Senaste kommentarerna i forumet

Fattar inte vad det är med mig - känner inte igen mig...
Är sååå ledsen för mina stackars små flickor. Idag sa storflickan till mig "Hämtar du mig idag?" (på förskolan) och jag svarade ja. Då sa hon till mig att hon vill att pappa ska hämta och jag sa att vi kan höra om pappa kan hämta - och jag visste att det skulle komma: "nej, jag vill inte att pappa ska komma, jag vill att du hämtar oss"... Hon testar mig hela tiden, men jag vet att hon är lite ledsen varje gång hon får lämna någon av oss...

Det gör mig sååå ont - det var ju inte detta jag ville ge mina små änglar - jag ville ju så gärna ge dem fina kärnfamiljen, jag ville ge dem härliga livet, bra och goda livet, möjligheten att vara lyckliga, ha mamma och pappa lyckliga tillsammans, ge dem möjligheter med härliga somrar, go'a semestrar, ge dem livet med bra familj - inte behöva pendla mellan mamma och pappa i två olika hus... och pappa kommer alltid kunna göra de dyra sakerna, ge de dyra presenterna, åka på de dyra, fina, lyxiga resorna och jag, dumma, klantiga, jävla dumma, arga jag är bara just arg, jag kommer aldrig kunna ge dem de dyra, fina sakerna, jag kommer aldrig kunna åka på de dyra semestrarna, jag kunde inte ens hålla ihop vår himla familj...

HUR TÄNKTE JAG?
Är så himla, himla ledsen... Fattar inte hur jag ska greja detta... När flickan idag först sa att pappa skulle hämta så åkte jag därifrån och bara, bara tänkte "Jag låter dem bo med pappa på heltid, då kommer de veta att edt är ett boende som gäller, han kanske träffar någon annan som blir som mamma till dem, så slipper de flacka, så slipper de ha pendlandet och virriga mig...

...fick mig googla både läkaren och olika debattforum.

Gjorde mig mörkrädd!
Biverkningarna är många och flera är ju identiska med missbrukets inverkan på min make.

Sen kan man ju roa sig med att läsa sig till att många preparat är etter värre. En klen tröst men ändock.
Jag står lika oförstående inför att maken blev ordinerad utan mer intresse för dess inverkan.
Viktuppgången korrigerar han sen veckor tillbaka genom att inte äta, knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter.
Hans aptit gjorde mig glad, viktuppgången gjorde honom förtvivlad eftersom hans ekonomi inte har utrymme för nya kläder.
Ja, ni hör ju, dåligt ekorrhjul, och ingen bryr sig. Han får klappar i ryggen över att han gör "rätt, vad det nu är han gör, så ska han fortsätta så eftersom det verkar funka" Det var en fras han fick vid senaste efterbehandlingsmötet.

Jag blir bara ledsen över att ingen bryr sig mer. Alla vill bara ha, arbetsförmedlingen knäcker ju psyket på vilken frisk människa som helst med sin okunskap och stolpiga regelverk. Tyvärr är kontakten med verkligheten fjärran hos dem, de lever bara i sitt. Det ger ju dem en trygghet inom deras ramar men det är inte förankrat i samhällets verklighet.
Jag gratulerar dem som fått bra uppgifter genom AF men de jag sett och känner har fått sina arbeten själva. Att maken blir kallad till ungdomar som ska rådgöra hur han ska fylla i blanketter är ju förnedrande. Karln vet ju mer än de som gått kurser gm AF och har uppgiften för trolla bort arbetslöshetsstatistik.
Ojojoj, så bitter jag låter och är.

Problemet, alkoholismen, tar min make ansvar för. Han gör det han kan och bör.
Jag har ett fantastiskt arbete jag älskar (och hatar), står vid sidan om men ändå mitt i, tar del och väntar på dagen han slutar med pillerna så vi kan börja leva!

Mirtazapin Krka heter preparatet.

