Senaste kommentarerna i forumet

Kul att du hörde av dig Higgins! Visst är det stiltje här och det är förbannat trist eftersom det är ett så bra verktyg. Har dock sett att det är lite mer liv på de anhöriga. Vet inte hur det är med forum idag. Släpps fortfarande inte nya in?

Nåja, jag lever och har hållt mig nykter...om ngn undrar. Och jag kan nås på FB under DompaPompa ifall ngn skulle vilja höra av sig. Saknar många här! Drick med förstånd! /R

Det är INTE du som splittrat barnens familj! Det du har gjort är att skydda dem från en otrygg miljö. Det går kanske inte att förstå nu för dina barn- men hur skulle det varit om du stannat? Tyvärr är det antagligen du som kommer bli mest testad eftersom jag förmodar att de är tryggare med dig. Men med tiden kommer de förstå det du redan vet.
Modiga modiga du...har lämnat en relation som ingen av er mår bra i. Nu får ni en chans att hitta lugn och känna trygghet.
Jag har full förståelse för din ångest över att kärnfamiljen är splittrad - fast den kanske kan bli mer hel nu än vad den var när ni levde tillsammans?
Tänker på dig

Sorgsen, du vet hur mycket jag uppskattar dig och dina tankar!

Jag vet att du har rätt: barnen ska inte få ta ställning till sådant som vi vuxna ska bestämma... Men när jag mår som idag så är jag sååå nära att låta sambon ta hand om barnen på heltid och när de visar minsta tecken på att vilja vara med pappa så är jag ju nära att ge dem till honom på heltid.
Och kombinationen hur sambon gör - stortösen kan stå med tårarna flödande och böna och be om att få stanna med mamma, och sambon säger kallt "Nej" och så lämnar han henne ensam, utan att försöka locka, visa att hon ska få det bra hos pappa eller så, och det gör ju att jag är så rädd för att vara dumma mamma...
Men du har så rätt: de ska inte blandas in i "vuxenbitarna", och jag vet det egentligen.

Jag känner mig inte som en fantastisk mamma, tvärtom så känner jag mig så genomrutten, hemsk, arg, dum...
Ibland lir jag så arg att jag skriker: idag satt flickan och gnällde och smågrät om vartannat i nära tre timmar: hon ville inte äta, det var fel mat, hon ville bli matad, hon ville se film, det var fel film, hon ville gå in med skor, jag gick för fort, jag skulle bära henne osv. Jag försökte vara rak och bara säga att detta är maten som serveras idag, man går inte inne med skor, hon är för stor för att bli buren nu osv och till slut var jag så arg att jag bara skrek "Nu lägger du av, nu slutar du gnälla. Jag orkar inte bära dig och jag orkar inte höra mer gnäll nu..." Och sedan skämdes jag som en hund... Vill inte bli så arg...
Som jag förstått det så är hon aldrig sådan mot pappa... Däremot säger förskolan ibland att hon kan vara väldigt arg emellanåt och det är främst under dagar då hon är hos pappa. Men när de pratat med honom och sagt att de ändå sätter gränser där så har han blivit arg på dem och sagt lite som din mormor sa: låt flickan göra lite osm hon vill, vi är ju i en speciell situation nu...

Kram, flygcert. Håll ut, du är på rätt väg även om det inte känns så.

<3

/H.

...dittnya inlägg.
Det är bra du visar dina gränser!
Fortsätt så!

Varm kram

..lite hårt från mig nu kanske.

Men, ett barn testar, och ditt beteende mot dem ger dem deras ramar. De testar vidare för se varoch vad som är tänjbart. Klara tydliga regler utan förmaningar förenklar för dig och i allra högsta grad för dem.

Såna saker som ni vuxna ska ta ansvar för, som hämtning och lämning, var de ska vara och när är de alldeles för små för att ens tanken hos dig att de ska bestämma inte bör existera. Ett barn kan skrika över att inte få sin vilja, känna smärta, vara trötta eller hungriga, frysa eller vara för varma eller behöva byta blöja.
Den första, viljan, kan vara förhandlingsbar på deras nivå, men vuxensakerna bestämmer ni på samma naturliga sätt som att ni lagar deras mat när de är hungriga, byter deras blöjor och klär dem i kläder anpassade för årstid. För mig tydliga vuxensaker!

