Senaste kommentarerna i forumet

Känner återigen igen mig:
om jag råkat säga mitt hus, mina barn så har jag fått en rättelse. Om jag höjt rösten så har det använts mot mig - att jag är så arg (trots att det i vårt fall varit han som varit så arg, hotfull osv många gånger).

Försök sortera: vad vill du ha ut av livet?
Jag vet att det är svårt, men försök...

Kanske är det alkoholen som gör att din man har sitt beteende, men det spelar ingen roll nu - du vill inte ha det så och behöver tänka på vad du vill för att kunna förmedla det. Antingen så löser ni det tillsammans och då blir det bra, eller så löser du det på ett annat sätt och då blir det bra!

...man dricker inte nu, inte sen 12 veckor, men han är fortfarande alkoholist. Missbruket har tagit bort mycket av det som anses " normalt" med att se, höra, känna, tänka, välja. Sånt som empati, känslor, rätt, fel blir avtrubbat och nu ska vi "lära om". Gränserna är utraderade och ska sättas på plats, på rimliga platser inom rimlig tid.
Vad jag vill säga är att alkoholisten blir inte "frisk" för att drickat plockas bort.
Min man är också väldigt duktig i sitt yrke. Missbruket finns överallt och är vanligt, väldigt vanligt.

Som flygcert säger, tag dig tid, så mycket du behöver, till att fundera över dig.

För det är svårt, näst intill omöjligt. Tankarna snurrar. Det som är viktigt för mig? För mig? MIG? Mig jag och mitt har alltid varit förknippat med skam och skuld. Tidigt i vårt förhållande råkade jag ibland säga " mitt hus" eller " mina barn" mm. Men det föjldes alltid av att min man tittade på mig och sa: du menar väl " vårt"? Jag har heller aldrig kunnat höja rösten utan att bli skuldbelagd- så gör man inte bara. Det känns som om jag har raderat ut det som en gång var jag. Det spontana, ibland de lite obetänksamma orden som kom ut ur min mun. Min glädje till musiken( min man gillar inte konserter), umgås med vänner.
Men om jag tvingas till att tänka på hur JAG vill ha det så kan jag bara just nu tänka: om han bara inte drack.
Jag ska tänka mer på hur jag vill ha det...
Det absolut värsta vore - precis som du beskriver- att barnen far illa och jag inte gör något åt det.
En fråga: om vi nu säger att vi var en helt normal familj utan alkoholproblem- är det då ok för en vuxen att be något av barnen springa efter öl när man blir sugen?
Jag vet inte- men jag har aldrig någonsin gillat det och bett honom gå själv.

...ironi, flinande, hån, beskyllningar...allt sånt hör ihop med missbrukaren-alkoholisten gör så, utövar makt, använder allt som finns för själv stiga och slippa bära ansvaret för sin sjukdom. När sen ångesten och samvetet tar vid dövas det med mer alkohol och i det nya påhopp. Om inte alkoholen plockas bort blir det bara sämre och slutar alltid i död. Så är det tyvärr. Det finns ju också de som vänder inåt såklart, inte blir skräniga eller utåtagerande, men sjukdomen är dödande om den inte stoppas.

Du är inte orsak till om det går snett. Det är han som dricker!
Jag har uppfattat det som att just skolor är generösa med att erbjuda hjälp till sina anställda.
Har du bra kontakt med någon av hans arbetskamrater?
Oftast är ju problemet känt och uppenbart och arbetskamraterna obekväma inför oss, om de ska säga eller till vem.

Att tiga är oftast att förlänga problemet.

Ny kram

Jag förstår dig, den där konstgjorda andningen har jag fått många gånger, men den verkar inte hjälpa mig längre... Men jag tror av erfarenhet att du behöver hjälp: jag tog slut i höstas och fick sedan kämpa i månader med att försöka att "agera normalt" - handla, städa, tvätta, laga mat, hämta och lämna barn osv osv, allt medan det snurrade i huvudet "hur ska jag göra, vad ska jag göra, ska jag lämna, ska jag stanna, kan det bli bra, vad händer med barnen, blir det fel för barnen, vad är bäst för barnen, vad vill barnen, hur ska barnen få det bäst, hur ska jag göra... och sedan gick jag totalt in i väggen... Jag är på väg att resa mig emellanåt, men det är en berg- och dalbana...

