Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

konstnären

Tjalle, två månader är inte futtigt, det starkt gjort av dig. Det där med att semestra utomlands har jag inte vågat mig på. Många frestelser, och jag vet inte ärligt, om jag klarat det. Det är mycket smärtsamt att ta fram gammal skit ur sitt inre. Flykten var ju den enklaste vägen för mig. Så det blev ganska packat kan man säga uppe i hjärnarkivet. Mår inte så himla bara just nu, men nu vet jag att inte lösningen på det är A. Jag får gå med min skugga som är lite i bakgrunden. Alltid något att han inte lyckats kollra bort mig och få mig tillbaka. Många förändringar kommer det att bli.
Du är strong TJALLE
Konstnären

Tjalle

Vad roligt att höra från er, muränan, steglitsan, m-m, konstnären mfl. Det är verkligen på gott och ont att åka bort på lång och obestämd tid med sin fru som sällskap. Nu för tiden styr jag och ställer lite med min tid som jag vill (med ålderns rätt). Det är i alla fall positivt. Många har bevittnat, inklusive jag själv, hur stresskänslig man blir när man druckit under många år. Jag klarar inte längre av att ha så många bollar i luften och utsätts jag för svår stress och oväntade, obehagliga situationer får jag verkligen ta tag i mig själv för att förbli lugn.

Det är ju så att man har en tendens att förstora upp saker som en följd av sin alkoholism. Små bekymmer blir stora och stora bekymmer blir oöverstigliga. Jag tar sakta, sakta små steg i rätt riktning och även om det går långsamt går det framåt. Svårt dock att acceptera att det inte går fortare för en person som jag, som helst vill ha gjort allting så fort som möjligt och helst allt på en gång.

Dagarna flyter på och visst kommer alkoholsuget från och till men det är inte oöverstigligt. Relationen med min fru är OK men visst finns det otroligt mycket att reda ut. Det är så många saker jag förträngt genom åren och vägrat bearbeta. Flykt, antingen genom att resa bort eller in i dimman. Jag har fortfarande lite problem med humörsvängningar men det är ändå en mild västanfläkt mot hur det var för ett par månader sedan. Jag kämpar på och är tacksam för det stöd jag får av er bästa kämpar.

Må så gott/Tjalle
PS. Lite orolig över att du inte mår så bra just nu konstnären. Jag hoppar innerligen att det bara är tillfälligt. Alla mår vi ju lite dåligt från och till.

Tjalle

Min långa resa börjar gå mot sitt slut. Jag drar mig hemåt igen i mitten på november. Det har varit en trevlig resa i stort men också ett stort "uppvaknande". När jag haft mina dryckesperioder (vilka har varit otaliga) har det tjatats och gnatats hemma även om jag lullat runt och inte tyckt att det har varit några större problem. När jag nu hållit upp sedan en längre tid är man så naiv att man inbillar sig att allt ska vara frid och fröjd. Så är inte verkligheten riktigt. Jag inser att förhållandet har förändrats och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att "lappa ihop" det igen. Många har vittnat om hur saker och ting kan bli när den ena parten plötsligt stoppar med sitt missbruk. Styrkeförhållandena förändras i viss mån. Jag vet att separation och skilsmässa kan komma upp i tankarna för en del. Jag känner dock att det inte känns riktigt rättvist att tänka så just nu. Min fru har fått bära så mycket skit under så många år så det är säkert inte konstigt att hon inte kan "återvända" till den hon var för över 20 år sedan över en natt. Jag känner att det måste få gå en lååång tid innan saker och ting faller på plats. Det är en ovan situation för oss båda.

På fredag har jag varit nykter i tre månader. Under de senaste 35 åren har jag endast vid ett tillfälle lyckats hålla mig nykter så länge. Hur känns det då??
Jag är lugnare, mer självsäker (från en låg nivå), lite bättre självförtroende, ingen tokångest, smärtare och mer i form, sover lite bättre (tar fortfarande insomningstabletter dock). Så på det stora taget är det en mängd fördelar. Innebär detta då att allt är frid och fröjd???
Efter så många år av drickande skulle jag ljuga om jag sa att jag inte upplever någonting negativt. Framför allt är det en "saknad" av något som tidigare givit falsk trygghet. Att få gå in i sin bubbla och slippa det eviga malandet i huvudet. Jag kan visserligen dämpa denna känsla med att motionera men det är ändå inte riktigt samma sak. Sedan kommer då tillfällena med en riktigt god middag. Saknaden efter ett riktigt gott vin eller ett par kalla öl finns definitivt där. Visst är vatten, mjölk och juicer gott men blir lite tradigt ibland. Middagarna tenderar att bli "korta och effektiva" och inte de där "långsittningarna" jag hade förut.