Alla barn testar gränser, de börjar i första trotsåldern och sen fortsätter det i varierande grader.
Var närvarande och stötta, ge utrymme för lek och gränssättning som sker i sandlådan.

En skilsmässa är en tillfällig djupdykning men inget som skadar barn.
Skadorna kommer om de får ta ansvar för saker som barn inte ska behöva ta ansvar för.
Att låta barn leva med hotfull stämning i en relation skadar barn och formar deras vuxenliv.
En skilsmässa är inte skadlig, att du är vansinnigt ledsen skadar dem inte, att de är ledsna och blir arga eller utåtagerande nu skadar dem inte.
Var glad över att de reagerar, att du reagerar. Men bara du sätter gränsen över om de får möjlighet att börja styra dina vuxna gränsdragningar.

Mitt barn hade cancer, min mormor sa..låt henom få göra lite son hen vill, hen har ju varit så sjuk.
Min mormor hade samvete för något förmodligen. Men, visst, jag har aldrig varit elak mot något barn. För detta barnet under sjukdomen serverades däremot choklad för hen skulle bli törstig för få i hen vätskemängden som var nödvändig tex. Det hade hen aldrig fått i den utsträckningen om hen inte gått på cellgifter. Men jag hade stjälpt hens barndom om hen fått fria tyglar.
Just den där chokladen blev efter kort tid aldrig populär, under hens 30år har hen aldrig mer ätit choklad.

Vill inte du ska läsa detta och känna pressen växa på dig.
Jag vet att du är en fantastisk mamma. Just att dina barn vågar sticka ut näsan gentemot dig är tecken nog. Det är jätte jobbigt att känna att uppgiften blir "den tråkiga som barnen måste ha sovtider och läxläsandet tillsammans med". Men, just det är det som ger närheten och ömsesidig respekt och kärlek! Du kommer få mångfalt tillbaka i form av god kontakt och det kan aldrig bytas ut mot pengar. Om nu ditt ex har ekonomiska möjligheter så är det väl bra. Låt honom ge de där märkesjeansen när det blir dags. Det kan vara viktigt för ytan mot omvärlden men de slits ut på en säsong. Läxläsandet och sänggåendet ger resultat för livet!

Var rädd om dig.
Du räcker till alldeles precis som du är!

Åh, förstår inte riktigt varför jag är så ledsen... Eller snarare: förstår inte varför det blommar upp nu igen...

Adde, jag kramar mina barn sååå mycket, försöker vara i nuet med dem, se dem i ögonen osv, men jag vet inte om det räcker - jag har splittrat deras familj och det gör mig så fruktansvärt ont.
Månaderna innan jag lämnade min sambo så fanns det så mycket tankar i huvudet på hur det skulle bli om vi separerade: hur skulle barnens födelsedagar bli nu, hur skulle jul och andra högtider bli när barnen inte får fira med mamma och pappa osv, och sedan hände saker så att det blev helt oviktigt, jag orkade inte leva kvar i förhållandet, och jag tänkte att det där löser sig! Men nu är jag tillbaka i misär-tankar: hur ska det bli för mina små älsklingar, att få vara med mamma ELLER pappa, men aldrig med mamma OCH pappa... Jag kommer från en kärnfamilj och mitt hjärta brister när jag tänker på vad barnen kommer få leva i...
Jag är ledsen att din son inte kommit till dig fullt ut, men än finns tid, jag håller tummarna!
Tack för kram - alla kramar är välkomna just nu!

Ja, Mt, du är så in mot mig som vanligt! Ja, barnen, framförallt storflickan, känner nog sorg... Jag har idag fått en remiss till barnpsykolog, inget BUP och det köret, utan "bara" en psykolog som kommer att träffa i detta fall mig och barnen och ska hjälpa barnen att behandla separationen, uttrycka sig kring den och så. Kanske kan det vara bra?!
Jag försöker minnas hur det var innan jag lämnade, tack för att du påminner mig, jag glömmer nästan... I min glasbubbla så känns det som att "ja, han var lite dum ibland, och så tröttnade jag och så farligt kanske det inte var egentligen", men du har ju rätt - jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen. Hade jag stannat elelr gått tillbaka nu så kommer ju barnen ta efter mitt beteende: trippa på tå för sambon, vara oroliga och ibland rädda.
Men ibland testar de mig så jag inte kan låta bli att bli sååå arg, och då skäms jag ju ihjäl...

