Idag firar jag tre månader som nykter. Att ha uppnått denna magiska gräns firar jag med att skapa en ny tråd. Jag är ju flitig besökare i andra trådar och rätt nöjd med det, men ibland kommer jag på saker och funderingar som jag vill skriva om och som inte riktigt passar i andra trådar så för sådana tillfällen vill jag ha en egen tråd även om jag nog även fortsättningsvis kommer att hänga hos Stigsdotter, Dompa, Lilja, TP och alla ni andra härliga människor på forumet.

Jag kallar tråden för filosofiska rummet eftersom jag gillar att filosofera och fundera och det nog kommer att bli en del sådant snack framöver. Men idag hinner jag inte på grund av studier. Känn er som hemma så länge. Det blåser friska vindar i mitt filosofiska rum. Det är högt i tak och jag har tunna, vita sidengardiner som fladdrar i brisen. Det doftar gott av syrén och jasmin. Fåtöljerna är mjuka och sköna och jag har bullat upp med hemlagad saft, kaffe och yogite. Det finns pappersnäsdukar också om nån vill sitta här och gråta ut och i hörnet hänger en boxboll för den som vill avreagera sig. Bokhyllorna är rätt tomma än så länge, men om jag känner mig själv rätt kommer de snart att fyllas.

Så välkomna hit!

Nynykter som nu går in i fjärde månaden

markatta

Den här låten kommer jag ihåg att vi sjöng i skolan på musiklektionen. Som 7-åring så tyckte jag att den var rolig. Idag lite sorglig. Och lite rolig.

Balladen om den kaxiga myran

Jag uppstämma vill min lyra,
Fast det blott är en gitarr,
Och berätta om en myra
Som gick ut att leta barr.
Han gick ut I morgondiset
Sen han druckit sin choklad,
Och försvann I lingonriset
Både mätt och nöjd och glad,
Både mätt och nöjd och glad.

Det var långan väg att vandra,
Det var långt till närmsta tall.
Han kom bort ifrån dom andra,
Men var glad I alla fall.
Femti meter ifrån stacken,
Just när solnedgången kom,
Hitta han ett barr på backen
Som han tyckte mycket om,
Som han tyckte mycket om.

För att lyfta fick han stånka,
Han fick spänna varje lem.
Men så började han kånka
På det fina barret hem.
När han gått I fyra timmar
Kom han till en ölbutelj.
Han såg allting som I dimma,
Börstet hävdes som en bälj,
Bröstet hävdes som en bälj.

Den låg kvar sen förra lördan.
"Jag ska släcka törsten min",
Tänkte han, och lade bördan
Utanför och klättra in.
Han drack upp den sista droppen
Som fanns kvar I den butelj.
Sedan slog han sig för kroppen
Och skrek ut "Jag är en älg!",
Och skrek ut "Jag är en älg!".

"Ej ett barr jag drar till tjället,
Nej nu ska jag ta mig fan,
Lämna skogen och istället
Vända upp och ner på stan!"
Men han kom aldrig till staden,
Något spärrade hans stig.
En koloss där låg bland bladen,
Och vår myra hejdar sig,
Och vår myra hejdar sig.

Den var hiskelig att skåda,
Den var stor och den var grå.
Och vår myra skrek "Anåda
Om du hindrar mig att gå!"
Han for ilsken på kolossen
Som låg utsträckt I hans väg,
Men vår myra kom ej loss sen,
Han satt fast som I en deg,
Han satt fast som I en deg.

Sorgligt slutar denna sången,
Myran stretade och drog.
Men kolossen höll 'en fången
Tills han svalt ihjäl och dog.
Undvik alkoholets yra,
Du blir stursk, men kroppen loj.
Och om du är född till myra
Brottas aldrig med ett Toy,
Brottas aldrig med ett Toy.

