Trillat dit igen.............

600 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tjalle
Jag kommer att återgå till min AA-grupp

Hej Muränan, mfl. Jag kommer att återgå till min AA-grupp.Det har hjälpt mig mycket tidigare och jag har nått vägs ände. Abstinensen är mycket jobbig men jag vet ju att den avtar något för varje dag som går.

Tack för stöd/Kramar/Tjalle

Leverjag
Super Tjalle

Du ger inte upp. På det igen med nya tag. Använd hela arsenalen som du kan ta till för att klara dig nu! Skönt att du har en AA-grupp. Försök att reda ut vad som gör att du trillar dit nu.

Jag blir uppriktigt ledsen varje gång jag läser/hör om hur någon lider av helvetet. Kvalen, ångesten, skammen och allt de fysiska. Det allra värsta är de som gett upp. Det är som att titta på när någon plågas sakta ihjäl...

Du är inte där. Du är här!

Mera kramar 💕

Fenix
Styrkekramar

får du av mig Tjalle!! Du är ändå en fighter innerst inne, en svår motståndare har du men inte omöjlig. AA är bra att gå till, men ta gärna proffshjälp också, antabus ett tag för att slippa tänka på skiten. Jag går på antabus just nu och det ger hjärnan semester.

Ebba
Tjalle

Förbannade jävla alkohol alltså.
Stor kram till dig.

Jag saknar en jättefin människa i en av mina aa-grupper just nu.
Som har tagit återfall och som vi vet mår fruktansvärt, kan inte få stopp på det.
Man blir så ledsen.
Och så himla glad när nån man saknar dyker upp igen och inte tänker ge sig i sin kamp mot A.

Förstår att det är rejält jobbigt nu men jag är jag är iaf väldigt glad att DU har fått stopp på det hela igen och är tillbaka.
Förstår om det känns darrigt och tungt, men du vet, det blir faktiskt bättre, det blir det.
Kram till dig.

konstnären
Tjalle-vännen

Läste just ditt inlägg och jag känna hur du mår just nu. Ingen tröst att skriva det går över, för när ångesten bankar på i full speed då är man maktlös. Sista försöket jag gjorde är exakt en månad sedan och det var det värsta. Alltså blir det värre för varje gång man provar. Kanske ska du söka proffshjälp, det var på håret att jag klarade av avgiftningen själv. Jag borde ju varit skiträdd att ta ett till återfall med tanke på att jag har haft ett delerium. Starka kraft minst sagt. Men det finns ju egentligen inga alternativ du tar detta, och jag försöker inse att jag har nått min botten även om det är svårt ibland.
Styrkekram till dig
Konstnären

Tjalle
Slutet på tredje abstinensdagen......

Alla ni fina, härliga forumvänner. Muränan, leverjag, fenix,ebba, konstnären bara för att nämna några. Ni är bäst och är en stor del till att jag har ambitioner på att ta mig ur det hittills värsta bottenträsket.

Tredje dagen börjar gå mot sin ände och jag mår bottenlöst dåligt. Kallsvettig, ont i magen, svår nackvärk och en ångest som är obeskrivbar. Jag vet inte riktigt hur jag har tagit mig igenom de här dagarna (timmarna, minuterna och sekunderna). I tisdags hade jag fortfarande en massa alkohol i kroppen så jag vet egentligen inte om man kan räkna denna dagen som dag 3.

Jag har tvingat mig att gå upp imorse, duscha, klä på mig. Lyckades också ta fram yxan och fixa en halv pappkasse med tändved men det var också ungefär allt jag klarade av.

