Trillat dit igen.............

541 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Gunda
Hej Tjalle

Verkligen grattis till 4 veckor, inte är det futtigt, utan en bedrift i den sitsen du är med massor av värk m.m
Var stolt över dig!!
Sen att du fixade besök och dessutom att de dracks det är verkligen en bedrift, lyft på hatten grabben!!
Vist är detta forum ett otroligt stöd, utan det här skulle jag inte klara mig, det är ett som är säkert.
I går var jag verkligen nära att falla, men sidan räddade mig.
Vi kämpar tillsammans!

Anders 48
Inte fjuttigt alls!

Grattis till dina 4 veckor. Allt annat än fjuttigt! Även om det inte är "rosa moln" så är det ju ändå det jämfört med den fruktansvärda ångesten.....-då får det gärna vara lite grått så länge. Fortsätt kämpa Tjalle!

anonyMu
Hej på dig Tjalle, hur går

Hej på dig Tjalle, hur går det för dig? Long time no see!

Tjalle
Vägrar att ge upp...........

Tack muränan för din "efterlysning". Den senaste tiden har varit lite upp och ner. Jag ska inte trötta er med några detaljer men när jag äntligen började få ordning på min rygg och hittat en bra sjukgymnast kom magbesvären. Jag har tidigare skrivit att det var magsår men det visade sig inte vara hela sanningen. Lite förenklat har jag en kronisk magkatarr av typen C. Orsaken lär vara ett överdoserande av antiinflammatoriska mediciner, alternativt alldeles för mycket alkohol tillsammans med inre stress. Om man nu lägger ihop dessa tre orsaker kanske det inte är så underligt att jag drabbades.

Jag har ätit Nexium i en och en halv månad men det har inte riktigt hjälpt. Värst är när man vaknar upp på natten och inte kan somna om pga värk. Värktabletter hjälper inte. Konstigt nog lättar det betydligt om jag tar några glas vin eller ett par öl. Det är förmodligen de inre spänningarna som släpper. Det är dock bara för tillfället och jag får "lida för det" dagen efter.

Sedan jag senast skrev den 11 maj har jag druckit vid en handfull tillfällen utan att bli, med mina mått mätt, berusad eller att det fått några som helst konsekvenser. Dock inser jag att jag aldrig kommer att få en "frisk mage" om jag dricker. För en dryg vecka sedan införde jag en ganska strikt diet med gröt på morgonen, mycket kokt mat och inget småätande. Framför allt inte på kvällen. Dryck blir citronvatten eller mjölk. De senaste två dagarna har jag märkt en klar förbättring men inser samtidigt att läget är rätt labilt. Så fort jag stressar upp mig eller äter något jag inte borde göra kommer värken tillbaks. Det tar förmodligen en ganska lång tid innan magen "läker ut".

Jag har nu inte druckit på 10 dagar och vid senaste tillfället var det i och för sig bara tre-fyra öl. Nu är jag stärkt av att jag äntligen går åt rätt håll, både med rygg och mage. Kanske kommer den "gamle gubben" på fötter igen. I alla fall känner jag mig ganska stark idag.

Ta hand om er allihopa.
Tjalle

Fenix
Tjalle, min vän.........

jag efterlyste dig just i min tråd som jag väckte till liv igen. Jag fick börja med antabus för att bryta mitt negativa kretslopp, och nu har jag en nykter vecka. Mår så bra morgnar och dagar, så vad är det jag funderar på när jag alls tänker på alkohol. Skönt är det att inte ha möjligheten till spontana krogbesök eller systembesök, tillvaron blir mkt mindre stressande. Hoppas det ordnar sig med din mage, och vi fortsätter på den nyktra vägen!

Weawea
Tjalle

Hejjar på dej.
Ny här men har läst din tråd.

You Go girl!!!!
Jag hejar så mycket på dej!
Så himla mycket!

Det är ändå typ en vecka sen du skrev.
Hur går det?

Mina stora barns pappa va absolut alkoliserad.
Jag gick på alanon.
Det gjorde mej djup deprimerad.
Han dog.

