Senaste kommentarerna i forumet

Tjoho! Fest i filosofiska rummet ikväll! Jag bjuder på alkoholfritt bubbel och mycket bra musik. Så nu knuffar vi undan sofforna och dansar. Jag har skaffat Spotify så ni kan välja fritt. Vad vi firar? Min ettårsdag som nykter förstås! Nu kommer jag inte att räkna mer, bara med tacksamhet minnas att 2012 var det år då jag blev nykter. Nu är det resten av livet som gäller (nä, kära AA-vänner, en dag i taget är inget för mig)!

Så vad väntar ni på?

/ mt

Ja du, att läsa bakåt kan ge perspektiv...
Jag önskar mig min tråd som bok... Började kopiera alla inlägg för nåt år sen, men det blev liksom inte klart...
Och berg-och-dal-banor kan väl vara bra, på sitt sätt... Man får rätt god fart från en topp, kan hjälpa till att komma ur en svacka...
Jag tror på dig, det har jag alltid gjort... Du kommer hel ur det här, om än med något tilltufsade fjädrar! Du kan och du är stark, annars hade du inte gett dig fan på det gång efter annan!
Stor kram!!
/k

du gör min dag! Du har en sällsynt förmåga att titta in precis när jag tänker på dig. Har ju gott om tid fn, så jag läste en bra bit i min egen tråd och där dök du upp vid en rad tillfällen. Blir kluven av att läsa min egen historia, vilken djävla berg- och dalbana. Min tröst är att jag ändå aldrig ger upp:-)
Du betyder mkt för mig med, kram o nu går vi mot ljusare tider!
Fenix

ser att du o jag är olycksfåglarna för närvarande. Går irriterande långsamt att skriva med vänster hand o vi ska inte tala om toalettbesök o försök att duscha. Men, som vi optimister säger, det kunde varit värre. Båda armarna eller båda armarna och ena benet, eller båda benen och ..... Ja, nu känns det genast bättre:-)
Fenix

Vilken jobbig tid du går igenom just nu. Försök påminna dig om att inga känslor är konstanta. Det kanske upplevs så just när känslorna är som starkast och tankar som att ; "jag orkar inte" eller "jag klarar inte den smärtan" dyker upp men det är bara tankar och tankar, precis som känslor, kommer och går.

Du har ju beskrivit stunder du upplevt ett lugn sedan du lämnade honom. Våga se att du också har gått igenom positiva förändringar, att du har haft stunder av klarhet då du har vetat vad som varit rätt för dig. Jag är säker på att du jobbar dig fram till en plats i ditt liv där det kommer finnas fler och fler sådana stunder av klarhet. Det gör ont på vägen och ibland går det fram och tillbaka men du har ju kommit en god bit på väg.

Paradoxalt nog så blir våra känslor och tankar svårare att hantera när vi inte accepterar dem. När man tänker; "nej, nej, jag orkar inte, det här händer inte" så kämpar man emot känslan. Man skapar då ett mönster i hjärnan där man betingar att dessa känslor är "farliga" och man blir livrädd nästa gång dessa tankar/känslor ploppar upp. Om man istället gör tvärtom, accepterar att känslorna finns där; "nu är jag ledsen", "nu är jag arg", "nu upplever jag känslor av hopplöshet" så betingar man istället sig själv med att själva känslan i sig inte är farlig att känna, man lär sig att den passerar och minskar i styrka. Nästa gång de kommer tillbaka så upplevs det inte lika skrämmande.

Försök tillåta dig att känna det du känner, fly inte, döm dig inte. Det är helt ok att vara ledsen vännen. Du dömer dig själv så hårt, men det du känner är ju helt normalt att känna i en sådan situation som du är i. Var snäll mot dig själv, det är du värd.

Kramar

... drömde jag den värsta mardrömmen någonsin.
Jag drömde att jag gick till läkare för en rutinkontroll, men plötsligt upptäcktes en tumör mellan skuldrorna och det visade sig att hela min kropp var full med tumörer och jag hann inte ens ta farväl av flickan, för livet var bara över.
Och det är precis där jag är: jag orkar itne leva i detta, men samtidigt är jag så fruktansvärt rädd att aldrig mer få träffa mitt barn.

