Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser och tar till mig, som vanligt TACK!
/A

hoppas verkligen att jag får ge dig en irl-kram nästa vecka !!!
Till dess en cyberkram ♥

...var härlig.
Andra visade andra sidan och jag känner mitt hopp försvinner.
Jag analyserar inte men lever ju i det som sker. Mannen måste ha någon störning psykiskt!

Oavsett så hade jag en bra gårdag, trots att det skaver inuti. Mannen är sjuk, det är tydligt, och den ende han har runt sig utöver de stunder han är på AA är mig.
En person ringer honom ibland men honom pratar han mest negativt om inför mig. Jag har aldrig mött någon som är så genomsyrat elak. Mot sina AA-bekanta är han mycket klok och vänlig. Han dricker inte och verkar skötsam gentemot efterbehandlandet men större bitterhet och syra har jag aldrig stött på i mitt liv.
Han dricker inte, pch det är ju bra, men han har inget som "utsätter" honom. Inget umgänge, inget jobb, inga åtaganden. Mina släktingar söker sig inte till honom pch jag gjorde en total felbedömning i att vara kvar i lägenheten men honom över dessa "bonus"-dagar.

Han mamma är totalt fjärran från verklighheten och han är oförskämd även mot henne. Förnekelsen hos henne är skrämmande. Hörde tidigare av exet att hennes man, makens far, behandlat henne så...herre gud, säger jag bara...om ni dessutom visste vad hennes arbetsuppgifter varit blir man ännu mer skrämd. Hur blind kan man bli???

Nu mot nya mål och jobb. Tur jag har ett fungerande liv bland normala, levnadsglada människor!

Läser ikapp i trådarna och kommer smälta dessa dygnen under kommande vecka.
Får se om han tänker följa med mig över helgen, verkade så-förvånar mig.

Kram till alla som behöver

Jag har nu berättat på jobbet att jag inte dricker. Inga detaljer utan mer att jag har druckit färdigt, har alkoholism i familjen.... Det är så härligt, och jag känner mig så stolt över vem jag är. Blev utbjuden på middag av jobbarkompisarna för att fira min 40-års dag. Skålade i Cola, skrattade mycket och åt gott. Tog bilen hem och sov så gott och vaknade pigg och alert. Nästan bäst av allt är innan det är fest. Att slippa det här förhandlandet med sig själv. Hur mycket ska jag dricka, hur mycket kan jag inte dricka, ska jag klara det den här gången osv osv. Nu är det så enkelt, åk dit, var där så länge det är kul och ta sedan bilen hem. Skönt!

Ni har ju startat redan och alla har väl fallit några gånger. Så starten är gjord. Jag hade min bästa sommar på många år förra sommaren när jag väl bestämde mej att sluta dricka i början av juni. I år finns alla förutsättningar för att det ska bli ännu bättre. Min nykterhet är trygg och väl inkörd, jag har klarat av det mesta en gång redan utan vinet: grillsäsongstart, midsommar, semester, julfest osv. Stugpremiären återstår men inga risker att jag dricker nu för att fira den. Nu är jag 19 kg lättare dessutom och riktigt snygg tycker jag själv:) så jag kan ha baddräkt och tajta kläder utan att skämmas. La om kosten gjorde jag men ALKOHOL innehåller massor av kalorier så tar man bort det försvi ner plufsigheten. Jag tror på er, Årets grupp.

det förfärliga att få dela din, flygcerts berättelse om hur man kan förändra sitt liv!

Du, flygcert, du gjorde det! ... fast du var så rädd, ja skräckslagen... och nu kan din erfarenhet visa på en möjlighet för andra. Det är stort!

Kram till er alla / mt

- dubbelt / mt

som äras bör - det här tipset kom via Adde:)

Tack för goda ord! Det fantastiska här på forumet är att vi hjälper varandra - på olika sätt och i olika frågor. Det är befriande att ingen här är definierad som vare sig hjälpbehövande eller hjälpare/expert. Här är vi inte tyngda av förutbestämda roller... vi är mänskor som delar och bidrar med våra erfarenheter och kunskaper på lika villkor.

Jag har fått så mycket hjälp och stöd här - det är bra om det jag har att bidra med är till hjälp för någon... Själva jobbet måste ju var och en göra, och genomlida själv.