Han år oxå antabus.
Men jag lovar, att det var inte lösningen för honom.
Inte en sekund.
Det vaoffer för antingen det ena eller det andra.
Aldrig så intelligent, respektfull eller värdig som han faktiskt va.
Så han valde alkohol, för han hanterade det känslomässigt säkrare ån både antabus och AA.

Jag lämnade honom, i kris.
Vi höll kontakten.
Han va arg och hämndlysten, så vissa år inte.
Han gifte om sej, jag gifte om mej.

Sista tiden va fin.
Många fina samtal.
Mycket kärlek.

Men det är dåtid.
Om min man idag skulle tvinga i mej antabus skulle jag bli vansinnig.

Jag landar ju bara i frågor när jag läser.
När kände du dej åtråvärd och sexig senast?
Exempelvis.

Varför dricker du?

Jag vet varför jag tycker skumpa är gott.
Jag vet vad det gör med mej och får mej att känna.
Jag ska låta bli utan antabus.
Men jag måste hitta dom känslorna jag behöver.

Och jag ska inte va så skursk.
Haken för mej är att jag hittar bara bara frågor...

En varm hand i sin, en varm kropp som ger kärlek när maran härjar i gryningen, ett leende, ett kärleksfullt hej i telefonen när man ringer och är i vinkelvolten.

Vem skulle nånsin behöva AA eller tabletter då.

Eller känner du att ditt beroende är så kemiskt?
Jag uppfattade det inte riktigt så när jag läste.
Jag såg bara din kamp.

Weawea
Igen

Äh, jag är ny här.

Jag ville bara heja på dej, du har kämpat länge.

Och jag tänkte nån stans att orsaken är personligt viktigare än verkan.
Men det är ju min tanke.

En säng att krypa ner i, en hand att hålla.
Rent fysiskt.
Som ett barn.
Kanske bara behövs en kort tid.

Bara jag som tänkte.

Men så kämpar jag ju oxå mot lusten till noll i ruset 👍🏻.

Gunda
Hej Tjalle.

Roligt att höra från dig, vi har ju "pratat en del förut.
Bra att du fortsätter kämpa och att förhoppningsvi din mage läker ut och
att du får må bra. Hoppas du fortsätter höra av dig det vore kul.
Ha en fin kväll!

Gunda
Hej Tjalle.

Roligt att höra från dig, vi har ju "pratat en del förut.
Bra att du fortsätter kämpa och att förhoppningsvi din mage läker ut och
att du får må bra. Hoppas du fortsätter höra av dig det vore kul.
Ha en fin kväll!

Tjalle
Allt är åt helvete........

Druckit sedan i fredags fram tills igår kväll. Jag har bott i gästhuset och frugan i huvudhuset. Har inga större minnen från helgen som var en katastrof. Det började med en blöt grillkväll och blev sedan nerkörd i gästhuset med mina kompisar flaskorna. Har ing fysiska skador, inte pratat med någon eller någon form av annan katastrof.

När jag nu så småningom vaknat till sans får jag fullständigt klart för mig att detta var sista gången min fru accepterade ett sådan här dricka. Hon har tittat på lägenhet på nätet och är fast och fullt besluten att lämna. Både hon och jag är förkrossade men av olika själ.

Jag ser inte att jag kan göra en enda sak för att förändra hennes beslut även om jag inte skulle dricka en droppe mer i mitt liv. Det är för sent för det nu.
Jag älskar henne så mycket fortfarande och det här kommer att bli sååååååååå jobbigt.
Kramar från en tillintetgjord Tjalle

Mack84
Försök kämpa

Försök det går att reparera om du kämpar för hennes skull, är ny här så vet inte om det är dumt av mig att komma med pepp.
Men fortsätter du dricka till det kommande samtalet så kommer det inte sluta lika väl kanske.
Håller tummarna för dig iaf.
Förstår att hon är det ljuset du kämpar för att hålla dig nykter så försök ha kvar det i ditt liv för det skulle eskalera annars.

Tjalle
Andra dagen..........

Tack Mack84 för stöttning. Även om du är ny här på forumet så är din support lika viktig som någon annans.

