Senaste kommentarerna i forumet

Innan ledighet.
Jag älskar åxå min egna tid,men utan jobb skulle det inte kännas så befriande att vara ledig.
Just nu har jag det så bra,Jobbar halvtid stämplar akassa halvtid o får en liten slant däremellan från fackets inkomstförsäkring.
Eftersom jag hade stor årsinkomst förra året får jag som belöning en bra ersättning......6-7 månader framåt.
Denna tiden kommer nog ej tillbaka...föressten vilken dåtid eller vilket nu kommer tillbaka???:)
Ah men ha en trevlig fest i alla fall.
Själv ska jag kolla en matta via blocket,gå o se Superjam på Parkteatern på lördag när jag är ledig.

Idag följde jag hastighetsbegränsningarna på väg till jobbet. Trots att jag försov mig. Det ser jag som ett framsteg! / M

Heja dig! :)

/H.

Och det "pirrar" så där lite i kroppen, äntligen min egna tid..
Så är det varje helg, den är lite stökigt planerad med lite kalas och party party...

Vi ska ha massor av gäster, och frugan har fått tagit HELA biten med att införskaffa alkoholhaltiga drycker på bordet...
Nu märks det på henne att hon tycker det är "besvärligt" med att handla stort på bolaget, inte bara mängden, utan även det dära ni vet...
Blickarna, och vad ska de tro, storkonsument???, och dyrt är det också...

Nackdelen med att köpa de lite finare sorterna är att att folk dricker så förbaskat mycket mer,
man släpar hem tjeckisk öl i små flaskor istället för på burk (ja det finns exakt samma märke..) och det är en stor skillnad...
Man vet att folk dricker med en förväntad smak, själva åsynen av drickat sätter sina spår...
Nytt för i år verkar också rose' vara, har verkligen fått sig en skjuss, alla dricker det,
även de som tidigare har stordissat rose't, smakar varken det ena eller det andra..
Det går mode i drickandet, och man lyssnar på vad andra dricker eller rekommenderar...
Det behöver inte jag, tra la la laaa, tycker att det är såå befriande...

Visst det kunde vara kul att stå där och gunga på glaset och tycka en massa om drycken och känna gemenskap,
det är ingen som gör det med läsken...tyvärr..

Men det viktigaste är att fortsätta lägga allt fokus på....mig själv...
Det finns inget viktigare än att fortsätta hålla koll på mig själv, jag måste fortsätta må bra,
och då undanskuffar jag alla problemen, eller vägrar se dem...

Det sitter en liten maskinist och drar i alla spakarna inuti skallen, tittar ut genom ögongloberna och styr hela ekipaget...
Det är han som bestämmer vilka drag jag ska göra, och det är hos han allt förnuft ligger, och tilliten...
I kroppen finns det impuls-styrningar han måste korrigera och kompensera för...
Men fyller man kroppen med alkohol, så lämnar han sitt uppdrag tills det har slutat stinka på arbetsplatsen,
under tiden har kroppen gått herrelös och bärsärk...
När han återkommer så svär han högt så det ekar i hjärnbarken, och det är nog det vi hör som bakfylleångesten,
blomkrukorna har ramlat omkull, tavlorna hänger snett inne på hans arbetsrum...
Klart att han blir förbannad, vår lille maskinist...

Så mucka inte med maskinisten...

Berra, full!....av fantasi

Tack, barbalala! :)
NT - du får mig att le. :)

/H.

Du sviker inte oss, Fenix! Här är du bland vänner som inte dömer dig, ju. :)

Lycka till med festen och med beslutet som du närmar dig! Och: grattis på födelsedagen!! :)

/H.