Adde! Säg till dem på lördag! Sluta ge piller, rekommendera samtalskontakter, om pillerna skulle vara nödvändiga så måste de ansvara för uppföljning!

för sorts tabletter han tar? Vad heter de? Det låter så märkligt alltihop med dem. Det finns olika typer av antidepressiva och ingen av dem är något som ska skrivas ut eller tas lättvindigt. Uppföljning är viktig och nödvändig. Jag delar helt din uppfattning om samtidig samtalskontakt.

För övrigt känner jag igen mycket i din hållning i mig själv.
Systerkramar / mt

ska man vara mot sina patienter/klienter på jobbet. I professionaliteten ingår aldrig att skriva på lån eller förbinda sig att betala patienters skulder och absolut inte att verkligen göra det. Hur skulle det se ut? Professionaliteten ska du lämna på jobbet med arbetskläderna när du går hem. Med den här mannen har du inte nu och har aldig haft en professionell relation och ett professionellt ansvar. Ni har varit sambos, nu är förhållandet slut. Han är en vuxen person liksom du och vardera ska ta ansvar för sitt liv. (Om du träffat honom som patient i psykiatrin så upphörde din roll som vårdare i den stund ni inledde ett förhållande.)

Den riktigt krassa verkligheten är att du hjälper till att låta honom fortsätta leva som ett ansvarlöst barn.

Tyvärr har du förbundit dig till ett ekonomiskt ansvar gentemot honom. Gällande borgenärsförbindelser och mänskor som inte tar ansvar för sina lån vet jag inte mycket. Jag hittade en länk http://www.konsumentverket.se/Vagledning--kontakt/Hitta-vagledning/Budg…

Du ska verkligen söka hjälp för dig själv.
- Gå till Al-anon för att få hjälp med att "se" och lämna ditt medberoende - alla där är ju i liknande situation fast de yttre omständigheterna ser olika ut.
- Finns det nån kvinnojour eller liknande där du kan få hänvisning vart du ska vända dig för att göra dig fri från lånen. Jag förstår att du vill undvika kronofogden. Det måste finnas något sätt att få ett annat avslut på ditt ekonomiska ansvar.
- Diakonerna inom kyrkan har ofta kunskaper om ekonomiska frågor då de möter många ekonomiskt utsatta människor.

Hoppas nån annan här har bättre kunskaper och kan ge bättre råd.

Styrka, styrka, styrka till dig! / mt

som känner dig här är lyckliga för att du valde livet!
Och fortsätter välja livet! Kramar! / mt

...finns någon anledning att be om ursäkt.
Det är ju just de där kommentarerna, jämförelserna, reflektionerna, reaktionerna som behövs och hjälper oss alla, vill jag tro.
Jag är tacksam för dina ord och dina spontana kommentarer missK.

Ikväll ringde maken, nu finns jag tillbaka i vår lägenhet, han sover och jag ska också krypa ner under mitt täcke. Inte intill men i samma säng.
Just pillerna är, om inte vårt, så mitt huvudbry i mycket eftersom jag fortfarande inte vet vad som är vad.
Det kan ju rimligtvis inte varken maken eller terapeuterna heller bedöma. Läkaren har han bara träffat den enda gången.

Min erfarenhet av antidepressiva.
Ena, han med värk, ordinerades många olika sorter under väldigt många år och den andre slutade med dem på eget initiativ och med min absoluta närhet. Den långt medicinerande har nu slutat sen flera år och har gång på gång sagt att det var ett stort misstag att ta dem. Han tycker nu han har gått miste om mycket och sörjer det.
Hos den kort medicinerande var jag med under hela förloppen, i krisen, i sjukhusbesöken och när medicinerandet inleddes. Jag känner hen utan och innan och hen har fullt förtroende för mig. Vi pratade mycket och det skrämmer mig hur lättvindigt mediciner delas ut. Det var aldrig tal om att sluta, bara nya sorter på rad. Vi kom överens om att sluta eftersom hen fick problem hänga med i vanliga jobbrutiner. Saker läkaren inte förstod trots påtryckning. Hen kunde farit riktigt illa både på jobb och om de låtit hen hänga kvar på psykavd. Hittills har jag inte upplevt att medicinering kunnat ersätta samtal och mänsklig kontakt och i det konfrontationer med sig själv, sin omgivning och få känna samhörighet. Men, jag lär nytt hela tiden, kanske detta är rätt för just maken.