Sammantaget överväger det positiva kraftigt och jag vill kämpa på. Jag vet att jag väljer själv om jag vill dricka men jag litar fortfarande inte alls på mig själv. Det känns stabilt idag men jag är ändå rädd för att dagen kommer då jag börjar vackla i mitt beslut.

Tänk att det ska vara så svårt med alkoholen. Hade jag haft ont i magen och ordinerats av doktorn att inte äta ett speciellt livsmedel hade jag utan tvekan slutat bums. Egentligen är det lika enkelt med alkoholen och allt vad den för med sig. Ändå är striden så tuff för många av oss.
Ha en riktigt fin allhelgonahelg alla kämpar/Tjalle

Tack för att du delar med dig Tjalle. Din utlandsresa närmar sig sitt slut, men din nyktra resa har börjat. Tycker att du resonerar fint angående din fru. Att hon har burit mycket genom åren och nu kanske det är din tur att ge henne lite tid. Vittnar om empati hos dig.

Det kanske är bra att vara lite förberedd på att komma hem också. Du är en annan person, än den du var när du åkte. Eller hur?

Kram på dig

konstnären

Vad bra att det positiva överväger. Visst är det en strid. Tänkte på det du skrev om middagar. Inga långsittningar längre, bara vi två och en flaska rött. Nu går det snabbt och fort tyvärr. lagar till och äter snabbt, Tack för maten. Saknar det mycket har blivit lite tråkigare på det viset. Men det går ju inte för mig att sitta och prata djupa samtal i timmar medans vinet rinner ner i strupen. Det är den krassa sanningen för mig och jag accepterar det fullt ut, för att jag vet konsekvenserna. Hua. Det är ju oxså en inrotad vana som funnits där i åratal för mig. Kanske tar det åratal att komma tillbaka till ett nyktert liv. Trots allt vill jag inte byta tillbaka.
Vad strong du är. Har ju efter min egen nykterhet följt med på mannens resa med långa perioder av missbruk. Vad du än gör hetsa aldrig fram något. Nu är min man nykter sedan september och jag är tom. Har lagt så mycket energi på hans drickande att luften gått ur mig. Jag ärsakta tillbaka med läkarhjälp. Har verkligen varit turbulent, ungeför som en Djävulsdans. Just nu gör vi små saker för varandra, inget stort, visar varandra att det trots allt finns något kvar där inne. Du är en klok man Tjalle. Var rädd om dig själv och din kvinna.
Konstnären

Tjalle

Jag sitter här och läser min egen kommentar från 29 oktober och kan redan där mellan raderna se att ett återfall var på gång. Efter mina tre månader hände något. Jag vet dock inte vad. Det är sant det som sägs att man ska "passa sig" vid bla tre månader. Föregående helg var riktigt jobbig och jag var lättirriterad. När jag kände att jag behövde forumet och läsa alla era kommentarer för stöttning så kom jag inte in på forumet på hela helgen. Innerst inne tog jag väl det som ett omen för att det var OK att ta sig ett glas.

På måndagskvällen av alla dagar gick jag rätt iväg till en pub och drog i mig några öl. Det blev sedan vin också. Naturligtvis mådde jag skit (psykiskt framför allt) och hade inte riktigt kraften att stoppa direkt. Jag lyckades bromsa på dagarna men det blev alkohol i tisdags,onsdags och slutligen igår. Imorse när jag vaknade så tänkte jag bara, vad är det jag håller på med. Jag, liksom Lill-Per tidigare har beskrivit, fortsatte exakt på samma ställe där jag slutade i somras, möjligen med enda skillnaden att det gick lite fortare att få ner skiten.

Nu har jag återigen svikit mina kära, mig själv och alla ni på forumet. Jag förstår om många av er är besvikna. Jag hatar mig själv och vill bara dra ett stort täcke över mig. Jag skäms för att skriva dessa rader men samtidigt kan jag inte låta bli. Jag bara måste fortsätta som jag gjorde fram tills i måndags kväll. Hela jag (och min omgivning) mår så mycket bättre när jag inte dricker.

