Jag har läst härinne flera veckor. Först nu vågar jag skriva själv. Jag har försökt låta bli vinet i flera år. Det blir 3-5 glas varje kväll. Nu får det vara nog. Jag mår inte bra av detta, och barnen börjar bli så stora att de snart kommer märka att något är fel. Min äldsta sa för nåt år sedan " mamma, du måste verkligen gilla vin, du dricker det varje dag". Då var hon 9 år. Jag har barnen varannan vecka och sedan skilsmässan för några år sedan behövde jag inte längre smyga. Så träffade jag en ny man för drygt ett år sedan, och jag förstod tidigt att han var som jag och att jag inte borde välja honom. Men det gjorde jag. Och plötsligt var jag den i relationen som drack " lite". Jag var den som sa "inte mer nu va", eller " hur mycket har du druckit egentligen". Och på nåt sätt började jag genom honom se mig själv utifrån. Han somnar vid tv. Jag vänder mig om i sängen för att slippa lukta på hans alkoholångor när han andas....
Jag har föreslagit flera ggr att vi inte ska ha alkohol på vardagarna. Det håller inte, kanske en dag eller två.
Så nu är jag både beroende och medberoende. Vi har av helt andra skäl bestämt oss för att bli särbos i sommar, jag flyttar ut. Det blir nog bra. Då får jag chansen att komma på fötter utan att behöva dras med i hans göranden. Tills dess ska jag vara stark och hela min kropp. Jag vill inte dricka mer, jag vill leva ett liv här och nu, finnas för mina barn och mig själv!

Barnen tar fram det ursprungliga obemannade på något sätt. Med dem kan man verkligen inte vara någon annan eller någon annanstans än i verkligheten. Jag fick möta mig själv igår kväll o jag gillade inte den jag blev när sambon inte fanns som en kolugn energi i huset.
Förstår verkligen att du har haft det tufft med barnen! Jag tycker DU är fantastisk!!!

Jag har börjat försöka se detta med alkoholen som den sjukdom det är. Vi borde inte skämmas så otroligt. Hade vi haft ledgångsreumatism eller atros eller någon annan sjukdom som liksom inte bara går över utan är något man måste leva med o hantera i skov oftast livet ut....Och vi ändå hade varit aktiva, hälsomedvetna o valt att sprida glädjen genom att vara instruktörer, så hade människor nog inte låtit fördomar styra tankarna om en! Det är ju för att vår sjukdom är så skuldbelagd. Vi har ju inte aktivt "valt" denna sjukdom. Däremot har vi ju på nåt sätt bidragit till att den blommat upp genom att dricka alkohol. Kanske inte ens mer än friska, men på fel sätt o av fel anledning (iaf jag). Kanske fetma är lika stigmatiserande iof. Men deras sjukdom är svår att dölja. Men troligtvis lika skuldbelagd.
Antar jag försöker hitta förlåtelsens väg samtidigt med acceptans.

HelenaN

Jag har också varit ensam med barnen under större delen av deras uppväxt. För mig har föräldraskapet varit mycket enklare och mer harmoniskt när jag varit ensamstående än när jag haft en man i huset. Det sämsta jag prövat på är att snabbt i förälskelse flytta ihop med ny man och försöka få en styvfamilj att fungera. Det har inte varit bra, vare sig för mig eller barnen. Det senaste i den vägen var faktiskt rena katastrofen. Är det något jag ångrar i mitt liv så är de besluten. Men gjort är gjort och det leder ingen vart att hålla på och döma sig själv för att man inte hade vett och förstånd att förutse det som skulle komma. Det handlar precis om det du skriver Sattva, att förlåta och acceptera sina ofullkomligheter. Och försöka lära och utvecklas av dem. Fast lätt är det verkligen inte. Livet är inte lätt, men stundtals väldigt spännande!

Ja man kan inte göra annat än att förlåta lära o gå vidare!! Det har gått förvånansvärt bra med barnen o sambon, men det praktiska avståndet till barnens skola okompisar osv har varit för stor. Denna lösning är bäst för barnen helt enkelt. Däremot kände jag enorm lättnad då jag o barnens pappa skilde oss. Vi hade sån otroligt olik syn på grundläggande värderingar. Det blev så med åren på nåt sätt. Så jag njöt av att få ta mina egna beslut kring barnen iaf till vardags mina veckor. De större besluten är ju fortfarande gemensamma några år till...

Barnen har nu iaf stuckit iväg till olika kompisar, känns så skönt att de kan göra det, ha sin frihet. Jag ska måla väggar idag. Och få upp nån säng. Lyssnar samtidigt på ljudbok, en trilogi av Kristina Sandberg som någon härinne skrev om, den är fin!