En snabb kommentar bara. Ursäkta mig, ibland bara kastar jag ur mig saker om fåniga detaljer. Det här med procent hit och dit, jag förstår hur du menar.
Jag såg heller inte sammanhanget kring tabletterna. Jag har haft ganska bra erfarenheter, men jag är inte alls i samma situation. För honom är det nog inte så bra att fortsätta. I vilket fall som tror jag inte det är ert största problem just nu.
.
Vad som än händer nu så vet jag att du klarar av det. Ha det så bra i oasen!
Kram
Miss K

Det är bara bra att man är rak
ja det verkar som jag tar hand om honom hela tiden som ett barn det håller jag med om
När det gäller ekonomin så hoppas jag att det blir bättre om han får skuldsanering.
När det gäller vårat förhållande alltså ex som jag säger så håller jag med om detta också
Tror att det är p.g.a skulderna som jag ställer upp för honom för betalar inte han så vet jag inte om de tar kontakt med mig innan det går för långt alltså kronofogden och det vill jag absolut inte.
Önskar även dig Glad vår

Det är helt ok att du är rak.
jag vet vad som är rätt men det är svårt,
har varit till honom igår och han är totalt under isen bara gråter och har en enorm ångest för sitt drickande och att han gör andra illa när han inte kan låta bli.
Som många gånger så ska han ta tag i detta med drickandet och ekonomin då han har kontakt med en råd givare som hjälper honom att få skuld sanering,
vad det är som försvinner av lånet vet jag inte än men allafall hälften.
när jag skriver att vara professionell menar jag att jag jobbar innom psykiatrin och då ska man kunna en del,
Har ingen att prata. Vet inte riktigt vem jag ska vända mig till?
bor i en liten stad och de som jobbar med missbruk känner jag väl och ser inte de som hjälp
Tack för att du bryr dig
Kram

steget av AA's tolv steg lyder :

"Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom."

Jag personligen tycker att det låter så djävla högtravande och religiöst så jag brydde mig aldrig om det på många år.

Tills jag äntligen fattade vad det egentligen betydde rent praktiskt.

Det steget är vad som skiljer mig från de som fortfarande lider i sjukdomen alkoholism. Det steget är skillnaden på liv eller död, inte bara för mig utan alla som bär på sjukdomen.

Steget betyder konkret att inse att jag måste släppa taget och sluta spjärna emot kraften i alkoholen och inse att jag behöver be om, och ta emot, hjälp från andra. Att ta steget ut i det okända och våga lita på att andra tar hand om mig när jag flyger ut i rymden. Utan att jag visste att steget fanns så var det exakt så jag gjorde när jag körde ner själv till Gården och överlämnade mig själv till de som fanns där, både personal och patienter, alla okända för mig, men som jag överlämnade mig till i förtröstan att jag skulle få hjälp där.

Den natten sov jag som jag aldrig sovit förr, jag var hemma, jag hade kapitulerat fullständigt. Mitt beslut var taget och jag var lugn för första gången på åratal.

Jag hade överlämnat mitt liv i andras händer, jag har inget behov av att kalla det/den Gud eller min högre makt. Det viktiga var att jag tordes lita på andra, jag som alltid klarat mig själv.

Jag har en väninna som nu håller på att supa ihjäl sig. Jag når inte fram, hon vet allt om stegen, behandling, konsekvenser, att hennes kropp nu håller på att dö men likafan så väljer hon alkoholen. Jag är den ende nyktre vännen hon har kvar och jag ska försöka få tag i henne på fredag när jag är i närheten för att ge henne den sista kramen. Utan ett mirakel så kommer det att bli en avskedskram.

Och jag kommer att gråta i förtvivlan över den obarmhärtiga kraften hos alkoholen.

Och jag kommer att vara heligt förbannad över alkoholens mäktiga kraft.

Och jag måste be min reskamrat att skrika in den första raden i Sinnesrobönen i mitt öra "...acceptera det du inte kan förändra..." Jag kan inte förändra en människa som inte vill förändras. Och jag måste inse det.