Dompa

Jag skrattade...men visst är den för djävla sorglig. Minns hur jag i min ungdom (då jag var en riktig idiot, jobbar på den biten nu) fick sitta kattvakt åt mammas katt. Kisse älskade ostbågar. Slukade dem utan att känna efter. En kväll hade jag kompisar hemma. Vi satt och groggade. Kom på att doppa ostbågarna i sprit innan vi slängde dem till Kisse. Skitkul med Kisse full. Skäms som fan över detta minne...men vill dela det. Självransakan?

Ändå älskar jag detta rum...det får mig att tänka till...även om tankarna gör ont.

Nu för tiden är jag en myrornas man. Räddar dem på stranden när den stora vågen kommer.

Livet förändras och man/jag ser saker annorlunda. Men hela tiden finns den där...oron...kan jag skriva detta? Kommer jag nu att refereras till som djurplågaren? (Jag förstår att mt inte kan känna/tänka som jag, men jag blev skitledsen över att bli kallad vad jag blev. Skaka av tänker jag, se vem som har skrivit. Men tyvärr kan man aldrig ta tillbaka ord...de gräver ett eget bo. Tänk om det ligger sanning i orden?)

Det får bli som det blir. Poängen är att jag blev berörd av Balladen om den kaxiga myran. /R

markatta

jag kommer i alla fall inte referera till dig som djurplågaren, varken i skrift eller i mitt huvud. Snarare som Dompa-den modige snubben som vågade vädra sina skamfyllda minnen och därigenom kunna lägga dem på hyllan. Eller varför inte bara använda ditt nya epitet? "Dompa -en myrornas man", en lagom kaxig titel på en självbiografi. Jag skulle lätt ta och bläddra i den boken om den låg här på bordet nästa gång jag kommer hit. Tänker mig ett glansigt omslag, en bild på en man med slitna jeans uppkavlade till knäna på en strand någonstans långt borta i ett varmare land, fokus i blicken och som ger hjärt/lung-räddning till lilla baby-myra som kipar efter luft i hans hand. Ha ha, bra mycket coolare än Spindelmannen!

lessenfrun

Funderar på att sitta här tills våren kommit..
Är så trött så det är galet.
Rätt skönt trött i och för sej men det räcker med snö nu..
Vill byta vitt mot grönt och nya dofter :)

i mörka natten. Har vridit dygnet så att jag somnar tidigt på kvällen och vaknar så här i vargtimmen... men det gör egentligen ingenting... jag har det stilla och bra och sover eller vilar en stund till när jag haft min stund här.

San Pios ljus brinner varje kväll för Törnrosa och mannen har omsorg om att fylla skalet. Lågan lyser varmt och rött. Fick alldeles nu en önskan som ett meddelande över fb från en svårt sjuk ung kvinna att be för henne på ett speciellt sätt. Det kommer jag att göra enligt hennes önskan och innefatta henne i ljuset som brinner för den som behöver. Det finns så mycket lidande i världen.

Här i min del av världen är ljuset tydligt både morgon och eftermiddag nu... Snart ska vi vårstäda riktigt ordentligt här. Öppna fönstren så att de vita sidengardinerna fladdrar i vinden. Bära ut askan och städa spisen ordentligt. Sopa upp allt skräp från veden....

Idag köper jag en bukett tulpaner hit också. Till helgen. Kanske jag tar blandade färger som lyser upp lite... Ja, det gör jag. Blir fint med lite vårkänsla i vinterljuset! / mt

NyMan

Vem har bestämt under vilka timmar man ska vara aktiv och under vilka timmar man ska vila på ett dygn. Är själv en jävla nattuggla och har jag en längre ledighet så vrids dygnet om obönhörligen allteftersom, till min kära hustrus oförstående förvåning...
Jag har alltid haft en fallenhet för att vara som mest kreativ under nattimmarna och många låtar har tillkommit under natten, både i vaket som i sovande tillstånd.
Igår natt började jag jobba med en översättning på en av mina svenska låtar (som jag tror att jag skrivit ner härinne eller i min egen tråd under namnet "Nakna för varann?...)Född i natten och omstöpt i natten! Idag blev den klar(?) och så här ser den engelska versionen ut:

