Senaste kommentarerna i forumet

Grattis

Tack för alla uppmuntrande ord.
Är nu inne på 14 månader utan alkohol.
Jag är tyvärr dålig på att gå in här och ännu sämre på att veta vad jag ska skriva här som
kan inspirera till nykterhet.
Jag önskar er lycka till med er nykterhet.

...vän...
Önskar vi kunde ta en kopp te ihop, prata, gråta, skratta tillsammans nu.

Men, att du finns här för mig och jag för dig, tillsammans med alla andra fina människor, känns som ett likvärdigt alternativ.

Smärtan är olidlig och viljan att bara försvinna vore en enkel lösning. Just i stunder kan det kännassom enda alternativet. Jag satt migi bilen, liknande en på anhörigveckan berättade. I 140, dimma, natt, och hopp om försvinnande. Den önskan försvann hos mig när jag hamnade i en ofrivillig olycka vid annattillfälle. Då kom känslan att jag vill hem, hem till barnen var det enda som var viktigt. Jag levde med en dödslängtan som var så närvarande och påtaglig att jag blev rädd för mig själv. Ställde mig långt från tågrälsen när jag väntade på tåg och sånt. Var rädd det skulle slå över utan förvarning och att jag skulle ligga söndermosad.
Det är, som markatta skrev, tankar. De egna tankarnas kraft som ibland blir för svåra att tygla. Min vändning var tydlig och sen dess har driften mot döden avtagit. Jag är inte rädd för den, jag har sett den nära, men det jag önskar är att ha förmåga få leva tills jag dör, förhoppningsvis till jag blir gammal och skrynklig ;)

En dag kanske vi tar den där koppen te tillsammans, i min oas eller i din :)

..till vardagslunken. Så behagligt det låter med ett liv utan överraskningar. Tänker på dig också och det gör mig glad höra från dig.
Sov och vila! Kroppen behöver antagligen det!

Tröttheten kom till mig när maken var på behandlingshemmet. Kanske det är den du upplever nu? Spänningarna släpper successivt och övertas av ren trötthet, så var det för mig. Jag har ännu inte sovit ikapp, ny oro spär på också.

Fortsätt skriv om dina upplevelser, även om du tror det skulle uppfattas som upprepningar.
Just nu skriver jag brev till mig själv, där står namn och sånt som jag inte nämner här. Skrift/dagbok har alltid funkat bra för mig.

Våren...den försvann under ny snö...men nu kan det inte dröja ;)

Kram

...mina ord...

Helt outtalat är läget inte.

Efter 2 korta telsamtal där luren slängdes på i örat messade jag.
Våra liv rullar vidare liksom allas men att jag hoppas våra utvecklas till gemenskap. Att jag känner mig respektlöst behandlad och att han får höra av sig när han vill.

...har jag, genom behandlingshemmet, fått namnet på en terapeut som vore lämplig för mig och i förlängningen förhoppningsvis oss.

Det känns skönt att veta det finns någon som har erfarenhet av missbruk och relationsproblematiken det drar med sig. Att gå till någon, vem som helst, skulle inte leda någonstans.
Om situationen blir akut blir det sjukskrivning och full fokus på lösningar i relationen, just nu står den i outtalad standbye. Han får höra av sig när han vill ( kanske blir det aldrig och då behöver jag inte göra något mer än bli utköpt från lägenheten).
Om jag orkar vänta, enligt minursprungsplan,till sommaren, blir det samtal, gemensamma samtal. Bara den vetskapen ger mig syre, frisk ny luft.

Ett steg i taget...
Viktigaste först!

Nu viktigast få något i magen, hoppade frukosten...fy på mig ;)

Ikväll middag med härliga vännen.

Finns nog hopp...måste bara hitta de rätta trådarna och hålla fast i dem.

Om jag fattade rätt fick jag ett gott råd av kvinnan på behandlingshemmet...ska fundera över orden några dygn samtidigt som jag läser ut "Gustavs grabb".

Hej alla medberoende! Har tänkt på er, Sorgsen, markatta, Lelas m.fl. Varit på väg att skriva till er men tycker ni fått så kloka svar, vet inte vad jag ska komma med. Som andra har sagt, det är en öppen stämning här, det känner jag också på Alanon. Ändå känner jag det lite jobbigt att berätta om mig själv.

