Trillat dit igen.............

600 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tjalle
Morgonrapport, dag 5

Hej på er bästa forumvänner,
Jag är så tacksam för att jag kan ha förmånen att skriva av mig här och att det finns folk som verkligen förstår vad man går igenom. Många andra "normala" människor skulle kanske bara rycka på axlarna och mena att det är "för faan bara att ta tag i sig själv och rycka upp sig". Egentligen borde det vara så enkelt men när det gäller A verkar andra regler gälla.

Sov två och en halv timme på en insomningstablett. Törstig och torr i mun om vart annat. Ytterligare en halv tablett gav ingen ytterligare effekt utan det har vänts många kuddar fram och tillbaka under de ensamma, mörka och ödsliga nattimmarna. Jag har svårt att varva ner hjärnan. Jag vet att det enda rätta är att "släppa taget" och "åka med". Att det borde kännas skönt att kanske äntligen få professionell hjälp och bara vara den som tar emot. Det är dit jag måste komma. Just nu känns det som det är någonting jag ska prestera när jag ska träffa läkaren och eventuell psykoterapeuten på tisdag. Det är jag som måste "skrapa på foten", göra ett gott intryck, vara hel och ren och inte vara till för mycket besvär. Inte ta upp för mycket av deras dyrbara tid. Se till att vara förberedd för att underlätta. Med andra ord försöker min hjärna förbereda mig som det vore ett stort projekt på jobbet där det är jag som själv måste prestera till 100%. Jobbigt, jobbigt....

Jag MÅSTE ändra strategi och tala mer ur hjärtat vad mina problem består av och hur pass allvarliga de är. Måste kunna förlita mig på andra...(har jag någonsin gjort det?) Jag har för några år sedan testat antabus under ett kort tag men fick svåra magproblem och hudproblem så jag slutade. Jag har ingen aning om vilken annan slags medicinering jag skulle kunna få initialt. Kanske något för min depressiva läggning. Jag skulle så gärna vilja se lite mer ljust på tillvaron och inte grotta mig ner i problemen, stora som små.

Idag snöar det från och till och är full vinter. Jag tvingar mig att äta lite men aptiten är fortsatt dålig. Bra bantningsmetod detta, men ingenting jag kan rekommendera. Ska ändå försöka att gå ut någon timme på eftermiddagen och få lite friskt syre.

Vi hörs och kram/Tjalle

Anders 48
Kämpa på Tjalle!!!

Kämpa vidare.....jag läser vad du skriver, och jag förstår precis vad du går igenom. Hoppas att du härdat ut de senaste dagarna - och att du börjar "landa". Jag håller på dig!!

Tjalle
Antiklimax..........

Hej Anders 43 och tack för dina ord. Jag har även följt din resa och känner med dig. Helgen var på ytan lugn. Jag kom ut i friska luften och sakta, sakta börjar aptiten att återgå till något som skulle kunna kallas normalläge. Har dock tappat ett par kilo i vikt. Skulle väl inte vilja kalla mig mager men det är på gränsen.

Oron fortsätter att härja i min kropp och jag ältar fortfarande diverse detaljer sedan senaste dryckesdagarna (9 dagar idag). Sover ett par timmar längre varje natt på min insomningstablett, vilket är positivt men vissa dagar är jag så "svag" rent psykiskt att jag får ta någon halv tablett även dagtid. Det håller naturligtvis inte i längden men just nu får det passera.

Jag hade laddat mentalt för idag då det var tänkt att jag skulle träffa läkaren och eventuellt också psykoterapeuten. Döm om min förvåning när jag igår fick ett telefonsamtal att läkaren var tvungen att ställa in tiden. Nu ska jag istället träffa honom på fredag................Mentalt jobbigt när man varit så inställd på att mötet skulle ske idag.

Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska "lägga upp" mitt läkarmöte. Självklart ska jag inte sticka under stol med mitt periodiska supande men jag måste även få fram min lite depressiva läggning som tilltagit de senaste 2-3 åren. Jag vet ju att alkohol i sig kan skapa depression men jag känner ändå inte igen mig själv riktigt. Jag har i mina "vita perioder" varit synnerligen aktiv och fått väldigt mycket ur händerna. Haft många bollar i luften. Idag är tanken ibland när jag slår upp ögonen på morgonen att jag längtar tills det blir kväll igen så att jag får sova. Jag känner ingen riktig geist, håglöshet, på gränsen till apati stundtals. Jag tycker ingenting känns så där riktigt kul utan överlever mer på autopilot.

