skrev Gäst i RÅD FÖR DIG SOM VILL DRICKA MINDRE

välkommen hit
kan inget om antabus
prova att skriva en egen tråd
det är ingen som ser denna
vet inte riktigt vad det är för tråd
denial


skrev Gäst i Div åsikter eller...?

hur är det adde?
upp o nergångar
hanteras bäst nykter
gärna med vänner
tror dessutom att det undermedvetna fungerar bättre
att det proccesas på rätt sätt
denial


skrev Berra i Mr_pianomans tankar om nykterhet

vad härligt!

Underbar läsning..tack piano...

/Berra


skrev Fenix i Vill inte - kan inte

Jag blir alltid lika glad för nya tips om musik, särskilt sådant som jag inte lyssnat på.!
Stark känsla där!
tack Vana,
/Fenix


skrev mr_pianoman i Mr_pianomans tankar om nykterhet

Har haft en väldigt skön dag i mitt älskade Göteborg. Jag släppte helt alla tankar om vad som varit, vad som är och vart jag är på väg. Inte en tanke på dricka eller inte dricka. Jag bara var. Sinnesro på hög nivå.
Jag kom bla i samspråk med en A-lagare på kajen utanför operan.
Han hade en kasse öl och satte sig på samma bänk som jag. Han frågade mycket försiktigt om han fick sätta sig där. Jodå! Klart han fick
"vill du ha en öl?"
"nä, jag ska köra bil så det är väl bäst att låta bli"
"ja, det låter vettigt"
*tystnad*
"men jag tyckte det var synd att sitta här med en kasse öl och inte bjuda"

Sen satt vi där, A-lagaren och jag och småpratade nån kvart eller så. Han menade bla att sommaren hade kommit till stan för att tjejerna har kjol. Han har nog rätt, för det är som dom säger. Sanningar hör man från alkisar och från barn.

Och jag tänkte, är det nått jag lärt mig senaste halvåret så är det att det finns en människa i varje alkis. Oavsett hur illa ute han eller hon är. Så varför då inte ge honom ett leende och några minuter av mitt liv för att småprata?
Jag kände blickarna från andra göteborgare och turister. Jag, 33 år hyffsat snygg och välklädd satt där med min påse från Scorett (jajjemensan, nya skor! Lycka!)
Han, 55-årsåldern. Sliten, med systemetkasse och en öl i handen.

Men vet ni? Jag struntade i dom.


skrev Gäst i Vill inte - kan inte

Mysig låt med härligt gung verkligen
Annars föll jag för musiken i filmen "The tree"....lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=7Lu4Hk9XPbQ&feature=related

Lycka till dej med allt fenix.


skrev Gäst i RÅD FÖR DIG SOM VILL DRICKA MINDRE

Nu känns det tungt. Har en värkande gråtklump i halsen och undrar hur det kunde bli så här.
Jag var på vårdcentralen för några veckor sedan. Jag var där för att förnya ett recept mot allergi, men sedan bara forsade orden ur mig. Att jag ville ha hjälp för att jag tyckte att jag drack för mycket. Det kändes bra. Att jag äntligen tordes erkänna att jag behövde hjälp. Jag fick ta blodprover och remiss till Beroendecentralen, där jag fick tala med en terapeut och en vecka senare träffade jag en läkare som verkligen tog sig tid. Men det som jag inte var beredd på var att han sa att han tyckte att jag skulle börja ta Antabus....tre gånger i veckan! Medicineringen skulle ske där, så jag skulle vara tvungen att gå dit tre gånger i veckan och göra ett utandningsprov samt ta medicinen.
Det funkar ju inte. Vad ska jag säga på jobbet? Jag kan ju inte gå till läkaren tre gånger i veckan i 6 månader, utan att berätta på jobbet varför jag går dit! Det känns så jävla jobbigt! Jag vill ju sluta dricka eftersom jag inte kan kontrollera det längre. Men jag vill inte ta Antabus där. Varför kan man inte få ta medicinen hemma? Varför kan man inte få terapisamtal? Varför är det alltid mediciner som ska lösa alla problem? Läkaren säger att det är lättare för patienten att ta Antabus för då kan man verkligen inte dricka. Om man försöker sluta själv tar det väldigt mycket energi för att man ständigt måste mota bort tankarna på alkohol.
Finns det någon här som har tagit Antabus och vad har ni för erfarenheter?
Är 50 år, kvinna, med två tonårsbarn. Har ett bra jobb, bra vänner. Borde inte behöva dricka, men gör det för att trösta mig själv. Låter dumt, men ni vet säkert hur jag menar.
Jag vill verkligen göra mig kvitt den här "goda vännen" som alkoholen har blivit, för den är inget annat än en djävul.