Jag känner mig ibland ganska så långt från alla alkoholproblem, men tycker om att både skriva o läsa här. Det är som att livet blir lite trist när de akuta problemen är borta. Jag låter som en sjuk människa och det är jag kanske också. Den vanliga vardagslunken smyger sig på nu när känslan av mirakel har lagt sig. Kan inte fatta att för några veckor sen funderade jag över om jag skulle våga ha mina nycklar liggandes framme. Han har klarat av nykterheten jättebra, vi räknar knappt dagarna längre, 1 månad skulle jag gissa. Han har stannat vid lättöl då och då och jag dricker nästan inget längre. Det tar emot att dricka när han ser på. Däremot har kakor och annat sött en rykande åtgång här hemma, vi har börjat bli mulliga.

Nu borde vara en bra tid att ta tag i annat som att skaffa vänner och byta jobb. Det är som att min energi har tagit slut, dagarna bara går. Jag får väl hoppas på att våren ger mig nya krafter.

Kram
Miss K

Här finns tid och plats, människor som vill lyssna, vill förstå och är öppna för förändring.
Trivsamt? Ett märkligt ord egentligen eftersom det är illamåendet som för oss samman.
Trivsamt! Jo, för här vilar ingen bitterhet, alla försöker hitta vägar, ingen trampar på någon ( mer än möjligtvis sig själva ), och kommunikation!
Som jag saknar det, kommunikation, öppet, ärligt, vänligt, utan förutfattad mening, utan ont i magen, utan gliringar, utan suckar, utan elaka nedvärderande rörelser och blickar...
Saknar det så!

Nu är katt och råtta-stadie....igen sen i lördags...

Luren i örat och sånt...kvittar hur väl jag vill, precis som du känt/känner flygcert.

Min plan går i liknelse med mulletants tillitsövande.
Jag vet jag inte kan komma vidare utan hjälp utifrån. Maken har bestämt sig, sen länge, hur jag är, vem jag är och mina syften. Jag har sagt det till honom otalet gånger under vår tid. Det är omöjligt för mig komma ur hörnet han har målat in mig i i sin hjärna. Jag står inte där! Jag vet inte hur jag ska komma därifrån??? Jag vågar vara kaxig nog att säga det är så. Jag får det bevisat för mig gång på gång genom alla människor jag träffar, nya och gamla bekantskaper, goda vänner och familj. Alla oberoende av maken. Jag är sund och till och med trevlig och önskvärd ha med att göra.

Kanske, när jag skriver, är det just den upprättelsen jag strävar efter? Är det därför jag vägrar släppa taget?

Hm..tål tänkas på...

Lillablå...glad du tog dig tid skriva. Jo, vänner, de där riktiga vännerna (som markatta är de nära vännerna de som vågar vara öppna för rannsakelse, vågar se sig själva) har jag få av. Bekantskaper har jag många och alla är lika värdefulla och vi fyller alla olika funktioner. Vännerna här, i den osynliga världen, er är jag oändligt tacksam jag har funnit. Jättekram på er alla som vill och behöver.

Nu jobb och vän!

Kram

Ja, Lelas... Vad har hänt, eller vad har inte hänt...
Fy fan, jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas...
Men nu är det över: vi ska skiljas och den biten är sorglig och gör ont, men barnen - det är där jag går under. I helgen har jag fått så mycket skit igen, blivit kallad dålig mamma, fått höra att han är helt lugn och jag är den som är arg, han förnekar att han skulle ha kallat mig alla saker han kallat mig (men jag har ju tom en del inspelat...), och han kämpar sig blå och menar att han har lika stor rätt till barnen så nu ska vi ha dem 50-50, och jag bara dör... Jag försöker, åh, om ni bara visste vad jag försöker att tänka att det får bli som det blir, han är mer aktiv nu (men måste alltid ha sin familj här när han har barnen) och att jag hoppas de har det bra och så får jag göra det bästa av det när jag har dem... Men FAAAAn vad ont det gör... Och jag märker ju hur orolig den store är, vill itne lämna mig, vill inte gå till förskolan osv...
Och så alla beskyllningar om att jag är galen, att jag inte är lämplig som mamma osv...