Stage Fright

Vers:
Do you think that we are made for each other?
I’m not so sure; it seems I’m far from complete
But I’ve been standing here, staring all night long, yeah
Watching the wild and the innocent compete
And while the lanterns shine increasingly brighter
I feel the bonds leisurely growing tighter
How about that, something new moving this old fighter
To a place he could belong…

Ref:
It’s just one look – a breath from God
A different woman – emotion’s odd
The smallest sting – a deep dark hole
You try to cover your demented soul
But your eyes tell me it’s a form of fear that you’re feeling
The mother ship’s abandoned, we’re rolling and reeling
And pretty soon the fire is heating up the ceiling
And suddenly – the moment – fades…

Vers:
No living man is made for this kind of life
All wrapped up in a cynical dread
Where Loneliness writes the laws to protect
And slams the door and leaves you for dead
Your raven black hair glows like charcoal in the spotlight
For a moment I decay to some strange kind of stage fright
The colors are tinting in blue back in the twilight
Of the place I could belong…

Ref:
It’s just one look – a breath from God…

Vers:
Silence and guilt on a pier by a tiny sea
With opportunities waiting minutes away
Hand in hand, but terrified just the same
Because we fear we just don’t know what to say
And though we know we could use some comfort in the moonlight
Something that glows even though it doesn’t shine bright
Someone that makes our journey safe and light
It‘s hard to actually belong
It’s just one look – a breath from God…

Ha en skön och avslappnande helg allesamman och drick med förstånd, som DompaKompisen brukar säga!

Nu ska jag själv sätta mig här med min kopp och bara glo in i lågorna ett tag. Meditation.
KRAMAR!/NM

Stigsdotter

Tycker om stämningen i texten, jag får associationer till nattglittrande vatten...

Stigsdotter

Tycker om stämningen i texten, jag får associationer till och ser bilder av nattglittrande vatten och stolta tysta människor...

Har inget särskilt att skriva i min tråd så jag sätter mig här med kaffet. De är nästan stiltje på forumet nu. Något enstaka inlägg per dag. Man kan undra vart människorna och det livliga samtalsutbytet tog vägen...

Jag hoppas alla mår bra. Och att konversationen (som alau så fint skrev) i trådarna startar upp igen. Jag tänker än en gång med tacksamhet på hur väl mottagen jag blev när jag började skriva... om ett par veckor är det två år sen. De två år som förändrat mitt liv.

Det är ännu tid att låten ljusen lysa om kvällarna - "för alla som behöver". Världen behöver många ljusbärare och visst är det fantastiskt de gånger man känner gemenskapen i samlas i gemensam bön eller önskan för en god sak.

Tack för tankeplatsen. Ha en bra dag du som läser.
Allt gott, lev väl! / mt

NyMan

Ok här i min ände av världen. Mycket att göra och livet rullar på. Ingen A och försöker ta hand om mig och de mina på bästa sätt. Ska försöka skriva mer sen men ofta kommer livet emellan. .. Bamsekram till dig och till alla andra som läser! / NM

höst trollet

med högerarmen i gips går det så långsamt att skriva. jag struntar i capslocken. annars är allt väl med oss.
föll när jag skulle hämta posten. ont somf-n, men trodde inte att det var så illa först.
kunde ha varit värre dock.
nu får jag träna att borsta tänder och torka ändan med fel hand.
ha det gott alla kämpande. ett troll på gankska gott humör ändå..

ju ha varit värre :-)) Kunde ju ha varit i fyllan och villan :-))

Krya på dig och låt det ta tid !

Kram !!

markatta

Inte kul att ha "fel" arm i gips. Bra att du tar det med ro.
Utmärkt tillfälle att öva på att göra en sak i taget och att vara medvetet närvarande, man måste ju liksom när hjärnan måste tänka spegelvänt. Det kan vara kul också, prova att skriva ett handskrivet brev till någon som förtjänar ett skratt och lite hjärngympa.

Krya på dig!

