Senaste kommentarerna i forumet

...hos Framtidsdrömmar om huvudbry.
Menar fortfarande att det måste få den plats det behöver. Även om det ibland känns som jag är slukad av sånt som kväver.
Jag är ingen liten mus som tassar runt utan är elefanten som väljer låta bli skapa konflikter. Balansen mellan mig och maken har inte funnits på länge.
Alkoholen tog över honom helt sen ett år tillbaka, i min värld, förmodligen långt innan. Att jag sätter året som en gräns är att då kunde jag se att han började kapitulera inför mig. Gränserna var överskridna åt alla håll och han tappade masken.

Där steg jag åt sidan och började leta min form. Jag hade hoppats viet skulle stärkas med tiden, det hoppet finns kvar men jag vet inte om kärleken kommer leva kvar under väntetiden. Den sinar nu känner jag. Det oroar mig inte så jag grubblar men känslan avmattas. Mycket pga bristen på närhet. Jag behöver det!

Vi har alltid levt våra egna liv och har inte, av praktiska själ, sökt oss mot traditionell gemenskap, om det nu finns någon sån form.
Däremot är det helt naturligt för mig att leta så mycket gemensam tid som möjligt. Naturligt för mig hålla kontakt med kära trots geografiska avstånd.
I det är det naturligt prata och berätta, ibland ingående, ibland närmast bara i rubriker. Ju mer vi känner varandra desto färre ord behövs ju.

Maken,har jag insett, har kört mängder av spel, mängder av oärligheter. I det ligger ofta diagnosen missbruket som grund. Men, jag har sett, han har sagt, han har verkligen velat förändra. När det då inte har lyckats honom så har irritationen vuxit i honom. Det är väl samma nu som tidigare. Det måste ju vara förgörande för honom. Att jag sen dessutom sett och märkt det är i vissa lägen på gränsen till kränkande för honom. Han vet att jag vet och jag behöver inte stå med pekfingrarna och påvisa att jag fattar.

Han vill mycket, når endel, misslyckas med mycket men han vill. Det får jag nöja mig med i nuläget.

Jag har satt min gräns vid drickandet. Skulle det komma tillbaka går jag, utan någon andra tanke.

Jag lever mitt liv, mår inte alls bra över att min make inte finns intill.
Jag har alltid levt mitt liv, gått min väg, gemensamma vägar finns och jag önskar gemensamma vägval. Men begränsningen här och nu står jag för eftersom mitt arbete är globalt. Det visste han när vi träffades. Då var jag ju ett toppenval, för alkoholisten var det ju perfekt!

En dag kommer jag hitta svaren på mina frågor inuti. Han påverkar dem genom sitt leverne nu.
Till eftersommaren tar jag mig en ordentlig funderare med vågskålen intill.

...det är ju en verklighet du lever i, jag lever i, som upptar det dagliga livet. Tro sjutton det ockuperar våra hjärnor.
Det måste det få göra också, det är min övertygelse, annars förtränger jag ju både tankarna och känslorna.
Konsten är att klura på var fokuset ska läggas smartast.
Vad kan jag påverka?
Vad måste jag ändra?
Vad behöver jag?

Att hitta balansen är svårt och är en färskvara eftersom förutsättningarna ändras.
Vill till hålla ett fast grepp om sig själv när det börjar storma.

Kram

Var rädd om dig

..en exakt spegelbild av en medberoendes och missbrukares liv ser jag i Framtidsdrömmars mening. "Jag tycker att det känns lite lättare i tanken omman tänker att separationen inte måste vara för evigt"
Just den där evigheten är ju så ogripbar. Man kan bara välja här och nu att "idag bestämmer jag mig för att låta bli att dricka", "idag bestämmer jag mig för att låta bli räkna tomburkar". Det är överskådligt.

Älskade flygcert, du är inte virrig, inget i det du känner är onaturligt eller onormalt.
Du är sårad, ledsen och ensam i alla de stora besluten och den som borde förstå och hjälpa finns inom räckhåll (mannen du älskat/älskar) men kör över dig med bulldozer gång efter annan. Inte kan du komma ifrån allt det som varit ditt och ert liv bara sådär. Ni måste ju ses, måste dra i skiten, måste prata. Tror sjutton det gör ont!

Skriv och pocka på vår uppmärksamhet, vi finns här för varandra. Vi står alla i samma typ av ensamheter.
Ibland går det upp och ibland ner.