Jag tror det delvis kan ha att göra med när jag fick mina rygg- och höftproblem för ca två år sedan. Jag har inte alls kunnat motionera på det sätt jag är van att göra. Vet inte riktigt hur jag ska komma framåt. Kanske borde jag pröva antidepressiva?? Jag har aldrig tidigare tänkt tanken men det är kanske värt ett försök. Givetvis är prio ett dock att fortsätta med beständig nykterhet. Det är liksom själva fundamentet i tillvaron.

Snön yr utanför fönstret med stormvindar. Ungefär som det ser ut inuti mitt huvud just nu. Jag fortsätter kämpa. Jag vill inte ge upp.......
Trevlig eftermiddag på er alla kämpar/Tjalle

Anders 48
Lycka till på fredag....

Hoppas att mötet blir bra med läkaren på fredag. Förstår att det blev jobbigt när det hela blev framskjutet några dagar... bäst är väl att vara så ärlig du kan och vill. Är det "din" läkare, eller är det någon beroendeläkare/mottagning? "Min" läkare vet ingenting om mina eskapader med alkoholen, vi har iaf aldrig pratat om det. Kan tänka mig att han anar..... Har ätit insomningstabletter i minst 10 år och det får jag nog fortsätta med ett tag till. Har även som du skriver, ibland tagit nån halva dagtid för att lindra ångest. Då kan jag tänka att det är väl ändå bättre än att ta en fylla - eller ännu värre (som jag har gjort) blandat stora mängder under många dagar.....säkert finfint för både kropp o knopp:-). Ångesten blir ju värre av alkoholen - kanske lättar den efter ett längre uppehåll? Det har den gjort för mig iaf. Går nu hos en terapeut sedan sept, och det har varit jättebra. Total ärlighet från min sida - och det har hjälpt/hjälper. För cirka 18 år sedan så fick jag diagnosen dystymi av min förra husläkare, och åt antideppresiva under cirka ett års tid. De hjälpte bra - och jag "kom igång" igen, började göra saker, ta mig an, engagera mig - men fortsatte att supa väldigt mycket. Det var en av mina bästa (och sämsta) somrar...... Festade flera dagar i veckan - och slapp ångesten p.g.a. medicinen - men det slutade med ett rejält brak i början av den hösten.....då lade jag ner alkoholen (för den gången), och var nykter i flera månader och fortsatte med medicinen. Har inte känt att jag har behövt den igen, även om jag har funderat i de banorna. Nu så anser jag att den mesta ångesten har kommit av/efter alkohol - och om jag kan hålla mig ifrån den så håller jag även ångesten stången...... Jag hoppas innerligt att du kan få den hjälp du behöver. Jag känner med dig - och kan ju direkt relatera till ett "9-dagarsrace" med alkohol. Man är rätt liten på jorden efter en sån runda. Men det BLIR JU BÄTTRE........Hang in there Tjalle. Stå ut, räkna timmar, dagar och sen veckor......det är dit man måste, som första anhalt. Till att börja med. Som ett första avstamp. Du förtjänar att sitta rak i ryggen hos läkaren och faktiskt berätta som det är, och att du behöver hjälp! Läkaren är van - det är vi skam- och skuldfyllda alkisrussin som bara inte vill fatta det.......vi vill ju gärna "mörka" lite. Annars blir det jobbigt.....:-)

Tjalle
Anders 43.......

Hej Anders 43,

Om du visste hur mycket dina ord betyder. Som du mycket riktigt skriver är jag inte så kartig just nu. Nu har jag i och för sig inte druckit på 10 dagar men återhämtningsperioderna blir allt längre för varje gång. Jag har heller inget som helst konsekvenstänkande när jag väljer att dricka. Otäckt. Känns som jag låter min hjärna bli kidnappad och därefter blir jag bildligt talat psykiskt våldtagen. Känner inte alls igen den person jag blir när jag dricker.

Det är en "vanlig" läkare jag ska till och jag kommer att vara helt ärlig mot honom även om jag gruvar mig för hur samtalet ska gå och hur jag ska inleda det hela. Jag känner ju inte karln sedan så väldigt länge.

Insomningstabletterna har jag nog tagit sedan min mamma dog så det är nog nästan 15 år sedan. Har aldrig någonsin tagit något dagtid förut men nu är det "det enda jag har" för att lindra min jobbiga dagångest.

Idag har jag varit ute och skottat snö några timmar. Ont i ryggen men man slipper tänka. En dag, eller en timme i taget, var det någon som sa.......