Tankarna går i 200 knyck och det är omöjligt att få en lugn stund. På natten tar jag hjälp av insomningstabletter annars skulle jag inte få minsta blund. Tankarna går hela tiden tillbaka vad det är som gått fel i mitt liv. Jag var en toppstudent som hela tiden ställde orimliga krav på mig själv. Efter avslutad högskoleexamen vidare i den s.k. karriären. Jag är i grunden en enkel man och ville egentligen inte in i den svängen. Det bara blev så. Sedan rullade åren på. Högre och högre krav, framför allt från mig själv. Jag har i hela mitt liv kämpat för att söka ett inre lugn utan att lyckas. Det har alltid blivit med alkoholens hjälp. Jag har också slagits mot dåligt självförtroende, ett dåligt tålamod och en perfektionism som gjort livet mycket besvärligt. Jag ska inte trötta er med fler detaljer men om det nu är så att det finns en fortsättning har jag sååå mycket att ta tag i.

Jag har sårat mina närmaste så många gånger genom att så många gånger varit stupfull. Jag har full förståelse för att de inte tror på mig längre. Jag går nu tillbaks till AA. Jag har inget val. Det är det enda som fått mig att hålla mig nykter en längre tid. Att jag inte fortsatt att gå på möten har väl också med mitt dåliga tålamod att göra.

Jag kan ärligen säga att jag aldrig har känt en sådan uppgivenhet som denna gång. Det är som konstnären skriver, det blir bara värre för varje gång och jag känner att jag klarar inte en resa till. Kan det verkligen vara så att jag nått min botten efter sju sorger och åtta bedrövelser???

Kram på er alla/Tjalle

LenaNyman
Hej på dig, fina Tjalle.

Du är så jäkla bra, vet du det? Nu reser du dig igen. Nånting i dig tycker att du är värd det. Och det är bara sant, alltihop. Att inte ha nåt val, som du skriver, kan ibland vara det allra bästa som sker.

Stor kram till dig!

konstnären
Tjalle

Någonstans andas jag att du är på G, och du vet ju att det är enda utvägen hur jävligt det än kan se ut. Jag räknade framåt en halvtimme i taget med tankar som rusade som du skriver, svettningar darrningar och livrädd för ett till dilerium, visste ju att om jag skulle få det en gång till är risken stor för hjärnskador. När 72 timmar gått visste jag att jag var på den säkra sidan vad gäller det. Läkaren sa till mig att nu är det upp till dig. Kan inte förstå att jag gick in i det igen. Lagt det bakom mig nu jag kan helt enkelt inte dricka måttligt och vad har jag då för val, måste fatta det en gång för alla. Sist nu gick jag in i TV n och stod där och snurrade grep tag i den och fick den över ansiktet och glasögonen gick sönder själv fick jag en smäll över ögat. Så många gånger jag gjort mig. Tjalle första veckan ältar man allt man gjort och inte fått gjort, men det avtar och det vet du oxså. Det var väl bra att du har fixat lite tändved det räknas som ett stort steg framåt tycker jag. Jag går nu en behandling på ett år i en grupp där jag känner mig som hemma då vi alla är lika. Man får prata om allt en gång varje gång i början var jag jättenervös men det har lagt sig. Gå du tillbaka till AA det har ju varit bra för dig.
Många styrkekramar till Tjalle, och du jag skickar kraft genom universum
Konstnären

Leverjag
Kram Tjalle

Hur mår du nu? Jodu, den där livsresan känns igen. Att gå mot sin natur och bara låta sig drivas in i och vidare i krav och karriärkarusellen. Ständigt förneka sina behov och inte jobba med att istället jobba med sin natur utan mot den. Det är för min del i alla fall, som min själ alltid har skrikit inombords och jag har vägrat ge rösten plats. Men den rösten, barnet, jaget, självkänslan, livsbehovet har ju tagit plats ändå, på ett destruktivt sätt som förlamat, förblindat och förminskat mig. Det låter som din själ måste få lite mer utrymme och plats, när du nu blir nykter. Och det låter som du vet och vill. Vändningen kan komma nu och ändra på ditt liv. Glöm allt bakåt-går inte att ändra på. Hjälp dig med att se framåt med tillförsikt och nyfikenhet, självsnällhet och förlåtelse. Krama om dig själv! Det är viktigt för att klara vägen framåt nu!

Fortsatt styrka och många kramar 💕

Tjalle
Fredag eftermiddag...