Jag orkar inte skriva mer just nu men jag är i alla fall nykter och VILL tillbaks.
Många hälsningar från en mycket ledsen Tjalle

PP

Förstår att du är bedrövad Tjalle, och att du mår dåligt av att ha druckit. Först behöver du inte be om ursäkt för oss andra på forumet. Ingen här skulle bli besviken eller dömande av att någon faller. När vi beslutar oss för att inte dricka och det trots allt blir så, så tror jag att besvikelsen är störst mot oss själva. Säkert tycker vi att det är jobbigt även mot våra anhöriga, men det som jag tror verkligen plågar oss är sveket mot oss själva. I ett missbruk är vi oftast inte så upptagna av vilka konsekvenser vårt drickande får för andra. Det skiter/förtränger nog de flesta som är mitt i sitt alkoholproblem.

Men när vi beslutat inför oss själva att hålla oss nyktra så händer något. Vi plågas av att inte lyckas klara löften vi gett mot oss själva och andra. Jag minns exakt hur jävligt det känns, och min egen skam ledde till att jag istället fortsatte att dricka. Låtsades som inget hänt. Därför är det starkt och modigt av dig att skriva här, det visar på din vilja.

Jag själv har varit mycket hjälpt av att läsa om andras erfarenheter. Både av de med lång nykterhet som firar triumfer och månader, kvartal och år av nykterhet.
Men minst lika viktigt har det varit att påminna sig om helvetet som väntar om jag höjer glaset. Därför är din berättelse viktig för forumet. För dig finns naturligtvis inget positivt just nu i det, det fattar ju vem som helst.
Men för andra kan det ha det. Det handlar inte om skadeglädje, utan är bara en påminnelse hur illa det blir om vi dricker, och det i sig gör att ditt inlägg blir ytterst värdefullt. Nästa gång det blir svårt önskar jag dig verktygen som gör att du klarar att hålla emot.

Ledsen för dig just nu, men är relativt säker på att du kommer igen. Du har redan kommit långt på vägen.

Lycka till med nystarten!

//PP

Stingo

... I det som PP skriver. Strongt av dig att skriva här och hoppa på vagnen igen. Vi här på forumet tar ingen skada av att du delar med dig av dina erfarenheter, men var lyhörd där hemma, både mobbning skälv och dina närmaste.

Upp på vagnen och lycka till.

Tjalle

Tack för era uppmuntrande ord och inte minst PP´s insiktsfulla kommentar. Visst är det jag själv som mår sämst just nu. Jag har ändå lyckats få i mig en rejäl middagsportion och två stora glas mjölk och det är jag tacksam för. Jag är också tacksam för att jag "vågade" att berätta sanningen för er. Det hade jag aldrig kunnat göra förut. Då hade jag istället tigit om saken och försöka förtränga mitt beteende och för tillfället "glömma bort" detta utmärkta forum. Jag är så nöjd med mina dryga tre månader. Det känns oerhört tungt att börja räkna från dag 1 igen så just nu tänker jag inte fokusera för hårt på vilket antal dagar jag har varit nykter utan dra så mycket lärdom jag kan vad som gick snett efter så pass lång tid. Jag pratade med min fru alldeles nyss och enligt henne såg hon vissa varningsklockor redan för tre veckor sedan. Det är så lätt att glömma från tid till annan att jag lider av denna kroniska sjukdom och aldrig, aldrig får sänka garden för mycket.
Tjalle
PS. Vad bestod då de varningssignaler min fru såg redan för tre veckor sedan?? Ett exempel var att jag köpte hem alkohol för att "bjuda" henne och dessutom plågade mig själv med att lukta på den utdragna korken. Vilken idiot man är....

Kära Tjalle,

Jag tycker verkligen att du är jättestark som orkar berätta och orkar komma igen. Tack för att du delar med dig.

Det finns ingen som blir besviken eller dömer dig här. Det sköter du nog så bra för egen del... Fan, vi sitter ju alla i samma båt, med hål i botten, och öser för fulla muggar! Eller hur? Däremot blir man ju självklart ledsen för din skull.

Men som Ebba skriver. Det är väl så här det är att ha alkoholproblem. Det är tufft. Hade det varit enkelt hade vi inte haft några problem ju.

Själv mår jag skitapa för tillfället. Det är ingen dans på rosor att bli nykter. Men jag vidhåller fortfarande att det är värt det. Det finns liksom inga alternativ.

Förstår verkligen att du mår dåligt nu. Men du kommer igen. Klart att du gör det. Eller hur? Att fortsätta dricka är inget alternativ och det vet du lika bra som jag.

Skickar styrkekramar till dig i stora lass

Jösses vilken jobbig sjukdom detta är. Tack för att skriver Tjalle, jag har också gjort det flera gånger efter mina fall, man är fortfarande kvar här och förr eller senare slipper vi skriva om våra fall hoppas jag.
Ha de!

