Senaste kommentarerna i forumet

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

skriver och uttrycker dig så bra Markatta ♥

Men visst är det tuffare om man inte haft en vanlig barndom utan växt upp i ett trasigt hem. Läs gärna Mian Lodalens "Dårens dotter" eller exvis Hillevi Wahls "Kärleksbarnet" mfl. Att inte fått med sig regler eller normer för att leva eget liv i samhället är ett stort handikapp. I behandlingen av unga missbrukare ingår "social träning" alltså hur man beter sig mot andra på ett normalt, vedertaget, sätt och på de HVB-hem jag kommit i kontakt med finns "personlig hygien" som en punkt i dagsschemat.

Får man inte hjälp med att komma ur en missbruksfamilj och alla dessa konsekvenser det medför så bildar man familj på samma grunder och för missbruket vidare. Jag tycker inte om begreppet klasskillnad men i det fallet så spelar kunskapsnivån och utbildningen en stor roll hur omgivningen reagerar. Har man inte kunskapen blir det onormala till en normalitet.

Jag har fått förtroendet att ha en mycket ung vän som nu är drogfri sedan flera år tillbaka och hon kommer från en riktigt dysfunktionell familj. Hon är smart och klipsk som få, fortfarande lite ömtålig, och hon lär mig massor om hur ett sånt liv kan se ut och hur ett tillfrisknande från en betydligt sämre utgångspunkt än vad jag hade kan vara. Hennes fortsatta liv kan föra henne precis hur långt som helst bara hon fortsätter att vårda sig själv. Hennes liv ger mig en distans till mitt eget och jag kan lägga min ev självömkan långt, långt ner i skräppåsen. Utan tvekan beundrar jag hennes jobb hon hittills gjort och det liv hon idag har. Och hon är inte ens hälften så gammal som jag :-))

Din och andras berättelser om hur det ser ut i ett förhållandevis vanligt (missförstå mig rätt)hem behöver skrikas ut i samhället så folk fattar att så ser det ut. Jag har själv anmält just det som du beskriver när barn finns i fyllekvartar men resultatet är så fruktansvärt nerslående så jag tvekar om jag kommer att göra om det :-( Polisen vill gärna agera men när det är barn i sammanhanget måste tyvärr soc lägga sig i och det har inte fungerat. Tvärtom så har de "legaliserat" familjens sätt att vara och helt plötsligt blir det än svårare att komma till en förändring för barnen. Där kan man verkligen prata okunskap ! Hos dem som är satta att skydda de svaga ! Fy fan !!

Jag har stor respekt för dig Markatta för du använder din kunskap till något gott, för dig själv och för andra. Du har också haft en jättelik uppförsbacke och jag kan läsa lite mellan dina rader om hur du haft det och jag känner en väldig empati. Du lär mig också mycket och jag är väldigt glad att du vill dela med dig. Tack !!

...ur våra sista månader.

Efter jag läst Fias tråd kom en tanke/minne/slutsats.

En berättelse/händelse i vanlig matbutik där maken varit inne på fyllan (min slutsats det var där).
Betett sig illa, polisen inblandad.....sånt som jag inte skulle få veta, en av många saker som hände förra året när hans fasad börjat krackelera fullständigt inför mig.
Det var mycket, som bara blev mer och korthuset rasade, slutade med att hela livet rämnade för maken.

För inte längesen, i hans nynykterhet stannade han i bilen när vi skulle handla. Drog en slutsats och förstod att här har det hänt något,han var obekväm och rädd.
För kort tid sedan var det i samma butik vi gick in, tillsammans. Tänkte då att han använde mig för överbrygga tidigare rädsla. Nu smiter han in där och handlar själv. Ett steg, kanske ett helt osynligt och oväsentligt för många men för honom var det säkert ett milakliv!

Här lämnade jag datorn och ringde upp för tala om hur mycket jag älskar honom...

Jag är så stolt över att han håller sig från spriten nu!
Det blir bättre!