Hej forumvänner. Tack för peppande kommentarer, konstnären och Leverjag.

Jag räknade just ut att jag tror det är ca 76 timmar sedan sista glaset men jag är inte säker. Det är i alla fall inte mindre. Jag är rörd av den värme och förståelse som finns här på forumet. Jag har träffat många människor genom åren men INGEN kan som andra alkoholister förstå en annan alkoholist så väl. De flesta av era kommentarer är på pricken.

Natten var skakig. Insomningstabletten varade dock till ca halv två. Med värkande rygg och nacke tog jag en ipren och kunde så småningom sova ett par timmar till. Jag har svår, svår ångest. Det är stört omöjligt att finna ro. Jag är ju inte heller helt säker på vad jag gjort, i fyllan och villan, mellan måndag förmiddag och tisdag förmiddag. Målar upp scenarier att telefonen ska ringa, att det ska komma något obehagligt med posten etc. Känslan är hemsk men jag vet ju att det inte finns något annat än att vänta ut helvetet.

Det som slagit mig är hur fel jag tänkt alla gånger jag fallit igenom. Först igenom den värsta abstinensen, sedan "stänga av" under ytterligare någon vecka för att sakta bygga upp kroppen och sedan gå tillbaka till något slags utgångsläge. Allt detta har jag gjort utan att någonsin fundera på hur mycket saker jag skulle kunna göra annorlunda.

Jag vet hur lätt det är att lova guld och gröna skogar för sig själv och andra när man är i abstinensfasen eller straxt därefter men jag vill verkligen ge detta en chans. Eftersom jag bor på en liten ort har vi inte haft något AA-möte än men jag ska ta kontakt per telefon med en man jag känner sedan tidigare och försöka träffas innan nästa möte.

Idag tittade solen fram ett par timmar. Jag satt mig ner i en skön stol med ett fårskinn om mig och försökte djupandas och bara gå ner i varv. Jag tror jag lyckades i sisådär 15 sekunder åt gången. Ett framsteg dock mot de senaste 3 dagarna.

Jag känner att jag fortfarande är bedövad i hjärnan av mängden sprit men också alla tusentals tankar som irrar runt i huvudet utan någon som helst struktur. Jag förvånas ibland över att jag har hamnat där jag gjort men försöker samtidigt finna tröst att en stor del i mig skriker på hjälp och inte vill stanna kvar i detta helvete. Nu tar jag mig ut på en mycket lugn promenad.

Var rädda om er alla ni kämpande medmänniskor/Kramar Tjalle

anonyMu
Vändpunkt?

Vad fint att det går framåt. Och det blir bara bättre och bättre ska du se.

Men är det inte exakt så som du beskriver det hela. Det som gör att vi är på alkoholen gång på gång. Efter en rejäl bläcka/blötläggning ligger man med råångest, lovar en själv och andra att "aldrig mer"... Aldrig mer dricka. Man mår pyton och vältrar sig i ångesten. Men så börjar man ordna upp sig. Mår lite bättre. Sedan börjar en effektiv förträngning. Det var väl inte så farligt egentligen. Och var det illa, så berodde det ju på anledningen x och x och x och x. Så det var ju inte så konstigt. Och lite måste man väl få dricka i alla fall. Sååååå illa var det inte. Alla dricker lite för mycket ibland. Och så är det igång igen.

Det är egentligen där du är just nu som du har valet. Ska cirkusen fortsätta igen om några dagar eller ska det här få bli vändningen? Den riktiga vändningen? Jag vaknade med råångest en söndag morgon för tjugo månader sedan. Insåg att nu hade jag gått över gränsen ordentligt. Visst var det illa, men jag hade lätt, efter ett par dagar kunnat "rättfärdiga" mitt beteende. Maken till och med stöttade mig och tyckte att det inte alls var så farligt (han drack ju rätt friskt också då, men inte just den kvällen pga bilkörning). Jag kunde har fortsatt där, men det fick bli min punkt. Det har inte varit någon lätt resa. Inte på något sätt. Men det är något av det bästa jag har kunnat göra för mig själv och mina barn. Det absolut bästa tänkbara.