Jag ska kolla in "nätterapin" - har inte gjort det än. Det är bra att kunna pröva och se vad som känns rätt - vad som känns "rätt" kan också förändras med tiden. Känner du till tuvaforum? En bra sida som jag tipsat om många gånger http://www.tuvaforum.se/ Det kan vara svårt att inse vad man faktiskt lever i, och finner sig i - och ännu svårare att säga det högt... man blir avtrubbad och tillvand. Då är det bra med input utifrån.

Önskar dig en bra helg! Fortsätt söka och sätta ord på dina sinnesintryck; vad du ser, hör, doftar/luktar... vad du känner, behöver, önskar och vill. Allt det, din upplevelser, känslor, tankar, behov och önskningar äger du rätten till! Börja i tanken och skriv gärna - börja meningarna med ordet "jag" - ett ord som uttrycker både att det är "jag" som hör, ser, upplever, känner, tänker, behöver och att du tar ansvar för dig och ditt liv. Det här är inget litet jobb - och inte lätt. Men livsviktigt:)

Lycka till, kram, kram / mt

vad du känns klok Berra, är du nykter eller:-)
Varma hälsningar
Fenix

Jo det händer sig att man inte har med sig någon blaska på muggen, så jag ville inte bidra med något skitsnack, höhö...
(med andra ord, jag satt och kollade av inläggen medans jag...ja ni vet)
Och en mobil är inte det ultimata tangenbordet.

Har ögnat igenom alla inlägg, såg en sak som fick mig att fundera lite...
Några ser nog sin och andras nykterhet som någon sorts tävling, si och så många dagar, månader, år..
Gör inte det, man kommer hjälplöst efter de som ligger långt före en själv, och man kan inte springa ikapp tiden, det är omöjligt.

Visserligen kan det vara skönt att för en själv kunna räkna tiden bakåt, man vill gärna inte blåsa en lång nykterhet framför en kort, men å andra sidan, en veckas nykterhet är precis lika viktig som ett års nykterhet, utan den kan det inte bli ett år som nykterist.
Eller rättar sagt, det krävs många fler enveckors nykterhet för att det överhuvudtaget ska bli ett år.
Därför tror jag att början är den viktigaste.

En annan sak är att många tycker att resan börjar om på nytt, det blir noll i protokollet när man har trillat dit, och då är det en väldans uppförsbacke för att överhuvudtaget börja sin nykterhet igen.
Det tycker inte jag, en som dricker 7 dagar i veckan, och har hållit upp fem dagar...
Den har en 5/7 dels nykterhet, har övergått från helblodsfyllo till t.ex helgfyllo, och bara det är en förbättring istället för ingenting alls.
Man ska nog titta på både mängd och antal tillfällen, kan man hoppa vartannan gång, så har man minskat antalet tillfällen till hälften, och det är alltid en början, en 50% förbättring.
Om man trappar ner sin förbrukning från fyra burkar starköl per tillfälle till två, eller går ner till folkisar så är även det en förbättring.
Att sakta vänja sig av med en överkonsumtion kan också fungera för vissa.

Det handlar om vanor som man har lagt till sig med, och en rädsla att våga bryta den.
Och hurtigt påstå att en kanelbulle kan ersätta en öl eller ett glas vin, det funkar inte,
man blir inte berusad på en bulle, det vet ju alla...
Men om man inse'r att det är berusningen som är det viktiga, och inte ölen i sig självt,
DÅ tycker jag att man kan ta sig en funderare...
Är det då så himla "mysigt" eller "avslappnande" med ett glas vin eller en öl?,
eller är det bara en omsvävning för att vi ska få våran berusning?

Det var det som fick mig att tänka en gång till, har jag ett alkoholberoende???
Om jag slutade linda in allt i bomull, så skulle stenen landa betydligt hårdare...
När jag slutade ljuga för mig själv så insåg jag, jag har alkoholistiska drag.
Jag tänker som en alkoholist, beter mig som en alkoholist, men jag sitter inte på A-lagsbänken.
Kan man vara en alkis UTAN att sitta på A-lagsbänken?, har jag en felaktig grundinställning?