Tack, vill.sluta. Jag ska försöka tänka klarare. Ibland går det, men ofta inte...

just näring och kost ligger oss väldigt nära ;)

...mig veterligen finns ingen information eller rekommendation angående medicineringen än att han ska ta kontakt med sin vårdcentral. Så, allmänläkaren ska väl ha kompetens att avgöra fortsättningen enligt utskrivande läkare.
Varken han eller jag har någon husläkare eller någonsin besökt vårdcentralen vi tillhör.
Jag blir orolig över att medicinen kommer vara slut när jag inte finns nära...men jag kan inte påverka det heller så den oron blossar inte inuti, inte i nuläget...sen är sen, det tar jag då

Inga viktnedgångspiller med krut i och han stoppar i sig mat också. Jag förstod att han höll sig från att komma till mig just av orsaken att han inte kom i kostymen. Det kan ju tyckas lite charmigt men förnedringen ringer ju i mina öron. Han påminns ju om att han inte har samma ekonomi just nu. Vill inte be om min hjälp, klokt men blir ju samtidigt fel.
Jag vill inte på något sätt prata illa om gården. De har hjälpt mig otroligt mycket. De lyckas ge min man nykterhet vilket är en förutsättning för en framtid!
De gör precis det som är deras uppdrag.

Jag ifrågasätter däremot varför min man blev utskriven sin medicin så tidigt i behandlingen, hans abstinens kan ju knappast hunnit gå ur kroppen.
Jag ifrågasätter generellt varför antidep mediciner är så frekvent i vårt samhälle. Liksom varför barn och ungdomar nödvändigtvis ska diagnostiseras om de är annorlunda, där skrivs också ut mediciner numerpå ett sätt jag får ont i magen över.
Var finns samtalen, omtanken, den långsiktiga övergripande vården av hela människan?

Jag är glad jag hör till gruppen som inte är rädd ifrågasätta, att inte tro på allt, att våga ta plats och kritisera. Samtidigt är jag nyfiken och informerar mig, tar in det jag förmår. Ibland är jag olovligt "blond" men lär hela tiden ;)

Idag mår jag bra, liksom igår, imorgon blir också en bra dag!
Idag mår även maken bra kan jag se. Gläder mig och gör att hoppet fick sig en liten boost.

Flashback är informativt ;)
Jag kan ju bara se det jag ser och dra mina egna små amatörslutsatser. Men jag är inte blind och jag försöker inte varken mörka eller spä på, i mina mått mätt.
Vad jag sett finns i skåpet är en gammal burk antabus, ipren och för längesen ett gammalt rör treo i hans necessär. Nån insomningpiller har jag också sett för äver ett år sen. Kanske har han gömt, men när han var djupast i skiten så fanns ingen ordning så då har jag svårt tro han hade förmåga städa undan och mörka just det. Allt annat var ju fullt tydligt och öppet.
Några uppåtkickar har jag heller aldrig upplevt från honom. Han drack, drog ner rullgardinen och om någon reaktion fanns så var det pratglad under första timmarna men det dök fort vidare in i vidrigheter, aggressioner och översitteri innan reptilhjärnan tog helt över och slutade med fyllesömn. Hans gentila DonJuan beteende fanns i början av vårt förhållande (förstod jag pö om pö i historieform)men han var alltid väldigt korrekt med mig och aldrig full!

Han har också använts sig av din sista fras. Att han är glad han "bara" är alkis. Men, han är väldigt rädd för att han har supit sönder sig, det har jag förstått ofta.

Oavsett så har just denna dagen fortsatt vara en av de absolut bästa på länge. Som Lelas skrev, ett dygn kan ju vara en evighet i kris. Jag ser det inte som att jag är i kris. Däremot hinner det svänga mycket och ofta, något jag aldrig kommer vänja mig vid tack och lov!
Jag är inte orolig för att maken ska dricka ikväll. Därför erbjuds vi ytterligare en nykter natt och morgon utan bakrus. Snart ska jag hämta honom från ett aa-möte och han ville åka och handla efter. Bara detta att nästan be om bli hämtad, föreslå handel är positivt i min värld.

köpa viktnedgångspiller på nätet medför en stor risk/chans att de innehåller amfetamin eller efedrin, båda lika "fina" för oss beroende. En del beroende har upplevt samma effekt av "normala" viktnedgångspiller utskrivna av läkare här hemma. Som sagt, variationen och uppfinningsrikedomen är oändlig.