Försök nu att få lite lugn och ro igen och låt solen värma dig både till kropp och själ. Jag tror på dig Tjalle!

Styrkekramar

Tjalle
Lördag morgon....

Hej på er,

Inatt kunde jag i alla fall sova 6-7 timmar (med hjälp av tablett) utan uppehåll. Fortfarande rejält skakig och hög ångestnivå. Försöker att förstå vad som har hänt och vill inte inse att det är sant. Är det verkligen jag som har hamnat i denna förfärliga situation. Första tanken som slår mig när jag slog upp ögonen på morgonen var att jag bara ville sova vidare. Fly in i sömnen och sova flera dagar.

Jag är rädd, mycket rädd. Det känns som om jag har så mycket att lära om trots att jag inte är purung längre. Hur gör man?? Det är ju inte direkt så att man kan läsa sig till svaret i någon bok eller manual utan det är det stora, tunga arbetet genom att med små, små steg försöka finna ett annorlunda liv.

Jag har lite svårt att veta vad jag ska börja med. Tidshorisonten sträcker sig inte mer än några timmar framåt. Stora planen idag är att ta sig in till stan för att köpa en blomma till min fru. Det är ju så futtigt och jag kommer väl aldrig kunna reparera vad jag har ställt till med men det är i alla fall ett litet, litet tecken.

Jag är så imponerad av många av er där ute. Flera av er som lyckats "vända era liv" till något bättre. Jag önskar innerligt att även jag kan bli en av dessa även om vägen dit känns extremt lång en dag som denna.
Kram/Tjalle

Levande
Köp en blomma till din fru en

Köp en blomma till din fru en gest som visar din tanke.
Har börjat läsa igenom din tråd och en tanke som slår mig är att du skulle kanske pröva att gå på kbt.
Bara för att få ur dig allt det där som gör att du ställer så höga krav på dig och hitta din ro.
Jag själv har bara haft 16 vita dagar och gjort som dig många och druckit vin för att få stopp på tankarna, ibland tror jag att jag en diagnos.
Skickar styrkekramar till dig och frun

Leverjag
Tjalle

Det är så jag har tänkt och då började en vändning komma. Det är genom små små steg varje dag som förändringen sker. Jag lovade mig tex bara att idag ska jag komma ut på en promenad i solen oavsett. Fokus och gå ut. Inte storstilade planer. Varje dag göra något som bidrar till välmående tex meditation och fysisk rörelse och dagsljus.

Kanske varje dag lova att titta på sin familj och ge dem en kram? Varje dag liksom. Dåhänder något efter ett tag.

Tror också du mår bra av terapi. Du får sådan hjälp att bryta mönstret och får hjälp att gå vidare. Det går och det är nyttigt och utvecklande oavsett vad v har i bagaget. En livscoach är bra för sådana förvirrade personer som vi. ;-)

Ha tillit och träna avslappning/meditation varje dag. Hjälper jättemycket mot ångest och oro och skapar lugn och välmående. Tips från mig. :-)

Hoppas du hittar fina blommor nu! Älskar doften i en blomsteraffär!!

Fortsatt styrka till dig!

LenaNyman
Hej Tjalle.

Känner med dig. Jag har ju som varit där du är just nu. Så väldigt ömtålig, skakig och mörbultad att man inte tror sig om att bli en redig människa igen. Och jag tänker att jomen, det blir man ju. Du kommer också dit. Små steg, en tidsenhet i taget. Jag läser om Leverjag:s förslag om att göra nåt varje dag för sitt välmående. För mig blev det ett viktigt inslag, en rituell början på dagen, att bädda sängen. Låter kanske fånigt och många gör väl det utan att tänka på det. Men rutiner har varit svåra att bibehålla för egen del typ hela mitt liv. Men detta. Att bädda sängen. Det började jag med att göra varje dag. Och när det var dags att gå och lägga sig igen så fanns den där, sängen, bäddad. Ny liksom. Fräsch. Som en symbol.