Försöker, åh vad jag försöker att tänka att det är bra att jag kommer ur detta, men hur fan kunde jag låta det rulla på så länge? Jag förstör ju så för barnen...

Tack Lelas, jag kommer aldrig gå tillbaka. Jag har länge tänkt att beroende på hur allt går med barnen så kanske jag måste gå tillbaka, men i helgen när han satt och bedyrade mig sin kärlek, samtidigt som han ömsom grät och ömsom skrek och talade om för mig hur hemsk jag är, hur mycket jag förstör, att jag behandlar barnen så fruktansvärt illa osv osv, så kunde jag lugnt säga till honom att jag inte längre älskar honom, och han ville ha en utläggning osv om det, men jag stod på mig och sa att så är det och nu är det färdigt. Men jag är såå rädd för honom, han är så ombytlig och så, ja, han måste vara sjuk...

Ytan känns oändligt långt borta, och jag känner mig ensam, trots att jag har min ursprungsfamilj och några vänner så känner jag mig så ensam, så ledsen och så utlämnad...

Tack Sorgsen, försöker andas, men luften blir till eld och bara bränner i hela mig... Å ena sidan har du ju så rätt: han kommer inte åt mig på samma sätt som när vi bodde ihop, men han kommer såå åt mig; han hotar, skäller, gråter, är helt lugn och sansad och bedjande, ringer & smsar några gånger halva natten och gör att jag inte kan sova och får pulsen att gå upp till 398.

Tack, fina Sorgsen, du känns som min ängel just nu, att du vet att det kan bli bättre, men jag förstår bara inte hur. Jag vill ju bara inte leva längre, jag vill ju bara bara drunkna, någonstans långt nere på botten låta allt bli svart... Känner mig som en så hemsk människa, att ha låtit barn komma in i detta, när jag borde ha förstått för länge sedan...

Tack Mt, han har ju pendlat, men nu är han bara kall och vi har pratat om en del bohag som ska delas osv. Men han pratar främst om att han ska ha barnen lika mycket som jag...

Lillablå, jag förstår att du tänker på något litet mörkt och småäckligt hål i marken när jag skrev gryt, men jag såg framför mig min lilla gömma, dit jag inte skulle behöva ta med någon annan än precis bara den som jag skulle vilja ta med, en liten bostad med lugn och harmoni där jag kan krypa ihop och bara vara, ingen som kommenterar mig, förväntar sig saker av mig, som bestämmer vad som är ok eller inte, som vänder ut och in på mina ord och alltid lyckas få mig att känna mig osäker. Det skulle ju vara mitt lilla krypin, min oas, mitt gryt... Nu orkar jag knappt tänka på det, men det är mitt om jag vill ha det... (Har också tittat på ett lite större hus, som förvisso ligger ännu bättre i förhållande till förskolan och egentligen har bättre ytor för barnen, men det är inte så mysigt och jag behöver hjälp av svåger i så fall med diverse uppfräschning och skötsel av tomt och källare och jag vill vara oberoende...)...
Lillablå, eller någon annan, har ni något bättre namn på mitt boende?

Tack, igen.
När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv", jag är ju sjuk, kanske har han helt rätt i att barnen inte har det bra hos mig heller, så av två onda ting så kanske det måste delas på 50-50...

från underjorden, varma kramar och jag tänker på dig, bästa du!!!

Jätteroligt att blommorna blevuppskattade.
Kände att det ärlite din stil.
Kramis!
A

Vänner... De är det bästa som finns!!!
Jag är oändligt tacksam för de människor jag kan kalla mina, de som har valt att finnas vid min sida i gott och ont, både i vår värld här, och utanför!
Hoppas ni får en härlig stund tillsammans!!!
/k

Fina du!
Ett gryt är ett tillhåll, en håla, ett gömsle...
Och ditt nya hem är bättre än så, det är din plats, ditt hem, din trygghet, ditt palats, din oas! Högt ovan jord och elakheter, ovan och bortanför knivar i ryggen...
Bakslag kommer, det är ett sätt för din högre makt att påminna dig om hur långt du kommit, och hur stark du blivit!
Tänk tillbaka på vad du klarat, hur många steg du tagit på stigen som är bara din, så kanske detta känns mindre och lättare att bära?
Du fixar det här, också, även om det just nu inte känns så!!!
Tänker på dig, och skickar kraft!!!
/k

att det kan! Vara din Högre Makt. Ta tacksamt emot!