Hoppas de ringer dig snart! Prova att ring igen annars!

Ont ont ont... Så jävla ont....

Jag är därifrån och jag vill inte tillbaka, men jag vill inte heller ha det så här- det gör så ont och jag vill inte leva så här. Vill bara att barnen har det bra... Jag gör allt för att barnen ska ha det bra... Jag vet att du har rätt: tiden hjälper... Men det känns inte så, hur kan det göra så här avgrundsont? Jag måste ha gjort något fel...

Orkar inte heller ta mig upp. Väntar på att bli uppringd av jouren. Känns som om jag ligger och väntar på att någon ska göra konstgjord andning så jag orkar en stund till. Hämta barn, jobba laga mat, lägga barn och samtidigt le och inte visa barnen vad som händer. Hur gör man det?!

Jag förstår din rädsla.

Vi har likheter på många sätt, fler än de jag skrev ovan...
Min sambo är också respekterad och duktig på sitt jobb. Jag har tänkt som du, rädd att förstöra osv - men det behöver inte bli så, jag vet av erfarenhet. Du väljer vilka du pratar med och det behöver inte komma ut till allmän kännedom, och i vilket fall behöver du inte skämmas - du har ju inte gjort något fel, du värnar om dig. Innan jag visade min sambo vad som var viktigt för mig så talade jag med en gammal vän och berättade om precis det som du skriver: att jag skämdes så, var rädd att det skulle komma ut, rädd att förstöra för sambon osv och då sa min vän: "Skulle det inte vara mer skamligt om det kom fram att du stannat utan att visa vad som är viktigt för dig och barnen?"
Det gav mig en tankeställare. Jag förstår hur du tänker, men hur känner du? Vad är viktigt för dig? Jag menar inget illa, jag vill absolut inte förstöra eller försvåra för dig, men fundera över
vad är viktigt för dig?
Vad är viktigt för barnen?
vad vill du med ditt liv?
vilka känslor vill du ha i ditt liv?
En hård fråga kanske, men jag menar inget illa: är det viktigare att mannen får ha ett bra liv på ytan än att du och barnen har det bra?
Hur mycket förstår barnen av vad som händer?
Du måste inte svara här om du inte vill ,men tänk!
Jag grävde ner mig och tänkte att barnen inte såg/förstod, men en dag visade de tydligt att de gjorde det...

Du behöver inse din gräns, vad du kan acceptera - det behöver inte vara så att du och maken ska skiljas eller något drastiskt, men det måste nog hända något för att det inte ska bli än värre. Jag har lämnat min sambo, men det behöver itne betyda att du ska göra det!!!! Det viktigaste är att du får må bra!!

Tänker på dig!
Du har tagit ett steg: du har bestämt dig för att du vill förändra din situation - du väntar på att ringa ett samtal!!!

Med Stjärnstoffs återkomst väcktes allt upp i mig, och du har ju mer ro, men ont gör det.

Förstår att du har jobbiga uppbrott, förstår att det är en prövning, men du verkar lugn och klar över hur du vill ah det, hur du kan ha det.

Jag beundrar dig! Du är bra, och du är värd bra saker!
Idag tar jag en stund i taget, för det gör så ont allting idag... Försöker känna att det gör ont och att jag är oändligt ledsen idag, men stanna i att det är en känsla och så känns det idag.
Det kan kännas annorlunda om en stund, och det kan kännas annorlunda imorgon, det är inget farligt... Men det känns farligt, jag vill ju bara gå ut och kasta mig framför en av lastbilarna på motorvägen idag.

...jag känner dig, i min famn, orkeslös och ledsen. Gråt vännen, gråt tills tårarna tar slut och sen utan. Jag gråter med dig, lider med dig, förstår dig, känner din uppgivenhet. Låt kroppen sjunka ihop och kännas orkeslös och fullständigt onödig en stund. En lång eller kort.
Jag förstår, jag förstår så väl hur du mår. Jag vet hur det känns att inte känna eller vilja känna, viljan att slippa vara med. Önskan att slippa behöva andas!

Men, med risk för vara tjatig, det blir bättre! Det kommer en dag att jämföra med ett barns trots. Plötsligt upptäcker man att det där som upptog allt har försvunnit, nästan utan att man märkt det. Efter veckor utan kommer tillfällen då man drar sig till minnes och inte riktigt vet när eller hur det blev lite annorlunda och annat börjat uppta tankarna.