Jag mår bättre och bättre, en dag hoppas jag kunna bli buren av honom när jag behöver. Där är vi inte men det blir bättre och bättre.

Till Fia! Kämpa vidare!!!

...MissK, att du "mår ganska bra egentligen".

Skriv om det! Egoboost att kunna på tillbaka och läsa om vid tillfällen?
Just att sätta ord på vad som är bra och vad vi gör bra kan kännas motigt.
4e steget är riktigt nyttigt!

Alla har vi sämre sidor och det är så lätt att haka upp sig på sina brister.
Plocka fram och sätt ord på dina positiva i samma utsträckning.
Kanske ett tips passa på om du känner du för tillfället "mår ganska bra egentligen"? ;)

Kram på dig

Haha, Fenix, det är bra. Vi hoppar kravlar, kryper - spelar ingen roll - vi har bestämt oss för att lämna den plats vi kommer ifrån. Vill aldrig tillbaka, vill vartsomhelst men inte tillbaka.

Idag är början på min nionde nyktra dag - är så glad. Hade inte kommit hit om jag inte haft detta forum och jag inte tagit mina antabus. Har helt enkelt inte den viljestyrkan. Eller snarare. Jag har inte den viljestyrkan 100 % av tiden och det räcker med att jag förlorar viljestyrkan för en sekund så är fallet där. Vågar inte lita bara till mina egna krafter för att klara detta i nuläget och är glad att det finns stöd i form av ettor och nollor och vilja på burk. Planen är att ta antabus för en lång tid framöver. När jag slutar med den medicinen så ska det vara mycket noga förberett och jag ska ha en längre nykterhet bakom mig och jag ska ha riggat en massa andra stödstrukturer som jag vet fungerar. Jag är i nästan varje sekund av dagen överens med mig själv om att jag inte vill och inte ska dricka. Men, när mitt sug slår till så är det blint, hårt och obevekligt och i nuläget har jag inget annat än mina antabus att sätta emot. Jag vet detta för jag har gjort så många försök att jag tappat räkningen. Det är livsfarligt att dricka med antabus i kroppen och man mår jättedåligt om man gör det - det hindrar inte att alkoholister inte försöker (eller hur Fyllefia, Fenix m.fl.?). Det jag har gjort är att jag har "glömt" att ta mina antabus och sedan kommer jag efter några dagar på att "yippie" jag har inte tagit min medicin - då kan jag ju dricka! Hur dj-la dumt som helst eftersom det tar ganska lång tid innan medicinen går ur kroppen och det förstör (fylleglädjen) om du inte låtit den tiden gå, även om reaktionerna inte blir lika allvarliga som om du drack direkt efter att du tagit medicinen. Detta forum tänker jag är den hjälp jag behöver för att en dag på längre sikt även sluta med antabus.

Mina funderingar just nu är hur jag i framtidn ska kunna hantera mitt blinda alkoholsug. När det slår till åker alla skygglappar på och jag bara kör lika intensivt och målmedvetet som jag nu kör mot nykterheten. Alla stopp-signaler hanterar jag då med ett - det där får vi ta sedan - nu vill jag det här.

En annan fundering rör den underbara valfrihet som nykterheten leder till. Jag är fri att välja en massa saker, jag kan ta bilen när jag vill, prata med grannarna när jag vill, ta extrajobb för mina arbetskamrater med mycket, mycket mera. Alkoholen är en trång liten isoleringscell som jag just nu är frisläppt i från. Frågan är om det bara är en kort permis eller om det här är för resten av mitt liv. Jag vill att det här ska vara för gott men hur det än blir med den saken så ska jag njuta av min nionde nyktra dag.

Varma kramar till er alla

Fria Grodor är lyckliga Grodor.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article16787502.ab

Trivs verkligen här på forumet. Sorgsen och markatta, det är alltid så roligt att få svar från er. Nyttiga påminnelser om vart jag är på väg.

