Senaste kommentarerna i forumet

Det stämmer verkligen Santorini, tror också att vi är rätt lika där.

Men glad och lycklig och att min gubbe skulle vara nöjd!, Nja Andreas, så är det nog inte.
Jobbar halvtid just nu och kom hem idag till 2 barn ( rätt stora) som inte hade plockat ur diskmaskinen och köket var fullt av disk som skulle in där. Förstår inte hur de kan producera så mycket disk!! Kände hur ilskan riktigt ångade från mig, röt ifrån men fick ändå röja men de blev rätt spaka. ( Börjar gilla mitt nya jag). Ska snart iväg och träna så då får jag ut lite där. Känner mig oerhört irriterad på maken, han pratar bara om sitt jobb har jag märkt, vi har inga vettiga samtal. När blev det så här?, att vi slutade prata med varandra. Tyvärr har jag en känsla av att vi kanske aldrig haft det, förutom just i början och det gör mig sorgsen.
Jag vill kunna diskutera och ha givande samtal. Detta gör ju att han just nu är långtifrån nöjd, tror inte han gillar mitt nya jag något vidare.

Kram!

men inte oväntat att mannen reagerar så som du beskriver. Hans brors inspel (eller utspel) ska du verkligen låta rinna förbi... Ingen annan än du kan veta hur är det för dig att leva med den mannen och därmed kan ingen annan ha nån synpunkt om hur bra eller dåligt det är - och ha en åsikt om att du ska gå tillbaka. Gör inte det! Gör inte det!

Så bra att du skriver av dig och ur dig. Fortsätt med det!

Kram, kram håll ut nu! / mt

...jag ser det du gjort som ett handlande efter att din gräns-ditt ultimatum blivit överskridet.
Inte alls som du skriver, stoppa huvudet i sanden!

Du har aktivt gjort ett val, en stor förändring!
Var stolt över dig och din handlingskraft!

Ofta ofta hamnar min tankar i vad relationen är värd, om kärleken är äkta, om maken bara har mig för att jag finns kvar....
Lika ofta som jag strandar i den tanken, lika ofta infinner sig svaret att jag inte kan få svar ännu. Då blir nästa drag att antingen lämna det vi har eller vara kvar och få veta när tiden är inne. Jag går tillbaka till våra goda stunder, de är vackrare än jag kan beskriva. Om några månader är sommaren här, då blir det revision!

Idag är en ok dag, endel bra och något mindre lyckat, vanligt med andra ord.

Tjingeling

Allt går din väg nu, hoppas du känner att du klivit in i ett "flow".
Sköt om bara dig nu, du kommer aldrig bli ensam, du har en sådan härlig utstrålning och framåt anda så det är underbart att läsa.
Tack för inlägget i min tråd, jag är övertygad om satt du klarar dig galant.
Härlig läsning!
Kramar med kindpuss!
/A

Med egentid, känns som det ligger högst upp på önskelistan just nu.
Du kanske ska börja träna, är jättekul tycker jag. Jag har börjat på lite olika pass på Friskis & Svettis (för friskvårdspengen från jobbet, ni kanske också får det?) och det är verkligen jättekul, prova!
Kram!

...jobbigt du har det.

Vita lögner kan du kanske ta till?
Menar, om du inte tror du kan säga just det du tänker till sambons bror kanske du kan göra samtalen korta?
I början av samtalet säga att du är på väg ut? Fixar mat? Har tandläkartid? Vad som helst, så de inte behöver bli så ingående?

Omgivningen kan inte förstå, bör inte eller vill inte förstå, inte ens om du skulle få sagt exakt hur du känner och precis vad som hänt.
Lägg din energi på din framtid istället, det är en klart bättre investering.

Det du upplevt är sant. Hur du mår är på riktigt och gör dig precis så illa som du känner.
Lita på dig!

När det gäller flickan måste han själv vårda kontakten så hon vill umgås med honom.
Han har rätt till umgänge och vårdnad lika mycket som du, så länge ni har gemensam vårdnad.
Men, om hon vägrar, då menar jag vägrar, inte "har inte lust", det är då utredningar börjar dra igång.
Min erfarenhet är att soc alltid i början utgår från att vi vuxna påverkar barnen i en eller annan riktning så var noga med att vara övertydlig i vad som hänt.
Jag minns att det inte räckte med att säga saker en gång. En av dem förstod aldrig, hon ville inte tro det var så illa som det var. Pappan var ju såååå trevlig.

Du står i den tiden som jag minns som den absolut tyngsta men samtidigt successivt säkrare på att det var rätt att lämna. När jag väl tagit steget över till "andra sidan" såg jag tydligare.