Natten har inte varit rolig. Vaknat upp i ständiga mardrömmar. Den stora skillnaden här är bara att jag själv varit huvudrollsinnehavare och drömmarna varit verkliga. Har tagit mig igenom natten med insomningstabletter men försöker att hålla dessa nå en någorlunda rimlig nivå. Som vanligt ont och orolig i magen. Mina magproblem blir ju inte direkt bättre av en sådan här volta. Jag vet inte vad som händer med mig. Varför får jag ingen ordning på mitt simpla liv? Är det bara på viljan det hänger?? Är det jag som är för vek?? Är det för sent för mig att sluta?? Kommer jag någonsin att tillfriskna psykiskt och fysiskt?? Kommer jag någonsin att kunna få ett bättre självförtroende????

Som ni ser snurrar det konstant runt i huvudet.....Min fru finns fysiskt runt ikring mig men vi pratar inte med varandra. Jag vet att hon ska åka iväg om några dagar för att se på lägenhet.......Jag vet inte hur detta kommer att sluta......Jag vill inget hellre än att bli nykter och få fortsätta med min familj men var finns "nyckeln" till detta......

Förlåt för rörigt inlägg/Tjalle

Sisyfos
Tillgänglighet

Tjalle, vägra att ge upp som du skrev i inlägg #395. En fråga som poppar upp i mitt huvud är varför du överhuvudtaget dricker. Dock har jag ju inte själv heller gett upp a, så jag förstår ju, men varje gång som man ser facit så inser man ju att det är en oerhört dum idé att hålla den dörren öppen. Du är inte vek, du vill inte för lite, men a är en stark drivkraft och att ha det tillgängligt gör att det är mycket lättare att trilla dit,

Nu skriver du att det är för att sluta ha ont i magen, tidigare för att sluta ha ont i ryggen. Ryggen är lite lättare att förstå logiken i, men magen.., Handen på hjärtat så är ju det bara en ursäkt för att dricka.., magen tar ju skada. Nu gör jag exakt samma dumheter själv, så det är inte det att jag inte fattar. Men vi behöver bättre strategier både jag och du. Det finns ju alternativ smärtbehandling. Ska du inte prova det istället? Och försöka att helt lägga av med sprit och tabletter för att kurera magen. Om avslappning gör det bätte kanske du kan prova avslappningsmetoder eller spikmatta... då jäklar pratar vi akut smärta några minuter. Tar bort annan molande smärta. Men sen slappnar man av.
Jag vet inte om absolut avhållsamhet kan rädda ditt förhållande, men det känns inte riktigt som att du har försökt lägga av helt. Det är kanske värt ett försök och kanske kan hon ändra sig.
Önskar dig att allt ordnar sig, min olycksbroder.

C
Återfall

Hej
Jag är alkoholist.
Jag dricker inte särskilt ofta. jag föraktar alkohol och allt som det har med att göra...
Hur det gör oss till monster, hur vi sviker alla de som bryr sig om oss och oss själva.

Jag är så otroligt nöjd med mitt liv egentligen, men allt som jag kämpat för är så väldigt bräckligt när man har alkoholproblem.

Jag känner mig ofta som en passiv åskådare när jag tittar i backspegeln och försöker förstå mina resonemang och val.
När jag stänger av telefonen för att skjuta problemen framför mig... när jag bestämmer mig för att dricka en dag till utan att höra av mig till min sambo som lämnats hemma med MINA ansvar. Hur jag kan behandla henne så respektlöst, som att hon saknade värde...
Hur kan jag göra detta? Jag älskar ju henne så och hon betyder allt för mig. Ändå så är jag i mina maniska perioder beredd att offra allt...

Jag sökte hjälp för mina problem för 6 år sedan. Jag fick tala med en jättebra tjej som hjälpte mig genom kbt.
Det var mycket värre på den tiden. Jag var yngre, dummare och naiv.
Nu när jag skapat mig det liv som jag älskar tycker jag att dessa problem skulle försvinna. Men de består. Som en cancersjukdom som bara återkommer och vägrar släppa mig.