Helt "fri" från det som så djupt bor i dig nu blir du inte men det kommer inte påverka dig i samma utsträckning.

Håller om dig

Så jäkla rädd.
Min man har ett arbete inom skolan/ soc. Det skulle få förödande konsekvenser flr honom. Han är mycket duktig på sitt jobb och är väldigt respekterad på sin arbetsplats.
Jag har anförtrott mig till en vän och hennes man - vi brukade umgås mycket- vi var grannar en gång. Hon är en sann vän- men jag är ändå orolig för vad som händer när detta kommer ut. Jag förstör ju allt för honom.

tar upp saker de reagerat på:
- att sambon ofta ringt väldigt många gånger till mig om jag varit och träffat vänner
- att vi alltid suttit intill varandra om det varit middagar eller liknande
- att vi alltid rört mycket vid varandra, mer än någon annan
- att jag dragit mig undan mer och mer och inte varit med när de andra tjejerna träffats
- att jag vid enstaka tillfällen kunnat berätta om att han lämnat mig ensam i ilska

Det svider att tänka på hur jag ändrat mig för att passa honom.
- Han har ju alltid ringt och undrat varför jag är borta så länge, när jag kommer hem, var vi är osv... Och jag har stressat som en blå för att inte var borta för länge.
- vi har alltid suttit bredvid varandra, oavsett hur alla andra sitter - enligt sambon så sitter man bredvid varandra för att visa att det är vi som hör ihop...
- han är mycket fysisk, det har alltid varit så att han ska hålla om mig, röra vid mig, klappa på mig, hålla handen osv osv, och han har varit mycket tydlig med att jag ska röra tillbaka vid honom för annars älskar inte jag honom. Det har varit många, många gånger då jag känt mig obekväm vid att vi ska röra så mycket vid varandra då det inte är passande i alla situationer.
- när mina vänner träffats så har jag dragit mig undan eftersom sambon beklagat sig över att om jag ska iväg så innebär det att vi får mindre tid tillsammans, han har klargjort att han inte velat ha hand om barnen och han har påpekat att jag som är så trött bör stanna hemma så att vi orkar hitta på något roligt/mysigt med familjen dagen efter istället
- ibland har vi bjudit hem någon vän och så har han kunnat bli arg å mig och bara gå, så när vännen kommer står jag där och får förklara att "eh, ja, sambon blev lite irriterad på mig så han åkte iväg en stund..:"

Tack och lov har vi inte många gemensamma vänner, bara ett par, men de har valt honom... Det svider. Hon var min vän och så blev de våra vänner, och hon vet om mycket som hänt - hon har varit en av de som drivit hårdast att jag inte ska acceptera hans beteende, ifrågasatt om jag kan leva så osv, men sedan väljer de ändå att umgås med honom... Det gör ont - känns som att de inte tror min historia.

Är såå ledsen idag och har bara här att ta vägen... Ska på samtal idag, men förstår inte hur jag ska ta mig ur sängen.

Hur hamnade jag i detta? Jag bara önskar att mitt liv hade varit lättare... För många år sedan hörde jag någon säga "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" och jag har försökt applicera det på många saker, men i just detta förstår jag inte hur jag ska orka.
Jag klarar inte detta Gud, du har gett mig för mycket nu. Jag är nära sammanbrott, igen.

...blir väldigt påverkad an Stjärnstoffs ord och situation.
Flygcerts också. Jag lever just nu i ett rum, ett opersonligt fysiskt rum, som jag "tvingats" göra till mitt under den perioden jag finns här. En något längre period än normalt. Det agerar mitt "hem", det som ska vara trygghet och vila. Det yttre ska påverka det inre och tvärtom, här ska inte oro ha överhand och det ska dofta av mig och mitt, vårt och oss.

Just nu sitter maken på ett flyg och lämnar det som agerat "vårt" under en veckas tid.
Vilket liv jag för!!! Så tomt det blir med alla uppbrott!
Snart lämnar jag denna plats, kanske för evigt, och soffan jag boat in mig i blir någon annans fasta punkt under en tillfällig period.