Gråt och tugga vidare så länge du behöver.
Jag lyssnar, vi lyssnar, och känner igen.

Kram

men också i viss mån på raderna läser jag att du håller på att släpa taget... Jag tänker en stund... och tror att det kan vara närmast gynnsamt för er båda. Kanske jag har helt fel, i så fall lägger du åt sidan bara.
Vårkramar, lev väl! / mt

Läser runt i trådarna och i Sorgsens tråd tas det upp detta med att lägga mera tid på sig själv.
Jag känner sån lättnad av att vara ute i naturen och röra på mig- det gör mig gott när ångesten gör sig påmind. Dock maler tankarna kring oss och vårat dåliga förhållande och på honom HELA tiden. Det är tametusan detta som tar upp all min hjärnkapacitet och energi under dygnets 24 timmar.
Försöker att tänka på nåt annat- det är svårt.

Stå på dig! Du har tagit det stora klivet över tröskeln, det kliv som jag ännu inte förmått göra. Du är min förebild och jag ber, precis som de andra; ANDAS! Var rädd om dig och försök ge det tid......lätt för mig att säga....
Jag tycker att det känns lite lättare i tanken om man tänker att separationen inte måste vara förevigt.
Tänker på dig och jag förstår hur svårt det är att stå emot för man vill ju inget hellre än att ha en fungerande kärnfamilj.
Kramar i massor!!

Känner med dig! Önskar så att du får det som du vill ha det, du är så värd det!
Har ni bestämt när ni ska ses igen eller hänger det i luften?
Kramar!!!

Tack för att ni finns här!!

Sedan sambon började på AA så har jag inte märkt någon direkt skillnad... Det låter kanske hårt, men han började där och är bestämd med att inte dricka, och det verkar inte vara så svårt att låta bli - men det är mer att det har kommit in mycket mer porr och shopping istället. Han har mer använt AA som en ursäkt - "det kan ta lång tid innan man hittar sig själv så du måste ge mig tid, det säger alla på AA", "jag har en sjukdom så du kan inte lasta mig för att jag gjort dumma saker ibland, det säger alla på AA", "du får inte lämna mig nu för jag har tagit tag i mina problem och då ska man inte fatta stora beslut, det säger alla på AA"... Det kanske är det du menar Lelas: det verkar liksom inte nå in i honom?! Han vill nog, men han vill inte se att han har någon del i att det blivit som det blivit...
Och jag är kanske hemsk, men jag kommer aldrig kunna glömma eller bara gå vidare och inte älta... inte i ett förhållande med honom...

Och det är kluvet med flickan - jag försöker ju vara den vuxna som talar om att så som det var, det var inte ok. Och samtidigt så är det ju titt som tätt som hon inte vill vara hos pappa... så det är nog något knas för henne också...

Mt,
så rätt, så rätt: vill jag verkligen leva med den mannen igen? Sorgsen har så rätt: jag blir ibland så stressad att jag tänker en sak vid inandning och en annan vid utandning...
Jag har tänkt ett par timmar nu... Jag är en riktig virrpanna...
Mina främsta skäl till att tänka att vi skulle fortsätta leva ihop är nog faktiskt:
- så att inte barnen behöver pendla fram och tillbaka
- så att jag inte ska vara ensam
- jag är rädd att barnen ska föredra honom (att han är roligare/bättre och att han med sina pengar kan göra mer roliga saker för dem)

Jag har försökt läsa i mina anteckningar, och jag vill ju inte ha det där livet: hans sex-kontakter, porrsurf, shopping, ilska, trippa på tå, hot, skäll, totala humörsvängningar... Och jag ser ju så tydligt: han har inte ändrat sig - HAN HAR INTE ÄNDRAT SIG!!! Han håller på och går igång på saker, han blir galen-arg emellanåt, han tycker fortfarande inte att han har någon del i allt detta utan anser att jag hamnat i en ålderskris... Och det är ju inte rimligt att jag ska ta på mig allt, han måste ju fatta att han faktiskt har en stor del i detta... oavsett att han har en sjukdom så kan man faktiskt inte bedra sin sambo, hota, skälla osv och bara skylla på henne: "det är för att du inte stöttar mig, för att du inte finns där. för att du inte vill ha sex tillräckligt ofta osv osv så jag fick stöd, bekräftelse och närhet av henne"...
Att han går på AA är hans beslut, men det var ju jag som försökte lämna och krävde det... SÅ det är ju inte riktigt hans beslut ändå... Kanske är det som för Mg- han har inte förstått på riktigt ännu... Och frågan är om jag vill... När du skrev om vad jag skrev i mitt första inlägg så tänker jag på att det var ju av ett skäl jag döpte min tråd till just det jag gjorde... Känner mig bara så ensam.
Idag frostade jag ur frysen och då kom det över mig hur fruktansvärt arg han blivit över det många gånger, att jag gjort det vid fel tillfällen eller att vi inte kommit överens om det...?! Fattar ingenting? Fortfarande fattar jag inte...? Hur kan man bli så arg över sådant?