Naturligtvis bör vi diskutera sommaren och våra rutiner. Samtidigt som jag älskar sommaren har jag erfarenhet av flera kalla, regniga, tråkiga somrar med saker som aldrig blir av. Nu lutar det åt att han ska gå på fas 1-3, låter inte så spännande. Svårt att planera in någon resa när allt är så osäkert.

Det med att träffa andra är inte så naturligt för oss, så vi får nog kämpa. Dansen är nog främst mitt intresse, men vi får väl testa nångång. Känns nog som att det mest är jag som vill ha större umgänge (precis som i förra relationen).

Skrivandet tar jag som det kommer. När jag börjar har jag inget speciellt att berätta, men det brukar växa fram nån tråd. Låter nog ganska negativ, men mår ganska bra egentligen.

Kramar
Miss K

Jag har nog inte funderat så mycket på olikheterna tidigare. Har mest tänkt att skillnaderna ligger i vart man kommer ifrån. Jag har märkt många gånger att mina vänner som, förutom alkoholen, kommer från ordnade medelklassförhållanden, kan bli chockade över att höra berättelser från min uppväxttid.

Då dessa vänner öppnat upp sig och berättat om sina erfarenheter om hur det var att vara barn till en alkoholist så har jag också berättat, trott att mina upplevelser varit "normala" för alla barn till alkoholister. Det "normala", alltså likheten tycker jag ofta är hur man hanterar relationen till föräldern, ilskan, sorgen, skammen är den samma. Däremot så är det en skillnad på villabarnen och lägenhetsungarna har jag märkt. I villorna så verkar det ha smugits mer med missbruket, goda middagar, ensamsupande o.s.v. men i lägenheterna var det vanligt med stora fyllefester där folk kunde säga öppet att de var alkisar, de var ju med likasinnade.

Detta skapade ju såklart en otrygghet i ännu större grad, än om jag hade kommit hem och "bara" hittat pappa full/däckad på soffan. Nu kunde jag komma hem till en pågående fest där ett tiotal främlingar befann sig i mitt hem, högljudda, onaturligt glada eller arga, illaluktande och skrämmande.

Kriminalitet, narkotika och sexuellt våld verkar också vara vanligare bland mina vänner från lägre sociala skikt. Kanske tar det längre tid att läka om man haft en hel vuxenvärld som betett sig på detta sätt än om det bara är en förälder som beter sig avvikande.

Adde, jag har också träffat flera kriminella med en rutten kvinnosyn. Organiserade kriminella verkar se kvinnor som en trofé att visa upp, inte en faktisk tänkande individ. Antar att det blir så när man lever ett liv som bygger på att man aldrig får sänka macho-masken, aldrig får visa sig svag för då kommer någon och tar makten ifrån en. Jag tror dessutom att det är omöjligt att leva ett liv som är kantat av våld utan att få vissa störningar i den empatiska förmågan, vilket såklart drabbar de kvinnor och barn som står i bakgrunden.

Kram

...jag läste någonstans på nätet att narkomaner stiger i status om de blir tillsammans med en kvinna som inte är missbrukare.
Minns inte just procentsatserna, men det var färre än 10% av dessa par som lyckades bli fria narkotikan. I de flesta fallen blev det dessvärre omvänt, att kvinnan hamnade i missbruket. Det betyder ju inte 90% av samma antal, man kan ju hoppas de flesta kvinnorna lyckades ta sig ur dessa förhållanden.

Det är sant. Igår frågade en arbetskamrat mig om jag ville ta några timmer för henne (är för invecklat att förklara hur det funkar). Hade jag inte bestämt mig för att vara nykter hade jag garanterat sagt nej, för då hade jag inte kunnat åka hem efter jobbet och dricka mina öl. Så tänkte jag först när hon frågade, sen kom jag på att jag ska ju inte dricka så visst kan jag ta några extratimmar. Hon blev jätteglad (undrans vad hon tänkte göra med dom timmarna). Men, det spelar ingen roll - det gjorde mig glad att jag ens hade ett val - vilket jag inte haft förut. Att sluta dricka kan innebära en större frihet än bara alkoholfrihet. Vilket rödvin drack du - finns det någon god alkoholfri variant? har än så länge bara hittat natureos vita som jag tycker är helt ok.