Kommer mannen någonsin klara denna typen av liv?
Jag ser hans kamp, jag ser hans vilja, jag ser samtidigt hans osäkerhet och hur lätt den vänds mot irritation. Saker som för mig blivit oväsentliga eftersom jag är van vara flexibel och ha hundra procent fokus under perioder. Att jag sen blir totalt grå och osynlig och utan behov att ha någon åsikt alls kan göra honom stressad. Inte vill jag vara en orsak till att han mår dåligt. Samtidigt får han riktiga ego-boostar genom att alla runt mig tar emot honom med totalt öppna famnar. Alla är väldigt sociala och han är genast en i gänget utan krumbukter och ritualer. Då trivs han, det ser jag, med mig är han respekterad och inget annat än det han själv presenterar. När vi är ensamma stapplar vi, ibland känns det som tjuren Ferdinand, när han är blyg och inte vågar sig ut i arenan.
Hur länge behöver det kännas så?
Känns som att augusti 2013 måste ha visat någon form av förändring. Lite mer kött i förhållandet, mindre trevande och färre frågetecken.
Drar jag jämförelser till april-maj-juni 2012, är detta angenäma funderingar ;)

Kram på er alla

Bra att du ringer - det är bra att prata med någon som kan stötta dig.

Du beskriver samma sak som hos min sambo: tufft på jobbet, viktuppgång från att ha varit vältränad, mår dåligt men vill inte prata med någon om det (fast till slut gick min sambo till någon - men inte om alkoholen...). Min sambo skyllde på mig- han behövde dricka för att jag inte stöttade honom, för att jag inte visade tillräckligt mycket kärlek, för att jag inte ville ha sex tillräckligt ofta osv osv, när jag försökte be honom att inte dricka så sa han att jag inte kan bestämma över honom, han sårade mig så att jag tappade respekten för honom (kallade mig saker, hotade mig, förstörde saker, hade sexuella kontakter med andra osv).

Många gånger och även än idag känner jag stor sorg över att det blev som det blev. Men det behöver ju inte bli så för dig - däremot måste du få hjälp så att du känner att du inte far illa. Du behöver inte bestämma dig för om du ska stanna eller lämna - men du behöver inse att du kan inte hjälpa honom, du behöver känna och förstå vad som är dina behov.

På "mina" Al-Anon-möten har jag träffat på en gammal bekant, gamla kollegor och en granne. Först skämdes jag och tänkte att "nu förstår de att vi inte alls har det så fint och bra som vi har det", och sedan tänkte jag att vi hade det ju inte så bra, men det viktigaste - de var ju också där, för alla har sitt, alla har olika saker att bära, på mina Al-Anon-möten känner jag mig inte dömd eller bedömd - jag har fått stöd och hjälp där!
Första gången jag gick dit satt jag utanför i bilen och tänkte "om ingen ser normal ut så åker jag hem, då går jag inte in". Jag såg ett antal personer gå in - och alla, precis alla, såg helt "normala" ut (det var ju min fördom att det bara är "konstiga" typer som lever i sådant här).

Kram!

Snälla flygcert, känn inte så. jag tror vi kan stötta varandra oavsett var vi är i processen. du är mer än välkommen hit- jag uppskattar dig.
Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Sitter i min säng och väntar på att alkoholjouren ska öppna. Måste få prata, måste få höra någon säga att det inte är his mig detta ligger. Jag orkar ingenting, bara ligger. Det känns så ohanterligt hela situationen.
Varför blev det så här, varför vi?
Min man har under en lång tid haft det tufft på jobbet och enligt mig tappat självkänsla. Han har gått upp i vikt. Förut varit vältränad. Han mår skitdåligt men vill inte prata med någon utomstående. Han vill lägga locket på säger han.
Eftersom han påstår att alkoholproblemet ligger hos mig ( fast jag själv inte dricker sedan sex månader tillbaka) så har jag bett honom sluta flr min skull då. Men han blir bara arg och säger att jag inte kan betsämma över honom.
Han säger att jag projecerar mina egna alkoholproblem på honom. Jag tycker inte jag har problem med alkohol men efter att han har talat om det för mig så många ggr så börjar jag tro att det kanske är så...
Han har sårat mig så pass mycket att jag inte har npgon respekt kvar för honom.
Jag blev rädd igår, för första gången riktigt rödd. Han flinade ironiskt mot mig och sa att han förstår precis vad jag håller på med. Vet inte vad han menade med det..
Alla barn är i skolan och jag gråter bara jag tänker på att det här kanske är början på slutet för oss som familj.
Om jag bara kunde få honom att prata med någon!
Jag ska i alla fall försöka hitta någon till mig själv- annars går jag under.
Vi bor i en väldigt liten stad så AA- möten eller andra öppna enheter känns inte helt ok.