Åh, Sorgsen... Ja, jag känner en sådan oro i mig, och jag tror att jag går upp lite i falsett, jag hinner börja en tanke och så kommer nästa och ...
En dag i taget. Andas. Tack, Sorgsen!
Det goda i honom är tvetydigt - det är sorgligt att jag är så misstänksam mot honom emellanåt - men jag ser ju så tydligt: när jag blir ledsen så blir han sååå mjuk och ber, försöker kramas om vi möts för barnen... och han vet ju att när jag är ledsen så är jag svag/tvekande över mitt beslut...

Åh, jag hör ju själv hur virrig jag är... Fattar inte varför jag inte bara kan bestämma mig och sluta hålla på fram och tillbaka... Egentligen vill jag ju inte leva med honom?

...skiner. Kören sjöng in våren igår. Många, nästan alla, känner jag igen av oss som samlades vid hembygdsgården på den lilla orten där jag har min oas. En av mina bröder grillade och kvällen fylldes av glada skratt. Somnade först frampå morgonkvisten och nu väntar lite fix med bilen efter en lång promenad.
Livet är levande!

Tyvärr är inte mannen här och ingen av oss har hört av sig till den andre. Kanske lika bra det...

Nu ut i solen igen.

Kram på er

...och att se sig själv från andra vinklar är ett stort steg i rätt riktning.
Att orka börja ta distans, känna, värdera är nödvändigt för bryta det destruktiva.
Att inte skynda är klokt.
Ta dig den tid du behöver för hitta din väg ur helvetet.

...känner igen och förstår.

Det som kommer först till mig när jag läst igenom allt utan läsa upprepade gånger (vilket jag oftast gör innan jag skriver) är "tid, ge allt tid".
Ibland känns det som att du vid inandningen har en tanke och vid utandningen en annan.
Allt hör samman och blir en ohanterlig massa.
Jag har sagt det förut, du har gjort det du har för du varit tvungen. Annars hade du ju varit kvar i huset tillsammans med sambon och det liv som formades utifrån de förutsättningar som härskade.
Jag har inte varit där, varit med, sett eller hört mer än det du beskriver. Därför kan jag bara genom egen erfarenhet bedöma. Den säger att på några månader är det omöjligt förändra ett djupt förankrat beteende. Den ordningen ni levde med är rotad och kan inte ändras om ni väljer leva tillsammans igen redan nu. Det tar en vecka sen är allt tillbaka i samma gamla invanda mönster. De mönstren som orsakade ditt beslut att lämna. Rädda dig själv nu, dina barn räddas genom dig och i nästa förlängning kanske även ert förhållande.

Att han vill förändra är ju tydligt. Att han gör det för sin egen skull skulle jag tro när du beskriver tidslängden av regelbundna möten. Hans förmåga/vilja förändra vet bara han. Om han verkligen vill ni ska hitta tillbaka till varandra så kommer det visa sig men jag menar att ni måste gå hela vägen i uppbrottet som prioritet nr1.

Att du blir påverkad av honom, gott som ont, är naturligt. Ta emot det goda och se det som en tillgång i er kommande relation. En relation kommer ni alltid ha.
Håll fast vid din ursprungsplan, den kom till av en anledning.

Varm kram

att jämföra olika relationer...

Den viktigaste frågan, tänker jag, är ju om du verkligen vill leva med den mannen igen? Han har gjort dig mycket ont, det framgår i ditt första inlägg. Om du vill leva med honom för din skull - ge dig då tid att träffa honom och ha kvar ditt eget boende... hans mående verka minst av allt stabilt. Men - jag undrar om du verkligen vill det - av vilket skäl funderar du?

Det tog nästan 17 månader av så gott som total nykterhet tills min man insåg (fick hjälp att inse) att han verkligen måste sluta och att han behövde hjälp - inom 2 veckor gick han till AA. Sen tog det ytterligare 2 månader innan han hittade sin egen motivation - och sen dess är allt annorlunda.