Är det jag själv som är så rubbad att jag inte kan tillåta mig att vara lycklig?
Varför repeterar jag samma misstag om och om igen?
Skammen och ångesten jag känner är fruktansvärd. Det känns så oerhört patetiskt att gång på gång krypa till korset.
Jag känner mig så osjälvständig, jag vill ha kontroll, jag vill verkligen aldrig mer dricka och det är ett mantra jag försöker repetera dagligen... men efter en månad, eller i bästa fall 6-9 veckor så får jag för mig att "testa" igen
Kan jag dricka 2-3 öl på en uteservering en gång utan att fortsätta så lurar jag mig själv... då får jag för mig att jag är "botad", att jag kan dricka med måtta...
helvete heller. Veckan efter super jag skallen av mig och vet inte vad som hänt dagen innan... sen blir det återställare och en heldag för att sedan ha dödlig ångest i en veckas tid.... då reser jag mig ur askan och tar nya tag... bara för att en månad senare eller mindre trilla dit igen på en sådan galenskaps helg..
Att detta inte händer "ofta" är en relativ beskrivning... det får inte hända.

Det här blev långt... men det känns bättre att skriva av sig.

Vad ska jag göra? Jag måste sluta... jag hatar detta.. jag vill bli fri... hur tar jag tillbaka kontrollen över mitt liv?
Efter mitt senaste återfall har jag igen insett att jag inte klarar det här själv. Jag behöver hjälp.
Jag vill inte offra mitt liv för den här skiten.

C
Smärta och alkohol

Ursäkta mig.. skulle skapa en ny tråd. Var inte meningen att "kapa" denna

Jag har också haft/har ryggproblem Tjalle, dubbla diskbråck. Jag sysslade med klättring och styrketräning och det var förr i tiden hela mitt liv. När jag hade som värst smärta och var som mest deprimerad så tog jag också ofta till spriten. Det kändes faktiskt mer som en självömkan med facit i hand. Eller ja, det var precis det som det var.
För inte fan hjälpte det mot smärtan. Smärtan blev bara värre när man låg där dagen efter med den enorma ångesten och klumpen i magen.

När vi har problem med allkoholen så söker vi febrilt efter anledningar och bortförklaringar för att få dricka igen. Vi lurar bara oss själva.
Detta är ingen kritik mot dig personligen, det är en kritik mot alla oss som missbrukar alkohol.
Jag känner igen dina resonemang så väl.
Vi måste lägga ned detta helt och hållet. Det är enda vägen ut. Varför har vi så låga tankar om oss själva? Vad är det att sakna med det livet som vi föraktar?

Tjalle
Sisyfos och C.....

Tack för era kommentarer. Sisyfos har jag följt sedan länge men C var en ny bekantskap. Ni är så värdefulla som vill/orkar kommentera. Den som löser alkoholdjävulens gåta ligger nog riktigt fint till för att kamma hem nobelpriset i medicin. Där verkar dock ingen vara nära än.....

Dag två har förlöpt och jag har tagit mig igenom timme för timme. Jag har i alla fall lyckats att få i mig både lunch och middag, vilket inte alltid hör till vanligheten efter en dryckesperiod, om än kort. Ni har så rätt både Sisyfos och C. Inte hjälper det mig, i något avseende, att stjälpa i mig A, vare sig mot fysiska eller psykiska smärtor.

Efter ett par, tre veckor när jag återigen har näsan över vattenytan och jag egentligen mår ganska prima dyker alkoholtankarna upp. Det är kanske så att jag inte velat innerst inne att tänka tanken att aldrig få ta en öl till. A är så glorifierat och vi som är lite äldre tror att det ska vara lika härligt och befriande som det var för sisådär 20-30 år sedan.

