Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

Dompa

Fick i veckan ett arbetserbjudande som jag vill tacka ja till. Som jag kanske kommer att tacka nej till av familjeskäl. Fast jag vill som fasen...pratat med ongar; Kör tycker de. Men jag tror inte de riktigt fattar hur långt ifrån sin mamma de skulle hamna då. Samtidigt är jag en sån fullblodsegoist och nyfiken fan att jag vill. Perth heter erbjudandet (västra australien ifall ngn inte vet) och livet är ju så kort. Firenze är kallt och jag vill hinna med allt. Jag tror jag säger nej...har ju allt här. Men samtidigt tänker jag; Vilken chans...att se ngt annat. Slippa tjänsteresorna skulle jag också göra. Ongar skulle lära sig engelska på riktigt (i australien ? ;-)) istället för i skolan...där dom har fått en hemsk italianobrytning. Italienare är inte bra på språk...inte ens språklärarna (generalisering - undantag finnes).

Ska iaf. åka ner i början av februari och kolla in stället. (Så jag kommer att missa Alkoholhjälpens minikonferens) Tar storkillen med mig. För att jag ska kunna tacka ja? Antagligen? Vet ju att han kommer att torska totalt på strandlivet. Men får jag ta ongar till andra sidan klotet från sin mamma sett? Har pratat med J, hon säger bara - "gör som du vill, det gör du ju alltid!" (Inte riktigt sant). Men det utslungas i ilska så ngt samtal är det inte. Enligt lagen får jag ta ongar vart jag vill...men enligt anständighet och hyfs? Rivis säger att hon hänger på. Barnflickan säger nej då hon är kär i en lokalbo.

Jag vet varken ut eller in. Jag vet vad jag vill...men inte vad jag kan. Detta snurrar konstant i skallen. Försöker tänka på annat. Läsa lite...omöjligt. Nu vill jag ha eran uppriktiga åsikt. Ska jag hoppa? Skulle ni ha hoppat? Vi har inget skyddsnät där...vad händer med ongar om farsan väljer att supa till? Här finns iaf. farmor som för övrigt tycker att jag ska åka/satsa.

Helsnurrigt minst sagt. Hade jag inte haft cirkusen så hade jag redan suttit på planet. Sen alla djuren. Karantän?

/R

så tror jag att du ska nappa om det känns rätt när du kollat... Jag och Mg har gjort såna hopp - inte i avstånd, inte alls, men i insats. Jag frågade en klok man, tillika barnläkare och psykiater (inte präst den gången) inför mitt studieboende med 4 ongar, 2 kitten hemma med mannen - och fick stöd. Är det egentligen sååå stor skillnad idag om man bor i Italien eller Australien?

Vad gäller dig själv så får du ju ge f-n i att supa till - och så har ni ju Rivis. Ongar får fantastisk enegelska med intressant touch av byhåla och italiano... / mt

Maria42

Mig hade det också lockat fruktansvärt mycket. Skyddsnät tar du med dig, Rivis ville ju följa med och vad du berättat så verkar hon trygg och stabil när det blåser.
Vill verkligen ungarna?, det förvånar mig. Kompisar brukar ju vara jätteviktigt i den åldern och nu har de kommit in i livet i Italien, vill de verkligen bryta upp och börja om från början igen?.
Krasst att säga men för J spelar det nog ingen roll var ni bor så länge hon inte tar tag i sitt eget liv, och barnen kan ju fortfarande träffa henne fast det går ju inte så ofta men det har de ju ändå inte gjort.

Det går inte att råda dig i detta utan det måste bli ett familjebeslut, men försäkra dig om att barnen verkligen vill och inte bara säger så för att de ser att du vill. (Missbrukarbarn beteende )

Förstår att du vill, det hade jag velat ( och förmodligen gjort)

Kram!

Dompa

Tack för spontana svar mt och Maria. Kanske hoppar jag...tanken finns ju där. Skönt att få bekräftat att det inte var helfel. Sen golvar Maria mig ( och det gör inget annat än gott, jag behöver tankarna). Säger mina ongar ja för att de "ser" att jag vill? Resten av helgen ska gå till att luska och försöka se hur de små liven tänker. Storkillen är på...där är jag hundra och som den fege man jag är så är det ju även honom jag väljer att ta med. Ja...inte riktigt bara därför. Jag kommer att jobba långa dagar och han är den enda av ongarna som fixar engelskan själv. Jag behöver inte vara orolig.

Men Marias kommentar om vänner? Visst har de vänner. Varför säger dom inte det till mig? Jag kan svaret; Missbrukarbarn. Fattar inte hur jag och J har misslyckats så kapitalt som föräldrar. Eller fattar gör jag...men inte varför vi har låtit/låter det gå så långt? Skäms gör jag. Men nu ska jag ägna helgen åt att luska.

