Senaste kommentarerna i forumet

varma hjortron ♥♥♥ Med camenbert eller glass eller vispad grädde ?? Brukar köpa en hink med 70 % hjortronsylt ibland men den går åt så snabbt :-)) Och den är ju inte gratis härnere i landet :-(( Fan vad sugen jag blev nu !

Kalset gick över förväntan väl. Vi lassade iofs in Svårmor i taxi vid elva och for hem. Så vi lämnade innan det värsta drog igång. Ingen träslips, bara hederliga rutiga skjortor och en och annan skinnväst (och 2 fleecetröjor!). Maken var ensam om hel kostym, så snygg och proper och självklar i det ändå. Jag "gillar"!
Svårmor började gaffla i taxin och försökte söka sympatier och hjälp att förminska sina jobbiga fyllesidor. Hon sa något i stil med att "ojoj, hur ska Vi må imorgon. Jag ringer imorgon och kollar hur ni mår. Jag kommer må dåligt!" Jag svarade bara att det kommer inte vi. Då sa hon ung att " Åh ni får alltid skämmas över mig, nu är jag full igen" Och det var så skönt att bara svara "Ja, så är det" bara helt lungt konstatera. Vet ju att folk mest vill att man ska förminska situationen med att det inte gör något, knappt märks, inte är någon fara osv. Men jag ids inte det längre.
Annars måste jag få tala om hur fantastiskt det är att nykter kunna njuta av god mat! Säga vad man vill om delar av vår släkt, men det här med mat kan man sedan generationer tillbaka! Igår njöt jag nästan till tårar av varmrökt ripbröst, helstekt algfilé, smördegsinbakade rotsaker, varma hjortron! Allt så klart tillagat av värden med familj från grunden av eget skjutna eller odlade/plockade råvaror! Innan min nykterhet hade jag knappt ätit det, rört runt lite på tallriken för att det skulle synas men fokuserat sedan tidig kväll på vinet så matlusten förstörts. Bara suttit och längtat efter att gå ut och röka och att festen ska "komma igång" på riktigt så jag kan hälla i mig ordentligt. Uppskattar mycket annat nu i mitt nyktra liv. Hurra för det!

fantastiskt V hur våra ord leder varandra framåt i insikt... Söndagskram♥ / A

Lånar dina radet A "Vi har levt så många år i ett slags ömsesidigt beroende och nu ser vi båda lite förvånat att vi är fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. För att vi väljer det, var och en för sig. Horisonten öppnar sig, sa mullegubben nyss. Ja, den gör det. / mt"

Fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. Detta är kanske vad jag också menar när jag försöker beskriva mitt äktenskap idag. Jag är fri från mitt eget beroende och iom att han tar ett eget ansvar över sin, självvalt, minskade konsumtion och hur stor/liten roll alkoholen ska ha i hans liv blir jag på många sätt fri från det också. Men visst hade det varit skönast/enklast om maken också helt valt bort, jag har ju överhuvudtaget kortare tolerans mot berusade människor idag.

du skriver att du fastnat i att han måste bli nykter... Det är inte dumt! I ett senare inlägg skriver du: skriv något om hur ni mådde innan uppbrottet och hur båda parter förändrats som personer. Kan ni säga till varandra idag; "varför gjorde vi inte detta tidigare"? Om man har olika intressen och inte får leva sitt egna liv.

Hoppas du läser mycket här, då tror jag att du känner igen mönster som finns i relationer som präglas av missbruk-medberoende. Min personliga erfarenhet är att vår förmåga att samtala, verkligen lyssna på varandra, har förändrats mycket sen vi slutade dricka alkohol. Hela vår relation har förändrats - det är iofs en lång process men jag tror inte att vi hade lyckats vända riktning utan att han slutade dricka.

Erfarenheten härifrån forumet är att du måste ställa ultimatum, sätta ner foten definitivt, och kräva att han slutar. Innan du gör det ska du ha fullständigt klart för dig att du verkligen går och då måste du ha nånstans att ta vägen där du kan stanna tills du har något eget. Visst skrev du att du har ett bra nätverk = guld värt.