LillPer

Tjalle, jag tänker på dig. Jag har följt dig länge här i både framgång och fall. Jag har samma statistik som du ungefär. Som alla andra säger, du behöver inte ursäkta dig för någon här inne. Definitivt inte tro att vi är besvikna på dig. Hur skulle vi kunna dömma dig?
Besvikelsen är väl snarare en känsla av omtanke och önskan att få trösta när en medmänniska faller. Vi vet väl alla här hur det känns?
Som du vet hade jag ett rätt högt fall förra lördagen. Nu är jag fräsch och glad igen, fast den inre stressen gnager ändå konstant. Den måste jag lösa på annat vis än att dränka den med en fuktig filt av alkohol.
Jag är olycklig för mitt snedsteg men vägrade sätta mig på dag 1 igen. Vi har skrapat ihop en ansenlig mängd dagar och detta var bara ett mindre klavertramp för att påminna oss om att vår valda väg är den rätta.
Tjalle, du är snart pigg o glad igen med siktet inställt framåt, inte bakåt.
Stor kram och välkommen tillbaka upp på hästen med mig. Sträck på dig för du är bra Tjalle!
Lp

Tjalle

Tack snälla för fina kommentarer och stöttande ord. Det känns extra bra att få så uppmuntrade ord av "experter" på området. Jag håller fullständigt med dig Muränan; det är ingen dans på rosor att bli nykter men liksom du hittar jag inga alternativ på kartan.

Fenix, så skönt det vore att slippa skriva om sina återfall med darrande fingrar av bakfylleångest. Tänk att istället i framtiden få växa och bli en stabil stöttepelare som många av ni andra utgör på forumet.

Lill-Per, jag har följt dig hela vägen minst lika mycket som du följt min knaggliga resa. Är otroligt imponerad av de ca 5 månaders nykterhet du klarat av. Vi får dra lärdom av vad som gick fel och fortsätta där vi slutade. Den inre stressen som du talar om känner jag så väl igen. Några verktyg har jag ju som kan dämpa den värsta stressen, typ motion, läsa en bok etc men när den blir som värst är det riktigt, riktigt jobbigt.

Jag är tacksam för att jag tog mitt förnuft till fånga innan det gick för långt. Jag har sovit hela natten om än lite oroligt. Egentligen vill jag förtränga delar av veckan som gått och bara stoppa huvudet i sanden men jag tänker tvinga mig till att göra en liten egen analys vad jag kunde ha gjort för att förhindra att det första glaset intogs.

Stor kram till alla er där ute. Ni gör det möjligt att orka vidare och få tillbaka kämpaglöden.
Tjalle

Bra Tjalle. Analysera gärna här, om du orkar och vill. Det kan nog vara bra och plocka ner det i småbitar. Vad som hände, vad som var den utlösande faktorn osv. Men också hur det faktiskt kändes att dricka, vara bakis, ha fylleångest osv. Det kanske är välgörande för dig?

Visserligen är det patetiskt att just jag, just nu, skriver om vad som är välgörande och inte. Men nu handlade det inte om mig...

Styrkekram

Tjalle

Jag analyserar gärna, i den mån jag kan, vad som gick fel. Nu har jag självklart inte svar på alla frågor men om vi börjar i omvänd ända; hur kändes det att efter över tre månader ta ett glas igen, vara bakis och den obligatoriska ångesten??

När jag väl "bestämde mig" för att ta första ölen var det bara slutet på en inre kamp som pågått i veckor säkerligen. Precis innan man bestämmer sig för att ta första klunken är kampen (för tillfället) över. Med precis varje känsla man kan definiera känns det hur otroligt fel jag gör som tar den där första ölen. Istället för att bara vara förväntansfull inför stundande rus, darrar jag i kroppen och försöker med näbbar och klor stänga av mitt dåliga samvete. Efter ett antal djupa klunkar infinner sig någon slags bedövning och det enda jag vill vid det tillfället är att "få ha kvar" denna bedövning, vilket naturligtvis alltid slutar med några snabba öl till. Efter några sådana snabba öl kommer jag till ett stadium där jag definitivt inte bestämmer själv längre. Redan efter någon timme börjar alkoholdjävulen resonera med mig hur resten av kvällen ska spenderas i alkoholens tecken. Eftersom jag oftast är tillsammans med min fru blir en svår nöt att knäcka hur jag ska kunna "övertyga" henne att det är OK med vin till maten och hur jag ska kunna få i mig lite däremellan utan att det märks för mycket. Som vanligt kan jag inte lura någon annan än mig själv. Naturligtvis blir det för mycket innan kvällen är över och givetvis vaknar jag upp med den gamla välbekanta känslan av ångest, skuld och skam. Att jag hållit uppe över tre månader gör inte saken ett dugg bättre, snarare är detta ett ytterligare stressmoment för mig att må dåligt.