Jag har ingen aning just nu vad som kommer att hända med mitt långa äktenskap. Jag vet att beslutet inte är mitt. Jag kan bara vara nykter idag och fortsätta på den vägen. Ett stort misstag som jag trott mig göra är att jag skrivit och varit mest aktiv på forumet från tidpunkten då jag druckit tills dess att jag börjat må bättre. Det är förmodligen livsfarligt. Kanske är det för att jag tycker det jag har att skriva har noll intresse för många andra. Den här gången ska jag dock försöka skriva lite, mer eller mindre varje dag. För min egen skull. Så får ni väl ursäkta om ni får lite "skitsnack" på köpet.

Det känns märkligt att vara två personer i ett ganska stort hus men ändå vara som helt ensam. Det tär på psyket men samtidigt förstår jag ju varför.
Sköt om er bästa forumvänner från en mer eller mindre "golvad"Tjalle

Ellan
Kampen

Hej Tjalle,
Jag har hängt här ett tag nu men har inte "samtalat" med dig förrän nu. Läste igenom din tråd och känsla jag får av den är vilken kamp du har befunnit dig i under en väldigt lång tid. Det tär på oss alla både fysiskt och psykiskt. Att lista ut vad som är orsaken till vad i härvan med alkoholen känns oviktigt just nu. Ångest, magkatarr, vitaminbrist, stress, sömnsvårigheter, depressioner ja allt som vi brottas med plus alkoholen. Nummer ett måste vara alkoholen och prio vår nykterhet. Allt annat får lov att stå åt sidan under en längre period då vi behöver sätta nykterheten först. Sedan tror jag att det är enklare att reda ut alla andra härvor i våra liv.
Jag läste att du provat AA men att du slutade. Finns det fler grupper där du bor? Jag träffar oxå på människor som jag aldrig i mitt liv trodde jag skulle stöta på annars. Men en klok kvinna sa till mig en gång att bortse från olikheterna och leta efter likheter och det har hjälpt mig oerhört mycket i min nykterhet. Det är inte många i min ålder (40-45 åringar) och i början knappt några kvinnor... men vad fasen de som satt där var visserligen karlar men de var nyktra så jag hängde i. Nu betyder de mer än så för mig. Har du någon gång funderat på att ta ytterligare hjälp så som en behandling? Få lite distans till allt därhemma och ge dig själv 100 procent fokus? Jag gjorde en sådan förra våren och då hände det massor i mig som blev vändpunkten. Antabus och enstaka samtal fungerade inte på mig. Jag drack på antabus, dock inget jag rekommenderar. Tacksamt nog har jag familj och jobb kvar men det hade jag inte haft om jag hade fortsatt på "min" väg och på "mitt" sätt. Vill du ha en förändring så är den möjlig. Använd din drivkraft som jag tror du har tex i ditt arbete och lägg det på dig själv. Det är du värd!
Kram
Ellan💚

Tjalle
Ellan...

Tack snälla för dina värmande ord. Mycket tänkvärt inlägg som jag nu läst flera gånger. Liksom för dig funkade inte Antabus för mig. Inte så att jag drack på det utan jag mådde inte bra av medicinen. Just nu är jag så otroligt glad att jag har detta forum men du kan nog ha helt rätt i att jag skulle behöva "ytterligare hjälp". Jag har en gång, för länge sedan, gått på en behandling men jag var inte mogen för budskapet då. Kanske skulle det kunna fungera annorlunda idag.

AA finns tyvärr inte i min närhet. Måste då åka väldigt långt men jag vet ju samtidigt vad AA-medlemmar brukar säga, "det är aldrig för långt till ett AA-möte"...

Jag tillhör ju verkligen"veteranerna" här på forumet och jag får verkligen skämmas att jag inte har nått längre än vad jag gjort. Även om ni kanske har svårt att tro det har jag aldrig vågat läsa igenom hela min tråd. Jag är nog ganska övertygad om att jag måste ta mod till mig att göra det men inser också att det kommer att vara förenat med mycket ångest.
Kram/Tjalle

Tjalle
Dag 3.......

Förmiddagsrpapport från "munterhuset". Trött, trött och åter trött. Sover inte som jag ska, trots hjälp. Jag ligger och ältar all världens problem, både aktuella och sådana som sopats under mattan under många, många år. Jag inser att jag är en mycket speciell människa på många vis. Dels präglad av en speciell uppväxt, dels helt självförvållat.