Även om du har fel och brister (det har vi alla!) handlar det om hur du vill leva ditt liv och att en förutsättning är att han slutar dricka. Försök tala om det för honom utan att skuldbelägga eller anklaga - och tala utifrån vad du ser, hör och vad du känner. Tala om dig! Du äger rätten till dina känslor och dina önskningar och behov.

Hoppas det inte blev alltför splittrat, jag har lite stökigt omkring mig - ville bara berätta att jag läser och reflekterar. Kram och fortsätt läsa och skriva! / mt

ditt inlägg tekla! Fint att du finns kvar och läser och att du känner att du får stöttning. Skriv gärna när det känns bra också! Stor kram till dig! / mt

Ååå, vad glad jag blev när jag läst ditt inlägg! Kände verkligen hur sant det är, vad underbart det var att leva i den "andan" som du beskrev! Så då undrar man; Hur i h-vete och varför förvägrar man sej den möjligheten, den verkligheten?? Den FINNS ju i allra högsta grad! Kram Skatan som flyger högt, av dina rader!

Vad du kämpar!! Du är helt otrolig!! Det var nån som sa; Det är inte frågan OM man ska återfalla, utan NÄR .. Jag tror att det är en del av själva läkningsprocessen. Du har ju kommit så otroligt långt i din kamp mot flaskan! Titta tillbaka; vilka insikter och vilken klokhet du besitter! Fortsätt Lilja, jag tror du tog ett Stort steg, när du ringde alkoholmottagningen;MODIGT! Dit har inte jag kommit än, kan jag säga. Stretar på lite i "gråzonen" tror jag. Vågar inte riktigt sticka upp huvudet och erkänna vem jag är... Känns bräckligt alltihop. Eller också är det bara Feghet det handlar om! Lite kan det kännas som jag liksom går och väntar på KATASTROFEN, som ska golva mej totalt. För att SEN, när det inte,absolut INTE finns något annat alternativ än att vända och kravla sej upp. Låter jävligt konstigt, nu när jag sagt det... Men, är det nån som VET; måste man hamna på Botten, innan man i grunden kan förändra sig!?? Kram Skatan

är resan inåt... Jag sökte en text på Google och hittade K-G Hammars meditationer över Dag Hammarsjölds Vägmärken.
Jag blev djupt berörd över att hitta just den texten just idag. Igår var en minnesvärd dag... Jag valde bort festen och stannade hemma med bastu, lammgryta, frukt och choklad och Lasse Kronér med femteklassarna. Sent på kvällen var vi till kyrko-gården och tände ljus. Längs med dagen talade vi om balansen i relationen. Jag klistrar in ett avsnitt av K-K Hammars text:

Man kan se på Dag Hammarskjölds bok »Vägmärken« som en reseskildring, en resehandbok, en vägledning.
Den som gjort anteckningarna vid vägkanten, vägmärkena, har själv vandrat före. Han delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Kommer vi att känna igen oss?

»Sanningen« blir till en förutsättning för igenkännandet. Nedtecknarens sanning, uppriktighet, sannfärdighet. Ingenting dölja eller förtränga, ingen låtsaslek. Läsarens sanning, din och min sanning, ärlighet mot oss själva, och – om vi säger något – mot varandra. Orkar vi? Vågar vi?

Resan är ingen yttre resa, ingen vandring i geografin. Inte i främsta rummet i varje fall. Det är livets resa det handlar om. Livet som vandring, rörelse. Livets vandring är en resa inåt, mot livets okända djup. Och den resan kallas den längsta resan. Inte ens en resa i yttre rymden till universums avlägsnaste galaxer är en längre resa än den varje människa kan företa mot sitt eget innersta. Därmed blir det en hela livets resa, en resa varje dag och varje stund, en ständig resa. Och den är inte avslutad när livet tar slut.