Och det du beskriver, situationer och argument är så vanligt.... Jag har funderat och bearbetat och bearbetar liknande situationer och "personer" och argument oavbrutet... Att dela andras verklighet och upplevelser här är klädnyporna som håller min övertygelse uppe. / mt

Lycka till, låt oss följa dig en bit på vägen.... ha en bra dag!/ mt

Ankan 42... be om hjälp & ta emot den.
En dag i taget mot lycka lugn & harmoni...
Kram från Mie.

vänner, Pia, Fredde, Berra, Lillablå, Vana och så många andra. Ni vill mig så väl och det blir jag riktigt rörd av. Vill bara säga att jag har en mkt fin kontakt med såväl fru som barn. Saker och ting hade dock kunnat var mkt bättre utan alkoholen. Nåväl, den här veckan har barnen varit hemma mer än vanligt, och det har börjat kännas riktigt konstigt att jag alls dricker. Men som jag tidigare sagt, så känns den här festen som sista punkten innan ett stup. Sedan ska jag börja vandra bakåt igen för fortsätter jag så är det fritt fall och gonatt.
Ska inte argumentera mer här tror jag innan söndag, som jag ser som den dag då jag ska börja vila och hämta krafter på ett riktigt sätt. Som helgläsning bifogar jag ett dokument jag skrivit på ett tag för att samla på mig tankar kring på vad jag är trött på. Många känner nog igen sig.
Kram så hörs vi på söndag...

Jag är så djävla trött på att …

.. behöva ägna lördag förmiddag åt att dividera och tänka på om jag ska åka till Systemet, om jag ska köpa bara för idag eller även till söndag…

… alltid förlora kampen och stå där fem i två och handla och dessutom för det mesta köpa så det ska räcka även till på söndag…

… att vara bakis på måndag och inse att det gick inte den här helgen heller, jag som skulle sluta på söndag…

… smussla undan ölburkar på förmiddagen så att det inte ska märkas hur mycket jag häller i mig ….

… springa hos terapeuter av olika slag och betala en massa pengar för behandling, när jag ju vet vad jag ska göra …

… hata mig själv för min stora mage som jag aldrig blir av med så länge jag inte slutar dricka ...

… andra lyckas sluta när inte jag gör det. Känner mig verkligen som en looser …

… på allvar tro att det blivit stora skador på lever och kroppen och att det är för sent att göra något åt det …

… ha alla fina vänner på forumet och ständigt svika dem och mig själv …

... listan kan bli hur lång som helst ...

Jag har en bror som har ett uttalat "ölintresse". Detta innebär i praktiken att han köper mycket sk finöl, både hem och ute på krogen. Ingen dag och ingen situation är fel att ta en öl, för det är hans bästa intresse i livet enligt honom själv.

Man tar den till städningen på söndagen, för att fira onsdag, fredag och att man överlevde festen igår.

Jag har aldrig känt att jag kan påverka honom, och när vi pratat om att jag slutat dricka hamnar vi alltid i argument om att människan har druckit öl så jättelänge och att ingen samhälle har gått under av det...

Våra familjemiddagar är lite skumma när min bror lätt dricker 5 öl + lite till under en vardagskväll, jag som säger nej helt, och min syster som dricker ett halv glas ibland.

Jag var här aktivt efter nyår o var nykter i tre månader. Trodde i min enfald att jag sedan skulle kunna dricka måttligt-...nä, klart jag inte kan.. Snälla säg vad jag ska göra, jag blir tokig på mig själv!! Har det skitjobbigt med mycket sorg när min mamma är på slutet o kommer dö av sin cancer, men jag tror att jag druckit ändå... fan, vad svårt det är- hjälp!!

Det där kändes skönt att veta att man inte är lixom ensam, jag tror/trodde mer och mer att det är/var jag som höll på att bli nojjig.
Någon sorts förföljesemani ,eller nå't...

Jag vet att jag är duktig i mitt ämbete, min roll är odiskutabel, och jag har rent mjöl i påsen...
tja bortsett från att tittar/skriver här på forumet på arbetstid, men det känner jag inget som helst ågren för..
Med tanke på hur det "porrsurfas" både på Hemnet, Aftonbladet och Blocket för de andra anställda, bara för att nämna några..

Vet hur man berömmer sig i grupp som "vi" när något bra har skett, trots att det bara är en person som gjort jobbet...
och tvärsom när något har gått fel, då är det alltid personligt, det var "han" som gjorde felet...
Och de som utmärker sig är alltid de som springer till chefen och berättar först...
Först att ta åt sig av berömmet och få utlämna glada rapporter, samt först att tala om att han/hon inte hade något med felet som skedde att göra..