skrev Lisamari i Ångesten tar mitt liv...

Hej Berra

Kommentar till det du skrev i natt. Du skrev att du var lite Ego och mest höll dig i din egen tråd.
Jag blir så stöttat av, din egen tråd.

I natt, var jag inne och läste och skrattade, log och funderade. Fick lite menal terapi.
Jag kan liksom gå in och välja, hämta lite peppning.

Sköt om dig och tack för att du skriver


skrev Lisamari i Mr_pianomans tankar om nykterhet

Att du är trött, är väl inte så konstigt.
Du jobbar fast du är sjuk, och dessutom så är det alla funderingar och snurrningar i skallen.

Ibland kanske man bara måste lägga alla måsten åt sidan och prioretara sig sjäv.

Sköt om dig, hoppas du får lite sömn och ro


skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...

Visst är livet större!

Inget snack om den saken...

När livet känns tungt på jobbet så brukar jag tänka tillbaka till helgen, där JAG hade kontrollen över mitt liv,
och där jag kunde bestämma vad som var viktigast och vad som gav mig energi.

Hade jag krökat sönder helgen, hade den givit mig ångest, och då fick jag ingen hjälp av att tänka tillbaka på helgen,
den hade tvärsom, sugit musten ur mig även under arbetsveckan...

På jobbet ställer man sig under någon annans vilja, och man kan välja, att slaviskt försöka följa orderna...
Eller med sin egna omdöme försöka förändra eller t.om förbättra sin arbetssituation....
Där kan den som sitter i beslutsfattande position, antingen negligera dina insatser,
eller t.om. kritisera dem för att de helt enkelt var bättre än hans/hennes.
Båda är förödande för våra känslor, och äter upp våra ambitioner att vilja utveckla oss...

Jag har valt att arbeta utan emotionella känslor, jag följer slaviskt orderna, men knyter näven i byxfickan...ändå..
Kanske är det DET som retar gallfeber på mina överordnande, de kan ta min kropp, men inte min själ...

Min styrka söker jag i mitt inre, jag vet att jag är en "god" människa, ingen kan ta det ifrån mig....
Mina beslut är väl grundade och genomtänkta och i mitt tycke ganska så sunda...
Sandlådekastningen och hierakisk karriär-tänkande är lite främmande för mig,
jag vill bara att andra lyssnar på mitt tänk...så har jag gjort min röst hörd, besluten behöver inte uppfyllas...

Jag vill bara konfimeras som en levandes själ, och att vi alla har en berättigad existens, en samvaro, en tillförlit...
Att någon vet att jag tar ganska så hyggliga beslut, utan övervakning eller detaljstyrning...

Ingen människa står över någon annan i mitt liv, jo det finns de som tar besvärliga beslut i arbetslivet, chefen...
Men...vem f*n får inte dagligen ta besvärliga beslut, min nykterhet kom inte gratis precis...

Därför är min lediga tid så oerhört viktig för mig, för återhämtning, att jag inte har råd att förspilla den med alkohol och ångest...

Mitt liv är viktigt, för mig!

Den är dyrbar, kostsam, skör och ovärderlig, och kommer bara i ett exemplar, jag har bara en chans...

Så varför sitta stilla och låta den passera i revy, när jag kan delta aktivt i den...?