Allt gott/Tjalle

Fenix
Lycka till

Tjalle på fredag! Jag tror inte du behöver planera så mkt hur du ska lägga upp samtalet, det ger sig och du har förmodligen gått igenom det i huvudet 100 gånger redan. Kom bara ihåg de rubriker du vill ha med, om det är en, två eller tre så ger sig resten tror jag.

Vinäger
Lycka till!

Vill bara berätta att jag tänker på dig och hoppas att det går bra i morgon. På vilket sätt det blir det spelar mindre roll. Så det är nog som Fenix säger, inte så mycket att planera. Är du bara ärlig - vilket du verkar helt inställd på - och lägger alla kort på bordet så kommer det att fixa sig. Du får försöka våga "överlämna" dig till proffsen nu. Kram ♡

Anders 48
Tack Tjalle!

Glad om några rader kunde kunde hjälpa till...😊. Hoppas att det gick bra hos läkaren!!! Håller tummarna - och att du nu siktar uppåt och framåt. Där finns ju lösningen.....-gjort är gjort. Den gamla "skiten" ska vi inte "gotta" oss i, det leder ingenstans.....Det skriver jag till mig själv också, då jag tror att jag snart får nån slags pokal i grenen "Ältande". Hoppas att din helg blir lugn o nykter o hoppfull. All the best/Anders

Tjalle
Ett steg framåt...............

Hej på er mina vänner,

Jag var hos läkaren i fredags. Jag har bara träffat honom ett par gånger tidigare men då i helt triviala ärenden. Som vanligt var jag skeptisk att detta skulle ge någonting och hittade tusen skäl att inte behöva gå dit. Hela kroppen signalerade flykt och jag ville bara gå och gömma mig.

Nåväl, jag tog tjuren vid hornen och begav mig dit. Den manlige läkaren är i 60-årsåldern och mycket erfaren. Efter en kort trevande inledning la jag alla korten på bordet och, enligt min mening, var jag fullständigt uppriktig. Vi talade om mina mångåriga alkoholproblem, i form av periodiskt supande, mitt dåliga självförtroende, ångest som kommer och går mm, mm.

Jag upplevde verkligen att han engagerade sig. Han verkade påläst och kunnig och det var helt klart inte den första gången han stötte på en patient med mina problem. Han gick igenom de läkemedel som kan vara aktuella i mitt fall. Bensos är av många anledningar helt olämpligt, vilket jag förstår. Han tyckte vidare inte att vi behövde testa antidepressiva i steg 1. Det slutade med att jag fick Lergigan 25 mg, utskrivet. Denna medicin är egentligen ett antihistamin, som dock har visat sig vara verksamt även vid oro, ångest och vid alkoholproblem. Detta läkemedel ska inte vara beroendeframkallande och jag kunde ta upp till 5-6 tabletter om dagen som maxdos. Jag har inte prövat medicinen än. Vill låta det sjunka in lite först.

Jag tog även upp eventuella samtal med den psykoterapeut han samarbetar med. Han var öppen med att det är en smärtsam process och ska man gå till botten med problemen kan det ibland ta år innan några rejäla framsteg tas. Psykoterapeuten i fråga arbetar inte med KBT utan traditionell psykoterapi. Vi kom fram till att jag skulle avvakta med terapikontakten. Han ville att jag skulle testa medicinen och ville se mig igen om några veckor för att se vilket nästa steg blir.

Jag var helt slut, mentalt, efter mötet. Kändes som om jag hade sprungit en mil eller två. Jag var dock nöjd. Kände att han brydde sig och var engagerad. Jag är hoppfull. Gick och la mig väldigt tidigt igår kväll. Idag har jag plockat fram längdskidorna och masat mig runt i spåren i två timmar. Det känns i kroppen.

I mitten på nästa vecka ska jag iväg på en, sedan länge planerad, resa. Jag blir borta i nästan 3 veckor. Jag kan inte säga att jag längtar efter att åka bort men samtidigt kanske ett miljöombyte är vad jag behöver. Just nu känner jag mig rätt så trygg. Jag tar med mig min medicin, följer er alla här på forumet och kommer säkert att göra ett och annat inlägg.

Sköt om er och trevlig helg
Tjalle

Emma79
Terapi

...tror jag kan vara bra. Att få “bikta “ sig, säga allt man tänker känner utan att bli dömd. Jag går en gång I veckan i perioder två gånger- efteråt känns det ibland som att ha köra ett tufft crossfit pass.

Det kanske inte är optimalt för att lösa ett akut beroendeproblem men på lång sikt kan det verkligen rekommenderas.

