av lillablå

hur mycket är för mycket?

lillablå
tis, 2010-04-13 - 07:58

tanken har inte slagit mig... men kanske... tror inte det, men vem vet...
nycklarna till garaget är strategiskt borta, och den enda som finns sitter på hans knippa... hmmm... hans dotter frågade igår om inte hon kunde få en kopia, för hon vill komma åt sin cykel efter skolan, han sa: vill du ha mat på bordet eller ska jag lägga pengarna på annat?
det var ju i garaget det hela började... jaja...
ska läsa igenom Märtas inklipp om sund kärlek igen, och sen gå och jobba med mina underbara arbetskamrater!

hoppas solen skiner på er idag!
kramar!

Märta
tis, 2010-04-13 - 12:37

lillablå

Jag tror att det är som Mie och Adde säger, tyvärr. Och sen, vad är det för ¤%&? svar han ger till sin dotter (ursäkta men jag blir så förbannad). Snacka om överförande av skuld och skam. Och vad kostar det att kopiera en nyckel? Näe, han vill inte att någon ska avslöja honom. Åh, jag önskar att du kunde få lugn och ro lillablå. Jag känner att jag slängs tillbaks till mitt helvete varje gång jag läser dina inlägg. Nyttigt för mig men oj vad du kämpar på just nu. Du får en en extra stor kram i dag. Och du, njut av solen och av att du finns lillablå. Du är värd så mycket mer än det här.

Kram Märta

lillablå
tis, 2010-04-13 - 18:50

Tack Märta!
Är hemma hos mig själv idag, med mig själv..
sitter och funderar på hur jag skulle fylla dagarna och klara mig själv, om jag skulle gå... borde inte skriva om... borde bara ta tag i mig själv och gå!

kom på mig själv att önska att någon som "kan" det här och som är objektiv kan tala om för mig att jag inte behöver ha det så här, att det inte är sunt, bra eller ens vettigt... litar ju inte ett dugg till mig själv eller mina känslor... men NI vet ju, ni har ju koll, och att inte lyssna till era ord är nästan att förolämpa er... sorry...

Råkade låta mitt dåliga humör höras igår, hade talat om klart och tydligt var jag lagt vissa saker som han och barnen behövde för dagens övningar, och sen när han ändå frågade mig blev jag lätt sur, han lyssnar ALDRIG helt på vad jag säger... detta var precis när barnen skulle borsta tänderna och gå och lägga sig... och barn är barn, pojken på 8 kom till mig och skulle berätta nåt och T blev vansinnig på dem för att de inte gjorde som de var tillsagda, och för att de busade och stökade med varandras sängar (de bor i extrarummet sen januari pga renovering av deras sovrum) och sånt... han hotade med att inte läsa saga om de inte skärpte sig, och efter ett par tjut till skrek han godnatt, jag ska inte läsa, gå och lägg er och jag vill inte höra ett enda ljut till härifrån... pratade om respekt och hur de inte vet vad det är etc... barnen är mycket noga med att få sina godnattpussar och sitt godnatt av pappa och blir mycket oroliga av det här.. och egentligen anar jag att det är enbart på grund av att jag sa ifrån som han blev irriterad och därför tappade tålamodet fortare än vanligt...

pojken kom sen ut ur rummet och till oss där vi satt i var sin soffa och sa: Kristin, du är snäll, jag tycker om dig... markerade tydligt för sin pappa att han inte var nöjd med situationen... jag följde med och nattade igen... och efter ett gäng toabesök och annat gick T in till dem i reklampausen på tv och pratade... stackars ungar... snacka om att hålla dem på halster... och eftersom det är hans barn, hans hus och hans regler vågar jag inte sätta mig upp mot det... ibland säger jag till att nu räcker det, nu är det nog... försökte förklara för dem att egentligen var det nog så att pappa var arg på mig, men att det gick ut över dem... vilket pojken sa till sin far som bara skrattade bort det med: "vilken slutledningsförmåga, ha?"