Och sen? Då är det nog tiden, utan alkohol i kroppen, som gör verkan. Och att inte förminska och förtränga och låta sig förledas igen. Din #284 är så himla talande för hur det är under dom första ögonblicken efter Big Bang. Nästan så att man skulle printa ut och rama in och sätta upp den. Tillsammans med Sinnesrobönen så skulle dom båda utgöra en stor hjälp bara att kontemplera över med jämna mellanrum.

Önskar dig sinnesro i dag. Fina blomster är ljuvliga. Stor kram.

Tjalle
Lördag kväll.....

Tack levande, Lever jag och Lena Nyman för insiktsfulla och givande kommentarer. Det känns så otroligt skönt att veta att det finns människor som verkligen bryr sig och delar med sig av sina erfarenheter och dessutom kommer med goda råd. Jag skulle bli väldigt tacksam om någon/några av er orkade följa mig på min långa och arbetsamma resa.

Jag tog mig in till stan, en långsam biltur. Köpte ett fång rosor samt lite andra inköp. Kom hem fram på eftermiddagen och överlämnade blomstren. Det kändes skakigt och jag visste inte hur det skulle tas emot. Min fru grät men om det enbart var av sorgsenhet eller om det finns några grundkänslor kvar är ännu för tidigt att säga. Det kändes i alla fall bra. Vi tog sedan en lång promenad längs vattnet men även i skogen. Det var befriande.

Jag koncentrerar mig nu på mycket små ting såsom; jag ska aldrig hetsa upp mig över dumma människor, inte bli upprörd över idiotiska trafikanter, inte känna att jag måste göra tio saker på en gång och inte känna pressen att allting måste göras med perfektion. Lättare sagt än gjort men nog så viktigt. Jag minns när jag senaste gick på AA-möten. Visserligen höll jag mig nykter då men jag tror inte att jag hade rätt inställning. Jag förberedde mig så noga inför dessa möten. Jag repeterade exakt vad jag skulle säga. Fick jag läsa någon text tog jag på mig skådespelarrollen, var noga med röstläge, intonation och konstpauser. Allt för att det skulle låta så bra som möjligt. Ni hör själva hur idiotiskt jag har tänkt. Jag gick inte dit för min egen skull, helt enkelt........Det måste bli ändring på detta.

Ni skrev lite om att yoga/meditation skulle kunna vara till hjälp. Det är något jag själv funderat över ofta. Tro det eller ej men jag har gjort slag i saken. Jag har anmält mig till en femdagars kurs i mediyoga. Det låter kanske flummigt men jag tror att det kan hjälpa mig. Jag är så spänd och andningen så ytlig och därmed får jag ont i nacke, rygg etc. Jag tror att lite andningsövningar och andra verktyg för att hantera inre stress skulle vara en viktig del av min återhämtning.

Jag önskar er en riktigt trevlig lördagskväll/Tjalle (För egen del blir det en kopp te framför melodifestivalen)

LenaNyman
Det låter som att gårdagen...

... utvecklade sig till en rätt fin och stilla upplevelse. Din hustru har förstås massor av känslor inombords som hon inte släppt fram. Hoppas ni kan hitta rätt i allt det. Men en sak i taget. I dag är det söndag, alla hjärtans dag. Ha en fin sådan, Tjalle. Och stor kram!

Levande
Klart vi skall vara med

Klart vi skall vara med och alla har sin resa att göra och ingen är enkel, så vi får stötta varandra.
Är ju nynykter och stapplar omkring i något glädjerus av att vakna utan bakruset just nu.
Att gå rundor med hunden utan hjärtklappning och svettningar, men inser ju att jag kommer glömma den känslan och då blir det svårt.
Så vi vandrar vidare och väljer att vara nyktra en dag till, styrkekramar

anonyMu
Vilken bra dag och kväll!