Lycka till!

// Emma

Vinäger
På rätt väg!

Ett riktigt hoppfullt inlägg, Tjalle! Verkar som att du har haft tur och träffat rätt person inom vården. Tufft av dig att våga vara ärlig, för vissa är det betydligt jobbigare att lämna ut sig än et är för andra. Jag är så glad för din skull.

Önskar dig ett stort fortsatt lycka till! ♡ Kram

Tilde
Tjalle

Detta låter väldigt bra, verkligen hoppfullt. Låter som du mår lite bättre. Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg.
Kram Tilde

Fenix
Alltid

känns det lika bra när man genomfört något man gruvat sig för. Lycka till på din fortsatta resa!

Tjalle
Forumvänner............

Tack för era uppmuntrande kommentarer. Det känns så stärkande och sporrande att känna att man inte står helt ensam i detta. Jag skulle tom kunna säga att det känns som ett "litet rus".......

Är det någon som är experter inom A-området är det ju ni och därför betyder era kommentarer mer än från någon annan.

Slötittade lite på Vasaloppet i morse. Lite av tjusningen med loppet har gått förlorad med alla penningstinna team som lagkör. Taktik, räv och rackarspel. Trist....

Jag fick lite blodad tand igår. Jag ska ge mig ut någon timme i skidspåret för att få min beskärda del av endorfiner. I morgon bitti bär det av till tandläkaren. Mindre roligt men nödvändigt. Jag ska göra min första rotfyllning och dessvärre verkar även tanden bredvid behöva åtgärdas. Förutom att det inte är speciellt trevligt att gå till tandläkaren är det dessutom duktigt dyrt.

Tisdagen blir lugn och på onsdag bär det av på resa.
Sköt om er och var rädda om er/Tjalle

Anders 48
Låter hoppfullt Tjalle!

Vilket bra möte du verkar ha fått till med läkaren! I min värld så låter det som en önskeläkare - vis av ålder och erfarenheter. Hade en sådan förut, som kände mig utan o innan och visste allt om min alkokarriär. Han lämnade tyvärr jordelivet för 3 år sedan.... Hoppas att din resa blir bra, och att du inte utsätts för jobbiga frestelser. Bra att du lättade ditt hjärta o berättade din historia. I längden kan det inte ge annat än styrka och stolthet över sig själv. För det skall du ge dig själv en stor klapp på axeln. Stryk dig själv medhårs...../A

Buzzz
Det är sant

Det du skriver i ditt inlägg #483. Det ÄR en förmån att kunna skriva här.
Alla här vet precis vad man går igenom, och vi har ett gemensamt mål allihop.
För mig tror jag att att det är absolut nödvändigt att skriva lite här för att må bra och ha en chans att lyckas!

Ska själv försöka ta upp fysisk aktivitet igen, vet att det hjälper.
Hoppas det gick bra för dig hos tandläkaren och att du mår bra.

//Buzzz

Tjalle
Liten lägesrapport......

Hej på er mina vänner,

Dag 23 som nykter är snart till ända och vad gäller den biten har det gått OK. Är just nu ute på resande fot och kan inte följa forumet lika "slaviskt" som jag brukar, men tittar in här åtminstone en gång om dagen.

Flackar just nu runt lite i Europa med ett ganska digert program (dock ej arbetsrelaterat). Alkoholen finns ju precis överallt så, ur den synpunkten, är det inte idealiskt. Å andra sidan har jag så mycket att göra och så mycket intryck att jag liksom inte "hunnit" längta till alkoholen. Dessutom är minnena av den senaste fyllan alltför påtagliga för att jag ska känna av något riktigt sug.

Jag är borta ytterligare en och en halv vecka. Åter i Sverige den 23 mars. Då har jag förhoppningsvis passerat en månads nykterhet med råge. Men, som vanligt. Inget högmod och se för guds skull inte för långt fram. Idag känner jag mig dock trygg och jag är tacksam för det....

Kram på er alla
Tjalle

Anders 48
Är helt övertygad....

....att du kommer tillbaks med en månads nykterhet i ryggsäcken! Alkoholen överallt är ju där för andra - inte för dig. Bara att försöka blunda känslomässigt för "utbudet". Kan tycka att det faktiskt även finns något stärkande i all denna alkohol (utomlands) som man INTE dricker. Varje ickeköp eller ickedrink är ju en seger. Jag håller på dig - och om du kommer hem utan att ha tagit det där glaset så är det ju fantastiskt bra jobbat. Försök se flaskorna som Treo! Inte f-n blir jag frestad eller sugen att köpa hem ett extra rör Treo bara för att de frontar dem i varje butik, i ansiktshöjd, precis vid kassan! Asdålig jämförelse, jag vet - men alkoholflaskorna är bara Treorör som du inte har behov av....:-)

Hoppas att du har en trevlig resa - och att du lyckas hålla emot. Inget "första" glas......../A

Tjalle
Ett livstecken efter lång tid...........................

