mig själv och min alkoholkonsumtion. Jag har haft helt vita perioder, perioder då jag druckit för mycket och perioder där jag druckit "lagom" under dessa år. Det som funkar bäst för mig är att jag är snäll mot mig själv och lär av mina misstag. Jag vet att jag mår bäst av att inte dricka alkhol överhuvudtaget men gör det ändå ibland. Jag har ett val och ibland väljer jag dricka men är obeservat på att det inte blir på autopilot. Jag stannar upp och reflekterar, tar nya tag och går vidare. Jag hänger kvar här på forumet för det ger mig stöd och trygghet. Ge inte upp, kämpa vidare.. En dag i taget blir på sikt flera dagar..
/Mrx

Du har ett massivt stöd här på forumet Varafrisk. Vi backar alla upp dig oavsett och vill inget hellre än att det ska gå för dig så som du själv vill.

Kram!

Man kan ju inte bli annat än varm i hjärtat med all värme:)

Nej...jag har inte gett upp..långt därifrån. Jag kan acceptera att det är en lång process men jag är orolig för min hälsa...så är det. Och, det är när jag sitter där och möter läkaren som jag tycker att det är så obeskrivligt skämmigt...att jag inte är nykter...för läkaren ser inte vad som händer inom mig.

Å Sisyfos...kanske är vi själsfränder..eller jag vet inte om det är rätt ord...men du fångar mig...så är det. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på det här med att förklara sig! Så mycket jag har förklarat mig genom åren ...långt innan alkoholen gjorde intåg i mitt liv.

Vi var fyra syskon...de var elva, nio och nästan åtta år äldre än mig. Min äldste bror kände jag knappt och det var sällan som han kommenterade något om mig....eller kanske gjorde han det ändå...ja iaf hans elaka fru. Men jag är så van att mina syskon alltid kommenterade mig i synnerhet min syster...i princip näst intill det sista året innan hon dog. Så jag har ofta känt mig ifrågasatt...och det finns liksom med mig...kanske är det därför jag reagerar så starkt när någon frågar mig något.

Så nog med förklaringar! Jag är här på forumet. Jag skriver. Jag vill bli nykter. Jag har kontakt med vårdcentralen, sömnmedicin och bröstmottagningen. Kan fundera hur mycket som helst på varför jag dricker. Ibland känns det som om jag dricker av precis varenda känsla ...så det är liksom ingen idé att fundera utan det handlar om att GÖRA som kurator sa på Rådgivningscentrum.

I helgen ska jag försöka ta hand om mina fröer igen...minska på det...bara göra lite grann...testa. Något som jag verkligen behöver göra det är att ANDAS...skulle ta tjänstebilen på jobbet var därför tvungen att blåsa för att kunna låsa upp bilen och åka iväg...men inte räckte luften till...utan det stod Blås starkare...eller hur det nu var...men till slut andades jag in genom näsan och blåste ut och då klarade jag det....Test godkänt!! Så meditation och andas det är kanske nästa steg...

Så...allt gott till er mina goa vänner:)

Släpp all historik till alla dina släktingar som dött. För mig är det likadant. Jag är 58 år. De flesta av mina äldre släktingar är döda. Vissa dog av hjärtstopp andra dog av cancer. Min svärmor dog av behandlingsbar cancer som hennes vårdcentral missat. Min morsa dog av hjärtstopp. Jag kan skriva mer om min släkt och familj men det hjälper mig inte alls i "min" situation. Det är bara DU som kan välja hur du vill leva ditt liv oavsett vad som hände din familj och deras sjukdommar.

Jag hör vad du säger Mrx....och utifrån tidigare inlägg så ska jag inte förklara mig...så jag tänker...du vill väl men du vet inte min historia.
Och jag är väldigt trygg med mina föräldrars, svärföräldrars och systers bortgång.

Kram🤗

Små små steg mot förändring.