Jag ser det andra inte ser, och det är så förbaskat uppenbart att jag nästan äcklas av det...
Människor av egen dignitet och värdighet underkastar de mest anti-solidariska förutmjukelserna...

Att alla ställer upp för varandra och lyssnar och är goda vänner är inget man begagnar sig av idag,
var och en står sig själv närmast. och tjänar jag ingenting på det, så får det vara...
Chefen makten och härligheten...

Jag håller mig borta från allt sådant, jag antar att en vacker dag så kommer jag få payback på att jag höll mig neutral..
Jag sköter mitt jobb med den äran, och kan de inte se detta så måtte de vara blinda, eller vänder blicken bortåt...
Jag vill bara bli sedd och hörd, och jag har inga undertoner i det jag säger, och vara en länk i hela kedjan...
Det ska inte finnas ett självutnämnt A-lag och inget åsidosatt B-lag, alla människor är lika värda...

Alla är vi lika men samtidigt olika, och likafullt respekterbara och accepterbara, för den vi är...
Alla har vi någon livserfarenhet att kunna berätta, om någon vill lyssna...
Och de döva är de enda som inte kan höra oss, hos alla de andra så är det viljan att få någon annan att leva ut...
Och man kan inte tvinga någon att höra någon annan...

På en arbetsplats har man sina egna regler...

Jag har bara en....idag ska jag oavsett vad som än händer....inte dricka något med alkohol i...

I min kropp är det jag som bestämmer, och jag kan inte styra allt som händer runtomkring den..

/Berra

ja inte är det lätt inte. Vi tvingas ju umgås med människor vi inte valt själva hela dagarna. Och är man "snäll" och känslig så är det ganska förfärligt att bli överkörd, få pikar och baktal slängda efter sig av "lill-cheferna". Förr svalde jag och grät sedan en skätt. Nu biter jag tillbaka och står på mig. Eller nonchalerar det. De som måste trycka ner andra hela tiden har ju ett problem.... Ibland är de inte ens medvetna om sitt sätt.

Sinnesrobönen är perfekt som piano-mannen säger. Och jag med mitt evolutionära synsätt och med djuren som mall för olika beteende tror det är oundvikligt att människor slåss för sina platser inom hierkin. Se på djur i flock. Det pågår ett spel heeeela tiden för att hålla ordningen. När någon kommer ny eller "växer till sig" så blir det oordning och riktiga konflikter i stället för de små signaler de använder annars. Eller om de är hungriga, eller har för lite utrymme att röra sig på. Kanse något för chefer att börja forska i? Miljön, ledarskapet och tydligheten är nog a och o. Och en viss acceptance.

Fast jag vet inte, vi människor ska ju alltid klydda till allting, våra hjärnor har så mkt associationsförmågor och plats för olika teorier... och sen när vi tycker det är för jobbigt så dövar vi med alkohol .. Himla smart eller hur??? :)

Jag är rädd om mitt välbefinnande nu för tiden och har accepterat att även om jag har talanger och skulle kunnat klättra så har jag varken tillräckligt med lust, vilja eller ork. Så jag tar en dag i taget och försöker göra mitt bästa med det som finns just då. Släppa det när jag kommer hem. Och ägna fritiden till det som jag älskar och har hur mkt tid och lust till som helst, mina djur och naturen. Och läsa böcker, och sova, och.......

Jag är fortfarande dålig på att leva och låta leva och är ofta den som tröstar och pratar med nyanställda på jobbet som mår dåligt. Det tär lite för jag blir ledsen för deras skull. Men egentligen är det en bra egenskap så jag försöker vara uppmuntrande och ett stöd och sen släppa det.

Nu i det här nyktra livet är livet faktiskt så väldigt intressant och man är f---n så mkt starkare inombords nu.

Kram

Skönt att rensa bort skräp!
I love it!

