Senaste kommentarerna i forumet

skrivit det förr om hur härligt det känns inombords när jag idag kan skänka ett leende eller ett vänligt ord till någon bara sådär i förbifarten. Jag njuter verkligen när jag själv går emot min rädsla att såra nån eller kanske rentav skrämma nån men jag tycker mig se nu att oväntade uppmuntrande ord alltid överraskar positivt och när folk inser att det faktiskt är allvarligt menat faktiskt blir glada för vänligheten.

Jag hade ett sånt tillfälle idag. Jag hamnade bredvid en kvinna som, utan att direkt prata med nån, gör intryck med hjälp av sin energi och sitt vänliga och positiva sätt i en samling annars fokuserade och trista människor. Jag tog sats och talade om att jag gillade energin och hennes positiva sätt och fick en lätt förskrämd men forskande blick och ett litet leende till svar. Efter att ha funderat en sekund över att jag inte hade några baktankar (antar jag) så kom där ett stort leende till svar och ett tack :-)) Hennes min avslöjade att hon blev riktigt glad och jag kände mig i min tur riktigt glad att jag tordes säga vad jag kände.

Varför är vi inte mer vänliga mot varandra ? Och vi som bor i ett rätt så dystert, mörkt, klimat behöver ju alla uppmuntran vi kan tänkas behöva.

Skriver nu lite om vad som hänt sen sist.

Det är lugnare nu med hans drickande, förutom fredagkvällen som slutade väldigt tidigt, för hans del.
Han förstod på lördagen att jag inte varit glad och det sa jag till honom också.
Efter det så har det varit lugnt. Hoppas det fortsätter så ett tag.

Jag börjar fundera på något jag kan göra utanför hemmet, känner att jag behöver lite nya bekantskaper i livet. Någon kurs eller liknande? Måste ta tag i det!

Det känns jobbigt i mitt liv nu men då måste det bli bättre snart, jag funderar mycket men tycker inte jag kommer fram till något konkret.
Jag tänker inte flytta härifrån, det vet jag.

Hoppas han får något att göra på dagarna, det skulle han behöva, hoppas bara det kommer att fungera för honom. Mycket tid spenderas framför tv:n, tyvärr!

Det enda jag kan ta ansvar är mig själv och mitt liv, behöver bara se det nerskrivet framför ögonen.
Mitt liv och mina val. Där bestämmer jag själv!

Ha de gott alla som läser.
Ta en dag i taget.

Kram från tekla.

av oss finns på facebook under våra nick. Kanske en väg att försöka ?

i mina tankar... Styrkekram / mt

...jag är med dig i tankarna.

Huset gick till försäljning eftersom han ville flytta ihop med nya kvinnan och hennes 3 barn, detta skedde på mycket kort varsel. Tidigare hade jag låtit allt vara kvar i det som varit vårt gemensamma boende, just för att barnen bodde kvar. Detta var en risk jag tog.
När allt skulle delas hade vi, var och en, en extra person med för att undvika gnabb i efterhand.
Vi delade allt! Naturligtvis försökte vi dela så att jag fick det som varit presenter eller arv från min släkt och omvänt. Han lovade kopiera alla foto, på min bekostnad, han ville ha dem. Dem har jag/vi aldrig fått.
När det senare blev domslut, att barnen skulle bo hos mig, lämnade han/de ingenting ifrån sig. Varken kläder eller annat som var barnens. Långt, långt senare fick jag säckar med bråte, en salig blandning med gamla brödrostar, nya kvinnans nylonstrumpor, trasiga barbiedockor från hans dåvarande kvinnas döttrar, trasiga skor som barnen för längesen vuxit ur, allt möjligt och osannolikt...insåg att jag fick sortera hans och nya kvinnans källare...så kan bitterhet se ut i praktiken ;) jag grät och sorterade, brände eller sparade-har bla ett jättefint foto på exets mormor och på exets konfirmation. De är till barnen, resterande foto på barnen som små hoppas jag exet ger dem om han har dem kvar. Ligger på hans samvete! Min historia, de där 13 åren, har jag ju kvar i minnet eftersom jag var vuxen.

Jag jobbade hela tiden, jobbet var min fri-zon.
Mitt yngsta barn hade en barnflicka som hämtade på skolan eller fritids och stannade tills jag kom hem. För oss skedde ju inte vändningen över en natt utan kom successivt. Jag förstod när skulle hända och kunde förbereda skola och få tag på barnflicka veckan före det skedde.

Många styrkekramar

Imorgon är min plan att jag ska säga att vi måste hitta en lösning som blir bra för barnen. Har packat akutväskan och lämnat hos väninnan så om jag måste sticka så räcker det att komma ihåg plånbok och barn!

Sorgsen, hur delade ni allting i bostad, allt från köksprylar till möbler?
Jobbade du hela tiden?

Är så ledsen, stressad, nervös och har bara sååå ont i hela kroppen. Måste snart ta tag i jobbet, men jag orkar ju inte tänka...

Ja, jag har jobbat bra sen poletten trillade ner. Sen jag verkligen INSÅG, i grunden erkände och tog in detta faktum: jag kan aldrig dricka alkohol igen. Jag har en allergi. Det är lättare att tänka så och det är verkligen en form av allergi. Tar jag ett glas så väcks lusten efter mer och sen är det slut på det roliga. Sen börjar kampen igen. Man kan väl kanske säga att det var mitt sätt att inför mej själv erkänna att ja, jag är alkoholist. Jag tycker inte om det ordet, den etiketten, men det är just det jag är. Sen behöver jag inte gå på nåt möte och erkänna det. Men verkligen erkänna det för mej själv. Och lära mej leva som nykterist. I början måste jag se till att jag var beredd på situationer där alkohol förekom och hur jag skulle reagera eller svara på det. Nu är jag inte längre bekymrad över det. Jag dricker inte alkohol längre helt enkelt. Min omgivning tror att det beror på att jag skulle vara fanatisk LCHF-anhängare. