av Dompa

Hej! Mitt nick är efter en mousserande dryck. Djävla illa valt, då jag själv mest kan liknas vi en avslagen mellis. Jag är halvny här. Har hukat under en stark kvinna vid namn lillablå på anhörigsidan. Men nu tror jag mig vara redo. Jag måste vara det. Min historia är på inga sätt unik. Ni kommer dessvärre ändå få ta del av den. Just nu behöver jag bara lite teknisk support och sen följer booooooring./R

Stigsdotter
ons, 2013-01-02 - 10:05

...kände jag mig redan innan jag klev in här och läste om din tripp längs minnenas gator. Inte blev det bättre av det tänkte jag säga, men kanske ändå för en tanke väcks: det är fint att ha dessa vackra minnen även om kärleken i sig inte finns kvar. Minnena berikar en människas själ även om de gör oss ledsna. Tänk om vi inte hade dem, vad skulle vi vara då? Bättre att ha älskat och mist kärleken än att aldrig ha älskat alls... eller något, har för mig någon sagt något liknande (eller så gör jag det nu).

Dompa
ons, 2013-01-02 - 13:27

Hemma nu...plockade upp Lusekatten och hundar på vägen. Sömnen blev inte helt ok i Rom. Kan ha med minnena att göra...eller bara men den usla utdragssoffan. Så jag ska krypa i säng med min katt. Lyxa lite tänker jag...för imorgon är det full fart igen. Trött men ok...jag tror jag mötte R under dessa dagar. Sur kille...men ganska bra ändå. Joho säger Lusekatten - Nu har jag varit vaken i timmar...vi katter gör inte så! /R

Dompa
ons, 2013-01-02 - 19:23

Jag försöker vara att objektiv, självklart går det inte när en människa berör. Subjektiv blir man trots att man inte vill. Så nu kör jag; Jag tycker mig ha märkt att du bara blir ledsnare och ledsnare. Tröttare och tröttare sen du gav upp flaskan. Jaha tänker du- hur tänker han där? Att jag ska supa till? Näääe tänker jag...men du måste ta ett snack med din man. Det är en tröttsam tanke men jag tror inte att några genvägar existerar. Och som Maria (?) skrev...en del människor är helt enkelt sånna. Kan leva år ut och in i förnekelse. Du måste ta det första steget...surfarn kommer inte att göra det med mindre att han har en ny kvinna vid sin sida. Jag tänkte skriva hos dig...men jag är rädd att du inte vill ha min skit liggande...så jag totar här. Snälla S/N/A rädda dig själv! Räddningen är kanske inte ett glas vin eller mera terapi...räddningen är kanske att gå? Eller att samtala, nå fram? Så tänker jag på min kammare. Kram/R

Dompa
ons, 2013-01-02 - 19:53

Dryg och en smula korkad. Jag läser tillbaka i mina egna ord och inser att det kan jag uppfattas som. Ord är inte min starka sida (trots alla språken ;-)) och i text blir jag ännu fattigare. Men nu är det orden man får ta till och det blir så förbannat ofta fel. Ändå vill jag inte redigera mer än nödvändigt...det är ju mina tankar.

Men jag har läst tillbaka i min tråd. Jag ser en osäker man som har en uppfattning om nästan allt. Jag ser inte R... Jag ser Dompa = fyllot! Den nästan för öppna killen vars nervtrådar har placerats utanpå huden.

Jag tänker att jag har barn som ska fostras och skickas ut i världen...och jag känner att jag inte kan! Vad ska dessa ongar ha för rollmodeller? En vinklunkade (Ja...hon har druckit under hela ledigheten enligt svågern) mamma? En surgubbe med en massa åsikter till pappa? Blir det friska vuxna av detta? Vuxna som i värsta scenariot kommer att avla av sig? Så att mardrömmen tillåts att fortsätta ännu en generation?

Time will tell. Fortsätter att streta på för vad är alternativet? Hundpromenad...så jävla okul!!!/R

mulletant
ons, 2013-01-02 - 20:12

alldeles ärligt så är min bild av dig att du är en man som har tillgång till både dina känslor och kan uttrycka dem i ord/text. Dessutom förmåga att göra val och att handla, att göra det bästa du kan för att era barn ska ha det bra. Det här är vad jag "sett" när jag läst på och mellan raderna. Lite undrande blir jag när du beskriver dig som burdus och osäker... Jag känner ju inte dig (den du är irl) men på det sätt jag känner dig här som Dompa så blir det nog bra med era ongar... du tar ditt ansvar och gör din del. Den kloka mannen (D.W Winnicott) med mellanområdet och övergångsobjekt säger också att det räcker att vara good enough... och jag vågar faktiskt påstå att det är du! / mt

Dompa
ons, 2013-01-02 - 22:49

Tack mt för dina varma ord...men sanningen är att jag är burdus och osäker...ofta. Jag säger/skriver saker utan att veta var de ska landa. "Får man säga så?" Den tanken infinner sig ofta efter att jag har levererat min "sanning"...men då är det försent. Och redigerar gör jag inte...kanske av dumhet? Kanske av princip...typ; "Tärningen är kastad" ...lev med det.

Osäker är jag i min föräldraroll. Jag vet ju vilka spår mina föräldrar satte i mig. Jag vet hur jag påverkades av framför allt mammas "visdomar". Hur jag än idag undviker korta män och fula kvinnor (dumt)- för det sa mamma! Hur jag avskyr att dömma efter hudfärg/ålder/yrke (bra)...för det sa mamma. Så vad ger jag mina barn...jag blir rädd att öppna munnen...vem vet vilken groda som ramlar ut och tar fäste? Den där föräldrabiten kommer jag nog aldrig växa in i. Jag vet dock en sak; Mina ongar ska inte behöva dras med mina fördomar och åsikter. Det vet jag. Men hur göra? Tiga?

Jaja... Det goda nu. Eller bara gott för mig om jag ska vara ärlig. Min grannes dotter vill hyra huset i byhåla och bo nära sina föräldrar. Gott! Men varför? För att hon lessnat på sin alkie och tagit klivet. Gott eller? Jag blir så trött. Tänk om hon är en av de hundratals kvinnor som hittat hit? Nej, det tror jag inte...hon skulle känna igen mig direkt. Det skulle inte störa.

Men för mig blev det gott...nu ska räkningarna betala sig själva. Inser ju att jag lever på "lånad" tid. Huset måste bort....J vill också ha sin del.

Det är mkt med det jordiska :-( /R

Maria42
ons, 2013-01-02 - 22:57

Du tycker att du är burdus och osäker, har ju följt dig här i snart ett år och det är inte den uppfattningen jag fått om dig, tydligen inte mt heller.
Ibland har vi uppfattningar om oss själva som inte stämmer, du kanske har varit sådan men är det definitivt inte längre.
Jag känner ingen oro för dina barn när de är med dig, de kommer att få sunda värderingar.
Tråkigt att höra att inte J tog tillvara på tillfället att vara närvarande med sina barn men det är hennes val. Känner så för barnen bara.

Jag förstår dock dina tvivel på dig själv eftersom jag ofta känner samma sak men vi kanske måste tro på att vi duger som vi är, it's good enough.

Kram!

mulletant
ons, 2013-01-02 - 23:16

är det sunt att inte var tvärsäker i vår komplexa, föränderliga värld... Kanske du är burdus (ibland)... då kan du ju säga det till dem som du tror kan fara illa av det - så som du gör här. Om du vill kan du fundera över om du vill ändra på det... och så kan du ju fråga nån som känner dig irl och som du liter på om h*n upplevt dig så. Ifall du funderar. Vi har väl alla våra sidor som vi gillar mer och mindre. I min och Marias värld, så som vi mött dig här - dessutom oredigerad - är du tillräckligt bra... ta till dig det! Det är en konst att ta emot också:) För övrigt tror jag att vi inte kan undvika att påverka våra barn - det är en möjlighet också - inte enbart en risk... De påverkas av många, många andra också. Ge dem det du tror på och tala gärna om att du kan ha helt fel... för så är det - tror jag.
Sov gott med Lusekatten

Putte72
ons, 2013-01-02 - 23:43

Att ge sej in i denna tråd ger mej svindel.

En avgrund. Omöjlig att läsa fatt.

Ville iaf bara tacka dej. För att du funnits. Och tittat in.