Barn uppskattar närhet, regler som man håller.
Att man håller det man lovar och närhet, att man tittar på barnen. Man ser dom i ögonen när man pratar med dem.

Fina saker och resor är inte värt ett dyft om man inte ser barnen.

Du är ingen virrpanna pronto!

/A

tycker jag, att vara ordinerad antidepressiva utan uppföljning och tillgång till läkarkontakt - även om det är ett "bra" antidepressivt l-medel jämfört med andra typer. Att "knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter" låter inte alls bra i mina öron (nåja, här läser vi ju)... Viktnedgångspiller - kan vara vad-som-helst och en del är inte alls lämpliga för mänskor med beroendeproblematik. Vore bättre med en näringstät mathållning med fokus på vikten... den möjligheten finns men kräver säkert annan motivation än din man kan uppbåda i nuläget.

Om han fått instruktioner för utsättning av medicinen är det viktigt att han följer dem.

Tråkigt om N-gården tappar stilen.

Önskar er många fler ok-dagar och att han hittar sig själv och ett välbefinnande snart! / mt

Har skickat en vänförfrågan till dig också Adde som tur är så fortsätter du att delge oss andra dina kloka funderingar kring A i övrigt är det helt dött här på forumet, Tyvärr!
Ha en fortsatt bra dag
Higgins

Hej Stigsdotter saknar dig o dina kompisar här, har följt er i över två år o helt plötsligt är ni borta hoppas allt är på den positiva sidan har skickat en vänförfrågan på FB ni kanske är mer aktiva där Skall själv försöka att bättra mig och börja skriva läser gör jag näst intill varje dag
Ha en bra dag!
Higgins

Hej Dompa saknar dig o många andra här på forumet som nästan helt dött ut. Har följt er alla här i många år skriver själv inte men läser här i stort sett varje dag. Måste bara ha era erfarenheter och problemlösningar för att mitt kämpande mot A skall funka. Vet inte om ni är mer aktiva på FB försöker att adda er som vänner mitt alias på FB är Higgins Nyalivet Tycker det är jättetråkigt att detta forum skall dö ut det har hjälpt oerhört många till ett bättre liv. För ett tag sedan pratade alla om nya forumet någon som vet när det kommer

inga gränser för fantasin när det gäller tablettberoende. Jag säger inte att han har det men med erfarenheten vad folk stoppar i sig så är jag rätt härdad numera. Numera är jag inte förvånad över vad folk frivilligt stoppar i sig, det är bara att läsa en sväng på Flashback. En cocktail på Rohypnol, benzo, Spice och Tramadol där var produkt är "sänkande", lugnande, men i krossad form och nersköljd med alkohol gör tydligen att du får en uppåtkick liknande amfetamin. Hur provar man ut en sån "kick" ? Och det som var det första jag fick lära mig var just sömntabletter och en folköl så var dan räddad. Ivärsta fall kunde ruset spädas på med Treo Comp.

Jag är enormt glad över att bara vara alkis !!

...sen jag träffat maken har han inte fått benzo. Så sista drygt 4 åren har han inte fått några piller av det slaget.
Han har varit på några sjukhusbesök för vitamininjektioner och fick då även medicin av typen allergiker får. Under några avgiftningsveckor har han fått traditionel nedtrappningsmed, inga benzo. Tidigare i sitt liv tror jag han blivit ordinerad sånt, men näroch under hur långa perioder vet jag inte.
Sen jag började förstå och informera mig så vet jag med säkerhet att benzo inte har funnits med under vår gemensamma tid.

Jag märker hans upp och nerturer inte är lika tuffa, som jag ser dem, men jag är inte rätt person att bedöma. Jag ser han håller sig på tryggt avstånd till musselskalet. Ingen kommer intill! Men, nu i eftermiddag har vi haft det supertrevligt. Det funkar så länge jag inte frågar eller pratar för mycket. Det är helt ok och om det lossnar mer och mer så är jag villig fortsätta hoppas. Problemet är att kärlek inte går forsera så får jag ingen genuin respons så självdör förhållandet. Det känns inte rättvist!