Jag lät min sorg krypa in hos dig - jag håller med Sorgsen: det finns hopp, och du måste själv känna vad som är rätt för dig. Jag har en historia som gör att jag kanske inte ska skriva här hos dig. Men Sorgsen har många goda råd - Sorgsen, du är bra!!
All styrka till dig Stjärnstoff

Sorgsen, jag är så ledsen att jag går under... Jag bara orkar inte mer...
Det gör sååå ont, så ont. Vill inte vara i detta mer....

Försöker känna din kram, men jag tror att hela jag är död, bortsett från smärta och sorg så har jag nog inget annat kvar längre.

...vän, ser du är uppkopplad så skickar först en varm famn för dig att krypa in i.

Du är bra, du är bästa mamman och enda mamman som dina små änglar behöver och vill ha.
Jag behöver dig och människorna på gatan behöver dig. Alla och allt är beroende av varandra, att vi alla finns, glada eller ledsna så fyller vi funktioner hos varandra.

Jättestor kram med mängder av omtanke och kärlek till dig från mig

..tillbaka Lelas, hoppas er semester varit vilsam och lyckad.

Ville bara skriva ner att under de senaste dygnen har maken varit med mig på arbetsresa. Många restaurangbesök har det blivit och nästan alla har bjussat på någon form av alkohol och alla har blivit lika förvånade över att vi lämnat de små glasen med ouzo, jägermeister, risbrännvin eller amaretto. Jag har aldrig berörts av hur andra reagerar på mina val, jag har faktiskt först nu tänkt på att de där kommentarerna kan ha förankring i deras samvete. Oron över om mannen skulle halsa eller inte fanns inte heller. Hade han valt dricka hade jag lämnat, enkelt helt enkelt. Skön känsla!

Din berättelse tillsammans med mulletants ger mig hopp. Tack för det!

Har precis läst Stjärnstoffs inlägg... och det gör så ont, det är som att pressas igenom en mixer, alldeles sönderskuren är jag nu, igen.

Åh, alla gånger jag fattade att det var så illa - alla gånger jag bestämde mig för att lämna, för att inte acceptera hans dryckesvanor, för att inte ta emot allt skäll, hot och fula ord längre, jag bestämde mig ju så oerhört många gånger för att lämna honom, jag låg vaken så många nätter och bestämde mig för att aldrig mer acceptera allt som hände och bestämde mig för att jag skulle inte behöva vara rädd mer, och nästa dag ljusnade det och jag såg hans skam och skuld och jag tyckte synd om honom, kramade om och tröstade och så förträngde jag nattens tankar, nattens oro, nattens beslut...
Tills det hände igen, några dagar senare, en vecka senare eller kanske ett par veckor senare.

När jag "vaknade upp" i höstas så tog det mig flera månader att verkligen förstå - jag fick nog och ville bara lämna, men det var så mycket kaos, osäkerhet och ångest, drömmar som krossades, sorg, rädsla, och det tog ju tid att hämta styrka genom er, Al-Anon, AA, socialtjänst, kvinnojour, kvinnomottagning, vänner, familj, Bris, familjerätten, jurist... Åh, vilken soppa - vilken sorg... för jag står ju fortfarande här idag och känner sorg. Det var ju min stora dröm att jag skulle få ha familj, barn, hus och hela paketet, och jag har ju kämpat i total motvind utan att fatta att jag gjort helt fel... Jag har de underbara barnen, men det känns som jag förstör deras liv, precis som sambon säger.

Åh, mina älskade barn, jag sitter ju i denna hemska sits... Jag vill ju bara ge dem det bästa i världen, och det har alltid, alltid för mig inneburit att de ska bo med båda sina föräldrar.