Jo den största av alkholismens grupp är osynlig och har ett fungerande socialt nätverk,
har ett arbete, en bostad, familj, bil, sommarställe, osv..
Men de lider av en överkonsumtion av alkohol, kanske både medvetet och omedvetet...
I försvarstänket tänker de att jag dricker väl inte mer än....grannen i gula huset längst ner på gatan, han som alltid släpar på sina ölbackar, varje fredag, HAN måste väl ha problem med spriten!!!
Inte dricker väl jag för mycket, och trots att man räknar ihop senaste veckan konsumtion (och gärna lite i underkant) så låter det ju ändå rätt så mycket, i jämförelse....
Men...det går alltid att finna någon som dricker mer än mig, eftersom jag har den typen av bekantskap, för de jag umgås med, de dricker allihopa, jag har ju själv valt den.

När man har stuckit hål på ballongen så smäller det, samma sak händer när man plötsligt har stuckit hål på sina egna lögner, man är inträngd i ett hörn av sig själv, rädd för den plötsliga medvetenheten man har fått framför sig, JAG alkis???, aldrig....

Eller så kan man fortsätta gömma sig i sin egna lönndom, och låtsas som om man aldrig hade upptäckt det, någon annan kanske tar hand om mitt problem, och man lägger täcket över sig igen...

Eller så tar man tag i sitt egna problem, och gör någonting av det...
Om man upptäcker att ens nya nykterhet inte medförde några fördelar, så kan man ju alltid gå tillbaka, få tänker i dessa banor..

Men å andra sidan, de som har hunnit släppa sina funderingar på nästa berusning och blivit fria i sina tankar, vill de någonsin gå tillbaka till det de hade förut..?

Jag är fri, så länge jag kommer ihåg nackdelarna med att dricka.
Det tränar jag på varje dag, min frihet bottnar i en sorts tvångstanke, glöm aldrig din historia.

Må väl, snart helg utan ångest, en av mina friheter..

/Berra

Och säga att jag tänker på dig och undrar hur du har det?

Tack för alla tips och erfarna frågeställningar du ger oss!
Jag har gjort min nätterapi nu:) den var lite svår att fylla i, men mycket bra att läsa mellan frågorna. Den var ganska riktad mot fysiskt våld kändes det som. Eller så är jag medberoende- blind...är det någon annan som gjort den? Kanske ska jag prova igen..
Kram!

skrev santorini i en annan tråd att vi kan bli! Underbart. Nästa år vid den här tiden ska vi se tillbaks på ett års nykterhet, där livet blev så mycket bättre. Men innan dess har vi dagar då det nyktra livet kanske inte känns så självklart och bekvämt. Det är då vi ska skriva här och berätta hur vi har det. Hjälpa varandra genom att berätta hur det går, och ju fler vi blir som hjälper varandra, desto bättre.
Men Fia, inte bara någon av oss ska överleva, utan alla. Utom A förstås!
Fenix

Jag känner inte dig, jag har aldrig ens träffat dig, och inte heller din man, och absolut inte era barn. Men av erfarenhet så ser/förstår/vet era barn sååå mycket mer än ni tror.
Jag trodde inte att min äldsta förstod att vi bråkade, jag körde struts-varianten, tills flickan en dag sa "Jag gillade inte pappa när han blev så arg"... Det var efter att pappan hade hotat mig, skrikit åt mig och barnen, slitit saker ur händerna på barnen och kastat, förstört saker i vårt hus, allt inför mig och barnen... Ja, jag kan inte berätta allt ju, av oro för att det ska bli igenkänt av sambon... Men plötsligt förstod jag att mitt älskade lilla hjärta, min 3½-åriga flicka förstod ju, hon var ju lika rädd och oförstående som jag var många gånger...