Jag övar mig just nu medvetet i Tillit, att jag får det jag behöver. Jag vet inte om det är på grund av min vakenhet och medvetenhet, men jag har sett ett par fantastiska saker i min närhet där mänskor haft modet att be om hjälp - och fått det! På ett sätt jag inte trott var möjligt. Lite som med flygcerts hus. Jag tror att det kan ha att göra med ens egen hållning, en öppenhet.

Fastän jag mår bra nu - eller kanske just därför:) har jag gjort ett program för mig själv för att stärka min hälsa på "alla" plan, kropp, själ och ande. Jag köpte Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa i höstas och läser bland annat den. I inledningen till kapitel 2 står det:

Jag ger upp försöken att klara av mitt problem på egen hand och inser att jag behöver be om hjälp. Jag öppnar mig för att lösningen på mitt dilemma ligger utanför mig själv. Jag börjar känna tillit till att en kraft starkare än min egen kan hjälp mig att komma till rätta med det som har kommit mellan mig och livet.

Kram, hoppas du har en fin dag med goda möten! / mt

gå upp och ner, upp och ner... han är naturligtvis också i obalans (mer än tidigare) och kommer att ösa kritik och hot över dig. Så som han har varit mot dig när ni levde tillsammans så kan du inte räkna med annat. Det kommer inte att upphöra för att du har skaffat eget boende. Därför blev jag så glad över att du kommer att ha familj och vänner nära omkring dig. Men - det kommer att lugna sig med tiden.

Det är samma sak igen: du kan inte ändra på honom men du kan ändra dig själv... och du har redan gjort stora förändringar!!! Han kommer omedvetet eller medvetet) att försöka återställa balansen till så som den har varit - det ska du INTE falla tillbaka till, ta allt stöd du har tillgång till för att följa DIN väg. Han vet säkert att barnen är din sårbara punkt... och där är det som Sorgsen skriver, det ska inte beslutas nu. Styrkekramar i massor / mt

...ikväll träffade jag en kollega på jobbet, helt oväntat står denna underbara varelse utanför min dörr!
Imorgon ska vi träffas och prata och prata...en av de där riktigt få jag kan dela allt med.
Kan detta vara den där Högre Makten som förstod jag behövde hjälp?

...andas!

Han kommer inte åt dig nu och det kan kännas frustrerande för honom. Så låter det för mig...

Håll fast i ditt nya lilla gryt och se fram emot göra det till ditt.
Du kan inte stoppa orden och händelserna som andra säger eller gör.
När ni genomfört separationen kommer diskussionerna om var barnen ska vara. Är ni inte eniga blir det familjerätten som avgör. Deras beslut behöver inte heller vara löpande för evigt. Sånt vet advokater allt om.

En dag i taget, eller som Lelas säger, en timme åt gången.

Vi är många som tänker på dig, lyssnar, känner igen och kan identifiera sig med situationer liknande din.
Det blir bättre!

Kram

(Från den blonda som också fått bakslag)

Jag älskar blommorna!

Hur i hela fridens da´r visste du att jag hellre har ängsblommor bå bordet än importerade, genförändrade och besprutade köpeblommor???

Ett stort leende i hela ansiktet fick jag - och har jag fortfarande! - av din mycket välplacerade present!

En bautakram till dej, Andreas!!
/MB

Min bästa vän, förlåt mig och min enfald.
Att jag inte förstod att det var en box.......
Öppnad skall den hålla i sex veckor, men en box klarar sig knappt en helg..... Här....
Santorini är så träffande rätt i sin besiktning.
Man vill ha koll, man vill kunna sippa och vara nöjd. Men håll med om att då kan man lika gärna skita i allt.
Man vill inte bara zippa, mycket vill ha mer........

Tycker dottra mi förklarade alla fördelarna så träffande.
Sov gott mina vänner
Natti natti nu!
/A

Det där att man tar ett glas redan på eftermiddagen när man solat och badat klart, man är berusad när det är dags för middag och oftast slutar det att man inte minns kvällen. Nej, det är ju inget mysigt. Sorgen är nog att man inte är någon normaldrickare utan har passerat gränsen.
Var på kryssning i somras och vet att det går bra utan alkohol men visst var det jobbigt första kvällen. Sitta på balkongen med läsk eller vatten är inte lika mysigt tycker jag, myset för mig är nog att man blir lite påverkad, dock inte full.

