Senaste kommentarerna i forumet

Godmorgon världen!

När jag kom hem från behandlingshemmet strax innan jul bestämde jag mig för att jag inte skulle förändra något stort, typ jobb, boende relationer osv under 2011. Det för att inte göra något förhastat som jag sen kommer ångra. Detta håller jag fortfarande fast vid och det innebär att jag bara har kommit halvvägs av den tiden. Men tänka kan man alltid. Tex, vad ska jag bli när jag blir stor?

Men, jag ser det som ett friskhetstecken i att jag faktiskt funderar på hur jag vill ha det. Jag låter det inte livet bara passera. Kanske kommer jag fram till att jag vill ha det såhär och då är det väl bra då. Då är det mitt VAL!
För om jag (som jag misstänkte då för ett halvår sedan) att jag kommer behöva kämpa för att förändra mig själv som person så ska parametrarna runt mig vara stabila. Inte samtidigt hålla på att komma in i ett nytt jobb osv. Jag tror det är bra för mig.

Och hörru Nejtack. Inte tar jag illa upp! Det är bara roligt när jag får raka svar som kanske inte alltid går min linje. Det ger bara bränsle åt funderingarna. Skönt när man fastnat och vill komma vidare i tankarna.

Nåväl, dags att ta tag i denna dagen. Undrar vad jag ska hitta på men det blir la nått. Nykter ska jag vara i alla fall.

Kramar till er alla som läser

MulleTant har så rätt, så rätt.
Att finna nya "jaktmarker", nya områden att upptäcka.

Jag arbetar också med min "hobby" och när jag kommer hem från jobbet så känner jag mig tom.
Det har varit och ÄR fortfarande som ett "vacuum". och jag har inte riktigt fastnat för något annat jag brinner för ÄNNU.

Man har ALLT.
Hus, sambo, barn tillochmed en språjlans ny bil!
Inga ekonomiska bekymmer, en vacker trädgård, och faktiskt riktigt välstädat hemma.

Men något fattas.... det går inte att ta på. Nåntig... men vad?

Men man måste nog våga ge sig hän den här känslan, och kasta sig ut på lite okänt vatten.
Jag önskar ibland att någon kunde sparka mig i arslet och säga:
-Det HÄR ska du göra, det är kul, OCH att jag verkligen skulle tycka att det var kul, meningsfullt och uppfylla hela min själ.
(som vinet gjorde)

Jag sa upp mig på jobbet.... kastade mig ut för stupet...
Är så stolt att jag vågade!
Jag tror att det kan vara en av lösningarna för mig.

Men alla är vi olika.... så olika men ändå så lika.

Du kommer också att finna det du söker Pianomannen. Det är jag 100 på.
Låt det ta den tid du behöver.

Hoppas du inte tog illa upp av mitt tidigare inlägg.
Jag var nog lite hård.

Kram på dig och ha en underbar dag!
:-) N.T

med igenkännande. Det är en enorm utmaing att förändra sitt liv! Så klok inställning du har, att låta det ta tid och söka dig fram.... du hittar säkert rätt OCH nya livsinnehåll som är meningsfulla. Jag hörde ett lokalradioprogram igår där det talades (ang turism) om att sluta tänka "säsong-förlängare" och istället tänka "nya säsonger". Jag assoscierade direkt att så är det, istället för att "bara" hitta ersättningar till vin och måltidsnjutningar måste vi också hitta nya områden att upptäcka och leva. Blev det begripligt hur jag menar?

Tänk så lätt man gör egna tolkningar - jag kunde inte föreställa mig det du skriver om musik som yrke/fritid. Jag tänkTE som många säger "en dröm att ha sitt intresse som yrke" - tack för att du gav en motbild. Livet är fullt av motbilder som man måste få hjälp för att se och det blir mycket rikare ju fler perspektiv man får tillgång till.

Jag känner så väl igen din känsla av vantrivsel på en liten ort. Jag kommer att bo kvar där jag bor, eller närheten, men egentligen är det inte "min plats på jorden". Dock är jag helt tllfreds idag - men förstår din känsla "från insidan". Ha en bra dag idag! / mt

Jag önskar jag kunde hitta samma motivation som du. /K

..nykter som vanligt, har min sista semestervecka och....
Har koll på läget, mitt läge alltså...