Jag hade samma oro som du - hur ska jag överleva en endaste dag utan mina små prinsessor? Inte få finnas där för och med dem varje dag, inte få höra och förstå vad de varit med om varje dag? Jag som tagit hand om dem 99% av tiden, hur ska jag och de klara sig utan det? Hur ska de få det? Hur blir det när de är hos pappa?
Ja, det fanns tusen frågor... Men plötsligt hade jag fått nog, jag ville inte känna att jag en endaste gång igen skulle sitta i vårt hus, sambon helt galen och jag kunde inte ens stå upp mot honom för att försvara våra barn. Det kändes så dubbelt sveket: barnen var rädda för pappa och sökte tröst och bad om att vi skulle göra något annat (typ läsa bok, pussla) och sambon blev så arg om vi gjorde det så jag vågade inte göra det ens om barnen bad mig. Och så dök Lelas helikopter upp, och magkänslan var med mig så jag flydde, och de första gångerna ville jag bara dö när barnen skulle vara hos pappa. Då hämtade han och jag bara låg och gröt som om hjärtat hade ryckts ur kroppen... Och de gånger då barnen inte ville följa med pappa och han var arg, ledsen, nonchalant om vartannat var också illa, men det har blivit lättare. Vissa gånger vill inte barnen vara hos pappa och han tvingar dem då, och det är fruktansvärt - då är jag tillbaka i "jag vill bara dö-känslan", men samtidigt känner jag mig allt starkare i fokuset att barnen måste själva få se lite av hur pappa är - mina är för små för att minnas, och om jag håller dem ifrån pappa så tror jag att jag istället kommer få skuld för att jag inte lät dem träffa sin pappa. Kanske tar jag fel beslut, men det återstår att se.

Jag har full förståelse för din känsla av att bara vilja ge upp, bara vilja dö, jag har varit där under en tid, och som du ser så återvänder jag fortfarande dit ibland, men saker och ting är så mycket bättre!!! Det tar tid, jag är långt ifrån framme på trygg landningsbana, men det är bättre. Jag behöver inte trippa på tå nu, jag behöver inte lägga all ork, energi och lycka beroende på att sambon ska vara nöjd.

Du har tagit några steg på vägen, du kommer att lösa detta. En dag i taget.
En dag i taget!

Jag tänker på dig och sänder många varma kramar!!

det ligger i dina ord Santorini... och energi. Det känns att livet lever i dig och många kan få kraft av dig. Finns mycket där att se fram emot precis som du beskriver så bra! Också från mig till alla oss, lycka till...

att tänka på de negativa sakerna ger bara mer ångest. Liksom för rökare fungerar ju heller inte skrämselpropaganda har jag förstått. När jag drack fick jag ångest av sånt jag gjort och sen drack jag igen för att döva ångesten. Det fungerade ju tills nästa ångestattack när alkoholen gått ur kroppen och då blev det ännu värre. Jag tycker det är en mycket bra idé att fokusera på de positiva saker man får om man slutar med alkoholen. Det finns hur många vinster som helst med ett nyktert liv. Och jag har verkligen kommit till det stadiet nu att jag inte behöver dricka, det känns inte som nåt jag inte kan eller inte får utan det är nånting helt onödigt i mitt liv. Skönt.

Jag vet att ni kan klara detta! Vi är ett helt gäng som slutade förra året och nu är ni årets grupp. Det känner jag tydligt. Jag tror på er. Jag kan lova att det är värt ansträngningen. Det känns tungt och trist i början, man tror att inget ska bli kul igen när man inte ska få dricka. Jag undrade hur jag skulle fylla kvällarna (utan fylla:)Men med tiden går det om, tristessen, sysslolösheten. Livet blir så mycket rikare, kan fyllas med vettiga saker, tankar. Jag insåg hur mycket tid som jag ägnat åt alkoholen. Att planera drickandet, handla hem, ångest efteråt, oro att nåt ska hända, oro för alkoholskador. Skam. You name it. Vartefter tiden går växer min självkänsla och stolthet för att jag klarar av det och då blir livet så mycket lättare. Nu har jag knappt tid att skriva här, ännu mindre att sitta i fyllan. Lycka till, ni kan!

Jag är jättegärna med i gänget som kämpar för ett värdigare liv. Givetvis är all välkomna i kampen. Men jag tror din idé är bra. En grupp som både kämpar, råder och stöttar varandra. Om vi blir tillräckligt många så måste statistiskt sätt någon av oss överleva den fule djävulen A.

Din kamrat i striden - FuriousFia

Hej Anli! Tänker ofta på dig och hoppas att du har det bra. Om det inte går så bra så ge inte upp med att försöka. Förr eller senare lossnar det. För mig tog det mer än tjugo år och jag är fortfarande inte säker på att jag klara det för evigt, eller ens till söndag.