De tog med sig flaskorna så frestelsen är borta, vitt vin som stått i kylen blir inte dåligt på en vecka och det i BiB:en håller ju flera veckor så smaken var det inget fel på. Mina gäster dricker ofta men de blir inte fulla, de lyckas alltid hålla det på lagom nivå. (Blir avis på det, att dem kan men inte jag). Måste arbeta på att förlika mig och acceptera att det är så här för det har jag uppenbarligen inte gjort. Vet att AA skulle vara bra men det tar emot, vet inte hur jag ens skulle få tid till det också, träningen tar mkt tid nu och det får den göra för den gör mig glad.

Sov gott!
Kram!

Men, vännen! Vad är det som har hänt? (Eller ja, du berättar ju bara om du vill.)

Vet du, jag tror faktiskt att det kan hjälpa dig att tänka att din sambo (ditt ex?) är psykiskt sjuk. För du måste sluta tro att han har rätt när han anklagar dig.

Det enda du skall fokusera på nu är att inte gå tillbaka. Ingenting blir bättre av det, tvärtom så kommer allt bli sju resor värre om du återvänder. Så, ta en dag i taget och om du inte orkar det, så börja med en timme i taget.

Det kommer att bli bra. Du är på väg mot ytan.

Kram, vännen. Du finns i min aftonbön - och min högre makt lyssnar. ;-)
/H.

Precis när jag börjar känna mig starkare så kommer den där j-a sambon som ett knivhugg rakt i hjärtat igen.

Han är galen. Jag vill bara dö.

Fy fan. Han står ju på sig: jag är galen på alla sätt och mycket olämplig som mamma, och han vill att vi har barnen lika mycket.

Allting med mitt nya lilla gryt känns plötsligt förstört.

Jag får inte säga så, men han måste vara psykiskt sjuk/störd.

Min högre makt - hjälp mig! En dag i taget.

Snart film kväll med två av mina söner.
Men vad jag saknar mannen i soffan hos mig.
Jag måste skriva av mig,känns lättare då.
Han var nyss hem o hämtade lite saker,så jobbigt o konstig känsla.
Kan inte prata m varandra heller,blir stelt o konstigt.
Åhhhh va tufft det här är,vill bara gråta men visar inget att jag är svag inför honom.
Jag måste klara det här denna gången o stå på mig.
Hoppas veckan går snabbt bara...........

när du så målande beskrev ett glas vin på balkongen eller en drink i poolbaren. Lite vemodig. Men sen läser jag vad kalla o stigsdotter säger och måste hålla med. För handen på hjärtat- när nöjde vi oss med ETT glas vin sist, eller EN sangria i baren? Vi är inte såna, därför är vi här. Därför har vi slutat med alkohol. För om vi spelar bandet till slut så vet vi att det blir flera glas på balkongen, redan på eftermiddan och sen är man halvt berusad när det är dags för middan. Till den delas det på en flaska vin och det kanhända att vi slocknar på rummet tidigt sen. Har hänt mej mer än en gång. Det låter så mysigt men är det verkligen det?

Jag var faktiskt på en veckas semester i november och det gick hur bra som helst utan alkohol. Jag drack sparkling water i vinglas. Liite sug första kvällen men jag kan nog lugnt säga att jag fick ut mycket mer av denna vecka än de senaste resorna före det. Förutom stoltheten jag kände för att jag klarade det så mådde jag bra hela tiden.

Tar dom inte med sej vinet nu så häll ut det tycker jag! Jag skulle inte rekommendera att ha vin hemma. Det blir en onödig retning att veta att det finns.

Alla balkongsittningar, poolmys mm. ALLT det där finns ju kvar och är minst lika mysigt. "minst" skriver jag för hur himla mysigt är det att sitta vid en solig pool med baksmälla? Det är en illusion att det blir så himla mycket mysigare bara för att man får ta ett glas vin till. Det är faktiskt det, det är ett inlärt beteende som lurar vår hjärna att tro att vi saknar något!!

Kram från mig som inte heller såg er fast jag tittade extra noga ;-)