Men, Varafrisk, du gör mig tårögd!
Jag hoppas att du själv kan se vilket jättekliv du tagit!
"Så nog med förklaringar! Jag är här på forumet. Jag skriver. Jag vill bli nykter."
Och angående "det är liksom ingen idé att fundera utan det handlar om att GÖRA". Det är helt sant! Men visst måste man få fundera ut vad man ska göra först?
Jag tror att du gjort det nu.

Känslor av lycka!
Det är du som ger mig dem idag, Varafrisk!
Hoppas att du har en stor dos lyckokänslor kvar till dig själv också?
Du är så värd att må bra!

Kram!

Instämmer med Soffi!
Du tar stora kliv framåt. För mig har det varit nödvändigt att titta på beteendemönster, familjemönster och försöka förstå sig själv. Jag tror du gör helt rätt i det VaraFrisk. Syskonrelationen är lite knepiga och nu skrev du att din syster ofta haft åsikter om hur du var. Jag antar att det inte var dina positiva sidor. När åldersskillnaden är så stor så tog de sig kanske friheten att uppfostra dig också när du var liten. Barn är ganska dåliga på det ofta, men det kanske beror på hur föräldrarna fostrat också, men det är lätt att det bara blir påpeka fel och brister och inte uppmärksamma alla framsteg. Ett sånt beteende kan fortsätta långt upp i vuxen ålder i familjen. Jag gissar ju bara nu, men sånt påverkar självkänslan. Och det är väl där jag tänker att du behöver börja bygga. Inte så lätt, skitsvårt helt enkelt. Och när syskon och barn säger saker som du blir ledsen för, när du tänker att du inte lyckas, då raseras det litegrann. Jag tror på sätt och vis att det är sunt att du blir lite arg och vill förklara dig. Det betyder att du är lite trött på att bli nertryckt. Nu är ju det inte fallet med inläggen här, men ja, det är kanske en början och det är lättare att säga ifrån här i ett anonymt forum än irl. En av mina ”idoler” härinne som skrev för längesen, LenaNyman beskrev sitt nykterhetsbeslut som att hon letade långt in och hittade en ryggrad. Den utgick hon ifrån. Jag tänker att du har en ryggrad, se allt som du har gjort rätt och bra, se dig och din man när ni jobbar tillsammans för att stärka din dotter, se dig och dina behov. Börja där. Du duger som du är, du gör så gott du kan.

Anonym26613

Jag börjar förstå mig själv bättre när jag läser din tråd. Idag dyker ett gammalt minne upp.

En vuxen skriker på en annan:
"Ska jag bara stå här och titta på när du dricker livet av dig?!?" Det fick hon göra och morfar dog innan mitt första barn föddes.

Det är det minnet som gör ont när jag läser på din tråd. Jag också vill ha makten att ändra dig. Men så klart har jag inte det. Lika lite som du skulle få mig dricka igen. Bådas liv är i våra egna händer 🙏❤
Så jag håller med alla verkar det som. Det är mänskligt att bli kritisk. Det har med oss själva att göra. Men det hjälper inte den som är inne i sitt missbruk ❤🙏💚

Varafrisk 💕
Jag tänker att varje människa har sin ryggsäck av fina och sämre minnen och erfarenheter att bära. Om man ser dessa som pusselbitar som format ens personlighet så behöver man lägga ut dessa i ljuset och försöka få en helhetsbild.
Detta kommer ju ta nästan ett helt liv känns det som ibland.
Så mycket som präglar en under barndomen får man ta itu med som vuxen. Men när det arbetet är gjort kan man gå vidare.
Även om det känns tungt och ledsamt ibland så vet man vad det beror på och får acceptera läget.

Jag hade också en äldre halvsyster som inte var så snäll mot mig. Hon var svartsjuk för att jag hade en pappa och inte hon.
Hon gav mig en självbild som ful, ego och svag när jag var liten.
Jag blev tvärtom i verkligheten men mitt undermedvetna tror fortfarande på den bild min syster gav mig...😢

Så kämpa på Varafrisk, du är mycket bättre än du tror👍👏🤗

Kram 🧡🌱🧡

Lördag - nytt utseende på forumet....och Melodikrysset.