Håller på och bygger om bryggan som vinterisen tog med sig en bit av, det känns tråkigt att den bli färdig lagomt till nästa vinter dock...
Vi har sprungit på lösa brädor hela sommaren, och halkat och slagit oss om vartannat, men idag och möjligen imorrn så...

Jag har fortfarande kontrollen om mitt egna liv, låter inte sådant som gör mig ont nå mig...
Har häcken full av projekt som visserligen stressar mig, men det är jag som är min egna förman och tillika chef...
Och jag behöver ingen alkohol för att "kontrollera" mig själv, jag äger mig själv, och det är helt enkelt så skönt...

Sitter just nu under partytältet och väntar på att grillen ska bli glödig, med en bira i min hand, en nollbira såklart...
Har precis hällt upp alkoholhaltiga drycker till mina andra närvarande familjemedlemmar, är fortfarande bartender men med den stora skillnaden...

Jag suktar inte på de andras drycker...!

Och så länge jag håller mig nöjd med det jag kan dricka, så håller jag mig i en väldans bra kondition...

Så är mitt liv, just nu, i detta nu'et, och allt bara rullar på, som det ska...

That's it!

Det är vardagen du känner Pianomannen!
Och vardagen kommer till en vart än man bor på jordklotet.
Mellan raderna du skriver så läser jag: Tristess....

Äta, jobba, sova, dö.... och så snurrar det på.
Motivationen är borta och det finns så mycket man vill göra men man tar aldrig tag i det.
Känner SÅ igen mig.

Du måste hitta på något som du kan längta till och se fram emot.
Överraska frugan med en weekend på en herrgård, eller hyr en liten stuga någonstans, västkusten är ju supermysigt!
Åk till Gekås i Ullared. Eller varför inte ta en sista-minuten?

Igår var förändringarnas tid för mig.
Jag bestämde mig för att sluta dricka OCH jag sa upp mig från jobbet!
Man kan ju inte gå och harva på och tycka allt är meningslöst och att någonting fattas.
ETT telefonsamtal senare hade jag nytt jobb med högre lön.
Nu ser jag fram emot det nya jobbet.
Det har blivit en grästuva att hoppa på.

Man MÅSTE ha en grästuva. Det måste alla.
Man måste få känna sig betydelsefull och ge livet en gnutta mening.
Det är svårare än vad man tror.

Kolla omkring dig vilka grästuvor du har att hoppa på.

Jag har suttit i två dagar nu och läst vart enda inlägg här på forumet, samlat motivation och kraft.
Mycket har jag läst dina inlägg och jag vet att du är stark.

Kom igen nu katten! Det Svänger ju!

Kram-Kram! N.T

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om men kanske är det ändå nån som undrar hur det är. Livet och semestern rullar på. Jag tänker inte så mycket på alkohol eller nykterhet. Jag såg en bild på twitter häromkvällen från en fest, och i bakgrunden stod en bib av samma sort som jag brukade hälla i mig. Jag blev illamående bara av att se den. Jag blir faktiskt lite illamående bara av att tänka på det.

En god vän frågade mig igår om hur jag känner när vi hade pratat en stund om hennes trevliga kväll dagen innan som innehöll en hel del vin. Men jag kunde ärligt säga att jag inte kände någonting. Mest skönt att vi kan prata som vanligt utan att lägga nån värdering i det, eller att hon undviker att säga. Hon har ju inga problem med att hantera sitt vindrickande, så varför ska hon inte kunna säga att hon haft trevligt? Men det är väl bra att hon frågar.

jag väljer också vilka saker jag engagerar mig i och vilka saker jag tycker att andra får ta i. Jag väljer tex att inte bli involverad i andras problem. Oavsett om det gäller spriten eller något annat. Jag orkar helt enkelt inte. Vill dom höra av sig till mig så är det helt okej, men jag låter det stanna där. Jag tar inte själv "terapeutrollen" Det har jag varken lust till eller orkar. Jag har fullt upp med mig själv.
Jag väljer också vilka jag umgås med. Människor som inte ger mig något lägger jag inte heller ingen tid på, hur mycket dom än tycker om mig.
Egoistiskt? Ja, men jag måste. Livet är för kort för att hänga upp sig på småsaker eller ointressanta människor.