/Berra


skrev Berra i dricker jag för mycket

Visst f*n suger're med en ny vecka, men för några bara en tredagars, helgen stökar till den lite...
Och visst blir det lite deppigt emellanåt, men man kanske skulle vara glad, man är ju inte bakis i alla fall...
Ibland så skulle man nog vara lite mer tacksam för det man har, och kanske ännu mera tacksam för det man inte har, ångest t.ex...
Framtiden är lite oviss och oskriven, en hel bok med oskrivna blad...
Då och då känner jag en oro när jag inte kan sia om framtiden, men finner då tryggheten i nuet, och där funkar det ju...
Och så tänker jag, funkar det nu, funkar det sen också, jag vet ju egentligen vilka tankar jag helst inte bör tänka på...
och då blir man lite mera optimistisk, sommaren är ju framför oss, men sol och värme...
Försmaken i helgen var väl inte i sitt bästa läge, men det kan ju bara blir bättre...

..och så tänker jag...vem försöker jag lura?

Många positiva tankar i en korg, väger mer än handfulla dåliga, och då slår det över till det enklare livet...

/Berra


skrev Gäst i dricker jag för mycket

gomorron alla vänner
ny vecka,nykter helg
är lite depp men livet går vidare ändå
trodde väl att man skull e skaka av sig all depp
när alkoholen försvann
men riktigt så lätt ska det väl inte va
men jag försöker
ta hand om mig
läsa här
ger mycket
promenader
ger styrka
pussa,lyssna på mina barn
kärlek
kramar till alla er
måne


skrev mulletant i Ångesten tar mitt liv...

tack för veckans första skratt! Hoppas måndan blir uthärdlig, ska tänka på dig för jag har en tung start på veckan med några rktigt bevärliga grejer jag bara måste göra fast det kostar på. Men visst fixar vi våra jobb, både du och jag. Livet är större! / mt


skrev mulletant i Mr_pianomans tankar om nykterhet

berätta att Mm efter 5 månaders nykterhet (inkluderande två mycket korta återfall) sover, sover, sover. Iofs sov han på kvällen efter garagerundorna tidigare också men nu sover han på ett helt annat sätt, ett sovande som är gott att se.
Tomhet låter ändå som en lite annan nyans.... som kanske inte kan sovas bort. Det låter mer existentiellt - det ordet kom för mig. Det är som det är, skriver du, och så är det ju med livet ibland.... kommer att tänka på accepterandet inom mindfulness ifall du kommit i kontakt med det. Just nu kommer jag ihåg två små böcker som jag haft stor nytta av de senaste åren, det är Anna Kåver: Att leva ett liv, inte vinna ett krig och Åsa Nilsonne: Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro. Särskilt Kåvers bok har jag nästan använt som AA-människorna läser Stora boken (om jag förstått det rätt). Låna och kolla om det är nåt för dig. Hoppas din måndag är fylld med livsglädje! / mt


skrev mulletant i Vägen vidare

God morgon! Jag tänkte igårkväll att du borde tala om för henne vad du ser och märker och vilka känslor det väcker i dig - men orkade inte formulera.... Tror att det är precis det rätta! Jag tror det var ett bra sätt att gå via fb men "privat" förstås. Har ett sjuhelsikes tempo nu före examen som är på onsdag. Då ska ju allt helst vara klart:) Men det brukar bli fast det är hysteriskt på sluttampen. Det gäller att hålla sig flytande, som du vet :D Kram / mt


skrev Berra i Ångesten tar mitt liv...

Ja så var det då dags för "helgsammanställningen"...

Jo då Vana, jag läser allt du skriver, och allt annat som hamnar som nytt här på forumet, jag slukar allt med hull och hår...
Och jag läste om ditt arbete och hur "någons fru" kränkte dig, otacksamhet är livets lön...känns det som...ganska ofta.
Tänk om man kunde kosta på sig att bara ge någon ett litet cred då och då, och berätta när något är "bra"...?