Hej på er bästa forumvänner. Mitt senaste inlägg var 13 mars och mycket vatten har runnit under broarna. Just då kändes allting ganska bra och jag tyckte jag hade någorlunda koll på tillvaron. När det började närma sig hemresa fick min fru så akut ont i magen/ryggen att vi fick åka in akut till sjukhus. Det hela slutade med akut operation. Jag var tvungen att åka hem själv för att sköta om en del. Min fru var "borta" ytterligare tre veckor innan hon kom hem.

Det var så chockartat. Kom så plötsligt. Jag medicinerade någon dag med alkohol men inte mer än att jag fungerade. Jag "tordes" inte bli för berusad. Väl hemkommen följde en ganska lugn period och allt verkade gå åt rätt håll. Min fru blev bättre och bättre och vardagslivet fungerade bra. I mitten på maj åkte vi på en sedan länge planerad semestervecka till sydliga trakter. Först hade vi tänkt cancellera veckan men vi beslöt oss ändå för att åka.

Planet gick tidigt på morgonen och jag sov inte många minuter natten innan. Jag har tidigare delat med mig om hur dåligt jag hanterar stress nuförtiden och när det visade sig att planet var fullt av stojande barn, där alla verkade vara placerade runt mig kände jag att stressen blev alldeles för hög. Min fru satt på den andra ytterplatsen men bytte till fönsterplats med en spädbarnsfamilj. Plötsligt var det fritt fram att lugna ner sig med något och plötsligt "rann det ner" två små rödvinsflaskor och ett par drinkar (naturligtvis inget vatten). Väl framme och flygplansdörrarna öppnades möttes vi av en 35 gradig fuktig värme.

Jag kände mig inte så berusad. Satte kurs mot flygplansbussarna som skulle ta oss till terminalen men det bar sig inte bättre än att jag snubblade på trappan upp till bussen och skar upp ett djupt och långt sår på högerbenet med kraftigt blodflöde som följd. På något sätt kom ett bandage på och jag låtsades naturligtvis att allt var som vanligt. Iväg till hotellet, ca 30 minuter därifrån. Välkomstdrink, javiiiist.......Flaska skumpa på rummet..., javiiiist.

Därefter skulle jag på "ett ärende". Talade om att jag skulle ner till apoteket och skaffa bättre och flera bandage. Därefter har jag bara svaga minnen av att jag tog mig ner till affärsgatan, köpte två stora öl som jag hävde i mig. Tog mig mödosamt tillbaka till hotellet, lyckades hitta rätt hiss och våning till vårt rum men tog till vänster istället för höger. Till vänster var det en glasdörr till något vilorum med en hög dörrkant och stengolv.

Jag måste ha snubblat, ramlat handlöst rätt ner med ansiktet på stengolvet och svimmat av. Uppenbarligen har någon annan hotellgäst hittat mig avsvimmad i en hög av blod och larmat hotellpersonalen. Ambulans kom och hämtade mig. In till sjukhus. Näringsdropp, sydd haka och lite annan rengöring av sår. Såret på benet brydde de sig inte om att titta på ens. Man kan inte säga att det var den mest kvalificerade vården.

Hem i taxi. Dagen efter öppnade jag bandaget på benet. Det såg inte alls bra ut. Iväg till den lokale doktorn som konstaterade att detta sår skulle ha sytts pronto. Rengöring av bensår, två olika sorters megastarka antibiotika, preparat för att magen inte skulle " gå sönder" och en förfärlig massa bandage.

Jag behöver inte tala om för er hur jag kände mig efteråt. Jag vet att ni förstår. Det blev inga bad under semesterveckan då jag inte fick ha såret i vattnet. Dock höll jag mig till enbart vatten när det gäller dryck men skadan var ju redan skydd.

Hemma igen sedan någon dag. Såret på benet läker mycket långsamt eftersom det inte sytts. Jag går lite som i dvala. Så ledsen och arg för att jag mådde så pass bra under lång tid i senvinter/förvår och att en katastrofdag kan ödelägga allt.

