Senaste kommentarerna i forumet

Älskade flygcert!
Visst känner jag värmen i ditt leende. Det strålar runt dig!

Alla dagar är inte enkla, du mår inte alltid bra. Men, som sagt, du är lyckligARE nu. Och det kommer att bli bra. Oavsett vilket boende du väljer. (Men min spontana reaktion är: stanna där ni bor nu!)

Bästa komplimangen jag fått på länge: du är min helikopter. :)

Kram!
/H.

...och bröder.

Tack för er omtanke.
Jo, jag åker ju i en berg och dalbana som heter duga.
Helgens täta schema plus makens 24h-närvaro har gått bra. Stundtals fantastiskt trevligt men på tu-man-hand har han lyckats ge mig några riktiga knytnävslag i mellangärdet. Ja, psykiska smällar då. Typ, suckar, skämt och flin vid tillfällen de passat alldeles perfekt för ge mig smätt på fingrarna. Precis efter hans vilja.
Jag är tystare och kör mitt och för varje sånt tjuvnyp drar jag mig längre ifrån.

Hans blandning i mitt ger honom skratt, självklarhet och uppskattning. Saker han glömt känns det som, eller kanske inte upplevt alls tidigare, inte med inställningen som nykter alkholist. Vi hamnade på middagsbjudningar och i mingel. Det sträcktes fram glas med alkohol som självklarhet. Min vana trogen bad jag om vatten istället. Servitrisen gick vidare till maken och han bad om samma eller annat alkoholfritt. Damen frågade om vi tänkte fortsätta med vatten under kvällen. Ingen av serveringspersonalen frågade mer vad vi ville dricka. Det har jag inte upplevt tidigare.

Förmodligen mår han inte särskilt bra. Han knaprar sina antidep mediciner och sover extremt mycket. 12-14 tim per natt är inte ovanligt. Sällan under 12 tim.
Jag tror, eller vill tro, han vill vi ska ha det bra. Han vet inte hur man för ett vanligt samtal med innehåll men han berättar emellanåt längre berättelser än jag hört tidigare. Han är otroligt lättirriterad och den där alkoholistöverlägsenheten sitter kvar, något rundare i topparna och inte helt lika ofta framträdande. Fast jag håller mig ju undan mer också, mentalt. Kärleken känns inte lika stark, tyvärr. Den känns total ibland, men mer sällan och varje oväntad, obehaglig reaktion från mannen gör att det börjar oroa mig.
Kanske jag inte vill längre?
Kanske jag inte ser det jag bör se?
Kanske det är en övergång?
Kanske det genuina och sanna bara varit min dröm?

Mitt behov av närhet och fysisk samvaro får jag förtränga. Varje initiativ jag tar blir nonchalerat eller skämtat bort.
Så, just nu vet jag inte vad jag ska tro.
Han säger han älskar mig...vad och varför förstår jag inte riktigt. Jag har bestämt att så länge jag inte hör något annat får ag ju tro på de orden. En gång unde hela veckan kröp han intill, inte nära, men lagom för kunna lägga armen om mig, helt utan att jag sökte mig närmre. Kanske det var ett framsteg? Jag öppnar inte upp samtal om sånt som handlar om oss, viet, relationen, framtiden. Det känner jag skulle kunna bli provocerande. Jag får bara vänta och se. Jag hugger tillbaka, utan vassa hörntänder, men markerar jag inte gillar hans arrogans. Men krigar gör vi inte så kanske jag ska nöja mig med att livet just nu är långt från kärleksfullt i relationen men lika långt från nya sängvältarförsök och hotfulla blickar.

Mitt liv funkar på så många plan, kanske det provocerar honom? Jag hoppas han en dag kommer ta steget in i det som kan vara vårt, med känslan av en gemensamhet. Det innebär för mig att två älskande individer lever utan skyddsmurar och kan andas fritt, tala fritt, respektera varandras olikheter och önskemål och med viljan att tillgodose dem med respekt. Att dela varandras glädje och börda.