En sak i taget!

Kram

Tack Mammy, jobbigt nu!

...ja den tanken slog mig också, att detta var en övning. Rätt så skönt. Tidigare har jag tänkt att jag skulle dö om vi skiljdes och jag inte fick träffa barnen jämt men nu tänker jag att det kan vara skönt också för att jag då mer eller mindre tvingas att ta hand om mig själv, träffa vänner och göra sådant jag tycker om. Visst kan jag göra sådant nu med men jag blir lat när jag delar hem med någon -även om vi inte har den gemenskap jag skulle vilja så gör blotta närvaron av den andre att jag inte får ett lika stort socialt behov längre och alltså inte tar mig för med att ringa en vän eller hittar på något fastän jag mycket väl skulle vilja.

Ikväll ska jag ut och äta med en kompis jag inte pratat med på länge och imorgon ska jag lösa in ett presentkort (från förra året) på lite ansiktsfix, på onsdag kväll ska jag nog bara sitta hemma och läsa hela kvällen, kanske ta en promenad. Svärmor och maken förser mig med bilder på barnen och svåger och svägerska spelar jag mobilspel med så jag känner mig inte särskilt ensam - så har jag ju som sagt er också :-)

Livet är gott faktiskt!

...kan vara farligt för oss. Inom AA talar man mycket om harm, att man harmas över något och jag är glad för att jag därigenom fått ord på detta som jag gärna också ägnar mig åt.

I mitt fall kan det vara alltifrån att älta något jag gjort när jag druckit; störa mig på någon som är ivägen i tunnelbanan till att oja mig över den situation jag befinner mig i just nu. Stort som smått alltså. Att fastna i känslor av irritation, ånger, sorg etc. utan att göra någonting åt dem (förändra situationen, acceptera situationen och gå vidare) gör att jag riskerar att ta till flaskan.

Att stoppa under mattan är aldrig bra utan det handlar även i dessa sitationer om att ta ställning till, acceptera en känsla och en situation och sedan gå vidare. Precis som du skriver Tilde, det VAR så och nu ÄR det såhär. Så här kände jag då och det är OK, nu går vi vidare härifrån.

Härligt att du går och tränar, själv har jag inte riktigt kommit dit att jag vill det än (men jag tänker mycket på det ;-)

och jag tänker på dig!

Du verkar rätt så klar över dina tankar och det känns som att du kommit så långt! Skönt att du vet lite mer om vad som är viktigt för dig, vad du kan acceptera och inte!

Jag gillar väldigt mycket Lelas tanke med ultimatum-lista, vad man inte kan acceptera och vad man gör då. Jag har kommit förbi den dock, känenr att jag stoppade huvudet i sanden och flyttade hem till bror min för att det var det enda alternativet enligt min hjärna...

Kramar till dig

Känner mig så svag, så svag.

Nu har hans bror kontaktat mig igen: "det måste gå att hitta en lösning, jag tror att ni på något sätt kan hitta tillbaka till varandra.... Att flickan inte vill vara med pappa måste du hjälpa till med: du måste visa henne att det är ok... Är det verkligen bara sambons fel att ni hamnat här? Vad är din del?..."
Jag bemötte det med att
- jag tror inte på en lösning nu,
- jag försöker peppa flickan att vilja vara med pappa men när hon inte vill så kommer inte jag att tvinga.
- Det är inte mitt ansvar att visa henne: sambon har gjort saker som gör att hon inte vill, jag tycker inte heller att det är ok så jag kommer itne att vara påstridig i att visa henne att det skulle vara ok för mig.
- nej, vi är två som orskat denna situation, men nu är vi här och jag kan ta på mig vissa saker, men det är inte ok att skrika/hota/kalla mig saker.

Ja, känner mig lite bestämd just nu. Men också rädd och osäker och ledsen, nervös osv. Sambon är galen och kallar mig alla saker och ändå tänker jag ju emellanåt att jag överdriver. När jag pratar med hans bror så blir jag helt vilsen: känns som att jag är galen när jag inte vill ta på mig mer av våra gräl, typ: vem är jag som är så felfri? Måste ha fel...
Men å andra sidan, jag skulle gärna vilja säga till brorsan att jag tror att din bror/min sambo är en narcissistisk alkoholist och jag vill itne leva i det längre, jag har gjort det och den lilla biten du ser av det är ingenting mot vad jag levt i de senaste åren, och nu vill jag inte prata mer med dig om detta. Punkt. Men så kommer ju snälla jag aldrig att säga... Tyvärr?!

reflektera, känna känslan men också gott att kunna släppa och gå vidare.
Har nog haft en tendens att fastna i känslor under vissa delar av mitt liv. Tänker mycket på detta nu, att lika viktigt som att reflektera och fundera är att kunna bryta mönster av destruktivt tänk, släppa och gå vidare. Det VAR så men nu ÄR det så här. En balansgång... inte bra att stoppa under mattan men heller inte bra att älta i det oändliga.