Jag vet att de har en mer närvarande pappa idag, en pappa som inte är lika arg (för jag är inte med i bilden) och en pappa som kämpar för att ha barnen mer, men det gör så ont i mig att barnen ska flyttas fram och tillbaka, att de inte är med på varför det är så här - pappa talar om för dem att mamma valt bort pappa och dem och att han är sååå ledsen, jag förklarar på ett barns nivå att mamma och pappa bråkar och tycker så olika om saker att vi inte kan bo ihop, och ändå - hur ska ett barn förstå det? Pappa säger en sak, mamma säger en annan... Vi har ju bråkat emellanåt hela tiden, men de har ju inte sett/hört det värsta och vi har ju ändå haft det så mycket gott också - och hur ska barnen förstå varför de plötsligt bara träffar oss var för sig? Jag hör ju hur de önskar att mamma och pappa ska bo ihop igen, hur de önskar att vi ska göra saker tillsammans. och det skär som knivar varje gång...
Jag kan inte låta bli att fastna i tanken att de skulle ha det bättre om de slapp flänga till två olika hem, jag vill så gärna att de ska ha det bra och jag tror inte att jag är bra - jag är argare nu (jag vågade aldrig vara arg/säga till när vi levde ihop med sambon för jag var så rädd att ha skulle använda det mot mig) och nu tror jag att det vore bättre för barnen om de inte hade mig - om de bara hade pappa, ett ställe att bo på, en person att ty sig till. Sambon säger till mig på många sätt att terapeuter han pratar med menar att barnen vill stanna hos mig för att de se att jag är svag och då vill skydda mig, att de vill stanna hos mig för att de är rädda att jag ska bli ensam när de är hos pappa osv. Jag tror inte jag är bra för dem... Och ändå vill jag ju bara att de ska ha det bra.

Sambon pratar om sin rätt till barnen, jag pratar om att barnen ska ha det bra... Kanske skulle han bli lugnare och ännu mer närvarande om jag inte fanns här. Ibland önskar jag att jag hade lugnet, "modet" att ta livet av mig, eller åtminstone att jag bara kunde släppa kontrollbehovet och lämna allt och lita på att det blir bra.

Det gör så himla ont, så himla himla ont. Att vårt äktenskap är över, att det aldrig varit vad jag trodde, att det aldrig varit vad jag hoppades, att jag gett upp mig själv, att barnen ska behöva leva i detta, att det gör så ont... Jag vill ju bara bort från detta.

Ibland ser jag hur ledsen sambon ser ut, men jag vet aldrig vad som är spel för han kan växla mellan glädje, sorg och ilska på en tusendels sekund, men jag försöker bara vara neutral när vi möts, men det känns som han är så kall... Jag vet att jag har barnen tack vare att vi träffades, men jag önskar att jag kunde lyfta bort honom ur mitt liv, att jag var en del av ett legobygge - att jag kunde lyfta upp Sambo-legogubben och sätta honom på en annan planet, från vilken det inte går att komma tillbaka hit, och så kunde livet rulla på utan hans skiftande humör, hans kommentarer, mail, sms och samtal...

Åh, det gör ju sååå ont, jag vet inte vad jag ska göra med smärtan - jag springer, jag vilar, jag orkar inte.

...den dagen när jag startade min tråd. Tre (3!) utropstecken? Men jag har läst tillbaka lite och jag förlåter den mannen. Han var så beredd på att börja ett nytt liv så tre utropstecken får passera.

Vad jag däremot har svårare att förstå är att det går så lätt att att vara nykter. Anar att det är nu jag ska se upp och inte invaggas i ngn falsk säkerhet. För ärligt talat; Jag tror jag kan ta ett glas nu och stoppa där - saknar viljan att sabotera min hjärna. ...Men jag vågar inte exprimentera med ongar runt omkring.

Vore det så lätt att man/jag bara lät känslan tala så fanns där ju inga alkies. Bara en tanke. Nej, jag är inte speciellt drickasugen just nu...men jag anar en del av min säkerhet kommer ifrån att jag "får" i Juli när jag är barnfri...om jag måste.

Lite luddigt...tycks ju vara mitt enda sätt. Funderande. Drick med förstånd vänner! /R

Sorgsen här, jag har inga 15 år med min man men känner igen det där nedåtgående och destruktiva. Allt vi hade pratat om, vem jag är, vad jag gjort, min familj, allt tänkbart och otänkbart, inget blev lämnat utan oförskämda och nedvärderande påhopp i hans fyllor. Sista året,-12, gick det undan ner i skiten. Tidigare hade han blivit av med körkort och annat. Mellan råsupandet fanns allt annat som torrfyllor, abstinenser, ångest, ölandet för "underhåll" och inte var han nämnvärt trevligare då heller. Slutade med uppsägning i nov. Då hade jag tagit kontakt med behandlingshem och han var där en månad från slutet av januari i år.