Livet som resa betyder uppbrott. Det betyder att lämna bakom sig, lämna tryggheten i det välkända. Det betyder att vi ständigt måste vända våra ansikten mot framtiden, ovissheten, det stora okända. Att öppet bejaka livet som resa förutsätter grundtillit och mod att våga släppa taget.

Grundtilliten växer när de vägmärken vi hittills mött på vår livsväg upplevs som sanna, som ärligt delande av gjorda erfarenheter. Som vittnesbörd av en som varit där, som sett och tänkt och känt, och som hittat de rätta orden. Modet att följa, att gå vidare, infinner sig som en gåva längs vägkanten.

det nog väldigt mycket mera värt att trivas med sin familj och sina vänner än på sitt jobb. Det är ändå trist att läsa om stilen på din arbetsplats men jag har förstått att det är ditt val att stanna där och vänta på nån slags "utdelning" när ni "går i mål"???
Det viktigaste av allt är väl att man trivs med sig själv - jag sätter inte ens ett frågetecken efter... Det är fantastiskt hur du tagit tag i ditt liv och tar hand om dig och din familj. Och du vet ju hur mycket du betyder för många här på forumet.

Ha en härlig fortsättning på söndagen! / mt

Ja det har prelexis blivit Söndag, och jag sitter här halvtre på natten och knattrar lite vid tangentbordet.

Min bästa kompis satte sig på cykeln för en halvtimme sedan och begav sig hemåt...
Vi har haft en karlkväll i vardagsrummet, halva familjen är bortresta och dottern låste in sig i sitt rum hela kvällen (fredligt).

Jag borde ha varit full nu, om det varit för tre och ett halvt år sedan, men icke...
Det bjöds på kaffe och senare lite bira, han fick pilsner och jag sölade i mig två pavvor alkoholfritt, jag är en fruktansvärd värd, frågade först efter ca 3 timmar OM han ville ha något att dricka, hade det varit förr så borde jag väl varit inne på min fjärde femte vid åttarycket då han kom.

Livet förändras, och man kan förändras med det, inget är hugget i sten längre...
Och...jag mår bra av det, det trodde jag ALDRIG tidigare, alkoholen var given för att kunna umgås.
Och det har blivit betydligt lugnare också, ingen hets över någonting.
Jag känner ro över att ha landat inom mig själv också, inte lika hyperaktiv och stressad..

Nykterheten har skapat en inre frid, fred med mina känslor, mina uppror mot mig själv.
Fjolligt glad över att leta efter alla vårtecken, såsom tussilago och snödroppar,
längtar ut till stugan, havet och naturen, vill ha sommar NU!

Jag lyssnar väldigt mycket på musik, har skaffat ett premiumkonto på Spotify,
och jag bara vräker bland all ny musik, som en unge i en godisbutik...
Musiken hjälper mig otroligt mycket, drömmer mig bort i en annan sorts fantasi,
bygger upp egen sorts musikvideo runt låten, och låter fantasin flöda fritt...
Ett väldigt bra sätt att få flyta bort ifrån alkotvånget, rekommenderas livligt.

Har egentligen inte så mycket ångestladdat att förmedla för tillfället,
mitt liv rullar på i hygglig lunk på ett fridsamt sätt..
Jobbet suger feta åsneballar som vanligt, men jag har på något sätt låst in mig i en känslomässig bur och låter inte mina kollegor komma åt mig alls längre....
Det är inte det optimala arbetsklimatet, men det funkar för mig i detta nu,
och då måste det få göra det oavsett vad som händer runtomkring mig.

Är inte trevlig men inte heller direkt otrevlig, svarar mekanisk på frågor utan känslomässiga utfall.
De får inga vibbar av mig alls, jag bryr mig inte vad som händer i deras liv,
och de får ingen information om mitt, ett respektfullt avstånd till det mesta...
Mitt liv börjar klockan fem på vardagar, och varar hela helgen...
Jag delger dem inte om vad som ger mig näring i mitt liv,
på sådant sätt öppnar jag mig heller inte för sårbara och påträngbara elakheter..