Vilken bra dag och kväll! Klart vi är med dig! Heja på! :-)

Tjalle
Söndag eftermiddag

Vad glad jag blir över era kommentarer. Det stärker det minimala självförtroende jag just nu har.

Jag somnade in relativt snabbt igår kväll. Vaknade upp alldeles kallsvettig vid tretiden i natt. Jag drömde att jag drack alkohol och det var vidrigt. Jag antar att det är en del av processen. Man är inte speciellt kartig när man ligger och vrider sig i lakanen på natten. Tankarna far fram och tillbaka och det känns som katastrofen är nära. Det är lätt att måla upp allting i nattsvart och en väldig rädsla sprider sig i kroppen. Jag undrar om jag verkligen ska klara av detta. Jag har så svårt att ha tilltro till mig själv trots att jag känner en så fullständig vilja mot att få ett nytt liv (det som är kvar av det).

I varje fall har det på det hela varit en OK dag. Jag har skottat lite snö, vinnlagt mig om att ta allting i väldigt långsam takt. Aptiten är fortfarande inte mycket att hurra för men jag kan i alla fall äta lite grann. Nu ska jag ge mig ut på en stilla promenad, förhoppningsvis med min fru. Det är naturligtvis fortfarande spänt mellan oss. Jag känner att jag måste ge henne all tid hon behöver och det enda jag kan göra just nu är att fortsätta min stappliga väg mot ett lugnare och mer avspänt liv.

Återigen tack för ert ovärderliga stöd.
Kram/Tjalle

Sisyfos
Tjalle

Så intressant att läsa din berättelse om hur du tänkte på AA-mötena Tjalle och hur du repeterade det du skulle säga. Jag har inte gått på AA, men kanske skulle tänka lite som du och det är ju egentligen helt galet.

Undrar hur många av oss härinne som har den där rastlösheten som jag tycker mig läsa in hos dig och några andra. Att lära sig leva i nuet, glädjas i stunden , njuta det är nåt jag försöker göra nu. Svårt som sjutton, men det funkar ibland och de stunderna är bättre än all berusning i världen.

Jag tror att du kommer att greja det här den här gången. Det kommer en punkt när det är nog och du har nått den. Och sen handlar det nog om att rannsaka sig själv och också att förlåta sig själv både för tidigare misslyckanden och om det skulle hända igen nån enstaka gång.
Kämpa på nu!

LenaNyman
God afton, Tjalle.

Åter en dag har passerat. Hur har du det så här i början av veckan? Önskar dig lugn i kropp och sinne. Kram på dig.

Tjalle
Några timmar till en veckas nykterhet........

Hej på er forumvänner. Vilken dag. Jag tror sällan jag har varit så här mentalt trött. Kroppen börjar så sakta återhämta sig och utanpå gissar jag att ingenting syns. Jag lever i en total overklighetskänsla. Ena stunden säger hjärnan till mig att allting är normalt, nästa stund så inser jag att allting är så totalt annorlunda. Jag har kommit till vägs ände. Det är lite grann som ett 1000-bitars pussel med bara blå himmel och blått hav. Vilken pusselbit ska jag börja med och hur ska jag få nästa att passa in...............

Idag har jag haft, för mig, tre viktiga samtal. Det första var en normalt vanlig myndighetskontakt men jag var ändå "darrig" när jag skulle ringa. Försökte att skjuta upp det hela, en kvart i taget. Tog dock tjuren vid hornen och det gick bra. Nästa samtal var med en läkarkontakt jag har haft sedan 15 år tillbaka. Vi kunde inte prata så länge men samtalet var ändå OK. Tredje samtalet var med min "bästa" AA-kontakt. Jag har inte pratat med denne man på över ett och ett halvt år men det kändes som igår. En så oerhört empatisk, lugn och förstående person. Vi pratade i över en halvtimme och ska träffas inom kort.