Tack!/putte

Dompa
tors, 2013-01-03 - 06:14

...och jag har talat med den som känner mig bäst. Min lillasyster...fast bara till åren är hon lillasyster. Hon kan verkligen peka med hela handen och då pekar hon på felen ;-). Dom finns där....jag ser dom. Försöker förändras. Tar dock till mig vad ni skriver...kanske är jag inte världens största skit...men osäker är jag...som förälder. Det är ett sånt oerhört ansvar att odla sin avkomma. Ibland tänker jag att jag kanske har gjort fel...som lämnade deras mamma. Att jag borde ha kämpat mer för henne...för deras skull. Tvingat in J på behandling...trots att jag vet att det inte funkar så. Och jag ville/orkade inte bry mig.

Ja, J ja. Enligt svågern var hon inte packad över helgerna...snarare salong. Men det stör mig, störde svågern och hur det landade hos ongar vågar jag inte tänka på. Men vi får ta den diskussionen senare...kanske ikväll. När jag en än gång förklarar att mamma älskar er men hon är sjuk. Aldrig elak...bara trasig. Min yngste mår så skit av det...mammas pojke. De andra två tycks klara det bättre. Kanske en åldersfråga? Där kommer osäkerheten igen. Vad är normalt? Jag har bara min egen barn/ungdom att jämföra med. Hur tänkte jag? Minns ju inte!

Idag kommer de iaf. hem. Vare sig jag är redo eller inte. Enligt telefonsamtalen så har de haft det mysigt. Träffat gamla kompisar och gjort de gamla grejerna. Ridit, spelat hockey och jag misstänker att den äldste har fått "till det" med sin flickvän. Oj...men han är 14 år. Bara ett barn tänker jag...men så tänker nog inte han. Den biten minns jag...att var 14 år och redo för kärlek :-). Ska bli skönt att se dem igen...samtidigt som jag inte förneka att jag behövde denna egentid. Tid att tänka destruktivt.

Idag ska jag glädja mig åt det. Ongar och Rivis är på ingång! Imorgon kommer barnflickan som har blivit som en bonusdotter. Tänker att hon är bra för balansen. Hon är bra med Strawberry...ser de där tjejgrejerna som jag inte riktigt fattar. Mitt liv ÄR rikt...det ska jag försöka komma ihåg. Joho däger Lusekatten :-). Jag tror på fullt allvar att hon talar med mig! /R

mulletant
tors, 2013-01-03 - 06:40

Lusekatten med dig. Det gör dom - mer eller mindre högljutt. När du skriver att din lillasyster pekar med hela handen och pekar på felen tänker jag - helt ärligt - att det kunde (vara) varit jag... Det är en sida jag jobbar med hos mig... jag har lätt att se det som är fel (i mina ögon) och svårt att låta bli att peka på det när det gäller mannen och (usch) har även varit så med barnen alltför många gånger:( Ändå vet jag att jag inte är/varit det minsta perfekt själv... Och visst får man skörda det man sått... men har också möjlighet att rätta till, stå för sin brister och säga förlåt. Det ÄR så - det är min erfarenhet. Mullegubben och jag har många gånger pratat om att vi är mycket bättre på våra jobb än hemma... (vi har båda med människor att göra) Nu när jag skriver vill jag formulera det så att våra bästa sidor kommer till uttryck på jobbet och familjen har fått det som blev över:( ... Nåja inte har det varit så illa - men ditåt.

Annars är jag synnerligen medveten om att vi är långt bättre som mor- och farföräldrar än vi varit som föräldrar. Det finner jag idag ganska naturligt - vi lägre stress, livet omkring kräver mindre, vi har mer tid och mindre ansvar. Och jag tror vi blivit klokare med åren (denna mening ett tillägg för att vara ärlig:) Visst behöver vi alla våra barnfria tider! Jag var väldigt mycket med min mormor som barn och hon betydde oerhört mycket för mig. Jag förstod som vuxen att hon inte hade samma tålamod och ork när min mamma var liten - lätt att förstå och en vetskap jag har med mig nu.

Det här var morgonens reflektioner - skickas oredigerat till dig! / mt

Dompa
tors, 2013-01-03 - 07:47

Mkt klokheter i ditt inlägg mt. Det som golvar mig är dina rader om hur ens bästa jag kommer till uttryck på jobbet. Jag är likadan...arbetar inte ens med människor. Ja, det finns ju människor där men jag behöver inte ta hand om eller vårda ngn. Ändå är jag Mr Nice Guy på jobbet för att sedan åka hem och småputtra. Fattar ju att hämningar släpper när man är "trygg" men ibland är det rent av löjligt. Att inte orka ge sin familj den bästa biten? Sjukt!