Sen dess har han hållit sig från alkoholen. Ibland otrevlig och ibland ok men fortfarande långt från stabil i humör och sätt.

Det är en kamp, för oss båda. Jag har inte gett upp och hoppas de positiva glimtarna kommer bli övervägande i tid och rum. Just nu är det mest lycka över var dag utan alkohol.

Jag kommer inte vara kvar i relationen om han återgår till alkoholen. Aldrig! Att den hade sånt grepp över hela honom förstod jag inte när vi träffades och egentligen inte förrän det handlade om liv eller död. De går undan i slutet.
Sen dec skriver jag här efter jag läst under månader. Var på anhörigvecka på behandlingshemmet före jag visste min man skulle dit. Går på Al-anon och har läst mängder. Nu ser jag tiden an, jag satte en tid till sommaren -13 förra sommaren och den tiden har jag behållit som min egen "utvärderingstid". Då, en gång i augusti, kommer jag dra någon form av egen slutsats och ta en ordentlig funderare över min framtid. Jag hoppas den blir gemensam men det pendlar sannerligen. Hittills har jag vilat på hoppet, hur det blir sen vet jag inte nu.

Ville bara berätta hur jag har det. Känner igen mig i din situation. Min make har gjort flera behandlingar i sitt missbrukarliv men oavsett den insikten så hade han inte ork ta sig till hjälpen trots han visste hur och var. Han ville sluta och hade säkert hamnat på sjukhus eller hos polisen, om han inte dött innan, och på den vägen hamnat i mer regelbunden behandling, men an hade inte lyft luren och ringt till behandlingshemmet eller psykvården. Han var på flera avgiftningar men när de dygnen var över finns ju ingen som följer upp och det dröjer inte innan det destruktiva livet fortsätter och vi runt omring kan bara se på.

Om din man vill ha hjälp så finns den men det går trögt och allt är inte, enligt min erfarenhet, bra eller ens lämplig.
Du kan ge honom möjligheterna genom att berätta om hjälpen men att bli fri missbruket kan han bara själv.

Det är jobbigt och oerhört påfrestande men det går bli fri missbruket och "medberoendet". Balansgången mellan omtanke och att ställa krav är individuellt och alla är vi unika. Exakt hur man ska gå tillväga är omöjligt säga, bara du vet dina gränser och hur hjälpen känns genomförbar. Men, en mer bestående förändring är bara möjlig om missbruket upphör. Man kan inte vara lite alkoholist. Viljan till förändring måste han ha själv. Att ställa ultimatum kan vara klokt men bara om det är genomförbart, annars tappar orden mening.

Var rädd om dig och fortsätt läs och skriv här. Alla historier har något att erbjuda just dig.

Kram från en medsyster

...tillbaka. Blev glad när jag läste om er middag borta. Att det kan vara lätt och konfliktfritt att tacka nej. (Själv är jag ju inte hundra på att jag för alltid ska tacka nej...ännu...kanske?). Men jag blir glad av att läsa att du och Pianomannen har det bra! Kram...och Tack (alltid)! /R

Jag vet att du tar ett stort steg, att det känns omöjligt, svårt, bra, dåligt, kaos, men gör allt du kan!
Det kanske finns kvinnojour där du bor? Prata med socialtjänsten, gå på Al-Anon, ring AA, prata med behandlingshem, ring Bris, prata med familj och vänner, kvinnomottagning... Jag har gått din väg - varit orolig, sett hur det förvärras (precis som Mulletant skriver så eskalerar det ju till slut) och jag har bestämt mig sååå många nätter för att jag ska lämna honom, men sedan när det ljusnar och det är lugnare så stannar jag och blir osäker på om det är rätt att lämna, blir osäker på om jag klarar det, och så är det lugnare och så tycker jag synd om honom och så stannar jag ett tag till... Men det går - det går att lämna - det är jobbigt, svårt, osäkert och samtidigt är det så mycket bättre än att leva i osäkerhet, otrygghet, hot och hela den biten.
Jag tänker på dig och jag håller alla tummar, du är värd något bättre! Ibland blev jag tröstad av tanken på att det kanske skulle kunna lösa sig, att vi kanske skulle kunna hitta tillbaka till varandra (vilket jag inte tror längre) men du måste oavsett visa att din gräns är nådd...
Kramar