Och på fredagskvällen ska vi, som bad om och tog emot hjälp, ha en fest tillsammans med andra som har valt livet istället för döden.

Och jag kommer att önska att min vän skulle välja att vara med oss nästa gång vi samlas.

...på din fråga flygcert.

Ja, vi ses igen, antingen sent inatt eller tidigt imorgon.
Vi har ingen konflikt. Jag åkte till oasen och är där och myser nu.
Har en bil som ska tvättas nu innan den ska in i garaget. Sånt mår jag bra av att göra.
Garderobsrörer är sågade i rätt längd hos bror min och de ska monteras. Älskar jobba med händerna!
Men oj vad jag saknar min man!
Saknaden knyter knutar inuti.......det kan jag inte påverka just nu. Jag kan däremot fylla vattenhinkarna med bilschampo och ge mig ut en timme igen.

...det är svårt att bedöma värde i form av känslor. Men, jag har inte gjort mig förtjänt av ett halvblessyrförhållande. En av mina svägerskor sa igår, i annat prat, att "du har alltid varit så ärlig" . Det kändes bra få höra av någon som känt mig i över 25 år.

Just i relationen till maken nu får jag gå emot min spontanitet. Hålla tag i tyglarna så jag inte far iväg. Det funkar men det är inte jag.
Så kan jag leva i period eftersom jag har mycket tålamod och är envis och har järnvilja.
Men, nu sinar kärleken och jag känner mig själv, får jag inget av honom snart så blir det separation. Behöver inga under men mina behov ser han inte. När närheten försvinner och jag nu blivit bortstött för många gånger så tar jag inga nya initiativ. Nu dör allt av sig själv!

...hos Framtidsdrömmar om huvudbry.
Menar fortfarande att det måste få den plats det behöver. Även om det ibland känns som jag är slukad av sånt som kväver.
Jag är ingen liten mus som tassar runt utan är elefanten som väljer låta bli skapa konflikter. Balansen mellan mig och maken har inte funnits på länge.
Alkoholen tog över honom helt sen ett år tillbaka, i min värld, förmodligen långt innan. Att jag sätter året som en gräns är att då kunde jag se att han började kapitulera inför mig. Gränserna var överskridna åt alla håll och han tappade masken.

Där steg jag åt sidan och började leta min form. Jag hade hoppats viet skulle stärkas med tiden, det hoppet finns kvar men jag vet inte om kärleken kommer leva kvar under väntetiden. Den sinar nu känner jag. Det oroar mig inte så jag grubblar men känslan avmattas. Mycket pga bristen på närhet. Jag behöver det!

Vi har alltid levt våra egna liv och har inte, av praktiska själ, sökt oss mot traditionell gemenskap, om det nu finns någon sån form.
Däremot är det helt naturligt för mig att leta så mycket gemensam tid som möjligt. Naturligt för mig hålla kontakt med kära trots geografiska avstånd.
I det är det naturligt prata och berätta, ibland ingående, ibland närmast bara i rubriker. Ju mer vi känner varandra desto färre ord behövs ju.

Maken,har jag insett, har kört mängder av spel, mängder av oärligheter. I det ligger ofta diagnosen missbruket som grund. Men, jag har sett, han har sagt, han har verkligen velat förändra. När det då inte har lyckats honom så har irritationen vuxit i honom. Det är väl samma nu som tidigare. Det måste ju vara förgörande för honom. Att jag sen dessutom sett och märkt det är i vissa lägen på gränsen till kränkande för honom. Han vet att jag vet och jag behöver inte stå med pekfingrarna och påvisa att jag fattar.

Han vill mycket, når endel, misslyckas med mycket men han vill. Det får jag nöja mig med i nuläget.

Jag har satt min gräns vid drickandet. Skulle det komma tillbaka går jag, utan någon andra tanke.