Äktenskapet med J...de sista åren. Inte var det många varma ord där. Orden gällde inköp och annat trist. Vi talade aldrig med varandra...nu när jag tänker tillbaka så gjorde vi nog inte det i början heller. Talade...men då var vi åtminstone kära. Vi drömde mkt om framtiden (Minst sex barn och fly undan i ngnslags kärleksoas på landet :-)). Men talade allvar? Jag tror inte det. Det slår mig att jag inte ens känner kvinnan. Jo till viss del...jag kan läsa av hur hon mår...men jag kan inte läsa av vad hon tänker. Det är nog där talet kommer in tänker jag. Nu kom jag helt ifrån ämnet...men jag tror jag är på spåret till en av de stora sanningarna. Tala med varandra. Lyssna på varandra.

Ikväll ska jag verkligen lyssna på ongar...även om det kommer mkt dumt ur dem mellan varven. Bara lyssna...kanske förbehållslöst. Det blir min kvällsövning ;-). Tänker på att det går som en röd tråd i din mt:s tråd. "Talade med mannen...". Så får det bli. Nu har jag mitt Nyårslöfte; Tala mera med ongar. Inte bara sitta/ligga på kammaren med Lusekatt och bok.

Hundrunda känns det som. Miss Pudis kastar elaka blickar på mig. /R

Villervalle
tors, 2013-01-03 - 07:56

Ingen är perfekt. När jag ser tillbaka på min tid som förälder så var jag långt ifrån perfekt men konstigt nog så älskar mina barn mig i alla fall. Jag var aldrig elak som förälder och försökte göra mitt bästa men kunde med facit i hand kanske varit en mer närvarande förälder. Fyllekalas var också sällsynta eftersom vi brukade lämpa av barnen hos mormor eller farmor när det var dags.

Jag förstår precis hur du känner det med flashbacks från din bästa tid med J och minnena av den kärleken kommer du tursamt nog att få leva med resten av ditt liv. Det går aldrig att vrida klockan tillbaka men när jag tänker på mina två tidigare förhållanden så blir jag varm i hjärtat än idag.

Ha det Gött

VV

Dompa
tors, 2013-01-03 - 10:01

Men det kan jag ju inte VV. Grubblandet ligger liksom lite i min natur. Det är där cirkusen gör nytta för mig...jag hinner inte tänka :-). Men visst gör dom det...barnen. Älskar oss trots våra tillkortakommanden. Det tvivlar jag inte på. Snarare om det ska bli folk av dom. Hur de ska klara sig i världen. Om de blir kloka nog för att möta en allt kallare omvärld? Om det blir puckon av dem? Nej så får man inte tänka...osmarta människor behövs de med...men det är inget man önskar sina ongar.

Flashbacksen är kanske en gåva...som gör ont. Men jag tror nog att jag kan se det annorlunda om en tid. Nu är jag ju alldeles nyskild och Rom-resan var inte mitt smartaste drag. Inte alls, den lägenheten där vi var kära...all ensamtid. Men jag drack iaf. inget för att dämpa. Min lilla utsvävning kom innan flashbacksen.

Nu sticker jag till Bologna. Planen landar först i eftermiddag men jag har ingen ro i kroppen. Så jag kan lika bra se staden B tänker jag. Alternativ två vore att städa. Här behövs alltid städas...men jag vill inte. Så upptäcktsresa får det bli. Kanske lite shopping. Skulle vilja hitta ngt fint åt Rivis så hon fattar hur mycket hon behövs. Vad ger man en 50 + kvinna? Vin? Skojade bara...dumt men så knölar det i min hjärna. I värsta fall får hon bara en stor blombukett. Ett finskt-italienskt lexikon kanske...hon ska börja plugga italienska nu...så hur det blir med finskan i hemmet i fortsättningen vet jag inte. /R

Dompa
tors, 2013-01-03 - 10:39

Livet pissar på mig och jag är fullkomligt instabil. Humöret pendlar som på ett psykfall. Står med kopplen i handen, ropar på jyckar. Telefonen ringer...chefen. "Kan du ta Kinaresan på onsdag? G är sjuk." Nej för fan tänker jag...men jag svarar ja...för vi måste äta och jag har fått väldigt lösa tyglar på arbetet. Men tio dygn i Kina tynger. Maten, kulturbristen, regimen och ...spottandet!!!