Jag har ett bra liv, mycket innehållsrik framtid fylld av långsiktiga planer blandat med smått.
Idag har jag köpt garderobsstänger som ska monteras. Det ser jag fram emot göra imorgon.

känslan vid 12 månader som många vittnar om låter det som. Ja, hjärnspöken är verkligen vad det handlar om. Tänkte i dag på hur konstigt det är att samma hjärna vill två saker, den ena göra det bästa för individen Fenix, det andra bara festa på. Lär inte vara så konstigt, kemiska processer som är motstridiga. Men med droger går det så långt att den processen för oss tar över mer och mer och till slut är den "riktiga" människan nästan chanslös. Dock är det så, att den riktiga människan alltid kan vinna under rätt förutsättningar. Just nu vill den riktiga Fenix inte alls ha alkohol, men däremot dyker tankar på godis upp. Än så länge lyckas jag hålla det mesta av dessa tankar i schack.
Lite svamligt, men jag tror jag ska skriva här rätt ofta för att få koll på hur det går för den riktige Fenix.
Fenix

Känner en liten oro...?
Hur går det för er?
Jag hoppas att ni har det så bra så att du "glömt av ditt Sorgsen-alias", men jag oroas av tanken att kanske har ni det så jobbigt att du inte ens orkar ta dig hit?

Bästa, bästa du, var rädd om dig! En dag i taget och många kramar!

Önskar att jag kunde krama dig!!

Det gör mig så ont att läsa att du känner att du tappar förståndet, men jag kan trösta dig med att det gör du inte; tvärtom: hela din kropp jobbar för att rädda dig!! Jag vet, jag känner igen känslan av att jag trodde att jag höll på att bli galen:
vid frukosten upptäckte jag att han hade druckit på natten igen, för tusende gången typ, det hade jag ju sett så många gånger förr, och ältat, tjatat, frågat, kramat och bönat och bett, men denna dag fick jag bara nog: medan jag försökte ta fram frukost till småtjejerna så rann tårarna, jag kunde knappt titta på honom och han var bara tyst. Jag fixade allt med barnen och körde dem till en vän och grät ännu mer, sedan ringde jag upp sambon och sa ungefär som du sa.
Då trodde jag att jag skulle gå under, att livet var över. Och sedan följde några månader (nu med facit i hand så känns det som år!) när jag ältade och vacklade, letade boende osv, och samtidigt blev konstant beskylld för att vara sur, grinig och arg, att jag inte förde vår relation framåt, att jag förstörde genom att vara negativ, pessimist och allmän surkäring osv osv och mycket hot, skäll, ignorerande osv osv, det var jobbigt MEN det går att ta sig ur det.

Jag kände ofta hopplöshet, att jag var så ledsen att jag inte visste vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen, och ibland var jag arg, då stred jag och sedan gick det tillbaka till ledsen... Ofta var jag arg och besviken på mig själv för att jag var så ledsen, men jag tror att det var Sorgsen som skrev till mig att döm dig inte så hårt för att du är ledsen: låt känslan komma och acceptera den - den är inget farligt och om du accepterar den så blir det inte så jobbigt nästa gång du är ledsen!
Och idag försöker jag tänka så. Ibland är jag så ledsen att jag tror att jag ska gå under och då försöker jag tänka "så här ledsen är jag nu, så här j-a skit känns det just nu, men det är inget farligt".

Kram!!!!

din dag varit bra!
Kramar / mt

- med kraft och styrka... och hoppfullhet och kärlek! / mt

hur har du det?
Allt väl hoppas jag - tänker på dig och känner en liten oro...
Kramar / mt

för dina ord i min tråd - de värmer!

Du har gjort rätt - det är jag övertygad om!

Jag längtade tillbaka till min mans "sanna jag" - den man jag mötte och ville dela livet med. Han är en människa med en sund kärna som var dold i och förgiftad av alkohol. Den sanne mannen finns här nu. Han ställdes inför ett val och valde livet och mig och har visat det längs hela vägen.

Kram, kram - gläds åt livet! / mt

Tack!!

Jag säger bara - underbart!
Glädjekram! / mt

... har jag varit och tittat på ett boende, i det område där jag vill bo (tror att jag vill bo? tänker att jag vill bo? tror att jag bör bo?)

Dyrt och billigt på en gång kan man säga, billigare än mycket annat, dock.
MEN - det sköna var att jag är nöjd där jag är, hur bra låter inte det???