Visst har ni båda rätt i att Rivis är ett skyddsnät...på ngt sätt glömde jag bort henne i ekvationen. Hon skulle aldrig låta ongar fara illa när jag drack. Vilket jag inte vill ska hända...däremot är jag inte där så jag kan säga aldrig. Jag kan bara säga; Inte just nu...inte idag :( /R

Dompa

...långfrukosten som vi ägnar åt oss i helgerna...kommer lilla (tolv år) Strawberry in och deklarerar att hon fått sin första mens. L och Rivis är genast där...men jag och killarna vill bara sjunka genom bordet? Shit pommes frites? Var detta info jag behövde? Vad svarar man? Sa att hon och jag ska åka på motorcykeltur ensamna. Kvalitetstid...men vad fan ska jag säga? Go girl? /R

PersonligaPersson

Hade inte tänkt på det tidigare. Att döttrar, hur små de än verkar, en dag ska ha mens. Som pappa är man ganska lost där. Ärligt talat, den enda relation man haft till mens är att det varit en form av störningsmoment i sexlivet.

Australien blir bra.

vill.sluta

Carpe Diem, fånga dagen.
Magkänsla är bra, men kommer du bli bra av att leva

-Tänk om......

Jag tycker åk. Men vad vet jag?
/A

Maria42

Åt att hon tar det naturligt och berättar. Tycker förresten att det är tråkigt att du inte kommer på konventet, hade varit jättekul att träffas!

Morla

När jag fick mens första gången tog mamma och pappa ut mig på restaurang för att fira. Toppen, vad roligt älskade flicka, nu är du snart vuxen, sa mamma. Det här är stort, tänk att du kommer att kunna bli mamma själv en dag! Det glömmer jag aldrig och fick mig att känns mig väldigt stolt. Det gjorde nog att jag aldrig tyckte det var pinsamt m mens. Pappatips kanske?! ;)

Stigsdotter

...har du redan fått en masse och jag kan bara hålla med MT & Maria. Våga! Det enda man ångrar är det man inte gjorde är det någon klok person som sagt. Men som sagt, se till att ungarna verkligen vill och inte bara hänger på! Har de inte pratat om vänner från skolan och så? Se till att få veta lite vad som händer där, du kan ju frankt ställa frågan: blir ni ledsna av att lämna nya vänner, eller nåt, så kanske man inte ska fråga barn ni som vet? Om rivjärnet är med kan vi nog vara lugna. Enda trista är att vi inte ses på konferensen men det kanske kommer fler tåg (eller så får vi ta en ny konferens down under, har alltid velat åka dit!)

Putte72

Haha! Dit har man skickat många brev.

Hade en kompis sombodde där nångång på nittiotalet. Sade sej älska stället (och värmen) men dom flesta rapporterna handlade om skräcken för spindlar i skorna.

Nä, allvarligt, vi snackades vid igår, och baserat på nittiotalsupplevelserna var Perth värt risken. Du nämnde Sveriges klimat baserat på oss vidriga människor - nåt tycks australierna ha - alla jävlar jag snackat med säger att dom är ett hyggligt folk. Vilket gör att jag aldrig skulle åka dit. Blir alltid en tråkig typ när alla är trevliga.

Ge mej en sur käriring, en förvirrad gubbe och en anorektisk tonåring. Sådana situationer klarar jag av. Men en strandfest med high fives och surfbrädor??? Ge mej en isvak, tack.

Och tack. Till killen jag gillar.

Lycka till med beslutet/putte

Dompa

Kanske Perth inte är ngt för mig heller då jag är en riktig surgubbe ;-). Fast å andra sidan gillar jag ju strandfester? Vi får se...men tanken är sådd. Aussie liksom? /R

Dompa

Tråden från mt var nyttig. Så också PPs funderingar. Ett störningsmoment i sexlivet? Jo, så har det väl varit...inte så det har stört mig mkt (är väl kinky) men jag har aldrig tänkt på den. Gjorde som Morlas föräldrar. Restaurang med bara mig och Strawberry...och nu kommer delen där ni ilsknar till. Jag beställde in ett glas vin som hon och jag delade på. Mitt förstånd sa nej, men min pappahjärta veknade. Tydligen - enligt S - så är det en tradition här...att vid första mensen får man vin. Markerar att man har blivit vuxen. Så djävla sjukt! Men kunde inte säga nej...ska min flicka få lida för att hennes föräldrar är alkies? Svår balansgång där...så jag höftade...drack halva glaset själv. Surt och äckligt smakade det. Inga alkotankar väcktes...men det berodde kanske på att jag fortfarande var i chock. Över att min lilla flicka blivit så stor?

Försökte prata om sex och pojkar. Strawberry bara skrattade. Hoppas dock mitt budskap gick fram; Unga killar vill bara en sak! Vi pratade även vänner och Perth. Hon menar att ngn riktig bästis har hon inte fått i Firenze. Saknar hon någon så är det E från byhåla. Så hon röstar ja. Ska ta lillkillen idag...hans dag. Försöka luska ut? Fan vad önskar att jag inte var ensam i allt detta. Nu är jag ju inte helt solo...Rivis är bra. L är bra. Men jag saknar en vuxen att ventilera med. Ngn som ligger brevid i sängen och går igenom dagens upptäckter i lugn och ro med mig.