Så skönt när jag aktivt kan bryta negativ känsla med blotta viljestyrkan... att gympaskorna packar ner sig i bagen med min aktiva hjälp (även då det kanske är det sista jag har lust med) och efter en stund trampar fram på löpbandet med mig flåsandes i dem... ett resultat av min egen viljestyrka. Den styrkan upplever jag själv är precis lika viktig som att välja att inte fylla på glas efter glas med vin. Allting hänger ihop... Det är skönt att ha en vilja.

Jag känner mig lyckligt lottad som har viljan och orken att gå på löpband, lust att jobba, cykla, se fram emot våren. Visste inte förr att så vardagliga saker skulle kunna göra mig så glad för att jag kan välja dem. Så känner jag idag.

att läsa MB! Vi stärker varandra här.
Fenix

ska verkligen försöka tänka igenom vad jag egentligen vill nu och framåt. När jag plockar bort gipser om ett par veckor vill jag aldrig mer använda den armen till att lyfta ett glas med alkohol, det är min utgångspunkt. Jag vet, bakdörren på vid gavel, använd den andra armen då! Men det är liksom underförstått att inte den heller ska nyttjas för det ändamålet:-)
Sugrör återstår då, men där går nog gränsen, sitt på släktmiddagen och dricka rödvin genom sugrör.
Solen lyser ute, tar det som ett gott tecken för oss alla!
Fenix

Tack Markatta för den fina dikten!

Hoppas det löser sig med jobb.
Kramar
Miss K

va längesedan ja va inne här ska gå igenom allt ja skrivit

och nu har du tillfälle med din gipsade arm Fenix. Ibland har jag bokstavligt talat "satt mig i sängen" som om jag vore sjuk en dag, bara för att låta sinnet komma ifatt, att få låta tankar komma och gå, inte göra så speciellt mycket, vara ledsen om det behövs, vara tom om det behövs... eller bara lätt härligt onyttig. Som att komma ifatt sig själv.
Och nu har du liksom blivit tvingad till tid för dig själv, att stanna upp. Då vi gått igenom den "prövningen" kanske vi blir lite starkare nästa gång vi blir ställda inför en "trigger" till drickande... Ja det är min lite svammliga filosofi runt en gipsad arm denna morgon.
Ha det fint eller tråkigt, alla känslor är bra nu när du stannar upp lite, Fenix.
Snölukten är också god. En liten stund till så är det vårlukten som gäller :)
Tilde

Glad för din skull. Fortsätt upptäcka ditt nya fina liv. Härligt för din dotter också.
Tilde

vårmötets gäst på GiG :-)))

en kanondag om man varit nykter.

Jag gör som Mulletant och tar med mej slutorden i din betraktelse.
Kram!/
MB

- allt gott inför veckan. Kram / mt

Stigsdotter - en övning inför ditt nya liv där du (antagligen) kommer att vara ensam när barnen är hos sin pappa. En övning i fysiskt utrymme. Jag övar också, på andra men ändå (tror jag) liknande saker.
Ha det bra på upptäcksresan. Den mest intressanta vägen går inåt:) / mt

Räkneramsan som i detta nu är 24+53+15+173+60+179(- - -) + 300 dagar.

Jag är närmare mig själv än nånsin.

Känner igen känslor i min kropp och i min tanke även de som saknar ord.

över sitt ultimatum, eller sin gräns är det viktigaste.
Att veta inom sig.

Vilket jobb du gör!

Önskar dig en riktigt bra, vanlig dag! / mt

...ultimatum börjar krympa ner från yviga ordlösa tankar till nedskrivna ord på en bit papper.
Min plan är att få ner ett ultimatum i en storlek som får plats på en lapp i plånboken.
Jag har ett "akut-ultimatum" redan.
Det långsiktiga är inte läge för ännu. Det har heller ingen precis form ännu.

Behöver inte skynda, inom en ganska snar framtid blir det tydligt för mig i vilken riktning maken tänkt sig gå vidare.

Kanske behöver jag inget ultimatum
Kanske behöver det uttalas med stora bokstäver
Kanske räcker en huvudnickning
Kanske han ger mig ett ultimatum

Imorgon väntar en ny dag, en helt vanlig dag!