På vår tomt har vi ett gammalt oljefat som vi brukar elda, trädgårdsavfall i.
Dit fick mina boxar åka!
*poff*
Sådärja. ;-)

Nu kan ni ju samla på er mer värdefullt "skräp" istället,nu när det finns plats i boden menar jag... hihihi

Ha det gott!
Kram N.T

Måste bara få berätta!

För många år sedan jobbade jag på nummerupplysningen...
95% kärringar, förstår du vilka pakter, grupperingar, och skitsnack det var om allt och alla det var!?

Herregud!
Vilket hönshus! ;-)

Gjorde sedemera slut med det jobbet, och började jobba på en mer eller mindre mansdominerad arbetsplats.
Och tro det eller ej, killarna var inte ett dugg bättre!

Nästan värre!
Det var en dunk i ryggen på morgonen och tjena polarn... men sedan tisslades det bakom ryggen på den som inte var närvarande för tillfället.

Min lärdom av detta är:
Den som snackar skit om andra i din närvaro, snackar skit om dig i din frånvaro.

Och det är nog bara att acceptera... dom flesta människor omkring en är såhär.

Om man tänker efter... och inte räknar arbetskamrater, grannar, bekanta och polare, så har jag upptäckt att det finns ungefär en handfull människor i ens omgivning som faktiskt är "reko"...

Dålig självkänsla, gör att man måste snacka skit, skvallra, och helst sätta en "kniv i ryggen" på någon annan så alla misstankar om deras egna dåliga sidor och självkänsla kamofleras...
En slags omedveten rivalitet... äta eller ätas konceptet....

Det är nog min tröst att åtminstone tro att det är så. Eftersom jag själv inte är en backstabber, utan helst håller mig utanför smaskiga diskutioner om andra.

Lycka till Berra!
Jag följer dina inlägg med glädje!
Kram N.T

Heja er!

Stannat hemma från jobbet för att packa flyttkartonger ensam hemma. Det känns bra!

Vi har också haft en stökig situation på jobbet senaste månaderna. Har varit längre, men eskalerat sista tiden. Och flera av mina arbetskamrater har sagt till mig.
"det är otroligt att du som har kämpat så med dig själv är den starka mitt i detta"
Det känns bra. Men det är sinnesrobönen som hjälpt mig. Det jag inte kan förändra lägger jag heller ingen kraft på. Klart att jag påverkas och som du säger "känner av vibbarna" Men det stannar där.
Jag ältar inte hemma eller ligger sömnlös.
Nu verkar det som vi har kommit till en lösning dessutom, så jag ser fram emot att börja jobba efter semestern.

Jag kände ett visst obehag av att åka till tippen själv med det där. Liten stad = många ögon på mig. Så jag är så tacksam över att hustrun gjorde det. Jag tog i alla fall mitt ansvar och plockade ihop det där ute så att det bara var att köra iväg till rätt container. Nu är det nya tider!

Japp, det där behövde jag, ibland ser man inte skogen för alla träden...
Det är allt för lätt att gräva ner sig i sitt arbete och tappa arbetsglädjen...

Och jag är en känslig person som känner vibbarna mellan olika yrkeskategorier...
Folk runtomkring mig mår absolut inte bra, vi har haft en elände de senaste 10 åren, och nu när det går lite bättre så hänger ändå ränderna kvar i människorna.
På mitt jobb har man en differensierad lön och och inget kollektivavtal, vilket leder till att spänningarna ökar mellan varandra (nu säger jag inte att det enbart beror på detta, men är starkt bidragande orsak..).

Så istället se sig som en grupp med gemensamma mål så är det en inbördes tävlan mellan kollegorna, man slickar uppåt och sparkar nedåt/sidan...
Man bildar "klubb" med chefen och snackar skit om sina kollegor, det avspeglar sig i en fetare lön, själva gör de inget annat än rapporterar om sina kollegor...
Så ena halvan jobbar, den andra skapar intriger och talar om vart skåpet ska stå, för så har chefen sagt, eller kommer att säga så när jag har pratat med honom.
Och om de enbart kunde vara elaka hela tiden så skulle det vara mycket enklare, då kunde jag "hata" dem hela dygnet runt...
Men de är de inte, lite bipolära och ena dagen är de som trånsjuka marskatter och söker ens uppmärksamhet och existensberättigande,
och faller man för detta så har man ju avslöjat vad man egentligen tycker, och några dagar så vet alla vad jag hade sagt i förtrtoende...
Så jag vet inte vad jag tycker sämst om, de som alltid är taskiga, eller de som bara är det ibland...