Dom jag bryr mig om däremot. Dom får allt och lite till. Jag hoppas dom känner det. En kram eller ett uppskattande ord gör så mycket, men tar ingen energi från mig. Tvärtom. Jag får tillbaka, och då från dom jag vill finns runt mig i mitt liv.

Jag hoppas att jag en dag kan få göra skillnad för någon som vill göra samma resa som jag just nu upplever.

Många saker i livet måste jag göra. Arbeta tex, det är ett nödvändigt ont. Men annars har jag väldigt mycket val. Jag väljer själv vad jag gör och om jag tycker att det ger mig något. Vill jag inte så låter jag bli. Bättre att fokusera på roliga saker. Jag har en gammal bil som jag tänker att jag ska renovera upp till orginalskick. I år har jag ingen lust, och då får det vänta.

Men visst har jag problem med att fylla mitt liv med betydelsefulla saker. Jag tänker att det får ta tid. Jag kommer väl fram till vad jag vill göra så småningom. Det är bekymret med att jobba med sitt intresse. Musiken är mitt jobb. När jag är ledig vill jag göra allt annat än musik. Men vad har jag då? Inget just nu.
Trots det har jag mina ideer av vad jag vill. Jag söker på internet, lär mig mer och till slut kanske jag är redo att satsa på det jag tänker. Eller så tänker jag. "Nä, får hitta nått annat"

Jag retar mig lite på att bo i en hyffsat liten stad. Jag var härifrån ett par dagar och igår kände jag att det är konstigt att vara hemma och längta hem. Jag har det bra här på alla vis, men ändå trivs jag inte. Det är klart att sånt känner man lite till och från, men nu har det ändå hållt i sig sen påsk. Det är rätt lång tid. Men det är ingen förändring man gör på en eftermiddag, så det får vila i bakhuvudet. Men jobbigt är det att inte trivas.
Kanske kommer jag fram till att jag ändå vill bo kvar här, men då har jag själv valt det. Det har inte bara blivit så.

Nåja, jag hade ändå lite att skriva. Kul om nån orkade läsa ända hit.

Kramar till er alla kämpar, både beroende, och medberoende

Nämen, tack, vännen. :-)

Det är ju tur att jag bidrar med skratt också, mitt i all gråt. :-)

Kram kram!
/H.

Ja nu har jag fått gråtit floder igen....
.... och skrattat hejdlöst!

Det måste se skitfult ut här där jag sitter på jobbet och "smygsurfar" skrattar och gråter och samtidigt emellanåt!
Hahahaha ;-) Tur att jag är själv här.

Jag måste bara få ge dig en stor kram som orkar skriva och berätta om ditt liv.
Du har gjort min dag värdefull idag med dina berättelser.

Tack!
Kram N.T

...nu får du ge dej tillkänna....

Det kan jag hålla med om.

Jag har haft en tuff resa under nästan 2 år, första året misstänkte jag ng till å från, på bröllopsresan i augusti förra året fick jag allt bekräftat.

Men min man har levt som alla alkohlister i en stor självförnekelsebubbla..

Den bubblan sprack rejält förra veckan då han hade varit nykter i ett rekord 3 veckor, sen va det ng som sa åk å ta ett glas vin.. Den storyn kan du se om min tråd..

Så länge din sambo förnekar sitt problem/beroende så kommer du ingen vart, hans elakhet är ett skydd mot omvärlden, det kommer tyvärr gå upp å ner lite om han väljer lägga av med alkoholen, men det är en övergångsfas tills de finner sin nyktra sida inom sig.

Om din sambo en dag förstår läget med sig själv, se till att få hjälp snabbt till honom, för det är ta mig fasiken svårt att få en vettig handläggare för komma iväg på behandling.

Väljer du att kämpa mot alla hemska sms / ord, så har du en tuff resa, se till att få komma till ng anhöriggrupp.

Du ska alltid sätta dig å barn i första hand, alkoholen kommer alltid vara hans älskarinna så länge som han inte vill förstå sitt beroende.

Skickar en varm å omtänksam kram!!

Alexandra
som är i fasen att min man väntar på behandlingshem å jag på anhöriggrupp.. Känns som allt ändå vänder nu! Vägen hit va gropig..

Åh leto, jag förstår exakt hur du känner. Desperation och att allt ansvar vilar på dina axlar.
Styrkekramar till dig och din lilla dotter.