Jag vet att jag gör ett bra jobb, men på min firma pratar man alltid i plural om någon har gjort något bra jobb, såsom "vad bra jobb VI har gjort".
Om någon gjort bort sig på något sätt som kan ses som negativt, så pratar vi i singular,
man vill alltid utse EN syndabock för allting, aldrig en grupp..
Så länge detta bete'ende fortskrider så är de inte mina vänner, man jagar bara positiva omdömen och håller sig nära sådana områden och diskussioner, naturligtvis beroende på att de knappas ges längre.
Om någon har felat så fryser man ut den, och snackar skit om honom/henne, och brer dessutom på med lite osanningar om hur de har det privat helt utan verklighetsanknytning.

Jag kan ta ett exempel, i tordags hade jag lagt ner tid på att reparera en trasig apparat,
ett ganska så komplext fel som tog en hel dag i anspråk med felsökning osv..
När den skulle sättes igång igen på sena eftermiddagen så förblev den helt död,
och jag fick boka en serviceman.

Redan i Fredags morse utanför omklädningsrummet så mötte jag en av de tjejer som jag normalt sett hyser bäst tilltro till, jämfört med de andra..

-"Tjena Berra, hörde att du hade fuckat upp det...igen"

Ringer de varandra på kvällarna också, tänkte jag, jag hann tamejifan knappt in på arbetsplatsen ens.
Det visade sig att det felet INTE hade att göra med min reparation att göra,
utan var en ren tillfällighet och ett NYTT fel, men man var snabb på att döma ut någon skyldig.
Hon sjönk fort i min credbank, och jag kan bara tänka mig vad hon INTE berättade för mig vad de andra hade hunnit säga till henne, jag slår säkert små barn också...och stryper katter..?

Hela världen är fylld av elakheter och hat, inbördes tävlan och avund..
Känns bra att jag har en underbar familj och fina vänner på min privata tid,
annars hade jag nog inte orkat med allt...

Men mycket också tack till mig själv, som inte längre sjunker ner i i källaren emontionellt med att fortsätta hälla i mig en berusande dryck och helt tappat omdömet..
Vem vet..det kunde ha blivit en ny bloody monday..

Eller så är jag fortfarande bara en väldigt känslig natur, i en felaktig kropp..
Kan inte leva upp till mina och andras förväntade mansideal, men vägrar döva smärtan längre..
Jag försöker vara en snäll person, men alla verkar reta sig på det..

En dag till, innan jag måste hålla andan i fem dagar till..

/Berra

Tack för svaret. Det är så skönt när någon reflekterar på det man skriver. Just idag och denna helg känns det skapligt igen. Han är med vår dotter på tävling hela helgen (för första gången på säkert 4 år, bara han och hon). Jag känner mig trygg då människorna han åker med inte konsumerar alkohol på det sätt han gör och han umgås heller inte med dessa människor privat, det är tidiga mornar och går i ett. Jag är glad över att de fått en egen helg tillsammans. MEN........jag vet ju att det kommer att komma måndagar igen framöver då jag mår skit. Jag funderar så jag tror att jag blir tokig!

Tack för hälsningen i min tråd, det går bra för mig. Har varit mkt på jobbet, har fått en ny tjänst och är jätteglad över det. Nykterheten känns stabil, känner mig glad över livet, pratar mkt med maken om det och det känns bra att han och jag förstått till fullo nu att det går inte att dricka "lite", det är totalstopp som gäller. Blir mkt enklare så, slipper funderingar på att "då, kanske jag kan...". Glad att det går så bra för dig!
Stor kram!!

och diskuterat det med Mm. Inser att balansen i vår relation verkligen är i grunden förändrad. Att jag idag måste göra mina egna val och stå för dem själv. Precis vad jag eftersträvat så länge... men det är inte lätt och ingen självklarhet att finna sig tillrätta i en förändrad verklighet även om den är så som jag önskat mig att min verklighet ska vara.