Jo jag är litet av ett ego, och håller mig som oftast i min egna värld av trådar, och ibland när jag känner en reaktion så lägger jag även ett inlägg någon annanstans..., men bara om jag känner för att jag kan hjälpa, stötta eller påverka..
Jag vet att du som oftast känns ganska så stark i dina rader, och vet vad du vill, ditt fotande har ett betydande intresse och är skapande för dig...
Jag kan aldrig konkurrera med dina bilder t.ex, du ser sådant som jag inte uppmärksammar..., och dina bilder är bildsköna, absolut!
Så du är inte bortglömd, absolut inte, men jag har väl varit lat helt enkelt och inte givit dig några cred, du har kännts ganska så stark i dig själv antagligen,
litet ungefär som Adde (eller som hans ordval åtminstone förmedlar..).

Själv känner jag mig inte alls stark, jo i valet om att dricka eller inte, men inte annars..
Kanske därför jag skriver så mycket, för att nyansera min bild av mitt liv...
Oftast tror jag att vi som är här på forumet har "kapitulerat" lite inför för våra missöden, vi har är mer öppna än andra personligheter...
Vi har inga krav och ingen stolthet att leva upp till längre, utan vi bara är..som vi är... eller kanske t.om borde vara, helt naturliga...

Min förändring blev ju väldigt stor, eller så är det kanske "bara" en medelålderskris, och om sanningen ska fram så är väldigt många nya här 40+,
så det kanske är en livsutveckling många av oss går igenom vid den åldern...
Och man rannsakar sitt sätt att leva, gör jag rätt eller fel, ...fungerar mitt sätt att fly undan verkligheten med ett rus hela tiden.?, nähä!
Och så ställer man sig frågan....Varför det??, ..vad finns annars, eller istället för...
En mognadsprocess???, när man närmar sig de femtio så kanske vi måste börja ta ansvar för våra egna liv, och bli lite mer snusförnuftiga???
Man kanske inte kan drälla omkring och göra bort sig vid nästan varje tillfälle man tar sig en "drink", en öl blir aldrig bara en öl, ett glas vin blir aldrig....

När vi har hamnat här har kanske insikten om att vi är inte som alla, vi vill uppnå en form av berusning, och sedan tappar vi omdömet och ökar på, ännu mera..
Eller så är de flesta sådana, och vill bara inte erkänna för sig själva eller andra, men vi ...har hajjat galoppen, vi har fått insikten....
Insikten om att vi har våra begränsningar, vi kan inte hantera alkoholen, och det där med att minska sitt drickande...ja det har vi ju redan testat, eller hur?
Hur många gånger som helst, med samma resultat, kanske inte med en gång, men efter några tappra försök, så är vill tillbaka i vårat mönster...

Suput, alkis, omdömeslös... you name it, visst det skriver jag under på, jag erkänner allt...
Skillnaden mellan mig och alla de andra, är att jag blottlägger mig, erkänner mig besegrad av alkoholen, jag har ingen möjlighet att fortsätta försöka...
Jag är helt enkelt slut som aktiv alkoholdrickare, that's it, ett faktum...

Så vad gör jag?, försöker envist finna en lösning på att fortsätta dricka alkoholen..?
Nähej, inte det, vad återstår då för alternativ?
Ge blanka f*n i att försöka leta möjligheter, och fortsätter att leva mitt liv så gott det går, tja varför inte...

Okey, det blir ju lite som att fisa i motvind, det slår tillbaka mot en....
OM hela ens liv är inbäddad i sitt levnadsätt där alkoholen har tagit en väldigt stor plats i ens liv...ja då krävs det ett levnadssättsförändring (vilket långt ord!)
Och det är väl där själva nykterheten tar sin början, ändra sitt levnadssätt, hur f*n gör man?