Just nu gräver jag ner mig i min skyttegrav, tar timme för timme. Ingen i min närhet vet om detta utom min stackars fru och nu också ni. Men ni är ju vana att höra det mesta.

Jag har inte ork att skriva mer. Tack för att ni finns.
Kram/Tjalle

FinaLisa
Snälla Tjalle🌷

Vilken otur du haft!
Men nu måste du se till att komma på fötter igen. Du får gå till vårdcentralen imorgon och visa såret så det inte blir ännu värre.
Sedan måste du släppa det som hänt för det kan du inte ändra på ändå....
Se framåt istället och ta en dag i sänder, du minns ju hur bra du mådde när du inte drack.
Jag tror du fixar detta😄👍💪🌸

Tjalle
Näsan ovanför vattenytan......

12 dagar har gått sedan "katastrofdagen". Jag har precis börjat kravla mig ur min håla. Mitt djupa sår på benet har, trots allt, börjat läka och jag kan snart röra mig obehindrat. Tänk vad en enda dags obetänksamhet kan leda till. Nu är det slut på s.k "semesterresor" för mig. Det är inte min grej och alldeles för riskabelt för en beroendeperson som jag själv. Blir det någon resa i fortsättningen får det bli någon form av "aktivitetsresa".......

Solen skiner. Jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gräset behöver inte klippas. Jag har gulbrunt hö på hela tomten och allt är så fruktansvärt torrt och skitigt pga all gammal frömjöl. Det är inte ofta man önskar sig regn men ett mindre lågtryck med nederbörd hade varit välkommet.

Det paradoxala i min nuvarande situation är att jag förmodligen inte druckit så lite någonsin, om jag räknar genomsnittligt över sista året. Det är bara det att vid de tillfällen jag har valt att dricka vet jag aldrig vad som kommer att hända. Kanske ingenting, kanske dricker jag tills jag faller i kull. Jag tror att många av oss har en minimal lucka öppen i hjärnan som vi motvilligt inte lyckas stänga helt och där vi tror oss att någon gång, någon stans, kunna "dricka som folk" och fortfarande kunna njuta av den härliga, euforiska känslan vi hade i början av vårt dryckenskap. Att det ska vara så svårt att lära sig att dessa tider inte kommer tillbaks. Hjärnan är skadad (manipulerad), kroppen och organen är äldre. Vi tål mindre. Det är helt enkelt inte lika kul längre. Dessutom varar denna artificiella lyckokänsla allt kortare för varje gång vi dricker. Efter ett par öl kommer genast tvångstankarna fram. Att kalkylera hur stora förråden är och hur länge jag ska lyckas hålla promillehalten på en tillfredsställande nivå.

I grund och botten verkar alla typer av beroende vara likadana och lika jobbiga att tampas med. Oavsett om det gäller A, övervikt, narkotika, spel mm.
Jag ska nu göra allt jag kan för att inte hamna i apati och bitterhet. Det finns ju, trots allt, så mycket att vara tacksam för. Även om alkoholen spelat en alldeles för stor roll i mitt liv ska jag försöka "leta fram" andra guldkorn i tillvaron.

Trevlig torsdag på er
Tjalle

Carina
Hej Tjalle!

Vill bara sända dig en tanke och önska dig en fin helg! Skriv gärna och berätta om guldkornen! :-)

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tjalle
Drygt tre veckor......................

Så var det drygt tre veckor sedan "katastrofdagen". Fysiskt har jag väl hämtat mig någorlunda men psykiskt har jag fått mig en rejäl törn. Jag ältar senaste "fylledagen" om och om igen men får inga riktigt bra svar. Historiskt har jag kunnat dricka stora mängder A men ändå hållit mig på benen. Med tilltagande ålder, minskad tolerans som förmodligen beror på att jag inte dricker lika ofta längre, är varje gång jag "väljer" att dricka förenat med stor fara. Jag vet aldrig riktigt hur det kommer att sluta.

Det är som om "törsten" bara blir ännu större och intensivare när jag fallit för frestelsen. Så många gånger jag sagt till mig själv att jag inte kan dricka något över huvud taget och ändå finns där en liten, liten lucka som står minimalt på glänt och det räcker. Ofta förtränger jag alla pinsamma situationer jag utsatt mig själv och andra i min närhet för. När jag någon gång rekapitulerar och går igenom de värsta fylledagarna fattar jag inte att jag (och mina närmaste) har orkat gått vidare........