Att ta det där återfallet gör också att det , nästan per automatik, blir ytterligare ett par kvällar då jag helt enkelt ger upp. Jag kan ärligt säga att detta återfall inte gav mig ett dugg, i så motto att det där enorma lyckoruset jag fick när jag drack för kanske 10 år sedan infann sig. Numera är mitt drickande enbart förknippat med ångest och den ångesten tär på mig ända in i själen. Precis allt blir nattsvart, jag vill ingenting, ser inte något positivt alls, självkänslan slår i botten. Trots att jag vid detta återfall inte bälgade i mig (med mina mått mätt) några enorma kvantiteter var det mer än tillräckligt för att försätta mig på botten både psykiskt och fysiskt.

Den positiva lärdom jag kan dra av detta är att det spelar ingen roll hur länge jag varit nykter innan återfallet. En månad, tre månader, ett år..... Jag kommer alltid, alltid att återgå till mitt sjuka drickbeteende med allt vad det innebär. Jag kan också ärligt säga att även den sämsta dag jag upplevt under mina drygt tre nyktra månader, med hästlängder slår någon av de 3-4 tillfällen jag drack förra veckan.

Sorry om detta inlägget blev lite mastigt och rörigt. Analysen till varför återfallet infann sig är under bearbetning i min hjärna och jag delar gärna med mig vartefter.
Sköt om er/Tjalle

Tack för att du delar med dig Tjalle!

Jag tar särskilt till mig följande (lite fri tolkning kanske):

1. Direkt tillbaka i gamla hjulspår - utan att passera gå.
2. Direkt tillbaka i gamla tankespår.
3. Fyllan ger inget gott lugn längre, utan bara ångest.
4. Den värsta nyktra dagen var inget jämfört med fylleångesten.

Tror att det du skriver nu kommer att hjälpa dig att hålla dig nykter. Eller hur? När det blir jobbigt fram över, så har du ditt eget "facit" att läsa i.

Kram till dig

PS. Kopierar över punkterna i min tråd = viktiga lärdomar.

Tjalle

Muränan. Jag tycker din tolkning av vad jag skrev tidigare sammanfattas mycket bra i dina fyra punkter. Det kan nog vara ett bra sätt att sätta upp det hela i punktformer som du gjort. Jaa, jag tror att det jag har skrivit kan hjälpa mig. Det var också det viktigaste syftet med att skriva öppet.

Den stora nöten att knäcka nu är varför och vad som leder fram till återfallet. Jag har svar på vad som händer vid återfallet men inte när jag ska vara extra observant och när jag måste dra i bromsen rejält. Förändringen av mitt egna beteende allt eftersom jag håller mig nykter är svårare att exakt återge. Jag antar att jag efter ganska lång tid blir lite "kaxig", släpper forumet under längre tider och lite grandiost tycker att detta fixar väl jag. Det kan gå så bra under långa perioder och jag har utsatt mig själv för många besvärliga situationer med A inblandat men så kan en dag komma (som en blixt från klar himmel) där man upplever att många saker går emot. I kombination med detta lite trötthet, irritation, känslor som att "nu djävlar måste det hända något" etc så är risken uppenbar att jag lätt kan trilla dit. Det är vid sådana "nödsituationer" man skulle behöva en diger telefonbok med andra alkoholister som kan ge akut stöd.

För mig tror jag den springande punkten är att jag måste agera och reagera så mycket tidigare. När rastlösheten sätter in, man ställer sig frågor som om det verkligen betyder något om jag håller mig helt nykter eller inte, kanske inte känner att de positiva sakerna som kommer efter lite längre nykterhet kommer tillräckligt fort. Då är det riktigt kritiskt. Det är ju det där med det berömda tålamodet som är så viktigt. Att inte alltid förvänta sig maximalt positivt resultat på kortast möjliga tid.

Idag har, trots allt, varit en bra dag. Jag mår OK och min resa går vidare, kanske på något mer stabil mark.
Tjalle

LillPer

Hur mår du?
Vi ska inte lukta på vinkorkar du o jag för det kan bli lite jobbigt då.
Har du haft en bra dag?
LP