Jag lever mitt liv, mår inte alls bra över att min make inte finns intill.
Jag har alltid levt mitt liv, gått min väg, gemensamma vägar finns och jag önskar gemensamma vägval. Men begränsningen här och nu står jag för eftersom mitt arbete är globalt. Det visste han när vi träffades. Då var jag ju ett toppenval, för alkoholisten var det ju perfekt!

En dag kommer jag hitta svaren på mina frågor inuti. Han påverkar dem genom sitt leverne nu.
Till eftersommaren tar jag mig en ordentlig funderare med vågskålen intill.

...det är ju en verklighet du lever i, jag lever i, som upptar det dagliga livet. Tro sjutton det ockuperar våra hjärnor.
Det måste det få göra också, det är min övertygelse, annars förtränger jag ju både tankarna och känslorna.
Konsten är att klura på var fokuset ska läggas smartast.
Vad kan jag påverka?
Vad måste jag ändra?
Vad behöver jag?

Att hitta balansen är svårt och är en färskvara eftersom förutsättningarna ändras.
Vill till hålla ett fast grepp om sig själv när det börjar storma.

Kram

Var rädd om dig

..en exakt spegelbild av en medberoendes och missbrukares liv ser jag i Framtidsdrömmars mening. "Jag tycker att det känns lite lättare i tanken omman tänker att separationen inte måste vara för evigt"
Just den där evigheten är ju så ogripbar. Man kan bara välja här och nu att "idag bestämmer jag mig för att låta bli att dricka", "idag bestämmer jag mig för att låta bli räkna tomburkar". Det är överskådligt.

Älskade flygcert, du är inte virrig, inget i det du känner är onaturligt eller onormalt.
Du är sårad, ledsen och ensam i alla de stora besluten och den som borde förstå och hjälpa finns inom räckhåll (mannen du älskat/älskar) men kör över dig med bulldozer gång efter annan. Inte kan du komma ifrån allt det som varit ditt och ert liv bara sådär. Ni måste ju ses, måste dra i skiten, måste prata. Tror sjutton det gör ont!

Skriv och pocka på vår uppmärksamhet, vi finns här för varandra. Vi står alla i samma typ av ensamheter.
Ibland går det upp och ibland ner.

Gråt och tugga vidare så länge du behöver.
Jag lyssnar, vi lyssnar, och känner igen.

Kram

men också i viss mån på raderna läser jag att du håller på att släpa taget... Jag tänker en stund... och tror att det kan vara närmast gynnsamt för er båda. Kanske jag har helt fel, i så fall lägger du åt sidan bara.
Vårkramar, lev väl! / mt

Läser runt i trådarna och i Sorgsens tråd tas det upp detta med att lägga mera tid på sig själv.
Jag känner sån lättnad av att vara ute i naturen och röra på mig- det gör mig gott när ångesten gör sig påmind. Dock maler tankarna kring oss och vårat dåliga förhållande och på honom HELA tiden. Det är tametusan detta som tar upp all min hjärnkapacitet och energi under dygnets 24 timmar.
Försöker att tänka på nåt annat- det är svårt.

Stå på dig! Du har tagit det stora klivet över tröskeln, det kliv som jag ännu inte förmått göra. Du är min förebild och jag ber, precis som de andra; ANDAS! Var rädd om dig och försök ge det tid......lätt för mig att säga....
Jag tycker att det känns lite lättare i tanken om man tänker att separationen inte måste vara förevigt.
Tänker på dig och jag förstår hur svårt det är att stå emot för man vill ju inget hellre än att ha en fungerande kärnfamilj.
Kramar i massor!!

Känner med dig! Önskar så att du får det som du vill ha det, du är så värd det!
Har ni bestämt när ni ska ses igen eller hänger det i luften?
Kramar!!!

Tack för att ni finns här!!