Där jag bor nu:
+ fint och fräscht
+ "husigt" - lekplatsen runt knuten, skog & mark precis i närheten, en del trevliga grannar att umgås med
+ ekonomiskt fördelaktigt (jag kommer nog kunna spara en slant!)
+ nära anhörig
+ RÄTT KÄNSLA <3
- inte optimalt för framtiden (då blir det för litet samt i fel område)

Det jag tittade på:
- vissa delar ok, men kök och toa var inte så fräscha...
-+ skulle klara av boendet och kanske/troligen kunna lägga undan en liten summa)
+ i "rätt" område
- inte rätt känsla

Sammanfattning:
Vem hade kunnat tro i mörkaste februari att det skulle kunna bli så här, och det redan i april? Åh, hoppas att ni känner värmen i mitt leende!!
Jag ska inte oroa mig för vad som passar i framtiden; för idag, just idag och imorgon (och massa dagar till!) så är allt bra i mitt nuvarande boende, och jag får bo här tills vidare! Såå skönt!

Kramar till er!

dig här ! Kram ♥

Tycker så mycket om dig och det var egentligen bara det jag ville säga!

Känns nästan konstigt att känna så när jag faktiskt inte riktigt vet vem du är, bara vem jag tror att du är! För mig är du en väldigt stark människa, en medkännande, omtänksam och fin kvinna som har många sunda och genomtänkta såväl som personanpassade tankar som du ofta och mycket låter oss ta del av, jag är så tacksam för dig!

Jag är glad att ni verkar leva gott idag, känner alltid harmoni när jag ser att ni påtat i trädgården eller så, haft det gott och allt verkar vara i harmoni, även om jag förstår att tidigare svårigheter ibland gör sig påminda - på gott och ont! Tråkigt att höra om Mgs sjukdom, ta hand om er!

Ibland slås jag av att jag kanske lämnade för tidigt, att jag gav upp osv, att jag skulle ha kämpat som du, men jag tror att vi haft det för olika... Jag kämpar för annat som behöver vara gott i mitt liv!

Kramar!!

hoppas du har sovit!

Jag har läst igenom din tråd till morgonkaffet.

Det är trösterikt och jag är lättad över att du talat med en klok man på jouren och haft ett fint möte med en diakon. Du har delat din förtvivlan och vånda med kloka och kunniga människor som finns i din närhet.

Du ska kontakta någon av dem idag!

Att sjunka ner i det svarta hålet och höra din egen röst och dina egna ord "utifrån" var säkert en otäck upplevelse.

Kan du förstå att du är lika illa ute som din drickande, förnekande man - fast som medberoende? Att du måste ta dig - och barnen - ur det där. Det måste inte betyda slutet, det betyder början till något annat och nytt. Det KAN vara början till att din man tvingas inse sin verklighet - det kommer han inte att göra så länge allt fortsätter... han kommer bara att falla längre och djupare.

Det är bara så oändligt svårt att se allt det där när man är inne i det.

Jag hade mycket hjälp av att lära mig och INSE alkoholens biologiska makt när beroendet är ett "fysiskt faktum". Att hjärnan är kidnappad och att beroendet och belöningssystemet sitter så djupt, i hjärnans tidigaste delar, att den inte är mottaglig för förnuftet. Att alkoholisten är maktlös inför alkoholen tills hen får hjälp att hantera suget. Den hjälpen kan komma från AA, det har den gjort för min mans del.

Igår berättade Mullegubben att han skrivit till en a-vän om hur det var när jag "tjatade" och frågade (gapade och skrek): "Vad tänkte du då när du knäckte den där ölen (fast du lovat att inte...)"
- Jag vet inte, sa han (det här hade han skrivit om) ... jag vet inte, jag tänkte inte...
Och jag tror att det är sant. Jag frågade igår, när han berättade om det här - Hur kommer det sig att du inte gör det idag? Knäcker en öl. Han såg väldigt förvånad ut.... - Nu har jag ju bestämt mig, sa han...

Också han har ett "känsligt" yrke. Likaså jag. Vi bor på en liten ort där "alla känner alla". Jag är bekant, personligt och genom jobbet, med det stora delar av professionella nätverket på orten. Jag lät allt detta begränsa mig länge. Flera år före jag bröt upp "hotade" jag med att gå till beroendeenheten eller Al-anon - då nämnde han AA närmast med förakt... Jag berättar bara så att du/ni vet att förändring är möjlig - men alkoholisten slutar inte dricka innan hen mött nödvändighetens gräns.

Styrkekramar / mt

dröm är ju att hon är villig att ta en egen behandling innan hon kommer dit så hon har hittat sin plats i tillvaron. Kanske en ungdomsvecka eller Prime for Life ? Och kanske följa med mamma till Landsmötet i samma stad i augusti ? Studenttiden föder många alkoholister.