För någon månad sen bråkade far och dotter (10 år och en isprinsessa som inte pratar om hur hon känner överhuvudtaget....) och T straffar med att säga: du finns inte för mig nu, jag ska inte prata mer med dig idag... och är tyst i 30 minuter, svarar på mina eller sonens frågor, men ignorerar dottern helt... jag liter och gråter inombords... hon går iväg till sin vän, jag träffar dem senare i affären och dottern är precis som vanligt... säger att jag tycker att pappa var lite väl hård, men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig mig eller honom... och jag avskyr mig själv för att jag inte står upp mot honom, för barnen, utan smyger till dem en kram eller ett varmt ord senare... fegis...

oj vad jag skriver...
jag skriver egentligen inte för någon annans skull än min egen. nyttigt att sätta ord på allt och även för att senare kunna gå tillbaka och följa och känna... tack för möjligheten!!!

Fick frågan av min allra närmaste vän igår, om jag kan tänka mig att skaffa barn med honom, och leva resten av livet med honom... svaret är givet när jag läser det här, men när jag är med honom och han är så gullig och snäll som han varit det sista är det inte lika glasklart längre...

Nalle Puh sa:
"ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar."

Ska glo på dumburken nu, och läsa lite om hur jag ska bokföra för företaget...
i morgon blir det besök hos sötaste mormor igen! hoppas hon har massa näsdukar som ska strykas, alltid lika skönt att stå där framför tv:n med något för händerna och vara tyst tillsammans med henne... Sötaste Mormor

Kramar och Godnatt!

Kvinna-mamma46
tis, 2010-04-13 - 21:17

Sån söt mormor hade jag oxå.. det är 23 år sedan hon dog men jag tänker nästan dagligen på henne! Gift med min morfar som var alkoholist på gamla dagar och som tog sitt liv i 70-års ålder. Men hon var alltid lika mild, lugn och vänlig, samtidigt som hon hade en humoristisk ådra som gjorde att man alltid blev glad av att träffa henne.

Kram till dig och godnatt. Tycker det är bra att att du skriver och tänker, det kommer säkert att mogna ett beslut hos dig så småningom, då du kommer att veta hur du ska göra.

Pia

Märta
ons, 2010-04-14 - 10:48

lillablå

Det är ohyggligt svårt att lämna någon som man älskar. Och det finns inga omvägar eller genvägar. I morse vaknade jag och tänkte länge på mitt X. Jag undrar hur han mår, vad han gör, om han saknar mig eller om han har träffat någon annan. Vi har inte setts på tre månader och inte haft kontakt alls på en månad. Varje dag är en kamp och jag måste komma ihåg den mörka blicken, de hårda orden, allt som en gång fick mig att bryta upp till slut. Skulle jag gå tillbaka skulle jag sjunka som en gråsten, hans förakt mot mig skulle ta fart igen och min kärlek och tillit skulle krossas. Men det är svårt att gå, jag kämpar varje dag ska du veta. Men jag slipper all stress nu, all oro, all besvikelse och sorg. Det är så himla skönt. Och jag vet att det kommer en dag då jag inte längre tänker på honom med sorg och längtan. Då är jag fri.....

Det du skriver om hur han behandlar sina barn är bara så vidrigt. Att straffa sin dotter genom osynliggörande är oerhört kränkande. Och även om dottern tigande tar emot allt så sätter det livslånga spår. Och att hon inte pratar om hur hon känner det är inte så konstigt om hon blir bestraffad med tystnad. Vet du, jag blir så upprörd när jag läser ditt inlägg. Och du, det är bra att smyger till dem kramar och kärlek, de vet att du finns där om de behöver dig.

Kram Märta

lillablå
ons, 2010-04-14 - 22:38

Plockat vitsippor till mormor, fikat och pratat...
hon börjar bli gammal, 93, och ser spöken och annat, men är helt klar i huvudet...

och jag sitter här, borde ligga och sova, men kan inte...
pratade med honom i telefon idag, på väg till mormor, och han var stingslig. Orkade inte fråga var det var, han sa bara att allt var bra, när jag kollade hur läget var... Igår när vi pratade hörde jag att han druckit, han sa att du kan omöjligt höra att jag druckit, jag har bara tagit en öl, och den är dessutom inte slut... kanske därför... vem vet...

försökte slå en signal när jag gick ifrån mormor, för att säga godnatt till barnen, klockan var väl strax efter åtta... inget svar hemma. skickade ett sms, där jag sa att jag bara ville säga godnatt, men att jag antog att de var ute, skönt och bra och godnatt och puss... inget svar.