Sedan sambon började på AA så har jag inte märkt någon direkt skillnad... Det låter kanske hårt, men han började där och är bestämd med att inte dricka, och det verkar inte vara så svårt att låta bli - men det är mer att det har kommit in mycket mer porr och shopping istället. Han har mer använt AA som en ursäkt - "det kan ta lång tid innan man hittar sig själv så du måste ge mig tid, det säger alla på AA", "jag har en sjukdom så du kan inte lasta mig för att jag gjort dumma saker ibland, det säger alla på AA", "du får inte lämna mig nu för jag har tagit tag i mina problem och då ska man inte fatta stora beslut, det säger alla på AA"... Det kanske är det du menar Lelas: det verkar liksom inte nå in i honom?! Han vill nog, men han vill inte se att han har någon del i att det blivit som det blivit...
Och jag är kanske hemsk, men jag kommer aldrig kunna glömma eller bara gå vidare och inte älta... inte i ett förhållande med honom...

Och det är kluvet med flickan - jag försöker ju vara den vuxna som talar om att så som det var, det var inte ok. Och samtidigt så är det ju titt som tätt som hon inte vill vara hos pappa... så det är nog något knas för henne också...

Mt,
så rätt, så rätt: vill jag verkligen leva med den mannen igen? Sorgsen har så rätt: jag blir ibland så stressad att jag tänker en sak vid inandning och en annan vid utandning...
Jag har tänkt ett par timmar nu... Jag är en riktig virrpanna...
Mina främsta skäl till att tänka att vi skulle fortsätta leva ihop är nog faktiskt:
- så att inte barnen behöver pendla fram och tillbaka
- så att jag inte ska vara ensam
- jag är rädd att barnen ska föredra honom (att han är roligare/bättre och att han med sina pengar kan göra mer roliga saker för dem)

Jag har försökt läsa i mina anteckningar, och jag vill ju inte ha det där livet: hans sex-kontakter, porrsurf, shopping, ilska, trippa på tå, hot, skäll, totala humörsvängningar... Och jag ser ju så tydligt: han har inte ändrat sig - HAN HAR INTE ÄNDRAT SIG!!! Han håller på och går igång på saker, han blir galen-arg emellanåt, han tycker fortfarande inte att han har någon del i allt detta utan anser att jag hamnat i en ålderskris... Och det är ju inte rimligt att jag ska ta på mig allt, han måste ju fatta att han faktiskt har en stor del i detta... oavsett att han har en sjukdom så kan man faktiskt inte bedra sin sambo, hota, skälla osv och bara skylla på henne: "det är för att du inte stöttar mig, för att du inte finns där. för att du inte vill ha sex tillräckligt ofta osv osv så jag fick stöd, bekräftelse och närhet av henne"...
Att han går på AA är hans beslut, men det var ju jag som försökte lämna och krävde det... SÅ det är ju inte riktigt hans beslut ändå... Kanske är det som för Mg- han har inte förstått på riktigt ännu... Och frågan är om jag vill... När du skrev om vad jag skrev i mitt första inlägg så tänker jag på att det var ju av ett skäl jag döpte min tråd till just det jag gjorde... Känner mig bara så ensam.
Idag frostade jag ur frysen och då kom det över mig hur fruktansvärt arg han blivit över det många gånger, att jag gjort det vid fel tillfällen eller att vi inte kommit överens om det...?! Fattar ingenting? Fortfarande fattar jag inte...? Hur kan man bli så arg över sådant?

Åh, Sorgsen... Ja, jag känner en sådan oro i mig, och jag tror att jag går upp lite i falsett, jag hinner börja en tanke och så kommer nästa och ...
En dag i taget. Andas. Tack, Sorgsen!
Det goda i honom är tvetydigt - det är sorgligt att jag är så misstänksam mot honom emellanåt - men jag ser ju så tydligt: när jag blir ledsen så blir han sååå mjuk och ber, försöker kramas om vi möts för barnen... och han vet ju att när jag är ledsen så är jag svag/tvekande över mitt beslut...

Åh, jag hör ju själv hur virrig jag är... Fattar inte varför jag inte bara kan bestämma mig och sluta hålla på fram och tillbaka... Egentligen vill jag ju inte leva med honom?

...skiner. Kören sjöng in våren igår. Många, nästan alla, känner jag igen av oss som samlades vid hembygdsgården på den lilla orten där jag har min oas. En av mina bröder grillade och kvällen fylldes av glada skratt. Somnade först frampå morgonkvisten och nu väntar lite fix med bilen efter en lång promenad.
Livet är levande!