Vi har varit på ett samtal, sambon och jag. Han var så lugn, sansad och tillmötesgående på så många sätt, och jag bara satt och hulkade, så fruktansvärt ledsen, så ledsen att jag itne har ord, att hela bröstet känns som att det ska sprängas...
Jag är så ledsen för att vi hamnat här, för alla fina stunder, för att jag kanske aldrig mer ska hålla om honom eller få känna att han håller om mig, för att den som varit mig allra närmast inte längre ska finnas där, för att jag inte kommer finnas där för mitt barn 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan, för att sambon kommer bo kvar i huset, för att jag inte är säker, för att jag inte vill leva som vi haft det ibland, men för att jag ändå hoppas och tror att vi skulel kunna få det bra någon gång... Det gör så ont, jag har ju känt i några dagar att livet är lugnare utan honom, men när vi satt där och vi båda bara grät, och jag kände ju att när han är sån - då är det ju den människan jag vill leva med (men inte allt det andra med ilska, shoppingmissbruk, porr, hårda ord till mig och barnet, inför barnet osv...). Och terapeuten som inte vet något om vårt liv rekommenderade att vi ska ha flickan halva tiden var och det gör så ont att tänka att vi skulel dela på det...
Åh, allt är en enda soppa... Jag orkar bara inte. Jag vill abra lägga mig på rälsen, ajg orkar itne... Jag vill itne strida om flickan, jag vill bara att hon sak ha det bra, och samtidigt: jag ser ju nu att hon är mycket arg men att hon har en mer aktiv pappa redan, men samtidigt så vill jag så förtvivlat gärna vara den som finns för henne och jag vill inte vara utan henne...

Orkar inte mer, jag vet inte ens hur jag ska få ordning på helgen... Åh, det grö så ont, jag klarar inte den smärtan, vill bara hugga bort den, karva ut alltihop...

i övre högra hörnet.

Mina fina vänner!!!
Tack! Att läsa era ord och veta att på tre platser på jorden, vitt skilda åt, finns tre vänner som tänker på mig då och då...
två av dem har jag inte ens mött i verkligheten....
Det är rätt stort!
Och tänk att det sen kan finnas vänner som tänker på mig utan att skriva här... <3
Och ordet är mäktigt, bara genom att skriva lite, så blev det genast lättare...
Det är rätt stort det också!
Men störst av allt är kärleken, ni kan räkna er dit! Ni är alla delar av min kärlek!
Ha er en fin dag idag!!!
Kraaaam!
/k

Jag är ju en "sucker" för alla djurhistorier. Sen blir det ju även bättre när man kan lära sig ngt. Kanske borde man/jag skaka av sig lite mer? /R

Vet du vad? Inte heller jag tror att du är knäpp...eller att det kommer att eskalera. Som MT skrev så har du haft ett tufft år, men du står fortfarande på benen. Så agerar/reagerar inte knäppisar. Så det finns hopp för dig ;-).. Nej, ta vara på din sjukskrivning...ut i skog och mark. (Jag tror på naturens helande kraft, lite flummigt sådär) Låt ungarna fixa hemma medans du vilar. Läs böcker, se filmer. Skriv här! Kram och annat /R

men hittade inget datum?

ser det ut :

http://www.namndemansgarden.se/om-oss/aktuellt/jan-johansen-kommer-till…

för tolkningen av getterna och fåren... den helar min mänskobild och världsbild som innefattar himlen. Den fyller mitt hjärta och min själ... med salighet. Så är det förstås! Jag skrev häromdagen - i Stigsdotters tråd tror jag - om mänskohimlen, katt- hund- och hönshimlen... och att där finns också plats för våra fyllepappor. För så har jag velat tänka och tro. Och nu fick jag bekräftelse på versen i min (fylle)pappas dödsannons

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

http://www.nykarlebyvyer.nu/sidor/texter/poesi/zt/vinterga.htm

Tack Lelas för dagen text - den är min nu. / A

rakt ner i morgonkaffet - varma, goda tårar, jag blir så berörd. Dompas "ngt" visar sig om och om igen om vi bara är öppna för att hmmm "Gud bor där han blir insläppt för hen är redan där" (förlåt Martin Lönnebo men jag tror du fixar att jag infogar hen i din text).

Älskade lillablå - jag delar din sorg <3 Också jag har förlorat en mycket älskad mormor och även mamma. De blir våra finaste skyddsänglar som alltid finns nära.
Till dig idag en dikt av Eeva Kilpi - byt bara pojken mot ditt namn och farmor mot mormor (så får den texten stå ograverad)

Den dag du börjar sakna mig
- och tänka sig,
det är jag säker på att du kommer att göra,
pojken min, älsklingen, farmors egen gullevän –
när du blir ledsen,
titta då på en blomma,
vilken som helst, den närmaste:
ett humleblomster, en renfana, ett grässtrå,
ett litet blänk vid vägkanten.
Där står jag och ler,
ser dig i ögonen och tröstar dig.
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

(Eeva Kilpi)

Kram, kram / A

enhandsklubben här på forumet - det nästa vimlar av gipsade armar här.