Alkoholdrickandet är inte ett bara ett "fysiskt" problem, det sitter nog mest i hjärnan, tankesättet...
Nu är det fredag, ååå guuuud så skönt det ska bli med att slappna av efter en hård arbetsvecka med en......chipspåse?
Men vad sjutton den kräver ju en.....FAN!
Men en god middag ska jag i alla fall ha, och den kräver ju ...SKITOXÅ!
och sedan ska vi ju bort på middag, och då......HELVETE!
och sedan är det ju en 40-årsskiva, och där....men satan!

Alltså, man ser bara problemen, där man brukar...göra saker som man brukar, en sorts inkörd förväntat vana...

Själv har jag vänt på det, och tänker ...vad mår jag inte bra av, ångest i mitt fall...
Och vad framkallar ångesten?, bakfyllan....
Vad framkallar bakfyllan?, fyllan förståss!

Så min ekvation blir således...
Ingen ångest=ingen fylla=mår bra, ....och omvänt..
Inte må bra=ångest=fylla...

Och när andra frågar mig om jag inte ska ha mig ett glas, så tänker jag....Vad har de för rätt att ge mig ångest?
Bestämmer jag inte sådant själv, hallå!

Så jag har min egna övervakare med mig i alla lägen, han som nog kan anses vara lite tråkig, Berra2...
Han är storebror åt Berra1 som ibland kan tänka, jamenva'fan lite lajbans här vettu!
Då bär han ut Berra1 i skjortkragen utanför, och tar sig ett allvarligt samtal med honom, ska'ru verkligen sabba hela morgondagen,
och allt det du har åstadkommit hittils, har du verkligen inte ett bättre liv idag, än vad du hade för flera år sedan???
Jo säger jag lite förlägen till mig själv, jo..jag har ett bättre liv, mitt helgliv har blivit min egna styrka, där har jag kontrollen...
En stunds flykt skulle bara förstöra min uppbyggnad av hela mitt jag, det där riktiga livet jag har fått smaken av de senaste åren...
Ett liv utan sus och dus, och som ett ankare som har bromsat mitt liv i utförsbacken...

Är jag inte tacksam för det?
-Jo det är jag, den här helgen hade jag HELA kontrollen, och levde ett liv, förutan ångesten...

Det blir min helgsammanställning...

Är jag lycklig då?, tja ...jag är f*n inte olyckligare i alla fall...
Och en olycka kommer sällan ensam, det gör inte glasen heller...

Mors Berra


skrev mr_pianoman i Mr_pianomans tankar om nykterhet

tänkte jag skulle skriva av mig lite, men jag har tittat på den blanka rutan länge nu och inte kunnat börja.
På ett sätt speglar den blanka rutan hur jag känner mig. På ett annat inte alls.
Jag känner mig tom, fast att mycket tankar far omkring...........

Antar att symptomet kallas trötthet? Men vad gör man av tröttheten när det inte hjälper att sova? Dygnet har ju bara 24h och vissa saker måste jag ju ändå göra.

Det är som det är och jag ska återigen sova. Tänkte försöka pricka in ett AA-möte i morgon. Jag är i Göteborg nu så det borde ju funka kan man tycka.


skrev Lelas i Div åsikter eller...?

Så är det när telepatin fungerar som den skall. :-)

Ja, det är jobbigt med lilltjejen (eller ja, hon är inte så liten, hon är snart 25). Fy tusan.

Kram själv! Hoppas att du kan sova gott inatt, så hörs vi mer framöver!
/H.


skrev Lisamari i Div åsikter eller...?

Vad konstigt, jag satt och läste din tråd, kände riktigt maktlösheten med flickan som inte vill äta. Jag letade och letade efter något att skriva, då du inte kan förstå vad dina ord betydde häromdagen. Något klokt, någonting uppmuntrande. Men sudda ut, mina kramar och ord.

Sen har du i denna tråd svarat mig.

Kram Lelas


skrev Lelas i Div åsikter eller...?

Det är det fina, Lisamari, att man får fråga precis det man undrar. :-)

Och ja, det där är ett ganska vanligt mönster. Det finns säkert mycket att läsa om det i olika böcker och så, men just nu kommer jag inte på en enda...