Ingen är ju felfri men just nu känns det som 99% av karaktärsbrister och felaktigt beteende ligger på mig och resterande på min fru. Jag vet att jag är en människa som ser allting i svart eller vitt så jag antar att sanningen kanske ändå är lite annorlunda. Jag är ju inte alltid "full". Jag har försökt att vara en "god och hjälpsam" människa genom åren men vad hjälper det när allting förstörs i ett nafs gång efter gång. Jag blir aldrig våldsam när jag dricker. Aningens jobbig skulle jag tro och sedan "däckar jag".

Det kan inte vara kul att leva med en sådan människa oavsett hur ofta eller sällan det sker. Osäkerheten om och när det sker måste nog vara det värsta.

Idag är det, vädermässigt, en vacker dag med solsken och många semesterfirande människor. Inuti mig (och förmodligen också min fru) är det isande vinter och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Försöker just nu att bara "hålla mig undan". Jag vet inte hennes exakta planer men skulle tro att hon förbereder en liten tripp härifrån i början på nästa vecka. Vi ser varann på håll stundtals och det är tungt, mycket tungt.

En del av mig vill gå fram och ta henne i famn. En annan del "törs inte" utan vänder om och går åt mitt håll. Oj, oj, hur ska detta sluta.......

Allt gott forumvänner/Tjalle

Gunda
Ser dig

Och förstår hur tungt det är.
Kram vännen!

Bedrövadsambo
En kram

En kram är kanske precis vad hon behöver. Och ett förlåt från botten av ditt hjärta. Det kanske får henne att åtminstone prata med dig. Vad är det värsta som kan hända? Att hon stöter bort dig? Bortstött känner du dig redan. Ibland måste man våga för att vinna. Se nu till att bli nykter för DIN skull! För din hälsas skull. För din framtida skull. Allt annat står i stjärnorna.

Ellan
Kram

En kram till kommer här... och du vårt beroende handlar inte om karaktärsbrist och fel vi gör. Jag förstår att du ältar vem av oss har inte gjort det. Gissar att det är iskallt och ångestladdat men du har möjlighet att agera. Vad är ditt nästa steg? Gårdagen är historia, vi kan verkligen inte ändra på den hur mycket vi än vill. Men framtiden, hur vill du leva den och vad kan du göra för att det ska bli så. Jag tror (jag har ju egentligen ingen aning) att din fru behöver se en verklig förändring hos dig. Att du aktivt gör något för att tillfriskna. Så en massa styrka och pepp vill jag ge dig. Och dessutom ett sjuhelsikes mod och jävlaranamma.
Kram
Ellan

Tjalle
Dag tre till ända

Tack Bedrövadsambo och Ellan för insiktsfulla kommentarer. Jag suger åt mig som läskpapper och det finns alltid något att lära sig av att lyssna på er andra. De finns gissningsvis inte så många andra som på samma sätt kan förstå vad tex jag går igenom än ni här på forumet. Ni har ju A-erfarenhet allihopa..........

Dagen har varit låååång. Jag tog mig i alla fall ut på en mycket lång promenad i väldigt makligt tempo. Jag försökte att koppla bort de destruktiva tankarna, åtminstone bara för några ögonblick, för att hämta lite kraft och vila mig en smula. Inte det lättaste kan jag säga.

Jag tänker mycket på när det började att gå riktigt snett i mitt liv och skrämmande nog är det nog rätt många år sedan. Som jag skrivit om tidigare har jag inte ens vågat gå tillbaka och läsa hela min tråd så ni kanske kan förstå att jag bävar för att, i tankarna, gå ännu längre tillbaka i mitt liv. Visst har mycket trevliga saker skett i mitt liv men hela tiden, någonstans i bakgrunden, har alkoholen lurat för att då och då sticka upp sitt fula tryne. Jag som trodde jag var en någorlunda begåvad person men jag har inte haft skuggan av en chans. Åtminstone inte med min inställning och de s.k. förberedelser jag trodde mig ha gjort. Måhända har jag varit högmodig, inte insett vidden av mina A-problem när jag mått bättre. Det finns säkert en hel rad av orsaker men en av de allra farligaste saker man kan göra är att släppa garden i sin nynykterhet. Då har man ingen chans. Det är jag ett levande bevis för.