Då känns det här forumet helt fantastiskt

Ja det är galet jobbigt.....
Jag här aldrig känt mig så ensam faktiskt. Jag har ett behov av att prata för att bearbeta men min syrra är bra o en kompis kan jag prata med. Mina andra kompisar dömer ut honom o de är inte vad man behöver höra just då när det enda.jag undrar över är om Han överhuvudtaget lever.....

Hej igen Ieto!
Vad jobbigt du har det... Men, bra jobbat att du har sökt hjälp och spärrat kontot och så! Det är viktiga steg i att ta tillbaka rodret över ditt eget liv. :-)

Heja dig!
/H.

Min sambon drog igår,tog ut 10 000 på kontot. Jag här så svårt att släppa de o leva i min vardag så jag ut o letar,lyckades oxå hitta honom,ringa polis,beroendecentrum,socialjour bla,bla,bla......
Orkar inte äta sova eller leva. Tvingade mig att ta med min dotter till panduro o att inte ens hon kommer före min sambo i tankarna skäms jag över...Skillnaden den här gången är att jag spärrat kontokort,spärrat droppen till porten och tagit kontakt med barnenheten så jag o min dotter kommer kunna få nån att prata med. Som jag så till dem, jag behöver stöd att vara stark när Han kommer hem med svansen mellan benen.....
Jag fick ett möte på tisdag och det känns sjukt bra. Det är en djungel av telefonkopplingar samtal med myndigheter för att varje gång komma fram till samma sak. Det finns bara en som kan fixa det här o de är inte jag. Jag kan bara vara stöd.

Gumman. Det är så tydligt hur det pågår en kamp inom dig.

Och vet du... du har psykiska problem. Du har en sjukdom som kallas medberoende och som man får av att leva ihop med en person med ett beroende. Du är också drabbad av alkoholismen.

Det är klart att han blir arg när du säger emot, då pajar du ju hans bild av hur ert liv tillsammans skall se ut. Du skall hålla dig lugn och tyst och sköta allt praktiskt och vardagligt, så att han får lov att dricka i fred. Han har ju, som sagt, redan uttryckligen valt alkoholen framför dig, så din plats i er relation som den ser ut i hans bild är att se till att han får dricka så mycket som möjligt och så ostört som möjligt. Det är vad du betyder för honom. Tyvärr.

Hur länge skall du ställa upp på det?

Kram!
/H.

Ni har rätt i det ni skriver. Det vet jag men det är så fruktansvärt svårt att vara stark. När jag är stark blir han sur och tycker jag är elak och kall. Just nu försöker jag bara vara lugn och inte tjata alls utan bestämmer mig för att säga nej till vissa saker då jag vet att det blir för mkt alkohol. Han är en bra människa annars. Han tjänar mkt pengar har ett bra jobb och är generös. Jag älskar honom och vi har det bra oxå men, att leva i ständig oro är nedbrytande. Så pass att jag känner rent hat mot honom. Han har sårat mig så många ggr. Lämnat mig ensam med sonen när som hur som, säger elaka saker då han dricker. Behandlar mig som om jag är helt blåst. Då vi varit utomlands 4 veckor har jag varit så ledsen och helt under isen. Helt förstörd. Han menar att jag har psykiska problem. Att det varit ok i hans tidigare relationer. Jag vet att det var en av orsakerna till att hans förra fru som han har två barn med lämnade honom. Därefter hade han ett förhållande med en kvinna som enligt honom hade alkoholproblem. Alltid jag som kännet mig usel i slutändan.

Igår kväll samma visa. Somnade i köket på en stol. Ikväll är vi bjudna på grillfest. Han vill att vi ska sova där och jag vet att det kommer bli för mkt alkohol. Bättre jag kör.

Kram ni underbara!

om att "överdriva" - det handlar om hur DU vill leva DITT liv!
Om det inte skulle göra dig illa att han dricker - så ok! Men nu gör det dig illa, gång på gång och då är det för mycket. För DIG, för hur du vill ha det - det är det som räknas för dig. Och då ska du inte ha det så.
Det blir så mycket att handla om hur andra gör, vad som är "normalt" osv. Men du måste tänka på hur DU har det och hur du VILL ha det. Läs här så ser du hur många som vacklar precis som du. Alla de vill leva med en person som dricker mindre eller inte alls. Du är inte ensam i dina funderingar och du överdriver inte!
Fråga dig själv VARFÖR du skulle följa med på en lång resa med de erfarenheter du har? / mt

Hej vännen!