Ge dig tid flygcert! Ge dig tid att landa och läka i din nya verklighet!
Det är bara du som kan veta och välja hur du vill leva ditt liv.
Kramar, kramar! / mt

Hej igen! :)

Ja, vad är skillnaden... Det är jättesvårt att beskriva det, tycker jag.

Det är naturligtvis jättebra att din exsambo har sökt hjälp och går på AA-möten och allt det där. Men når det in i honom? Fattar han allvaret och att han måste ändra på sig och sitt beteende för att mönstret skall brytas? Vill han bli nykter (på ett sätt som innebär att han ÄR nykter, inte bara att han LÅTER BLI att dricka)?

Jag har svårt att sätta ord på det, men jag kände verkligen en stor skillnad på min man när han kom till sin vändpunkt. Det krävdes ett återfall, men det var det värt.

När det gäller stortjejen så tror jag helt enkelt att du måste vara den vuxne. Du måste sätta dig över hennes önskan om att ni skall flytta tillbaka, för hon kan inte se det du ser. Hon är också medberoende och försöker återskapa en situation som hon känner till, även om den inte var bra för henne eller någon annan.

Var rädd om dig, vi hörs snart igen!
/H.

Är det skillnaden? Att han bryter ihop? Hur ska jag vet om han gör det då? Han är ju så ledsen emellanåt och bönar och ber att jag ska komma tillbaka, att han söker ju hjälp och säger att han ska gå på anger management-kurs och ändå verkar det liksom inte hända något?

Borde inte tänka... Ibland känner jag lite av kärleken till honom, men så finns det där stora, grå, regntunga molnet med all porr, sex, lögner, hot, fula ord, förstörda saker, ilska, min rädsla, barnens oro & sorg och bara väntar på att få öppna sig och kasta ner allt på mig igen och då går jag ju nästan sönder... Jag kan liksom inte älska någon som behandlat mig så, hur ska jag kunna bara glömma det och tro att allt ska bli bra? Eller kan man det - är det jag som fokuserar på fel saker?

Stortjejen ber ju ibland om att jag ska flytta tillbaka till pappa... jag försöker förklara att vi tycker så olika om saker, att vi ibland bråkar så mycket och blir sådana ovänner att vi inte klarar att bo ihop - ibland säger hon då att "men om pappa är snäll" eller "men om ni talar sanning" och jag tänker att hon förlåtit pappa, att hon hellre vill att vi bor ihop än inte... Åh...

Tack, tack och tack!
Ja, just nu får jag inte tänka utan jag försöker bara komma ihåg att jag har bestämt mig för att inte leva med honom för det fungerade inte. Om jag tänker nu så har jag svårt att komma ihåg varför, nu tänker jag bara att han är snällare igen och att jag kanske gjort fel...

Men du har ju rätt Lelas: det är inte värt att jämföra, men samtidigt så är det så viktigt för mig att få höra att ni har lyckats tillsammans för att din man inte varit hotfull, aggressiv eller våldsam och att du inte varit rädd för honom... För jag vet ju - Gud, vad rädd jag varit... och vad han gapat, skrikit, kallat mig saker, hotat mig, förstört saker... Men varje gång vi pratat om det så säger han att han inte skrikit så mycket, att han aldrig hotat mig, att han inte velat mig illa osv, så ibland vet jag ju knappt om jag bara överdrivit...

Jag har läst lillablås tråd, men jag tänker att hon hade det värre än vad jag haft det... Sambon har ju inte ens varit full när han varit som argast, full har han ju främst varit på nätter - men då är ju inte jag med...

Tack Stjärnstoff! Du är bra!!

Tack Mt! Jag har läst Lelas text så många gånger nu att jag snart kan den utantill...
Ja, sambon svänger som en jag vet inte vad - så oregelbundet...

MEN- det är så svårt... Sambon har ju sökt hjälp. Han går på AA sedan flera månader, han har gått på samtal i 18 månader... Fast det är bara de sista månaderna som han tagit upp att han är alkoholist... Men det verkar liksom inte som de kommer fram till något i samtalen - han tycker ju fortfarande att allt är mitt fel, han tycker att det är jag som är arg, jag som bara lämnar osv osv, han skäller ju för det mesta, men han framhåller ju alltid att han minsann har sökt hjälp, och det har han ju... men vad ger det? Mt och Lelas, hjälp mig att förstå - han har ju sökt hjälp och ändå kvarstår missbruksproblematik i form av shopping och sex (dock ingen alkohol) och hans ilska poppar ju upp fortfarande, men eftersom jag försöker undvika att träffa honom och prata med honom så mycket som jag bara kan så får jag ju ändå inte lika stor del av den nu som förut... Varför händer det inget, han tar ju hjälp?