Tyvärr är inte mannen här och ingen av oss har hört av sig till den andre. Kanske lika bra det...

Nu ut i solen igen.

Kram på er

...och att se sig själv från andra vinklar är ett stort steg i rätt riktning.
Att orka börja ta distans, känna, värdera är nödvändigt för bryta det destruktiva.
Att inte skynda är klokt.
Ta dig den tid du behöver för hitta din väg ur helvetet.

...känner igen och förstår.

Det som kommer först till mig när jag läst igenom allt utan läsa upprepade gånger (vilket jag oftast gör innan jag skriver) är "tid, ge allt tid".
Ibland känns det som att du vid inandningen har en tanke och vid utandningen en annan.
Allt hör samman och blir en ohanterlig massa.
Jag har sagt det förut, du har gjort det du har för du varit tvungen. Annars hade du ju varit kvar i huset tillsammans med sambon och det liv som formades utifrån de förutsättningar som härskade.
Jag har inte varit där, varit med, sett eller hört mer än det du beskriver. Därför kan jag bara genom egen erfarenhet bedöma. Den säger att på några månader är det omöjligt förändra ett djupt förankrat beteende. Den ordningen ni levde med är rotad och kan inte ändras om ni väljer leva tillsammans igen redan nu. Det tar en vecka sen är allt tillbaka i samma gamla invanda mönster. De mönstren som orsakade ditt beslut att lämna. Rädda dig själv nu, dina barn räddas genom dig och i nästa förlängning kanske även ert förhållande.

Att han vill förändra är ju tydligt. Att han gör det för sin egen skull skulle jag tro när du beskriver tidslängden av regelbundna möten. Hans förmåga/vilja förändra vet bara han. Om han verkligen vill ni ska hitta tillbaka till varandra så kommer det visa sig men jag menar att ni måste gå hela vägen i uppbrottet som prioritet nr1.

Att du blir påverkad av honom, gott som ont, är naturligt. Ta emot det goda och se det som en tillgång i er kommande relation. En relation kommer ni alltid ha.
Håll fast vid din ursprungsplan, den kom till av en anledning.

Varm kram

att jämföra olika relationer...

Den viktigaste frågan, tänker jag, är ju om du verkligen vill leva med den mannen igen? Han har gjort dig mycket ont, det framgår i ditt första inlägg. Om du vill leva med honom för din skull - ge dig då tid att träffa honom och ha kvar ditt eget boende... hans mående verka minst av allt stabilt. Men - jag undrar om du verkligen vill det - av vilket skäl funderar du?

Det tog nästan 17 månader av så gott som total nykterhet tills min man insåg (fick hjälp att inse) att han verkligen måste sluta och att han behövde hjälp - inom 2 veckor gick han till AA. Sen tog det ytterligare 2 månader innan han hittade sin egen motivation - och sen dess är allt annorlunda.

Ge dig tid flygcert! Ge dig tid att landa och läka i din nya verklighet!
Det är bara du som kan veta och välja hur du vill leva ditt liv.
Kramar, kramar! / mt

Hej igen! :)

Ja, vad är skillnaden... Det är jättesvårt att beskriva det, tycker jag.

Det är naturligtvis jättebra att din exsambo har sökt hjälp och går på AA-möten och allt det där. Men når det in i honom? Fattar han allvaret och att han måste ändra på sig och sitt beteende för att mönstret skall brytas? Vill han bli nykter (på ett sätt som innebär att han ÄR nykter, inte bara att han LÅTER BLI att dricka)?

Jag har svårt att sätta ord på det, men jag kände verkligen en stor skillnad på min man när han kom till sin vändpunkt. Det krävdes ett återfall, men det var det värt.

När det gäller stortjejen så tror jag helt enkelt att du måste vara den vuxne. Du måste sätta dig över hennes önskan om att ni skall flytta tillbaka, för hon kan inte se det du ser. Hon är också medberoende och försöker återskapa en situation som hon känner till, även om den inte var bra för henne eller någon annan.

Var rädd om dig, vi hörs snart igen!
/H.