Stigsdotter

Har just börjat på en roman av Helena Henschen. Den heter I skuggan av ett brott och handlar om de s.k. von Sydowska morden som tydligen var en stor händelse i Sverige på 30-talet.

Helt oväntat dök dessa rader som jag kände att jag bara måste dela med mig av, upp. Rent spontant så känner jag att detta nog är helt riktigt, så här är det. Vilken bättre plats att lägga detta på än filosofiska rummet? tänkte jag då. Önskar att jag själv kunde få praktisera detta oftare. Ibland när jag sätter mig i min läsfåtölj somnar jag bara fast jag så gärna vill sitta där och ha det skönt. Kanske är det hjärnan som längtar efter en sådan "avstängning" som beskrivs här?

"Ibland känns det nödvändigt att utsätta sig för ensamhetens tråkighet. Även när den är självvald drar den all kraft ur armar och händer, och när vinterns elavbrott avlöser varandra välkomnar jag dem. Jag kan sitta kvar i mörkret och vänta utan otålighet för jag vet ändå inte vad jag ska ta mig för. Om avbrottet är långvarigt, vilket ganska ofta är fallet, somnar jag i stolen och vaknar plötsligt med ett ryck när alla lamporna tänds och stereon och radion börjar spela och prata samtidigt. Dag eller natt när jag vaknar? De ser likadana ut på vintern och jag känner på kaminen för att få en uppfattning om hur lång tid som har förflutit.

Det är så här det brukar vara under de första dygnens ensamhet. Det är som om psyket måste ha tystnad och tid för att kunna aktiveras och sätta igång en skapandeprocess. Jag måste bort från vardagslivet med ständigt inkommande data som upptar utrymmet, en ström av intryck som forsar utifrån och in och kräver sortering, värdering och åtgärd, Det är först när slamret från det yttre livet avstannar som det uppstår en konvertering. Strömmen växlar riktning. Ur tråkigheten växer en rörelse från motsatt håll, inifrån och ut.

Det verkar som om tråkighet och skapande har med varandra att göra liksom lyssnandet på ingenting. En dag slår jag på datorn och tankar som jag inte visste att jag hade finns plötsligt bara där och vill bli nerskrivna. Jag finner sammanhang som jag tidigare inte sett och uppfylls av ett flöde av bilder. När elektriciteten bryts igen, står en fylld fotogenlampa på bordet intill soffan. Jag trevar efter tändsticksasken som jag har lagt bredvid den och kryper upp med ett block och en penna i fickan, jag är beredd och ingen tid får förspillas. Elavbrottet kan vara hur länge som helst men jag somnar inte. Hjärnan är på högvarv, andarna har vaknat och all tråkighet är bortblåst."

kalla

Hur hanterar du svåra situationer i livet? Läs berättelsen om åsnan i brunnen och se hur hon gjorde!

"Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en tom brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast nere på botten av brunnen. Trots att han avskydde att behöva göra det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne en del lidande.

Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången.

När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad.

- Varför händer alla dessa hemska saker just mig? Först ramlar jag ner i den här brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha förstått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt. Aldrig har det hänt något bra i vår familj. Pappa Åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma Åsna gick på lugnande medel. Broder Åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför måste detta hända?

Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att bara stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i alla fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång hon kände jorden träffa ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den ock kliva uppåt. Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.

Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunnskanten och ställa sig på säker mark igen.

Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation."

Berättelsen är hämtad ur "Det är aldrig kört! Samlingsvolym", av Kristina Reftel

Dompa

Jag är ju en "sucker" för alla djurhistorier. Sen blir det ju även bättre när man kan lära sig ngt. Kanske borde man/jag skaka av sig lite mer? /R

ser att du o jag är olycksfåglarna för närvarande. Går irriterande långsamt att skriva med vänster hand o vi ska inte tala om toalettbesök o försök att duscha. Men, som vi optimister säger, det kunde varit värre. Båda armarna eller båda armarna och ena benet, eller båda benen och ..... Ja, nu känns det genast bättre:-)
Fenix