Kram från

Grodan

tagit antabus men jag tycker man ska ta till alla hjälpmedel som behövs i början. Så småningom kommer det rätta tänkandet in. Vad jag inte förstår är att nån vågat dricka alkohol efter att ha tagit antabus. Jag trodde man blir jättesjuk. Det tar hur som helst bort hela idén med antabus i såna fall.

Jag var på en fest igårkväll. Eftersom det var fredag ville jag gärna åka till stugan senare men vädret var omväxlande, ibland sol sen mulet igen. Jag var Inte säker på om jag skulle åka ut sent eller stanna i stan och åka ut tidigt på lördagsmorgon. Men valet är mitt när jag är nykter. Det är inte alkoholprocenten som bestämmer när jag kan köra. Vilken frihet det betyder. Jag minns att jag en gång tyckte att det var begränsande att inte längre kunna dricka alkohol men i själva verket har min frihet blivit betydligt större. Det enda jag inte kan är dricka alkohol. Jag tog ett glas alkoholfritt rödvin till maten och det var riktigt gott och festligt. Glädjande nog så hade heller ingen av mina vänner några synpunkter på vad jag drack. Varför skulle dom det? Det är säkert svårare när man är ung och i svängen men folk bryr sej inte så mycket som man inbillar sej.

har du rätt Mammy Blue !!

I tonåren var jag ju kung och inget kunde drabba mig :-))
Men jag blir lika förbannad varje gång jag hör/ser att samhället/soc sviker barnen. Jag vet ju sen mina barn var små hur skolan/soc INTE tog tag i familjer med missbruksproblem och hur dessa barn redan i 6-9 klass var föremål för polisens uppvaktning. Alla unga missbrukare jag pratat med har dragit igång vid 12-13 års ålder. Hur är det överhuvudtaget möjligt att omgivningen, där barnen förväntas vara en stor del av dygnet, helt kan bortse från problemen ?? Hur fungerar man som vuxen då ?? Hur bra sover man ?? Hur kan man ens klara att tänka bort ett barn som inte mår bra ????

vilja på burk.
För precis som med vitaminpiller kan man leva ett tag på dem, men det bästa är en balanserad kost, för då spelar det ingen roll om man glömmer vitaminpillret. Samma med antabus - man kan leva på det, men det bästa är om man som du gör lär känna sej själv och sina tankar och leder dem åt rätt håll. Man bestämmer ju själv sina tankar.

Ha en bra nykter dag!
/MB

samma sjukdom men olika beteenden..."same same but different " !

Jag tycker mig se att vi har olika sociala beteende men även olika fysiska/psykiska beteenden.
Om jag börjar med det mest framträdande så är det deras kroppsrörelser och förmåga till, enkelt uttryckt, stillasittande. En narkoman är mycket yvig i sitt kroppsspråk och hela sin stil när h*n rör sig, hela kroppen andas rastlöshet. På möten, där jag vill ha sinnesro och kunna slappna av, så är deras ständiga gående fram och tillbaka till kaffebordet, toaletten, telefon ringer mm mm rätt så störande. Lite beroende på hur "framgångsrika" de varit på den brottsliga banan ser du på deras fabless för tunga halsskedjor och andra attribut, helst då så dyra som möjligt. Ibland så mycket så det blir som en karikatyr av en hallick.