och nu sitter jag här. klumpen i magen växer. skickade ett godnatt-sms till honom. inget svar. han sa sist jag var hemma (han bråkade med barnen och jag frågade om han inte kunde gå in och natta dem, så att de får sova lugnt) att man aldrig ska gå och lägga sig som ovänner.

stressen ökar. oron ökar. klumpen i magen växer. och det trots att jag egentligen bara önskar att något drastiskt händer så att jag kan göra mitt val. ju längre bort han känns, desto svårare att gå.

men nu har jag fått ord på det och det lättar lite. och vem vet, kanske kommer det ett sms alldeles snart. eller så gör det inte det... men nu ska jag sova i vilket fall som helst!

god natt ni underbara!

Märta
tors, 2010-04-15 - 09:03

lillablå

Lyssna på Adde. Vet du, nu håller T dig i schack genom att inte bemöta dig. Precis som han gjorde mot sin dotter. Du måste börja våga se vad det handlar om nu. Du skriver att det hela handlar om dina nojor. Vilka nojor?

Säg hellre vanmakt för det är precis vad det handlar om. Han har kontrollen och du kan inte göra någonting. Nu är det bara på hans villkor, eller hur? Fundera också på vad det är för drastiskt som måste hända för att du ska gå? Akta dig och var rädd om dig i stället.

Kram Märta

lillablå
tors, 2010-04-15 - 18:21

jag lyssnar...
oj vad jag lyssnar...
och jag mår sämre och sämre och blir mer och mer känslig...
han hade glömt mobilen i bilen sa han...
fast jag vet att han aldrig gjort det förut, och att han har sin privata
mobil i en sån där ful liten lädersak vid bältet och jobbmobilen i
fickan.. högst osannolikt att han glömt den..
men det är hans ord mot mitt, hans gäller.

ska ut på lite afterwork med några av mina kollegor nu, och jag
känner absolut inte för det. blir säkert bra när vi väl är där, och
om inte får jag väl smita efter maten. längtar bort. och nu korkas
vinet upp redan, vet inte om jag fixar det här... har sån avsmak mot
allt vad alkohol heter!

märta, jag ska akta mig. och hoppas att jag snart vågar gå...
adde, om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag litar på mig själv
mer än honom...
TACK för att ni skriver!
kram!

Mie
tors, 2010-04-15 - 23:03

Ge mej kraft,
att säga stopp,
så att du förstår.

Ge mej mod,
att säga nej,
där jag står.

Ge mej tålamod,
att hjälpa dej,
när du trampar på mina tår.

Ge mej styrka,
att samla mej,
innan jag går.

( Mie 2007-07-01 = 3-4 månader innan kaoset brakade lös)

Märta
tors, 2010-04-15 - 23:32

lillablå

Du vågar att gå, du måste våga tro på dig själv nu. Men betänk att din självkänsla är i botten, vem kan klandra dig för att du är svag? Vet du hur svag jag har varit och ännu är? Jag är inte en superkvinna som står utanför allt, jag är precis lika mänsklig och svag och vacklande som du... Som en av mina bästa vänner sa till mig i förra veckan... "Vem kunde tro att du av alla skulle hamna där"... Men det finns inget vaccin lillablå. Det viktigaste är att du ALDRIG lägger tillbaka det som händer på dig själv. Rätt-fel, svart-vitt, sant-falskt.... Det är en farlig retorik du där alltid kommer att förlora om du går in i det resonemanget. Vem sviker du om du stannar? Vem sviker du om du går? Vem är viktigast för dig? Jobbiga frågor att svara på men ack så viktiga....

Livet är fullt av nyanser, tolkningsramar, perspektiv, erfarenheter.... Och det gör att alla, oavsett bakgrund, kön, ålder, hudfärg- what ever- har rätt att komma till tals. Det kan aldrig vara en persons tolkningsramar som gäller. Även du har rätt attt komma till tals

Sov gott min vän/ Kram Märta

Mozze
fre, 2010-04-16 - 07:32

Lillablå.... förlåt om det låter burdust, men jag kan inte säga annat än att jag tycker av allt det du skrivit så behandlar han inte dig med särskilt stor respekt. Han verkar heller inte särskilt ångerfull eller ens själv villig att försöka förbättra situationen, däremot flyttar han över hela skulden på dig!
Stå på dig o tänk på ditt eget välmående...

//Mozze