Normalt brukar jag känna mig rätt OK efter tre veckors nykterhet. Jag vet inte vad som är annorlunda denna gång men jag är deppig, okoncentrerad, lite apatisk och känner ingen större livslust. Jag vet att det låter dramatiskt men jag tror att det enda som kan hjälpa är att lägga den ena nyktra dagen efter den andra bakom sig och förhoppningsvis finns ett litet, litet ljus därborta i tunneln.

Carina från alkoholhjälpen skrev att jag skulle berätta mer om "guldkornen" i tillvaron jag har för avsikt att plocka fram istället för alkoholen. Just nu är de inte många men för ögonblicket kan jag ändå säga att en skön stund på dagen är att vakna upp helt nykter, inget dåligt samvete. Längta efter den första kaffekoppen och läsa tidningen. Ett annat guldkorn är att kunna lägga sig på kvällen (också helt nykter). Att summera dagen och även om man inte uträttat så värst mycket har man i alla fall varit nykter. Att sedan drömma sig bort med en bra bok är också väldigt skönt.

Inte så mycket värst att skriva hem om, men alltid något.

Ha en fin vecka forumvänner/Tjalle

anonyMu
Tjalle,

Tjalle,

så tungt du har det nu. Men guldkornen som du beskriver i slutet av förra inlägget - är inte det något av det största och bästa? Ingen bakfylleångest som inleder dagen och inte helikopterfylla som avslutar eländet?

Kan inte antabus vara något för dig? Alkomonstret verkar ju rätt farligt när det vaknar till och du riskerar att skada dig ordentligt. Du var väl hos en läkare för ett tag sedan? Vad hände med det? Kan du inte få stöd därifrån?

Ta vara på dig. Skickar ett stort lass med styrkekramar till dig

Tjalle
Tack muränan......

Styrkekramar från dig, Muränan, (en av de som varit på forumet länge) värmer så gott och får min dag att redan kännas lite bättre. Antabus är tyvärr inget för mig. Jag prövade det för några år sedan men mådde inte bra av det. Magen kom i olag och jag blev varm och svettig i hela kroppen. Obehagligt. Dock vet jag ju att det fungerar för många och ska inte underskattas.

Joo, jag var hos läkaren för ett par månader sedan. Vi fick fin kontakt och jag fick även Prometazin utskrivet åt mig. Av någon outgrundlig anledning har jag inte prövat dessa tabletter än. De ligger oöppnade i byrålådan. Kanske dags att pröva. I alla fall byta ut dem mot mina insomningstabletter som jag ännu inte lyckats göra mig av med. Ett piller till kvällen blir det och det gör naturligtvis inte mina depressiva känslor något gott.

Jag är så rädd att göra människor besvikna att jag vare sig vill, har ork, eller törs kontakta läkaren just nu. Trots allt kändes det bättre när jag fick "skriva av mig" på forumet igår och jag känner då att jag inte är fullt så ensam som det känns ibland.

Idag, måndag, vaknade jag dock med en anings mer energi och jag ska försöka ta det steg för steg. Inte rusa åstad, som jag brukar och gå från noll till hundra på kortast möjliga tid. Det brukar vara säkraste sättet att, så småningom, falla igenom igen.

Allt gott till er alla/Tjalle

Vinäger
Guldkorn!

Ja, de behöver inte vara så avancerade. Framför allt ska de inte vara energikrävande - tvärtom! Tycker att det du beskriver om att vakna och somna nykter är det största. ♡ Fortsätt se det som det viktigaste, så kommer annat av sig självt. Och fortsätt skriv när du orkar, jag vill läsa mera. Kram

anonyMu
Du får gärna ett lass till

Du får gärna ett lass till med kramar om det hjälper! ;-)

Jag har förstått att det är många som tycker att det är obehagligt med antabus. Just magen och värmekänslan. Det får dock vägas mot biverkningarna av alkoholintag tänker jag...

Jag är inte medicinskt kunnig på något sätt, men vid en snabb googling, så ser jag att Prometazin är till för allvarliga ångesttillstånd och sömnrubbningar. Det låter som två rätt av två. Du fick ju förtroende för läkaren och var öppen med hur du mådde, så det finns nog en poäng med att han skrev ut dem till dig. Vad har du att förlora på att pröva? Tänk om du faktiskt mår lite bättre av dem? Du kan alltid sluta med dem, om det inte känns bra efter en prövotid.

Ha en fin dag Tjalle!

Tjalle
Dag 26.......

Börjar så småningom närma mig en månads nykterhet. Kroppen har sakta återhämtat sig och den hänger med fortfarande. Värre är det med psyket. Jag har ju alltid varit rädd för att min kropp ska ta för mycket stryk av A men har samtidigt inte insett vad A gör med psyket. I mitt fall kan jag ärligt säga att psyket tagit mer stryk än fysiken. Jag kan se på mig själv utifrån och se hur jag genom åren utvecklats till "det sämre", steg för steg.