Många kommer från gängvärlden där vanliga normala förhållningssätt till andra är helt snedvridet. Synen på kvinnan kan närmast kallas taliban-liknande, det enda som fattas är burkan. Kvinnan är en ägodel som inte får klä sig "utmanande" enl mannens synsätt eller ha kontakt med andra män, inte ens för vanligt samtal. Jag minns min första dispyt med en man som kom och avbröt ett samtal jag hade med en kvinna där han aggresivt meddelade att hon var "upptagen". Jag fattade först inte vad han menade och kvinnan vek bara bort och mannen gav mig onda ögat. Efter det höll jag mig på min plats för att inte starta onödiga konflikter men det gav mig en tankeställare om talibaner kontra vår undre värld. Skillnaden är minimal för att inte säga försumbar.

Narkomaner har mer av beroendesymptom än vi alkisar. Klassiskt är fysisk träning där en narkoman går all-in till 110 %. Extraallt av rubbet. Hela tiden tyngre, hårdare, tuffare, gärna med hela kroppen fast du tränar EN muskelgrupp. Det går igen överallt. Det finns ett otal företagsledare med droganvändning i botten som är skickliga på att driva företag tack vare detta tankesätt och det finns företag av en speciell kategori (jag tänker inte på indrivare då :-)) )som gärna anställer drogfria narkomaner pga deras 100 % fokusering på arbetet. På något sätt kan de hantera sin stress på helt annat sätt än jag som alkis som idag är väldigt stresskänslig.

På så sätt har narkomaner en längre väg att gå än vi alkisar men ränderna går aldrig ur helt. När man blivit van att se folk och deras beteenden är narkomaner lättast att identifiera, folk som använder glädjepiller kommer sen (pga deras bedövade känsloregister) medan alkisar, när de är nyktra, är svårare att sätta fingret på. Jag känner igen en "kompis" idag och då oftast för att de är en spegel av mitt gamla jag. Min dotter är mer känslig på den punkten och har lättare att se vilka som är alkisar före mig. Men generellt har vi "vanliga" alkoholister ett mer tillbakadraget förhållningssätt för vi vill inte gärna utmärka oss och få blickarna på oss. Vår egen skämskudde följer oss nästan hela livet om vi inte jobbar med oss själva och blir stolta nyktra alkoholister.

Jag generaliserar kanske en del men det är mina erfarenheter och jag vet att jag inte är ensam om dem. Och jag vill uttrycklingen återigen säga att jag INTE ser ner på narkomaner, tvärtom har jag en del fina vänner från den gruppen. Och jag vill också påpeka att när jag väl vunnit förtroende hos en narkoman är det en stor glädje för mig för deras livserfarenhet är att alla runt dem bedrar dem om det finns en chans. Drogen är alltid den starkaste vännen. Och då är det en stor ära att jag får vara en vän starkare än drogen.

Jag är idag väldigt glad över att vara en stolt nykter alkoholist.

glad smiley

:-)

och en kram från mej!
/MB

för det förstärker ju bara min och andras uppfattning om att rock och sprit hör ihop. Har sett och förstått en del eftersom jag själv är hobbymusiker.

Vad det gäller narkotikan, så är väl ett par av problemen där att
1) unga har en tendens att se sej som oförstörbara
2) hjärnan utvecklas ända fram till 20- 25 års ålder
3) narkotika är förbjudet så det blir än mer spännande att smussla plus att man direkt måste börja ljuga och vara oärlig. Ett av problemen som finns med missbruk är ju att man ljuger för allt och alla inklusive sej själv.

Bara funderingar, har ingen egen erfarenhet av andra droger än alkohol, men har en dotter i den farliga åldern 17 år och en 14- årig aspergian- son boende i farlig närhet av Göteborg, så jag har grubblat en del.

att tänka på än att läsa här, men jag kan bara skicka med dej en tanke:
är det rätt att belöna den kropp som släpat dej runt Göteborg i 25 graders värme med ett slag på käften? För det är ju det du gör om du "belönar den" med alkohol. Drick mycket, men bara vatten och njut av Varvet!
Kram! /MB

...inga kunskaper alls i detta. Bara grundat på det lilla jag själv sett.
Jag har bara uppfattat en större stress och utåtagerande misstro bland narkomaner. Känns nyckfullare och sen har jag läst mycket eftersom jag blivit misstänksam om blandmissbruk hos min make. Men längre sträcker sig inte mina grunder. Jag har inte kunnat dra paralleller med det jag läst och min make.