Och den jag anförtrodde mig mest till har bytt sida och är inte alls den jag tidigare hyste allra största respekt för...
Så jo...jag har tappat min tillförlitlighet till det som kallas "vänner" inom min arbetsplats, och jag känner mig ganska så ensam..
Den enda jag litar på är mig själv, och varje gång jag öppnar käften så måste jag noga avväga vad jag säger, så att det inte slår tillbaka mot mig.
Och den enda jag bryr mig om, är mig själv...
Själv , själv , själv , inte undra på att jag känner mig som ett enda stort ego, och det slår lite tillbaka på min egna tid...

Tillståndet att ständigt vara på sin vakt, och veta att några dömer mig för vad jag än gör, tär på ens krafter rent psykiskt...
Och orken att orka leva ett eget privat liv är mycket mindre, det undergräver mitt psyke..

Ändå känner jag mig stark, ensam är stark, eller?, som orkar stå emot all jävelskap...

Och mitt uppe i hela skiten, så tar jag bort trösten, återhämtningen, lugnet med att dricka min alkohol...
Blir det inte dubbelt så jävligt då????

/Berra

Kalle va småsur, fel på jobbet, fel på arbetskamraterna, fel på kaffet, fel på allt. Chefen sa:
- Gör mig en tjänst! Ta ledigt resten av dagen, åk hem & dra över frugan.
Nästa dag kom Kalle skinande som en sol & var på ett underbart humör.
- Hur gick det?
- Det var kanon! Hon var helt vild! Vi älskade hela eftermiddagen.
- Jag sa ju att du skulle må bättre!
- Ja, tack! Å vilket trevligt hus ni bor i förresten.......

på din axel är en riktig rackare Fenix. Fy vad den tjattrar på... :) O den är väldigt ego-trippad och tänker bara på en sak. Och är världsmästare på att bygga upp förklaringar och ursäkter för att dricka....

Hur som helst. Man ska sluta dricka för sin egen skull. Sant. MEN som medlem av en familj så har man ju i alla lägen ett ansvar gentemot (stavning?) dem. Menar nu inte bara med alkohol.

Att göra gott för sina barn och sin partner (föräldrar, vänner, arbetsgivare.... ) gav mig en styrka att orka vidare den första jobbiga tiden då jag sa adjö till alkoholen. Och gud så stolt jag känner mig nu. Nu lever jag ett liv. Innan jag slutade så krigade jag varje sekund av min nyktra tid... ska jag dricka eller ska jag inte...

Släpp taget om ego-tjattret, och hitta den riktiga fenix därunder. Du ska se att det är där livskraften finns. Den som finns i allt levande och bär oss framåt med sann energi och harmoni.

Alkoholen ger oss falsk energi och tär på oss, undergräver vår egen förmåga till sinnesro och lycka.

Med hopp om en ljus och fin dag till dig Fenix och alla ni andra underbara därute i cybern.

Pia

Gläds i hjärtat med dig och er! Och katten. Kram / mt

Tack, Magnus. :-)

Idag har jag gjort något som nästan kändes som en ritual. Vi har ett uthus här på vår tomt, och där har det funnits en hel mängd "lik" i form av tomma flaskor, burkar, boxar... ja, ni fattar. För ett tag sedan gjorde maken ett ryck och sorterade i olika sopsäckar (heja honom, jag var och är jättestolt över honom!) men sedan har vi inte kommit oss för att åka med det till tippen - förrän idag.

Så, nu är uthuset tomt på den typen av skräp (det finns ju en del annat, såklart, men...) och det känns bara helt självklart. Även om det som sagt var lite av en ritual så var det inte förknippat med några jobbiga minnen att slänga allt det där, det kändes bara som ett helt naturligt steg i vår process. Odramatiskt. Och just därför väldigt skönt. Äntligen.

/H.