Elaka tankar fladdrar upp. Hur vet G att han är sjuk om sex dagar? Vad säger jag nu till ongar. Kul att ni kom? Men pappa har inte tid för nu ska han plugga in G:s arbete i helgen? Jag är och förblir en surkart. Ska nog köpa mig en lott i B...bli ekonomiskt oberoende!!! För det är väl så det funkar...man köper en lott ;-),

Ja,ja jag har iaf. denna dag. Nu blir det B. /R

Stigsdotter
tors, 2013-01-03 - 11:31

Det där surandet får du lägga på hyllan, det ser jag hos han där hemma också och det är varken attraktivt eller konstruktivt - tar bara energi. I övrigt vill jag bara hålla med tidigare talare: vi ser en man som har kontakt med sina tankar och känslor och som tar initiativ istället för att bara låta tiden gå. Initiativ som leder till ett bättre liv för honom själv och de barn han satt till världen och ansvarar för.

Att tycka och tänka om saker är bra tycker jag. Att ha en åsikt är aldrig fel. Fel kan det bli när man försöker pådyvla andra sina egna åsikter som de enda rätta! Det är farligt. Men, om man, som du faktiskt gör (och det är ödmjukhet, DET är en annan egenskap som tro det eller ej, jag ser hos dig) samtidigt meddelar att "det här är vad JAG tycker", då måste det vara OK att tycka och tänka om saker och ting. Åsiktsfrihet är otroligt värdefullt. Vissa av oss har väl i och för sig en tendens att tala först och tänka sedan. Det är ju aldrig fel att tänka efter hur det man vill säga mottas. Men så länge man är beredd att lyssna och diskutera borde det blir rätt i slutändan.

Jag tror att den där föräldraosäkerheten finns hos många av oss. Och, som någon så riktigt skriver, det är sunt att känna så. Jag försöker att visa mina ungar både bra och dåliga sidor - vi har dem ju alla! Jag visar att det är OK att vara arg och ledsen eller vad det nu är, men samtidigt, om det går ut över dem försöker jag att tala om det efteråt, att be om ursäkt om det behövs. Man kan inte göra bättre än sitt bästa! "Good enough" är bra att hålla i tanken. Jag tror att det är väldigt lite som kan klassas som riktigt "onormalt" för alla är vi olika. Barn är olika, de reagerar olika för olika saker. Det är normalt för din lille att reagera som han gör och då får du anpassa dig efter det - kanske behöver han extra mycket pappatid när han inte får tanka så mycket mammatid som han egentligen behöver?

Vi tvivlar alla på oss själva men så länge som vi ifrågasätter oss själva och vårt agerande; försöker analysera för att se vad vi kan göra bättre - DÅ är vi good enough. Och det är bra så.

Du ska veta att jag hyser den allra största respekt för dig som tar tag i ditt liv och får saker att hända till det bättre för dig och din växande familj. Som jag ser det kan du vara mer än nöjd med dig själv!!

höst trollet
tors, 2013-01-03 - 11:36

Hallå där min surgubbe ;-D
Visst är livet piss ibland.. Ta du och titta på en film som heter "Bruce den allsmäktige", så får du en hint om hur det är att vara "GUD"..( efter det kan det kanske vara lättare att vara Dompa..?)

Kram /trollis

vill.sluta
tors, 2013-01-03 - 12:35

Kan bara ge dig ett tips, mitt nya mantra.

TÅLAMOD!

Allt löser sig, du kommer i efterhand se det bra i det.
Och lägger du till Karma i det. Så blir du genast snällare oxå.

Tufft men inte omöjligt kompis!
Du har fixat värre saker, fast det där att inte lita på korta män blir nog svårt nu?
Jag har liksom INTE sett så många långa kineser.
Men du fixar detta!
Punch i magen på att du gör, ANNARS!
/A

Mammy Blue
tors, 2013-01-03 - 13:43

Ja så många tankar man har ägnat åt det, funderingar, ångest, osäkerhet, ilska mot sambon som tillåter för mycket etc, etc.

Försöker landa i att barnen gör som vi gör, inte som vi säger. Det är bl.a därför jag vill vara nykter, det är därför jag valde att vara ärlig med mitt missbruk - när jag väl kom till insikt.

Ärlighet och ödmjukhet går nog inte att läsa sej till, det är bara praktik som gäller.

Men det ska gudarna veta att jag inte sitter inne med alla svar. :-)