Ibland känns det nu som livet är slut för mig. Samtidigt så vet jag att skulle min hälsa stå mig bi ett tag till kan det ändå bli ganska många år, för att inte säga en hel del. Vad i herrans namn ska jag i så fall göra med dessa år????

Jag har absolut inga svar på det idag. Jag är så mentalt och fysiskt trött att jag bara måste uppnå något form av nolläge innan jag börjar tänka mer framåt. Hur lång tid det kan ta vet jag inte just nu. Det känns ändå som en stor tröst, mitt i all bedrövelse, att ha er bästa forumvänner att luta mig mot i denna mycket svåra och tunga period.
Tack för att ni finns/Tjalle

Tjalle
Äntligen sommar.......

Kom tillbaka efter ännu en lång och mycket sakta promenad. Överallt glada människor (åtminstone de som syns). De skrattas och umgås och samtidigt går jag bredvid och ser allt detta som i en djup, djup dvala. Jag hittar inget sätt att stänga av den evigt malande hjärnan. Det finns väl ingenting så patetiskt som en ångestfylld fyllskalle och det är väl precis just det jag är. Samtidigt är denna fruktansvärda ångest ytterst påtaglig och verklig. Att den sedan är självförvållad spelar liksom ingen roll.

Jag rekapitulerar mitt liv, fram och tillbaka. Jag har alltid varit den människa som i alla lägen ska framstå som "perfekt". Detta ända sedan tidig skolålder. Jag har varit livrädd för kritik och detta har inneburit att jag känt mig tvungen att prestera mer än 100% i alla lägen. Ingen skulle ha möjlighet att klanka på mig, vare sig i skolan, arbetet eller folk som kommit och hälsat på. Detta tvångsbeteende har naturligtvis frestat på. Den enda människa som fått se mig riktigt sårbar är min fru. Hon som stått vid min sida i alla år. Stöttat och peppat. Belöningen har varit mina fyllor. Jag har visserligen försökt kompenserat både materiellt och på annat sätt alla dagar jag varit nykter. Men det spelar liksom ingen roll. För varje gång jag fallit ner i A-träsket har sprickorna blivit djupare och min fru alltmer uppgiven och deprimerad.

Jag har fortfarande inte "vågat" prata med min fru även om vi åt en "tyst" lunch tillsammans. Jag vill så innerligt gärna försöka förklara vad jag känner men jag törs ännu inte. Om det bara finns en strimma av hopp vill jag med alla medel försöka gripa tag i den. Jag är fn helt vingklippt och det enda jag kan hoppas på är att sakta "glidflyga" till marken med livet i behåll och börja ett helt annat förhållningssätt till livet.

Bli mer generös med mina känslor. Inte ta något för givet. Arbeta med det enda som är det viktigaste just nu, bestående nykterhet som varar så länge jag finns på denna jord.

Jag har inte många människor kvar i min närhet. Jag har alltid varit en ensamvarg men nu är det värre än någonsin. Till stor del är den självvald men kanske är det så att de få människor som, trots allt, funnits runt i kring mig inte orkar se och umgås med en person som "vägrar" släppa in andra i tillvaron på ett naturligt sätt.

Jag ska försöka åstadkomma en lättare middag så får vi se om frugan vill ha, eller inte.
En dag eller timme i taget var det. Jag kan bara hoppas att det känns mikroskopiskt bättre imorgon.
Allt gott till er forumvänner från det avskräckande exemplet Tjalle.

Bedrövadsambo
Visa henne dina inlägg här

Om du inte kan prata med henne - visa henne din tråd här på forumet. Låt henne läsa om ditt innersta vemod, om svårigheterna, om längtan och vanmakt. På något sätt måste hon få veta. Sen kanske det är försent ändå, men hon måste få veta hur du känner.