Nu kommer det lite klarspråk här då.... ok?

1) Du överdriver INTE! Du snarare underdriver... Du, som vi alla, vill inte att det skall vara ett problem och därför erkänner du inte för dig själv att du egentligen ser mycket mer. På samma sätt som en alkoholist "bara har druckit två öl" så säger vi att "det är egentligen inte så farligt". Du överdriver inte.

2) Nej, du skall inte resa. Absolut inte. INTE.

3) Din man väljer alkoholen framför dig. När skall du sluta att också välja hans alkohol framför dig själv? Det enda sättet som ni över huvud taget har en chans, är om du lämnar honom (under en period åtminstone) så att han får ta ansvar för sitt eget liv. Nu hänger du i händerna i en trädgren och han hänger i dina fötter. När du tappar så faller ni båda handlöst. Alltså: det är dags att du låter honom falla, klättrar upp på grenen och väntar där på honom. Om han klättrar upp till dig så ses ni där.

Du... backa tillbaka i det du har skrivit och försök se det med utomstående ögon. Vad skulle du säga om det var någon annan som skrivit inläggen?

Gumman. Du är värd ett mycket bättre liv än det här. Jag vet att du vill leva med din man och att du älskar honom, men som det är nu så kommer du att gå under. Han väljer ju som sagt bort dig... Är det inte dags att sluta ställa upp på det?

Kramar i massor!
/H.

Det är verkligen kluvet. Det dricks mindre några dagar och genast känns det som om det är jag som är överdriven. Sen händer det igen, och jag blir besviken. Jag hummar bara med i hans onyktra tal för annars blir det bara bråk. Har börjat lära mig ett och annat. Han vill att vi åker utomlands runt jul. 4 veckor. Har varit på såna resor två ggr tidigare och jag har gråtit och varit lämnad ensam flera ggr då. Alkohol vart eviga kväll. Vågar jag åka? Är mkt tveksam då jag vet hur jag varje gång lovat mig själv att inte göra om samma misstag.
Tack alla för att ni finns!!!
Kram

om du har något intresse av att ha din tråd kvar på första sidan... och du svarade "ja, absolut" så skriver jag en rad så att du kommer uppåt i placering. Det KAN vara ett sjukligt medberoendeansvar men i så fall bjuder jag på det :)
Allvarligt: vi samtalar så mycket, både om glada saker men också om det svåra och smärtsamma... du vet att jag läser och skriver här och vi talar ibland om att du inte gör det. Jag blev glad åt ditt intresse, du kunde lika gärna ha sagt att det inte spelar någon roll. Just nu odlar du andra kontakter som tillför glädje i ditt liv och det gläder också mig. Tack för att du följde med till kyrkan ikväll. Jag tyckte mycket om att dela den gemenskapen med dig. / Mulletanten

Hej, hjärtat!
Hur har det gått sedan igår? Hur mår du?

Kram!
/H.

Jag är lite av ett fan av So you think you can dance... Och i fredags var det en dans som handlade om en kvinna som vill lämna sin man för att han inte är snäll mot henne, men hon klarar inte av att ta steget. Eller gör hon det ändå till slut? Jag tänkte så klart på alla er som slits mellan viljan att stanna och viljan att lämna... Barbalala, Tussilago, Alexandra, Klumpen, Curry... och alla ni andra.

Här är dansen, till er.

Kram!
/H.

Berra, för dig kanske det inte längre handlar om alkohol, men när jag läser din tråd, så kan jag läsa om en man med familj, som lever och är, utan alkohol, som bjuder på sig själv och sina funderingar – som klarar sig utan alkohol och har ett fint liv. Som nynykter pendlar jag. Ibland vet jag inte ens varför jag slutade och tycker inte att jag alls har problem. Ibland är jag så säker på att jag aldrig kommer dricka igen.

Du och alla med lång nykterhet som skriver ger mig hopp och framtidstro, att det faktiskt går att fortsätta år efter år, både när man har det toppen och när livet är mer vanligt.

För mig är du viktig och jag läser allt du skriver, jag hoppas du fortsätter att skriva.

Sköt om dig
Lisamari