Jag brukar vara flexibel men när det gäller tekniska detaljer med dator och mobil, nya utseenden på hemsidor mm är jag en stark motståndare till. På äldre dar har det blivit ännu värre....har svårt att ta in all information...men på sikt så brukar det lösa sig!

Ja, den där ryggsäcken...känns som om jag har jobbat med den under hela mitt liv. Har haft olika samtalskontakter genom åren. Den terapeut som jag har kontakt med nu...vår kontakt inleddes var anledningen att jag bar på så mycket obearbetad sorg...så terapin började med det för att senare övergå till att försöka gå till botten med grunden till en dålig självkänsla. Genom åren har jag tyckt att det har varit skamfyllt att som en vuxen kvinna ..ja idag en kvinna på 58 år...fortfarande jobba med sin självkänsla för att hitta någon form av grundtrygghet. Min terapeut sa att hon har haft kunder på 74 år ...ja ibland får man jobba hela livet med det. Var på en föreläsning för ganska länge sedan där man fick med sig ett litet kompendium hem och jag minns att det stod något i stil med att självkänslan behöver erövras varje ny dag. Att inte äga en grundtrygghet bidrar till en viss oro och inte blir det bättre med alkohol.

Min syster var nästan åtta år äldre än mig. Jag har fått berättat för mig att som barn så tog hand om mig en hel del. Jag kan minnas att jag då tyckte om det...fick vara med när hon träffade killar eller när jag hade ledigt från skolan åkte jag till henne och vi gick till badhuset efteråt åkte vi hem till hennes lilla lägenhet och åt Bongs köttsoppa. Älskade att spela hennes skiva med Mireille Mathieu. Men, tyvärr så när jag blev äldre så kunde jag känna att hon och hennes man aldrig betraktade mig som en vuxen kvinna...en del sa att hon var avundsjuk på mig och jag hade så svårt att förstå det...vi var var ju systrar. Hon och hennes man var även mycket på min son. Han bröt kontakten med dem fyra månader före hennes död och han var 19 år gammal. Och, precis som du skrev Sisyfos...det var väl aldrig så att hon lyfte mina positiva sidor...så var det nog likadant med min mamma. Kan liksom inte komma ihåg att någon i min familj sa något upplyftande till mig. Sökte under nästan hela min systers och min mammas livstid bekräftelse av dem. Men det fanns mycket positivt under åren med min syster och min mamma men kommentarerna och frånvaron av fina ord har starkt präglat mig. Min syster var ju yngst innan jag kom och hon var den enda flickan...sen kom jag och blev pappas flicka och jag var ju som ensambarn. När våra föräldrar hade dött var det min syster som höll ihop familjen men hon dog 2,5 år efter mamma. Även om jag kunde vara så skogstokig på henne så var saknaden enorm för hur det än låter så var ju hon som en extramamma som jag definitivt inte önskade men som jag även saknade. Imorgon skulle hon fyllt 66 år och ja..hon fattas mig. Hennes man bröt kontakten. I början hade jag kontakt med hennes söner för de har alltid stått mig så nära. Har tagit hand om dem jättemycket under deras uppväxt. Tyvärr så har jag ingen kontakt med dem idag...och jag saknar dem och deras familjer..de har två barn var..så min syster skulle haft fyra barnbarn. Brukar inte tänka på det så mycket för det är fortfarande för smärtsamt.
Idag är det även 23 år sedan min äldste bror dog endast 46,5 år. Saknar inte honom men kan sakna den relation som vi inte hade. Oj, då...det blev mycket död....