Vi har levt så många år i ett slags ömsesidigt beroende och nu ser vi båda lite förvånat att vi är fria från varandra på ett nytt sätt - och vi är båda kvar. För att vi väljer det, var och en för sig. Horisonten öppnar sig, sa mullegubben nyss. Ja, den gör det. / mt

mig i sorgen... Och i att det är gött att leva i nykterhet. / mt

Tänkte rätt mycket på diverse alkoholhaltiga drycker igår eftermiddag och kväll. Kanske var det extra mycket folk på sociala medier som la ut bilder, var fredagsupprymda och skulle ut. Det handlade också en del om drickandet på nyheterna. Hur berusade personer inte blir nekade som dom borde när dom går på krogen och har fått för mycket.

Jag tänkte nog en hel del på alkoholfrågor. Inte så att jag hade sug, kanske mer sorg i så fall. Sorg över att allt blivit som det blivit.

Men idag, efter en god natts sömn kan jag bara konstatera: Det är gött att vara nykter!

förklara, och svårt att dra gränslinjer. Ja. Ska fundera ett varv, eller några över det du skriver. Mest för att det är så intressant - inte för att analysera ev förnekelse:)

Det finns mycket i medberoendet jag inte kan känna igen hos mig själv - å andra sidan är jag inte prövad till det ytterstas gräns, inte tillnärmelseis. Jag känner däremot tydligt igen vissa missbrukartendenser och läser nu Jaget och missbrukaren med fokus på mig själv.

Precis exakt nu minns jag att min mamma berättade att pappas chef en gång hade ringt henne ang hans alkoholproblem - alkoholism och bett henne se till något vad-det-nu-var. Hon berättade att hon sagt "snälla herr A det kan jag inte" - jag tror inte hon var genuint medberoende, hon tog inte ansvar, sopade inte undan vad jag kan se nu. Jag vet att hon levde i enlighet med ett löfte och gjorde det hon trodde var rätt och bäst. När hon lämnade skapade hon ett rikt eget liv.

Så här fungerar forumet för mig, väcker minnen och impulser som jag själv kan välja vad jag gör med och av... Så klart jag kan välja att förneka eller försköna ... men jag ser att det hela tiden för framåt och det gör inget att det sker i min egen takt. Jag har inte bråttom.

Å ena sidan ser jag många likheter, åt olika håll, å andra sidan är jag fortfarande övertygad om varje människas komplexitet och unikhet.

Åh vad jag har svamlat - men här får jag ju göra det, som jag vill:) Idag känner jag att jag äger :)))

Nää, vi drogs, alternativt LÄT OSS dras in i alkoträsket istället för slöjdslips-träsket; )
Träsk som träsk...kanske?

så hemskt !!!! Jag är glad att mina föräldrar flyttade från den delen av världen innan jag blev stor nog att dras in i det där :-)) Brrrrrr.......

ADDE! ang dresscode, http://www.zickermans.se/slojdslipsar-galore/woody/
till glesbygdskavaj eller den lite mer leisure skinnvästen bär man lämpligt en av dessa ledade "slöjdslipsar" till finare tillställning! Hade aldrig sett en sådan innan jag var på byparty i Tornedalen. När min mans kusin ( en av mååååånga kusiner hahaha) fyllde fyrtio för några år sedan hade jag en bordskavaljer, dyngrik skogs- och sågägare i en av byarna kring Pajala, som naturligtvis hade en lite flådigare variant av träslipsen - den var liksom slöjdad i form av en lax! Det är sant!

Ja det är fint att vi har varandra A♥ Det är inte alltid jag känner för att skriva, eller ens har något att skriva i dessa dagar, men som du påminner jag mig om vad forumet gjort för mig, och att jag faktiskt behöver den här platsen, utrymmet. För detta är ju den största enskilda anledningen till att jag mår bra och är fri från alkoholen idag. För jo, jag känner mig fri fast maken inte är helnykter, och omgivningen erbjuder ett och annat tillfälle med påminnelser om varför "aldrig mer..." är mitt enda alternativ. JAG är inte bunden till det. Jag finns här, existerar här, men känner inte igen mig i ett medberoende- knske eftersom jag faktiskt inte ser att maken har ett Problem. Han dricker, som många andra i min närhet, ibland. Men det renderar inte i problem direkt. Irritation från mig ibland - javisst. Men jag kan se skillnaden till medberoende och alkoholproblem/beroende, även om den är svår att förklara. Det är en sida jag ogillar, men den tar ingen större plats i vårt liv.
Detta skulle ju kunna vara ett försvarstal och skrivet i förnekelse kan jag själv se om jag läser det och låtsas att någon annnan skrivit det. Må så vara...jag kan inte förklara bättre just nu!