Vändningen

Jag tror det där rentav kan stärka dig ännu mer.. du känner dig utelämnad, tvingas göra saker själv. Inte bara måla, utan ansvara för precis allt själv. Sedan kommer din särbo igen och du får avlastning, men samtidigt bygger du ju upp en go stolthet inombords över hur bra du faktiskt är på att hantera allt detta. Ibland är det kanske inte dumt att vara ifrån varandra lite, det kan kanske, kanske bli en liten boost också till relationen... vem vet? Jag tror på dig!

Tja vem vet vad särboskapet leder till? Vi var ju det från början. Fast då var vi nyförälskade. Min förhoppning är såklart att han ska sakna mig så mycket att han flyttar hit (själviskt, jag vet). Samtidigt har han varit tydlig med att han vill bo kvar. Och andra saker som signalerar osäkerhet kring hur han tänker sig framtiden. Så jag vill inte ha förväntningar. Och inte heller förringa det som är. Men jösses, nu snurrar jag iväg i tankebanor igen. Här o nu är det enda som finns. Drömmar är viktiga, men det allra viktigaste är att göra det bästa av det man har.

Lyssnade på en sommarpratare för flera år sedan, tror faktiskt han också var nykter efter vindrickande, minns inte alls vem det var. Men han sa nån liknelse om just detta, att göra det bästa av den jordlott man faktiskt fått istället för att stå o hänga på staketet mot grannens finare jordlott o vara bitter att man inte fick den istället...

Vändningen

Du får tänka så här när det känns jobbigt; du har trots allt de två högsta drömmarna som Vändningen har och skulle jag bara få en av de drömmarna uppfylld så skulle jag slänga mig på golvet i en enda hög, gråtandes av glädje ;)

Det är helt sant, Vändningen, o hade jag inte dem så vet jag inte nåt alls. Jag önskar av hela mitt hjärta att det kommer till dig också!!!!
Jag har en nära vän, o de kämpade i många år att få barn. Tiden gick o hon blev för gammal att adoptera ( hennes man är några år yngre). De hade givit upp hoppet men anmälde sig som fosterföräldrar, där ålderskraven inte är lika hårda. Med kort varsel fick de ta emot en liten kille på en månad. Idag är han över två år. Jag är, trots mitt jobb där det är vetenskap o beprövad erfarenhet som gäller, rent privat helt öppen för andra förklaringsmodeller. Jag tror på mirakel. Jag tror på det goda. Jag tror på att saker sker av en anledning. Din tid kommer Vändningen! På ett eller annat sätt o kanske inte i den form du förväntar dig. Men gott kommer till de goda, det är min övertygelse!

Behöver komma ut o andas o röra på mig varje dag. Men idag har jag bara varit med ett lass kartong o plast på återvinningen. Monterat en säng åt sonen, en sån där med utdraggbar gästsäng o lådor under. Herregud, tog ju flera timmar!!! Men han blev nöjd o det känns härligt! Imorgon ska dotterns monteras. Men nu vet jag iaf hur jag ska göra. Ska hinna en omgång väggar också. Så det går långsamt men säkert framåt!

Om lillskrutt busar är det ju helt klart bra!!! Åh en sån där tratt, lille vän, de är interoliga för dem! Varför ska de kastreras senare, har det med tillväxt o sånt att göra, eller är det bara att man oftast väntar så länge man kan av etiska (?) skäl?
Nästa veckor kommer en nära vän m sina barn, då får jag vila lite o göra saker utanför huset!!!

Men gud, så långt skulle jag ju tänkt själv. Såklart de måste in o hämta ut kulorna, jag tänkte mig ett litet snitt bara... Hoppas det går snabbt med läkningen. Men han bor med sin kattmamma också, om jag tolkat rätt? Ja där blir du sittande, vad gör man inte för sin bebis:)
Barnen sover här också, jag tar en kaffe innan målning.

Tja, i mitt liv händer inte så mycket mer än inomhusarbete. Vardagsrummet snart klart, bara enrollning väggar kvar. Säng nr 2 nästan klar. Fått så jäkla ont i handen, har just inga greppvänliga verktyg. Och det verkar som den storleken på skruvhuvudet som skulle skruvas i på hundra olika ställen, inte var det jag hade. Så kryssen blev slöa o jag fick ta i ännu mer... Men herregud, detta är kära besvär! Och vädret är perfekt för att greja inne!

Från instagram:

Between stimulus and response, there is a space.
In that space is our power to choose our response.
In our response lies our growth and our freedom.
// Viktor E. Frankl, Man's search for meaning

FataMorgana

och den jag först skulle rekommendera att läsa - om någon frågade mig om tips på en bra bok. Finns i min hylla och tål att läsas om - många gånger.

LenaNyman

Haha, har till och med ordnat böckerna i bokstavsordning, precis som det ska vara på ett riktigt bibliotek. :D

Ett boktips till: Adyashanti.

LenaNyman

Glömde bort att skriva att boken - den underbara ljuvliga - heter "Falling into grace".

Sattva? PUSS på dig! Klokmänniska. Inget flum alls med dig, tycker jag.