Tack för härliga vårkramar Mt! Nu ska jag snart gå ut i solen!
Kramkram

Ja, där har du en poäng till, mt - min man (och mg) sökte hjälp och ändrade sitt beteende. Och då menar jag inte att han sa att han skulle sluta, att han plötsligt lät snäll på rösten och försökte övertala mig att komma tillbaka. Utan jag menar att han bröt ihop fullständigt och valde att ta tag i sitt liv för att överleva.

Hade han inte tagit det steget, så hade det inte funnits någon väg tillbaka.

Flygcert - din exsambo har inte tagit det steget. Han är kvar i sitt missbruk och han tycker att det har blivit lite svårare att fortsätta sitt missbruk sedan du lämnade honom. Så nu försöker han få dig att komma tillbaka för att ordningen skall återskapas och allt bli som vanligt. Och, i den vanliga ordningen så mådde du och barnen allt annat än bra, eller hur?

Kram, ha en fin dag i solen!
/H.

Du är en rolig kille Fenix! Jag ska härma dig och dumpa mitt favorit vinglas idag. Känns lite sorgligt då det är ett gammalt glas som jag kommer från min mamma. Det sista i en hel samling. Men jag ska inte använda det mer. Att dricka vatten ur det går inte. Känns som att vanhelga. Men att slänga det känns rätt. Höra klirret när det krossas. En värdig död för en gammal trotjänare.

Min hjärna vill också två saker. Igår var jag så nära, så nära att falla dit. Insåg att det var helg idag och att jag slarvat (undermedvetet?) med antabusen. Lång promenad hem från jobbet och hela tiden dessa tokiga tankar på vin. Men jag lyckades bita ihop. Passera systembolaget. Fort, fort upp i lägenheten och ta en tablett. Som jag genast ville kräkas upp. Som tur är så kan jag inte stoppa fingrar i halsen och spy så där stod jag. Antabus i magen och ett riktigt vinsug. Blev inte lugn förrän bolaget hade stängt. Idag känns det bättre. Vad konstig jag är.

Kram Fia

Skickar dig en varm och stor kram tillbaka ❤️.

Första maj än förra året... en helt annorlunda Valborgsmässoafton... alla människor + några nya, alla tillbehör, alla de vanliga ritualerna... ändå helt annorlunda. Så helt annorlunda.

En helt annorlunda Första-maj-morgon än nånsin...

Ett andra av (lite mer än) två avgörande år har gått...

och lite till...
Jag börjar med att bekräfta flygcerts tankar. Professionella ger inte gärna råd - särskilt i stora beslut är det viktigt att människor gör sina egna val - annars är det direkt någon annans "fel" - ansvar, skuld när det blir jobbigt. Och det blir det ju - det vet inte minst flygcert... Jag tror också flygcert har rätt i att ibland kan professionella inte låta bli att vara tydliga - de har erfarenhet och kan "se" när det är nödvändigt... Jag talar om kloka och kunniga professionella - de finns och kan hjälpa.

Jag för min del har haft väldigt stor hjälp av att förstå det biologiska i missbruket. Jag fattar hur svårt det är - men det har inte påverkat mitt krav på förändring, dvs nykterhet - som nu är mannens egen önskan.

Jag återger Lelas berättelse om helikoptern, googlade fram den i en blogg. Den är så bra. Här kallas "huvudpersonen" Jonathan:

Jonathan bodde i en liten stad nedanför en stor kraftverksdamm, han hade nyss gått med i församlingen och hade hittat sin Gud. En morgon brast dammen och väldiga vattenmassor forsade ner över staden. Jonathan satte sig på verandaräcket och tittade på hur vattnet steg, en man i en liten båt kom förbi och sa: hoppa i båten så räddar jag dig. Johnatan svarade lungt: Gud kommer att rädda mig så sök efter andra.

Vattnet steg och Johnatan satte sig på taket och en man i en flotte kom och sa: hoppa i här så räddar jag dig men Johnatan sa: Gud kommer att rädda mig, sök efter andra. Vattnet steg och Johnatan klättrarde upp på skorstenen , då kom en helikopter och livräddaren sa till honom att koppla fast sig i selen men Johnatan sa återigen Gud kommer att rädda mig, sök efter andra.