Anhöriga
Uppgivenheten känns svårare hos de anhöriga jag träffat på, de verkar också mer isolerade/utanför samhället. Det uppfattar jag som att de kanske inte klarat upprätthålla arbete och andra rutiner i samma utsträckning som alkoholister. Den tanken fick jag lite bekräftat i Addes ord om åldrar och insjuknandet. Men, det är inget jag är direkt kontakt med så därför skummar jag bara på ytan.

Under min anhörigvecka var det också just den unga åldern som var utmärkande. Det kändes sorgligt att se, unga begåvade människorsom hamnat snett i skolålder, då slog mitt modershjärta extra slag. Smärtsamt!
Lite annat som jag inte kan skriva om här har jag upplevt men inget jag levt eller lever i, bara betraktat och tilldelats.

Har ju, liksom jag förmodar de flesta av oss, sett snedtända narkomaner. Min make har inte fått delirium under min tid men det ska tydligen ha hänt med hallucinationer och förföljelsemani. Just de reaktionerna känns mer vanliga hos narkomaner än hos "vanliga" alkoholister.

Adde vet säkert mycket mer än jag om detta.

Intressant det ni skriver Adde och sorgsen. Kan ni utveckla på vilket sätt det är annorlunda med alkisar/narkomaner och deras anhöriga? Hur menar du Sorgsen att läkandet är annorlunda? Adde, menar du att det skiljer mest på ett socialt plan?

Kramar!

Hej Fenix, gott och läsa att du är på banan igen, och dessutom taggad!

Käkar själv LCHF detta hjälper mig i ett mycket bättre mående och större kraft att stå emot alkoholsug.
Lugnare, stabilare, tappar vikt, sover bättre än innan, inte berg & dalbana med humör och psyke som tidigare då jag konsumerade socker.

Att ta bort sockret för oss alkisar tror jag är en av nycklarna att fixa detta.
Ha nu en ricktigt härlig helg att börja läkningen och tillfrisknandet med :))

/Jörgen

...du påminde mig om mina trevande första rader i någon annans tråd. Kändes som jag trängde mig på och jag var rädd för "säga fel", vill ju inte såra någon.
Det vill jag ju inte nu heller men nu känner jag mig mer hemma i hela forumet.

Jag hoppas verkligen att dörren öppnas för alla som behöver denna plats på samma sätt som jag hamnade här.
Ett evigt googlande, letande och möjligheten att läsa så länge jag behövde innan jag började skriva.

Just nu hade vi ett mys-samtal jag och mannen. Jag är tillbaka i den lilla lägenheten i annat land och han kommer hit nästa vecka.
Nästan börjat bli som spela monopol, undrar hur många steg jag kommer innan jag får "gå tillbaka till gå" ;)
Nu är det kortsiktiga målet att hoppas slippa negativa dalar tills han kommer. Det onda gör ju ont men just nu känns det mest fånigt med de där tonårsfasonerna. Tror jag ska låta bli dra den parallellen för honom nu. Den kan jag suga på tills vi rastar våra rullatorer tillsammans ;)

... är något jag är väl införstådd med!
Innan jag flyttade så hade jag alla skäl att inte göra det: det var födelsedagsfirande, jul osv, och jag tror att det är ju för att man inte orkar just då, men det kommer - en dag i taget!!

Kram!!

...också skillnaden var påtaglig under anhörigveckan.
Träffade också några nya ansikten när jag hälsade på maken under hans behandling.
Handlar väl inte om att dela upp människor utan, som du säger, att problematiken och "skadorna" är annorlunda liksom läkandet.
Jag ser även skillnader på Al-anon , skillnader hos anhöriga.

Helg-kram

...på dig och undrar hur du mår.
Hur mår du Stjärnstoff?