Tack för input hela gänget...alla tycks säga åk! Vill ju det. Men vi får se...börjar med att kolla. Ha en bra söndag!/R

PS: Antar att jag rent tekniskt är på dag ett. Är det nu meningen att jag ska vänta med alla stora beslut i ett år? Vägrar! DS

höst trollet

Nej, jag är inte chockad och jag tror inte att ett halvt glas vin, som gör att man känner sig "vuxen" gör någon skada.
Kanske är det som så, att hon trots allt får en sundare inställning till alkohol? För ibland är det ju så att det mest lockande som finns, är det som, vare sig det är uttalat eller outtalat, är förbjudet.

Bra att du låter dina barn komma till tals, men låt inte dem "stå för beslutet".
Det är DU som är vuxen och står för besluten!(annars får blir ungarna kluvna, då de antingen försöker klura ut vad pappa "vill" eller så får de "dåligt samvete", när de gnäller, för att de trots allt var med om beslutet)
Försök också att se det som att du inte vet, om det blir vare sig bättre eller sämre, utan att det blir annorlunda (och kanske mycket, vad ni själva gör det till)

Försök förmedla, att ni ska försöka se möjligheterna istället för svårigheter.. Det kan ju bli ert livs äventyr?!

Lycka till! (och glöm inte bort att låta Strawberry vara liten ibland ;-D )/kram! trollis

Dompa

Visst är det jag som måste stå för beslutet. Pratade med lillkillen igår. Han vill helst flytta tillbaka till byhåla...om vi nu ska flytta igen. Försökte förklara varför det inte kommer att gå. Att jag dör där, att jag tar till flaskan när den åtta månader långa vintern sätter in. Vet inte om han greppa...han är en underlig figur...min yngste. Givetvis älskad trots det ;-). Ska följa dina råd...även om Strawberry. Inse att hon fortfarande är en liten tjej...fast det blir svårare. Hon är så satikens lillgammal. Ibland är hon en riktig bitch...svårt att se den lilla flickan då.

Det positiva är att jag inser att de närmaste åren kommer jag att behöva vara mer eller mindre nykter. Snart har jag tre tonåringar och jag anar att det inte kommer bli en walk-in-the-park. Inte tänkte jag så långt när jag skaffade barn...

Måndag idag. Tuff vecka framför mig och tidigt på söndagmorgon blir det Perth. Livet rullar på väldigt hastigt just nu. Vilket iofs. passar mig som lätt blir uttråkad, men nu rullar det nästan för fort. Hinner inte med mig själv...igen. Men tar mig tid ändå, ikväll blir det spanska. /R

Paron

Har en del erfarenhet från längre projekt utomlands!
Att bo och leva i en annan kultur har jag provat vid ett par tillfällen och jag har nog bara positiva minnen från detta. De barn och tonåringar som var med i familjer stor trivdes, och vi fick vänner för livet.
Det som var en stora fördelar med mina utlands vistelser var att vi bodde på Stora Camper där alla jobbade i samma projekt.
Enda Nackdelen var att alla umgicks var och varannan kväll oftast med alkoholen som ett gemensamt kärnämne.

//Paron//

höst trollet

Ja, jag antar att det är med din lillkille, som det var för min dotter, när jag skildes..
Hon ville absolut att vi skulle bli ihop igen..

Det tog väldigt lång tid, innan hon accepterade att pappa och mamma aldrig mer skulle bo tillsammans..

Det tog också tid, för henne att acceptera att vi flyttade från vårt hus (för henne VAR det traumatiskt) för som hon uttryckte det, "hon hade ju alltid bott där"..

Barn har inte samma tidsperspektiv som vi vuxna.. Idag, ler hon när jag påminner henne om hur hon som 13-åring deklarerade att hon "alltid" skulle bo hos mig.
Hur arg hon blev, när jag förklarade, att om bara några år skulle hon vilja ha en egen lägenhet..
Men det är ju j ä t t e l å n g t dit, sa hon..

Det tog knappt 3 år, innan hon valde en utbildning som tvingade henne att bo på internat i veckorna (Nej, inte Sigtuna eller Lundsberg.. mer jordnära sas) Hon var lite nervös i början, men när hon var klar, så "längtade" hon efter ett eget boende..

Strawberry, ja hon kommer säkert att vara "lilla damen".. Det blir lite mer subtilt att hon ibland är "liten"..Men jag är säker på att du kommer att uppfatta tecknen ;-D

Ha det! kram /trollis

Dompa

Saknar dig! Vill även höra hur det går med kärleken ;-). Är ju så jävla nyfiken! Vill du inte dela här så heter jag Dompapompa få FB. (Yep, har ett konto...tror jag har sex vänner...populär kille!) Hoppas allt är ok! /R