Kramar Fia

Tänkte precis gratulera dig för ditt beslut att sluta röka, skulle bara kolla posten nere i porten först. Fick nej på bröstcancer, något som jag har mått pest över den sista tiden. Har ju läst så mycket om samband vin och bröstcancer. Lovade i alla fall mig själv att om jag klarar mig så ska jag börja vara mera rädd om livet. Vi får se hur länge jag minns det? Återvänder till rökningen. Har också läst Äntligen Ickerökare av Carr och höll faktiskt upp ett tag. Började om, trappade ner. Röker fortfarande ett par om dagen, ca fem. Men nu kanske jag kan hitta motivation? Svårt dock då vi har hur mycket tobak som helst hemma. Intressanta tankar om marathon.

Kramar Fia

Jag tror livet har vänt! Mammografibeskedet kom och jag är cancerfri!!! Nu ska jag njuta av det! Mannen ska bjudas på finkrogen nere på gatan ikväll och jag ska inte sucka eller himla med ögonen om han tar in ett par glas vin. För honom räcker det ju. Känner mig hemskt generös idag, tror till och med att han ska få klämma på mina häckande svalor!

FirarFia

Hihi. Ni är roliga människor. Glida på en räkmacka till ett nytt liv. Det kanske inte är riktigt sant. Känns ej som en räkmacka, känns som hushållsost på tub på veckogammalt formbröd vissa dagar. Är inte törstig, men ack så trött. Den där idén om att ta itu med både arbete och nykterhet samtidigt? Vatten över huvudet? Kanske det men bättre så än vin i strupen. Så tack för att du frågade Pontus, hoppas det mesta är positivt för dig med. Så trots mitt gnäll: Det känns ok, inte himlastormande men ok. Jag upplever nya saker varje dag, eller jag ser det med nya ögon. Vardag, arbete, buss, människor. Så mycket jag missat fast jag fysiskt har levt mitt i. Undra på att man blir trött. Mest irriterad på att jag inte hinner med mina övningar här. På morgonen tillbringas allt för mycket tid framför spegeln, blir inte vackrare för det. Arbete, matlagning och sänggång. När jag lägger upp det så förstår jag att jag drack. Livet låter väldigt futtigt, men men, med nykterglajjorna på så är det lite utmanande åtminstone. Tror helgen blir bra. Har ett bra flow nu, får se när tremånaderskrisen kommer. John Lennon var en klok man, missförstådd på slutet eftersom han enligt omvärlden valde "fel" kärlek. Ut med tv:n! Det får bli min nästa kamp efter livet och låren - som börjar bli riktigt fina. Kan det gå så fort? Mindre än en månad. Vilka tåliga, underbara kroppar vi har. Dom förtjänar respekt. Som MB ger sin nu med rökstoppet.

Fia

Snabbtittade på länken- verkar vara intressant. Ska ta mig tid att läsa mera under dagen.
Kram

hur mycket era ord och kommentarer betyder för mig. Att få bekräftelse på att det man känner inte bara är påhitt, att det är flera än jag som upplever/upplevt samma mönster och kommentarer. Det är verkligen inte lätt att stå för det man tror är rätt och följa sin magkänsla när man hela tiden blir nedtryckt och orespekterad. Att få höra att man är ett stort ego och bara tänker på sig själv och att en separation är inget som barnen kommer att må bra av....Det gör att jag hamnar på ruta ett igen i min klättring uppåt. Det är ju precis det som gör att jag vacklar- blir det bäst för barnen???
Nu ligger jag vaken om nätterna och gråter för att jag kanske inte får hålla om mina barn varje kväll, känna deras nakna mjuka hud innan jag ska sova, somna utan deras mys och godnattkramar- inte få finnas där hela tiden även om det är det jag mest av allt vill. Mitt hjärta blöder!!
Men jag är så olycklig i detta förhållande. Förväntar mig en ursäkt- ett litet tecken på att han tycker att han gjort fel..Det finns inte tillstymmelse till att det ska ursäktas. hur kan det bli så sjukt??
Han blev erbjuden fast jobb (jättekul för honom) igår. Så nu har han två jobb- det fasta och sitt företag. Känner ingen ände på detta, inget kommer att förändras.

Skönt att känna och veta att det är flera som har/har haft det som jag.
Tack alla, ni betyder mycket för mig. Precis som du säger, Flygcert, känner jag också just nu. Jag vill inte leva, känner ingen glädje och har tappat all energi. Det är bara för barnen jag lever annars kan det kvitta.

https://www.iterapi.se/survey/index.php?r=survey/index/sid/414299&lang=…

Kolla om det är nåt för dig. Kram, kram / mt