Tjalle
Tack

Tack snälla bedrövadsambo för tipset. Jag ska samla kraft och vänta på lämpligt tillfälle....../Tjalle

Tjalle
Lite dagsrapport....

På femte nyktra dagen är jag fortfarande psykiskt och fysiskt i mycket dåligt skick. Jag försöker att äta regelbundet och nyttigt. Dricker endast vanligt kranvatten och mjölk. Jag går ändå med en konstant molande värk i magen. Naturligtvis späder min ångest på det onda. Hjärnan känns som den varit i en hushållsmixer. Inga riktigt konstruktiva tankar, mest ett malande om och om igen.

Jag tog mig i kragen och klippte gräset. Har bara en vanlig bensingräsklippare så det tar lite tid. Allt som allt ca två och en halv timme. Skönt att göra något rent fysiskt men jag var fullständigt utmattad efteråt. Sover ju också mycket dåligt.

Igår kväll lagade jag till en lätt middag. Jag blev glad av att min fru lät sig smaka. Inte så mycket blev sagt men jag fick åtminstone ur mig små delar av vad som rör sig i mitt huvud. Hon kommenterade inte så mycket så jag vet inte vad jag ska tro. Känns i alla fall skönt att ha tagit det där "pyttesteget" framåt.

Min räddning just nu är mina böcker. Om jag inte hade dessa vet jag inte hur jag hade klarat av dagarna, kvällarna och nätterna. Har även läst en hel del "alkoholrelaterat" som jag har haft i "mitt arkiv". Mycket intressant och träffande men jag mår samtidigt väldigt dåligt av att läsa om det. Det beror förmodligen på att allting är så "färskt" fortfarande.

Jag tror inte att det kommer att hända så mycket i helgen. Jag vet att min fru planerar att åka iväg i början på nästa vecka. Hur länge, vilket syfte osv vet jag inte i detalj. Det är så tärande med ovissheten.
Allt gott till er där ute/Tjalle

miss lyckad
Att läsa minnas och förstå..

beroendet och dess följder är det viktigaste för min nykterhet. Jag ville titta på dokumentärer som påminner om mig som mamma, och alkoholberoende.Just för att förstå hur starkt beroendet är. I början av nykterheten får man vara snäll och omtänksam mot sig själv. Vet inte hur det blir i ditt läge eftersom din fru funderar på separation?Du kanske måste tänka på henne i första hand. Skulle jag vara i dina skor hade jag nog kastat in handduken och blottat halsen...

Tjalle
Vecka 2 börjar idag......

Tack miss lyckad för dina inputs. Jag ska sätta min nykterhet allra främst och inte tvärtom. Jag har först tänkta på alla andra och allt det som ska göras och sedan har jag gått in " i dimman". Om och om igen.

Lite lägesrapport:

Positivt: Jag är fortfarande nykter och har inga som helst planer på att bli något annat.
Igår eftermiddag mådde jag skapligt under några eftermiddagstimmar.
Min fru och jag "pratar" om en på ett väldigt trevande och skört plan.
I dag på förmiddagen ska vi gemensamt åka iväg på några dagar med bilen. Hon med sin agenda och jag ska sysselsätta mig själv på eget håll.

Negativt: Jag är inte innerst inne säker på vad hon har "i kikaren".
Tankarna (framför allt de negativa och jobbiga) maler på i nästan samma utsträckning som tidigare.

Nu ska jag upp och duscha och göra lite bovetegröt till frukost (legat i blöt sedan igårkväll). Det är en frukost som min känsliga mage i alla fall tycker om.

Jag har kanske svårt att skriva här på forumet på ett par dagar men jag kommer att ha tillfälle att läsa och jag följer er mina vänner. Jag återkommer i slutet av veckan (senast). Sköt om er/Tjalle

Bedrövadsambo
Trevlig resa!

Du känns bestämd i ditt beslut, och det är bra! Det kommer förstås ta enormt lång tid att bygga upp tilliten igen mellan dig och din fru, men enda sättet är att du håller dig nykter. Sen får resten bli som det blir. Och nykter är du förstås i första hand för din egen skull!

Sidor