I övrigt har dagen fortlöpt som i ett töcken. Jag har hjälpligt fungerat men är inte mentalt närvarande. Inser ju att det är nu eller aldrig. Jag är skör som en torr kvist på ett träd. Jag vet ändå att jag inte får "stänga av" som jag tidigare gjort utan måste sakta, sakta framåt och var närvarande.

Jag konstaterade idag att jag varit medlem i detta forum över tre år. Kan ni fatta tre år.......Ändå sitter jag här nu och har endast en veckas nykterhet bakom mig. Ibland har jag tänkt att jag ska titta tillbaka i min tråd för att reflektera över de inlägg jag har gjort men jag vågar inte ännu. Jag är inte redo att ta in det just nu. Det viktigaste just nu är att inte "gapa efter för mycket". Det är ju annars så det brukar bli för mig, dvs helst lösa så många problem som möjligt på kortast möjliga tid.

Jag har ännu inte kunnat ta in vad som hände under senaste (sista) fyllan. Jag är fortfarande i det där stadiet att jag tror det kan dyka upp obehagliga saker. Målar upp katastrofscenarier, det ena värre än det andra.

Dock är jag fast besluten att löpa linan ut. Jag har nu försökt försett mig med så många skyddsnät som möjligt. Detta tillsammans med min egen vilja hoppas jag ska ge resultat.

Jag ska ut på en planerad resa på torsdag och blir borta 10 dagar. Jobbigt att tänka på just nu men jag är i alla fall glad att jag då har 9-10 nyktra dagar bakom mig. I vart fall kommer jag att kommunicera på forumet även under min resa.
Kram från en trött men beslutsam Tjalle

LenaNyman
God morgon, forumvän.

Vet du vad? Det känns gott i hjärteroten efter att ha läst detta. Som du säger, trött - men beslutsam. Jag minns morgonen när min nykterhet randades. Nåt hade hänt. Det var inget som skett med dunder och brak. Men nåt var annorlunda.

Kära du. Skör som en torr kvist är du förvisso men ujujuj, du har inte gått av. Och att ha varit medlem här i snart tre år med en veckas nykterhet i bagaget är precis som det är. Gott nog. Väldigt, väldigt mycket gott nog.

Fin tisdag nu!

Levande
Godmorgon

Du skriver skör jag läser stark, du har tagit dina kontakter och sträckt ut handen efter hjälp det är riktig styrka.
Dimman i huvudet lättar snart och den där otäcka rädslan man bär med sig att man skall gjort något på fyllan släpper.
Så önskar dig en bra dag och skickar en styrkekram och så tar vi ett litet steg till på krokig stig

Ebba
Det kommer bli bra Tjalle

De där tankarna när man försöker minnas och är rädd för vad som har hänt är ju helt fruktansvärda.
Jag förstår så väl.
Kroppen grips av panik och det är vidrigt.

Det är fint att få följa dig, men det är självklart inte fint att du har det jobbigt nu.
Jag känner igen mig och jag tror på dig ska du veta, att du kommer få må bra igen.

konstnären
Tjalle

Fint att du är beslutsam tjalle, försök att hänga kvar i det. Jag tror det är tre år sedan jag oxså kom hit, sedan fick jag byta namn, tre år och drygt en månads nykterhet, men det är ju bra, alternativet vågar jag inte ta in. Nu mår jag så där himla bra mesta tiden och det är då jag måste stanna upp för jag vet tankarna som kan komma. När jag mår som bäst är det farligast för mig men denna gång ska jag göra allt som står i min makt för att stanna här. Vad bra att samtalen gick fint ännu ett steg. Jag försöker oxså att inte gapa efter mycket utan att få en lugn stund ensam, jag kan gå in på toa en stund och djupandas för där får jag vara i fred när man och hund bara blir för mycket.
Kram Tjalle
Konstnären

lizzbet
påverkad av a eller medicin?

Ibland blir jag osäker och undrar...
Han kan verka påverkad, men på ett uthärdligt sätt, liksom på gränsen... Ögonen ser både skärpta och immiga ut samtidigt, rörelserna kan vara sådär alkoholtröga. Bara nån halvtimme senare känns han helt normal...
Kan detta vara effekter av mediciner, till exempel campral eller annat?
Någon som vet?