Jag kan bara be till gudarna att han slutar äta pillernär ransonen är slut!
Varför gav de så länge utan läkarkontakt?

Jag minns hur magen knöts i mig när han berättade han fått medicinen. Argumentet med ett allt-i-ett piller känns riktigt osmakligt.
Ett insomningspiller behöver inte trappas ner tex. Man kan alltså välja låta bli ta dem om behovet inte är påträngande.
Blodtryckssänkande är inte heller såna biverkningar på.
Varför började man inte med det?
Utvärdera depressionen efter han hållit sig nykter ett par veckor, fått sova och vistas bland proffs?

Jag förstår det helt enkelt inte. När jag sen ifrågasatte fick jag ju medberoendestämeln intatuerad i pannan.

Ja,ja,...hur som så klarar jag mig. Mannen klarar sig också hyfsat bra. Snart är första etappens efterbehandling till ända och sen blir det sällsynta besök. Håller han sig från spriten kanske vi hittar varandra en dag. Idag har varit en ok dag hittills.

helt naturligt att barnen är ledsna. De önskar också allt det där du räknar upp - fast de har säkert inte ord för det. Du kan räkna med att deras sorg, och säkert också ilska kommer att dyka upp nu och då... Men, men - nu var livet inte alls så som ni skulle önska mellan dig och deras pappa. Därför har du valt att leva ett liv där du kan vara lugn och trygg med dem. Så katastrofalt illa som du mådde innan du lämnade... i ett sådant tillstånd har du ingen chans att vara en bra mamma och du betalade ett högt pris (av ditt välbefinnande) i dina försök att hålla ihop familjen. Att leva så som du hade det urholkar din hälsa - sakta men säkert. Barn ska inte bestämma och ska aldrig bära ansvaret för hur föräldrarna lever!!!

Ge utrymme för flickornas sorg och frustration. Acceptera deras känslor och förstå att de inte kan bedöma din situation. Försök vara tydlig med vad som gäller. Det är svårt att på riktigt ta till sig det som Adde säger, att kärlek är viktigare än saker - men det är sant!

Ta det lugnt, lev en dag i taget och ta det viktigaste först!
Kramar / mt

Hej igen! Det är samma sort som jag och min sambo har tagit. Han slutade ta för några veckor sen och har märkt att han inte alls är lika hungrig längre. Jag tar fortfarande, vilket jag gjort i flera perioder. Tabletterna hjälper mig somna, sen sover jag gott på morgonen också. Tur jag inte behöver gå upp tidigt. Jag funderar på att sluta igen, men avvaktar lite. Ska först fixa min viktuppgång med diet. Inga kolhydrater, börjar vänja mig av nu från mitt beroende.

Delar samma misstro mot arbetsförmedling och psykläkare. Har din "alkis" gått arbetslös länge? Hoppas han orkar söka, trots motgångar./K

det finns inget *men ändå* !
Att finnas till, att bara vara där, betyder allt för barn. Jag fanns aldrig där för mina barn när de växte upp, eller ja, jag var ju där kroppsligt men aldrig mentalt. Mina barn hade alltid de nyaste teknikgrejerna och roligaste utflykterna jämför med sina kompisar men jag var väldigt usel på att kramas.

Jag har missat den tiden och jag kan idag bara visa att jag finns här om de behöver. Min dotter har jag fått tillbaka men grabben tar avstånd fast han säger att det aldrig var nåt problem.

Om du kramar och pussar på dem och visar att du bryr dig så vinner du över alla värdesaker i världen.

Kram till dig själv nu ♥

Du har så rätt, men ändå...

alkoholismen tar han nog ansvar för men jag har tidigare frågat vilka piller han tar för att jag tror att han knaprar tabletter mellan varven eller ständigt. Hans beteende, vilket jag skrev tidigare också, får jag inte att gå ihop med en ren alkoholist. Och nu är MT inne på samma tankegångar om jag fattar henne rätt ? Sömntabletter i lagom dos kan hålla igång en alkis en hel arbetsdag tex.

Och ja, jag ska prata med dem. Det är så fel att droga alkisar med piller och bara släppa ut dem igen utan uppföljning.

vill inte har dyra grejer, de vill ha kärlek.