Men när jag ändå håller på..så ligger min sons sambo inne på sjukhus igen. Tycker att det är så förbaskat sorgligt! Jag körde in henne förra fredagen till akuten. Hon hade otroliga smärtor. Hon fick komma hem med smärtlindring under helgen för hon skulle opereras i måndags. Min son tar ledigt från sitt jobb. De åker fem mil till det större sjukhuset för att mötas av någon som säger att nej du ska inte opereras. Läkarna skulle ha möte och diskutera hur de skulle behandla henne. En läkare ringer på torsdag eftermiddag och säger att hon skulle opereras på fredagen och infinna sig på sjukhuset igår 8.30. Läkare säger att hon ska få lokalbedövning samt lugnande. När hon kommer till sjukhuset får hon inget lugnande de ger lokalbedövningen i magen. Ska även ta blodprover men kan inte sticka henne utan håller på att sticka sönder henne. Blir opererad. Får sen ligga helt stilla med en slang från magen som suger ut vätska ur en cysta..ligger still i fyra timmar. Vi pratade igår kväll. Hon hade ont och det var jobbigt. Hon tyckte att det var så jobbigt att vara ensam att inte min son kunde vara med. Hon hade gråtit så mycket. Jag blir så ledsen för hennes skulle men även för min sons skull. Unga människor som kämpar på.

Men nu är det i alla fall lördag...och jag är ganska trött..så ovanligt?!?! Ska se över mina fröer, några får jag nog slänga men ska försöka så lite nytt. Det kanske är sent men jag ska testa i alla fall. Eftersom det är lördag och jag har tid har jag även tänkt att laga kåldolmar. Det är tidskrävande och jag brukar kladda ner nästan hela köket men...det är så himla gott!! Ikväll får det bli Melodifestivalen..få se vem som vinner....

Ha det fint:)

Ser att en del har lagt in profilbilder. Få se om jag fixa till det....Förut kunde man ju klicka på hjärtan finns det något liknande nu?

I mitt förra inlägg skrev jag mycket om min syster och min svärdotter...behövde det.

I flera av mina senaste inlägg har jag skrivit om betydelsen av att kunna skriva på forumet fastän man inte har blivit nykter?? Att jag tolkar rubriken "Förändra mitt drickande" att man har ett pågående drickande. Att man ska inte behöva ha blivit nykter eller välja ett helvitt liv för att skriva här. Mitt mål är långsiktigt att bli nykter men kortsiktigt att samla nyktra dagar till en helhet. Jag tänker att man ska inte behöva läsa i forumet under flera år för att när man uppnått flera dagar, veckor som nykter att då äntligen våga skriva.

Jag förstår att vänner här på forumet vill hjälpa mig, vill stötta, vill komma med råd, funderar över varför jag inte får till det eller rent utav att man tröttnar. Att man blir kritisk. Men när man blir för kritisk det hjälper mig inte...då ömmar det i min ryggsäck...och jag blir den lilla och i försvarsställning. Om jag inte visste att alla här på på forumet hade ett förflutet liv där alkoholen var ett starkt beroende (ja förutom de anhöriga kanske) så kan man ibland tro att det inte har varit trassligt.

Igår på min arbetsplats så vid förmiddagsfikat skojades det lite om alkohol och någon sa att man tänker att alkoholismen har ökat under pandemin. Jag tänker skulle mina kollegor få reda på att jag har ett starkt alkoholberoende då vet jag inte vad som skulle hända. Det finns nog inte i deras världsbild att någon på vår arbetsplats har ett alkoholberoende och i synnerhet inte jag. Prydlig, vänlig, omtänksam, aldrig arg...kan denna människa vara alkoholist?? Man brukar ju säga att på varje arbetsplats finns det någon med alkoholproblem men jag tänker att det är få som reflekterar över att det kan vara den egna. Jag tänker ändå att på vår arbetsplats där vi möter så vitt skilda människor med olika bakgrunder att tanken borde slå mina kollegor att det problematiken finns även hos oss. Jag är expert på att dölja min problematik på jobbet. Men något som har hållit på att hända är att jag har nästan varit på väg att säga om något om Alkoholhjälpen bara för att Alkoholhjälpen har kommit bli en del av mitt liv.

Att vara alkoholberoende skapar stor stress...stress över hälsan...stress över att jag ska inte dricka idag...och det är så lätt att även dricka på den känslan för att man står inte ut...känslan blir övermäktig. Tror att jag många gånger dricker på den känslan...

Så...nu ska jag se till mina fröer:)