Jag vet. av erfarenhet!!!

Men som Mt skriver: om du lämnar så måste han möta verkligheten! SÅ länge vi stannar, säger att vi inte vill ha det så, att vi inte vill att de dricker, att de inte säger si eller så, osv osv,men de ser ju att vi visst stannar, s¨de behöver ju inte ändra sig!! Så - stå upp för dig och det viktiga!!!!

nära din botten... Läs det flygcert skrivit - hon har alldeles nyligen gått igenom detsamma. Om du lämnar nu behöver det inte betyda för alltid, det är att rädda dig själv här och nu!

Det är också hans möjlighet (jo!) att möta och konfronteras med verkligheten. Det kan vara hans chans och hans räddning.

Har du någonstans att ta vägen och ta barnen med?
Kontakta någon, senast imorgon, att prata med!

Kramar - du finns i mina tankar! / mt

ut mej själv på kartan... Men det kan inte hjälpas.

Läste i dagens GP om fylleslagen på Chalmers och fick en stor klump i magen. Dottern siktar på att ta sej in på just den skolan, och med alkoholism från två håll i generna verkar inte det vara en lämplig plats. En död och en drunkningsolycka inom ett halvår. Fester i skolans lokaler som det verkar 24 timmar om dygnet, veckans slla dagar, väktare som får se både spyor och sovande ungdomar både här och där flera gånger i veckan när de åker ut på larm till skolan. Är det ett lämpligt lärande för livet???

Börjar i och för sig förstå varför vi är så många här då... eller nåt ... :-(

du sammanfattar din erfarenhet!
Kram Go´natt och sov gott! / mt

Först och främst:
TACK! Jag vet inte vad jag skulle göra utan er❤
Som sagt, spårade ur fullständigt. Det kändes som om marken öppnade sig och drog ner mig i ett djupt svart hål, fick ingen luft. Mitt uppe i något helt annat hör jag mig själv säga: jag orkar inte längre, jag orkar inte längre. Du måste sluta dricka på det här sättet. Jag går sönder, du mår sämre och sämre och barnen kan inte göra annat än att se på. Nu är det bra- nu räcker det. Du får göra något åt din situation annars klarar jag inte mer.
Vad fan menar du? Ställer du ultimatum nu också( sippandes på en öl)
Kalla det vad du vill sa jag- så är det.
Nu vet jag inte vad som händer men so be it- jag orkar inte.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden för nu känns det som om jag tappat allt mod och allt förstånd...

Hoppas så innerligt att du haft en bra helg. Blev så orolig för dig förra veckan!

Kramar till dig min vän

Mina barn är snart 2 och 4 drygt.

Som du redan vet, som alla vet och känner, så skulle det vara bäst om du och barnens pappa levde ihop hela livet; lyckliga och nöjda... Men nu är ni inte det och då tror inte jag att någon ålder är bättre eller sämre: det du kan vinna på att stanna kommer ta ut det du förlorar på att stanna. Det låter som du fått nog, oavsett om ni skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen eller inte, så har du ju fått nog just nu - då är det ju faktiskt inte möjligt att "bita ihop" och stanna - du kommer bli allt mer bitter, ledsen, knäckt osv. Barnen vet förmodligen mer än ni tror, de beter sig säkert på ett sätt som du inte ser i ditt medberoende: jag har hört på Al-Anon, och efter att läst mer, fått veta mer, så ser jag på bekantas 11-åring, mina barn osv - de är redan påverkade... När jag kommit ifrån det så ser jag hur den stora flickan säger "rätt saker" när pappa är med, när jag tänker på situationer innan vi separerade, saker jag hör av gemensamma bekanta.

Men det finns hjälp att få!! Jag försöker känna styrka idag i att jag visar mina barn att ingen får stå och hota mig, skrika att han hatar mig, sucka när jag eller barnen pratar osv. Däremot så var han aldrig full inför barnen, om än okontaktbar pga bakfylla, sov hela dagen på helgen, åkte ofta iväg helt plötsligt utan att säga vart han skulle - om han blev trött/arg/ledsen på mig...