timmar åt forumet, läst tråden som V tipsade om. Forumet måste ha varit nytt då men Lisamari, Adde, Pia, Mie och Fenix fanns med redan då - och V som beskriver att hon "kröp" in. Jag funderar vad jag gjorde 2008-2009, hur jag tänkte då, vad jag kände då. Jag kan titta i min "svarta bok" som faktiskt är just svart, en ringbok från en konferens där jag började skriva vid sidan av det jag skrev på datorn. Jo, nu vet jag - anledningen till att jag är kvar här var ett bröllop som planerades ingående ett år på förhand och som jag inte kunde tänka mig att trasa sönder. Det var ett mycket lyckat bröllop - men jag minns en (1) uppgörelse som endast jag och mannen vet om. Jag visste redan då vilket illavarslande tecken som visade sig när ett tillfälle gavs. Annars var allt genomlyckat.

Känner mig ganska ordlös just nu, förstår dem som slutar skriva när livet rullar på sin gilla gång. Tänker att det kan ligga en fara i det (för mig) och tycker mig ha sett det här.

Brukar tänka att man inte kan ta ifrån en människa något innan h*n fått något istället. Jag har inget som skulle ersätta forumet för mig i nuläget. Det skulle kunna vara en grupp levande människor att möta - men jag är så nöjd med att få vara hemma när arbetsdagen och -veckan är slut. Och jag vet inte var jag skulle hitta den gruppen, de personerna i min närmiljö. Så jag är bara innerligt tacksam för att forumet finns - och finns på mina villkor, när jag behöver och den tid på dygnet det passar mig. Låter egoistiskt i mina öron och känns ego att skriva så - men så är det ju:) och det är jag tacksam för.

Har förmånen att delta i en faktiskt väldigt bra utbildning just nu. "Faktiskt väldigt" för att jag gått många av varierande innehåll och kvalitet... Hade 1½ timme coaching häromdagen med en rejäl och mycket humanistisk karl som har sin bakgrund i ett mycket manligt yrke. Hade aldrig valt nåt sånt själv, män är "i princip" ganska hotfulla för mig. Jag deltar med öppet sinne och i syfte att göra ett bra avslut på mitt nuvarande jobb - som sannolikt är mitt sista. Coachingen gav en omtumlande efterkänsla. Det är ytterst sällan jag har utrymme att prata fritt om mitt jobb så länge utan bli avbruten och fr a utan att behöva tänka på vad jag säger. Det är en bra coach. Ska ta vara på det här också för min egen skull. Känner att jag gjort mig förtjänt av det - ja det har jag!

Ska fundera över klädsel till ett annorlunda kalas - som samtidigt i sin vanlighet kan bli likt det vännen V ska delta i. Mannen hör inte till sammanhanget och ska inte delta. Jag är mycket frestad att stanna hemma i soffhörnet med honom. Vi ska se hur det tar sig under dagen...

Ha en fin dag alla som läser och skriver här i forumets olika trådar. Tänkte idag på hur lika vi är, medsyskon skrev axel på 3xL-tråden... Tänk så fint att vi har varandra och att den här platsen finns! / mt

Nynykter, tack för att jag fick dela dina tankar kring "En gång..." till morgonkaffet. Såååå Bra!

va' goa ni är så här på lördagmorgon :-)) Ha en bra dag !!

Ps Lilja...jag vaknade av mig själv kl 04,30 !Kanske inte med ett leende men väggarna stod still och jag kunde gå utan att må illa! Visst vill jag bli påmind! Tack för att du påminner mig :-) Ds

här...