Men det korta svaret på din korta fråga är: ja.

Kram!
/H.


skrev Lisamari i Div åsikter eller...?

Jag läste detta om och om igen. Jag har egentligen en fråga, men kände att det kanske var fel att fråga, men nu frågar jag allafall.

Växer man upp i en familj, med en alkoholiserad förälder, är det så då, att man kan ha, få, leta upp, någon att ta hand om, som vuxen? Jag menar helt sonika, att man letar upp en som har alkoholism tendenser. Även om man har haft kärleksfulla andra vuxna, i familjen, så absolut ingen dålig uppväxt med brist på kärlek?

Kort sagt, att man har ett behov av att ta hand om andra.


skrev Lelas i Vägen vidare

Hehe, kul att sitta här och skriva i varandras trådar. :-)

Jag skrev ett par rader till hennes inbox på fb nu, med budskapet att jag oroar mig. Jag skrev att jag inte kan äta åt henne, och att jag inte kan ta några beslut åt henne - men att jag blir orolig och rädd av tecknen jag ser.

Vi får väl se om hon tar mina ord till sig, men om inte annat kan jag släppa det för stunden nu... Ja, lilla hon, herregud ja.

Kram, Mulle-Gullet!
/H.


skrev mulletant i Vägen vidare

igen mig i dig. Och jag lider med dig och jag har inget svar. Vi måste i alla fall rädda oss själva för annars kan vi ingenting. En stor kram från din vän / mt


skrev Lelas i Vägen vidare

Jag känner mig sorgsen. Emellanåt så sköljer det liksom över mig (och alla er andra också, jag vet ju det) en våg av sorg.

Just ikväll handlade det inte så mycket, eller åtminstone inte bara, om maken och vår gemensamma kamp. Vi har en nära anhörig som har en ätstörning. När hon mådde som allra sämst vände hon sig till oss och det slutade med att hon bodde här hos oss i nästan ett år. Vi körde henne till olika sjukhus mitt i nätterna, vi kramade henne när hon krampade av utmattning, vi kämpade som dårar vid henne sida. Och hon blev mycket bättre, tack och lov.

Den senaste tiden har vi inte haft jättemycket kontakt, och jag har inte sett henne på några veckor. Men, jag ser att hon skriver oftare och oftare på facebook om konsten att räkna kalorier och sånt. En del av det är menat som humor, det är jag övertygad om (ungefär på samma sätt som nyktra alkoholister är makalösa på att skämta om alkoholen), men en del är på allvar.

Och nu ikväll så såg jag henne - och hon har magrat. Det gjorde mig så ledsen att se det.

Det som vi gick igenom tillsammans med henne var en riktig utmaning. Jag har aldrig någonsin ångrat att vi lät henne bo här, och jag är stolt över att hon tog sig upp ur sitt mörker. Och jag har alltid sagt att jag skulle göra om samma resa igen om det behövdes. Men, nu ikväll tänkte jag att jag inte är så säker på det längre... Jag inser helt enkelt att jag inte skulle orka det, och inte maken heller för den delen. Om hon faller nu så kan jag bara se på.

Och samtidigt så är min roll som anhörig till en ung tjej med ätstörning väldigt lik min roll som anhörig till en alkoholist. Det är inte första gången som jag ser likheterna, och jag vet att maken också har reflekterat över det.

Så, nu slits jag mellan att vilja hjälpa henne och veta att jag inte orkar fånga henne en gång till. Jag inser att jag inte kan förändra hennes beteende, och samtidigt så vet jag inte om hon ser sin egen återfallsrisk och därför vill jag tala om för henne vad jag ser.... Ständigt detta slitande fram och tillbaka, mellan vad man vill göra och vad man vet att man bör göra och inte för göra och vill och inte vill och kan och inte kan och...

Och alltihop landar i att jag känner en sorg över att jag inte kan rädda henne, och inte resten av världen heller.

Ja, fy tusan. Suck.
/H.