Jag har diskuterat med Sorgsen om att jag inte vill bli den där bittra ensamstående som önskar att alla ska "lämna sina hemska män, för det gjorde minsann jag...", så jag försöker väga mina ord noga - jag vill inte pressa dig åt något håll - allt måste vara ditt beslut. Däremot känner jag väl igen din panik, tankarna som bara viner, ångesten över allt och över barnen, för jag har så nyligen befunnit mig i det.
Som sagt: du behöver inte bestämma dig idag, en dag i taget! Allt löser sig! Lelas har berättat för mig om när man är på väg att träffa botten, det är sååå långt upp till vattenytan, allt känns svart, men du är så nära botten - snart sparkar du ifrån, åt ett håll eller annat, och då är du på väg mot den glittrande ytan, för mig kändes den många gånger som om jag var mitt ute under Arktis: det fanns ingen yta, för där var det stopp, och om jag skulle komma igenom så fanns det knappt hopp om jag kom upp där alldeles själv...
Jag är just nu säker i mitt beslut att jag aldrig ska gå tillbaka till honom, men det behöver ju inte vara ditt beslut om det gör dig osäker.

Jag kände många gånger att om jag skulle lämna så var jag tvungen att ha allt så utstakat och planerat: vart skulle jag ta vägen, vad skulle jag säga, hur skulle vi göra med barnen, skulle jag lämna för alltid eller för en period osv, men sedan lämnade jag och ingenting var klart - det var bara att det öppnade sig en möjlighet och jag tog chansen (det viktigaste var att jag fick med barnen).
För mig tog kärleken slut. Sambon sa flera gånger att personer på AA sa att "det kan ta 15 år innan man hittat sig själv igen" - men jag hade fått nog av ilska, utbrott, hot, skäll om att allt var mitt fel, hur han ibland behandlade barnen, att han träffade andra, att han skyllde allt på mig, ja, jag skulle kunna fortsätta i evighet, men jag fick nog - kärleken dog. Men tilläggas ska att vi aldrig hade haft en bra tid - vi hade alltid levt i missbruk/aggression-medberoende och jag hade trott att det skulle bli bättre "om bara....", men jag tappade tron att vi skulle få det bra.

En gång sa en anhörig till mig att "Det är ju inte enkelt att leva ensam heller..." - och nej, det är ju inte det, men det är enklare nu än det var innan.

Jag trodde aldrig jag skulle överleva utan barnen, men det gör jag. Ibland värderar jag tiden då jag får sova, göra saker jag vill/gillar, men ibland är det ju så klart oro att han behandlar dem lite illa... Ignorerande osv. Men de är så små - jag tror att de måste upptäcka pappa själva.

OJ, nu blev det massa, långt och allt.... Ursäkta!

som jag har lyssnat på den låten!!
När jag var mitt i det, eller snarare när jag precis började förstå vad jag var mitt i, så kom den som en räddande ängel - hon satte ord på mig, det som var jag. Jag var bara kaos...
Nu känner jag framtidstro när jag hör den- jag är faktiskt lyckligare nu. Jag skulle inte säga att jag är lycklig idag, det är fortfarande för mycket oro, kaos, fram- och tillbaka, men Gud, åh, vad jag är mycket lyckligare nu!!

Idag satt jag och lekte med barnen, och som nog alla mammor/föräldrar känner kände jag att jag inte gör det tillräckligt... och ändå gör jag det oftare nu, och framför allt så insåg jag idag att jag har kommit förbi den där perioden när jag knappt visste var jag var eller vad jag höll på med och i huvudet malde det konstant "gör jag fel? blir det ok så här? förstör jag för barnen? jag kanske ska flytta tillbaka?".

Sannerligen - jag är lyckligare nu!
Och Lelas, du vet ju hur jag har med mig dig i mina tankar - du är min helikopter! Och härom dagen hittade jag återigen min lapp i plånboken med orden "Jag gillade inte pappa när han blev så arg" - orden som fick mig att våga/välja att hoppa ombord på helikoptern som fanns där precis mitt framför ögonen! Det var du som fick mig att lägga de orden i plånboken, tack!

från Carl Jung gillar vi också, köpte den till matlagning men väl kyld funkar den fint också i glaset. Likaså Loxton och framförallt Natureo vita är bra. Det bästa röda till kött är, enligt min mening, Saxhyttegubbens 100% Blåbär.

Skriver detta i din tråd väl medveten om att det är kontroversiellt att dricka dessa drycker - men för en del tycks det funka bra! Nu ska vi äta kräftor... med nollöl och mineralvatten i glasen. / mt