Jag har aldrig varit någon "sällskapsmänniska" utan lite av en ensamvarg. Dock har jag alltid trivts med detta på det hela taget. När jag ser på mig idag märker jag ju hur jag alltmer isolerat mig och därmed också min fru. Jag lever i "min bubbla" och umgås egentligen inte med någon. Tom mina syskon ser jag inte speciellt ofta. Jag hittar alltid ursäkter. Det är för långt att åka, jag har tandvärk, det är något på TV jag inte vill missa, jag är inte på humör....Ja, ursäkterna kan fortsätta i all oändlighet. Till slut blir man som alkoholist så fruktansvärt ensam.

Även när man gör ett krafttag och försöker slå in på den nyktra vägen så finns så mycket man måste ta tag i. Hur upprätta ett fungerande socialt liv igen? Hur förändrar jag mina vardagsvanor så att jag inte trillar i samma fälla återigen? Hur går jag vidare i min relation som fått sig så många törnar under så många år? När jag vaknar upp på natten och tankarna rusar genom huvudet är det lätt att tappa sugen och fokus. Jag känner att det är lätt att komma in i depressiva tankar, känna att allting är tungt och att vägen framåt är låååång och det är mycket uppförsbackar.

Någonstans ändå är jag innerst inne en fighter och jag vägrar att ge upp. Jag ska verkligen försöka utmana mig själv den här gången. Acceptera att livet inte alltid är roligt, acceptera att dagar med kraftigt A-sug kommer att komma, acceptera att det kommer att ta lång tid att komma på fötter, acceptera att det kommer att ta lång tid att bygga upp förtroendet i min relation, etc, etc.

Idag när jag vaknade kändes allt hopplöst och jag ville inte kliva upp ur sängen. Jag tog mig dock i kragen, uträttade en hel del "nyttiga" saker. Gav mig ut på sjön med en kaffekorg (istället för en kylbox med starköl). Sakta, sakta återvände livsandarna och jag "firade" att dagen blev skaplig till slut med ett glas alkoholfri öl. Riktigt gott till en mjäll laxbit.

Sedan tre dagar har jag också skurit ner intaget av insomningstabletter från 1 piller per kväll till 0,75. Det kan tyckas fjuttigt men det är ändå ett steg i rätt riktning. From måndag ska jag dra ner till en halv tablett, osv....

Trevlig helg på er
Tjalle

Sisyfos
Strategier

Tjalle, vilken kämpe du är!!! Och det är kanske där du ska vara, på vattnet med kaffekorg, för att få ro. Jag kan känna igen dina tankar om isolering, varför man inte har gjort SI och vilka konsekvenser alla kassa livsval har fått. Tror vi ska fokusera på framtiden först... sen kan man ta fram de kassa valen lite i taget och känna på dem, vända och vrida, men då i ett tillstånd när allt går ganska bra. Tror också att vi alla behöver fundera över vad man själv blir lycklig och mår bra av (svårt!). Är det stort socialt umgänge? Är det resor? Är det karriär? Eller är det en fisketur med kaffekorg? Jag försöker gång på gång jobba med att vara i nuet. Är gärna i framtiden istället, men den är oplanerad vilket gör det svårt. Ältar ibland vad jag gjort för dåliga val etc, men det släpper jag ändå ganska snabbt... det går ju inte att ändra. Men här och nu, njuta i stunden, det är för mig en konst. Dels för att jag inte riktigt vet vad jag njuter av, eftersom jag alltid är på väg till nästa plats, dels för att jag ofta har parallella saker på gång. Tror att vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva, Tjalle och att acceptera oss som vi är.
Cyberkramar på dig! Du är ju fantastiskt imponerande!

Stretched86
KRAM

När man druckit så mycket o sålänge som många av oss här gjort bryter man ju sakta ner seratoninet o dopaminet som gör oss glada... Jag tror av egen erfarenhet att du behöver en liten boost av antidepressiva för att få fart på din egna tillverkning av dessa ämnen... De flesta av dessa gör att man mår sämre för en liten tid så börja med mindre dos o öka långsammare än va läkare säger så kommer det nog hjälpa till ...De är ingen som säger att du kommer behöva ha dessa hela livet men de låter som att du borde ha börjat må bättre nu endast av att sluta med ångestdrogen.WE CAN DO IT

Sidor