Johnatan druknade eftersom hela staden dränktes av vattenmassorna och när han träffade sin Gud sa han förtvivlat: Gud, varför räddade du mig inte, jag litade ju på Dig. Johanatan, sa Gud vänligt jag sände dig en båt, en flotte och en helikopter men du vägrade att ta emot min hjälp, därför drunknade du!"

Till sist: så bra att du ser att du skjuter upp saker... och så bra då att kuratorn satte press på dig. Du behöver antagligen det... Idag ÄR det första dagen på resten av DITT liv!

Många kramar och glad Första maj! / mt

redan formulerat det jag vill skriva... läs det en gång till. Där stämmer även det att min man aldrig hotat eller på något sätt varit våldsam mot mig men haft tankar om att göra slut på sitt eget lidande.

Du ser själv hur din man svänger i humöret och vilka sidor som då kommer fram - det är så bra att du skriver ner det!

Om han ändrar sig, dvs om han söker hjälp och gör sitt stora inre arbete, så blir läget ett annat. Det verkar inte vara aktuellt i nuläget att han "ser" sig och vad han behöver jobba med... Och - om han verkligen gör det blir läget också ett annat - för då blir han en man som känner sig själv på ett annat sätt.

Just nu tänker jag starkt och intensivt på dig flygcert och skickar ett helt gäng kramar genom vårluften till dig! De finns där när du vaknar! Hoppas solen lyser och värmer dig idag, fina du! / mt

- det är fint att du skriver och att du håller fast vid dina kontakter.

Tyvärr tror jag inte att det funkar att "dra ner på drickat" men ge honom chansen och fortsätt vara tydlig med hur du har det. Frågorna som flygcert fått är bra att fundera över!

Jag har exakt samma erfarenhet som flygcert vad gäller punkterna 1 och 2. Också min man tyckte att jag plötsligt bara gick - trots att jag massor av gånger hade sagt "fatta att jag står på tröskeln". Det går inte in så länge missbruket blockerar hjärnan.

Kram och håll taget! / mt

det finns ett ord för det du är gentemot mannen, det är "möjlig-görare" - en person som gör det möjligt för en missbrukare att fortsätta missbruka. Att möjliggöra fortsatt missbruk är, som du själv förstår, ingen hjälp.

Du har betalt ett högt pris känslomässigt för dina år med den mannen. Det är bra att du tagit dig ur samboskapet så att du har det lugnt omkring dig... men han kostar dig fortfarande en massa pengar. Det behöver du få hjälp att reda upp så bra det bara är möjligt. Du kan knappast bli helt fri från det ekonomiska som du skrivit på... men du behöver få kontroll över hur det ser ut och att det inte rinner ut mer än nödvändigt ur din kassa.

Jag kan inte ge dig råd om hur du ska gå tillväga men jag råder dig verkligen att söka hjälp för att bli fri från ditt medberoende, att helt ta dig bort ur den relationen (och inte gå in en en ny liknande - det händer alltför ofta) och då ska du också fråga var du kan få hjälp med att ta upp den ekonomiska biten.

Lycka till! / mt

Jag har alltid behövd en press pågick för att genomföra saker-tex plugga till tentor. Alltid i sista minuten... Jag hoppas att det även är så i detta fall.
Kan jag inte få höra om helikoptern igen, berätta den för mig någon.
Tack Mulletant, jag ska läsa länkarna. På nåt konstigt sätt så "intresserar" jag mig för sjukdomen- försöker förstå hur allt hänger ihop. Kanske har det med min profession att göra, att jag arbetar inom vården.
Ikväll har vi varit på majbrasa. Det går skapligt att föra en diskussion bland massa människor men när vi kommer hem är det tyst... Konstigt det där.
Han är iaf nykter och det är skönt denna kväll så att jag kan sova så bra som jag kan med min onda axel.
Godnatt alla ni där ute!

Fina du! Du har inte gjort fel- du har gjort det du var tvungen till. Du är så modig och stark! Dina barn har en mamma som har gjort allt hon kan! Och du kämpar, kämpar.
Kanske tiden ( och hans insikt) gör att ni hittar tillbaka till varandra men ibland går det bara inte. Hur det än blir så har du ju gjort det du kunnat och det du tror på. Du är modig som tog det här steget för din skull och för barnens. Många många kramar i natten, jag tänker på dig...