Du är inte knäpp! Inte det minsta. Det har gått nästan precis ett år sen du började skriva här och under det året har du (definitivt) förlorat (får jag säga så?) din man och levt i förskräckelse och ovisshet om Törnosa. Du har lämnat din vän alkoholen. Det är stora saker alltihop!

Det blir vår vare sig du vill eller inte så du kommer att kunna promenera skulle jag tro. Det är bra.
Kanske ändå... att du hittar något under din påtvingade vila. Jag är väldigt övertygad om din förmåga att leva ett meningsfullt liv!

Finns ett tack och en hälsning till dig och T i min tråd också - lägger in en medveten tanke till dig, just dig, också - som en person bland "alla som behöver". Nu när du blir patient och konvalecent. Kram / mt

- jag blir glad och varm i hjärtat. Hälsa Törnrosa, vi önskar henne allt gott i livet! Jag ska hälsa till Mg och till San Pio också - skalet är påfyllt flera gånger men lågan brinner stadigt och hans leende lyser lika milt varje kväll. Kramar, glädje och framtidstro! / mt

trasslade bort sig medan du sov så att du vaknar med livskänsla och livslust!

Jag tror inte ... men utifall att om - när är GiG-träffen där JJ skulle delta? / mt

En hälsning.
Från mej och Törnrosa som just nu samtalar om oktober..
Där tar hennes minne slut,
men vad gör det?

Vi börjar om nu :)

Välsignelse kan vi prata om.
Snarare förbannelse.
Tror den mannen blir min död :(

Bråda tider nu när huset ska städas och mat ska frysas in..
För om en vecka sätter handkirurgen in skalpellen och det blir sjukskrivning X antal veckor.

Tänker att det blir sköönt med ledigt och egentid. Not.
Kommer bli knäpp. Eller, knäppare..

Välsignelse kan vi prata om.
Snarare förbannelse.
Tror den mannen blir min död :(

Bråda tider nu när huset ska städas och mat ska frysas in..
För om en vecka sätter handkirurgen in skalpellen och det blir sjukskrivning X antal veckor.

Tänker att det blir sköönt med ledigt och egentid. Not.
Kommer bli knäpp. Eller, knäppare..

Åk och bada då!

Väck dom när du kommer hem.
;) o kram..

Så jävla/himla (?) konstigt att jag tänkte på dig i morse. Jag är ju skeptisk mot Gud...så där kan jag inte uttala mig. Men Lelas ord kanske kan hjälpa? Men jafg tror att det finns "ngt" eftersom jag tänkte lillabå i morse...långt innan dina inlägg? Skönt att mormor fick somna in med sina nära...så var det ju förr. När man dog hemma, nu tror jag att det är en gåva...och den gav ni henne. Vill hålla om dig...vilket inte går. Så jag skickar en stark cyberkram och en önskan om att mormor lever kvar i dig. /R

Minns du vad jag sa sist vi sågs om himlen? Man tar bara med sig sina goda egenskaper dit.

Det finns en bild i Bibeln (nu blir jag lite teologisk, ni får stå ut med det) om hur Gud skall skilja getterna från fåren. Jag har tänkt att den handlar om att antingen så kommer jag till himlen eller inte. Men, så hörde jag en präst-vän prata om den texten och plötsligt såg jag den på ett annat sätt. Han pratade om den som om det finns får och getter i var och en av oss, och att det alltså handlar om att skilja ut det goda från det onda i varje människa. Alltså får jag ta med mig mina goda egenskaper, men slipper mina dåliga sidor. Så jag tänker att det liksom gäller att få med sig så mycket som möjligt av sitt jag.

Alltså: din mormor Märta behöver bara träffa de sidorna hos din morfar som hon älskade. :-)

Kram, min vän.
/H.

PS. Om någon vill titta på bibeltexten så finns den här: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+25%3A36

Jag tänker på flera olika av AA's (och Al-anons) berömda deviser. De passar så bra för dig just nu, flygcert. Eller vad sägs om de här två?

"Det viktigaste först."

"En dag i taget."

Kram, gumman!
/H.