Tjalle
"städdag"......

Hej på er kära forumvänner. Vad glad och stärkt jag blir av era kommentarer. Hoppas att ni förstår hur mycket det betyder.

Natten var relativt OK. Sov ända tills kl sex. Sedan började naturligtvis hårddisken att jobba för fullt. Efter frukost beslöt jag mig för att städa delar av huset. Jag orkade ca 2 timmar men det var ändå något "renande" över det hela. Det kändes som jag bokstavligen torkade bort "gammal skit" och in med fräsch luft och inget gammalt skit kvar.

Dagen har vädermässigt varit underbar. Jag satt mig i en skön stol mot en södervägg och solen värmde så gott i både själ och hjärta. Jag har nu så sakteliga börjat försöka reparera mig både fysiskt och psykiskt. Jag väger lite för lite, 70 kg till min längd är inte mycket att hurra för. Jag äter nu B-vitamin (tidigare utskrivet av läkare), magnesium, D-vitamin och Omega 3+6. Aptiten är sisådär men börjar bli bättre.

Det slog mig under dagen vilken beroendetyp jag har varit genom åren. Jag kan inte dricka 2-3 koppar kaffe under dagen utan 10+. Jag kan inte snusa en halv dosa utan drygt en om dagen. Jag kan inte bara arbeta "lite" utan sliter tills jag stupar. Jag kan inte bara motionera "lite" utan överdriver också där. När det var som värst var jag uppe på löpbandet en timme, följd av lite styrketräning, en kvarts gymnastik och som avslutning en halvtimmes simning. Ett pass på sisådär drygt tre timmar. Ni hör själva vilket sjukt beteende jag har haft. Jag kunde förmodligen fortsätta i det oändliga.

Som ung hade jag en hel del intressen. Jag fjällvandrade, var mycket ute på sjön, spelade piano under många år samt sjöng i en del konstellationer. Vad har jag kvar av det idag?? Joo, visst har jag varit en hel del på sjön men då gärna med en kylbox med pilsner. Allt annat har sakta försvunnit i periferin, sorgligt nog. Det enda jag har hållit fast vid under alla dessa år är att läsa böcker. Utan detta hade jag förmodligen gått under.

Just nu vill jag bara att tiden ska gå fort. Jag vill komma ur denna chockartade, initiala fas. Känna kraft att börja arbeta mer aktivt med allt jag har att ta tag i men just nu är jag bara tacksam för varje dag som går och att jag slipper alkoholens alla djävligheter.

Sköt om er/Tjalle

Tjalle
Ut på "vift" igen.......

Idag har jag farit runt och försökt koncentrera mig på vad jag ska packa ned till min resa. Man kan väl lugnt säga att jag har stora koncentrationssvårigheter. Jag springer runt med min lista och bockar av och lägger till men är inte vidare värst effektiv. Jag åker till Frankrike och det är bestämt sedan länge. Jag är väl medveten om vilka frestelser som kan utmana i detta vinets Mekka men ärligt talat har jag sällan varit så äcklad av alkohol som just nu.

Ganska snart 9 dygn sedan sista glaset men jag är fortfarande så berörd in i själ och märg av senaste fylleturen. Jag har packat ned ett antal böcker, ser fram emot lugna, sköna och långa promenader. God mat hoppas jag att det blir men till maten får det bli vatten och inget annat. Jag ska se till att följa forumet även när jag är bortrest. För mig fungerar forumet numera som en ren terapi. Det känns skönt att avsluta dagen med en liten kommentar. Ett slags summering av dagen.

Under mina över tre år som medlem i forumet har jag ofta följt er andra. Ibland nykter, ibland berusad. Jag hoppas att jag blir så stark att jag en dag kan "stötta" andra i era trådar och inte vara så egocentrisk och vara den som behöver allt stöd. Den tiden kommer förhoppningsvis.

Sköt om er/Tjalle

Sidor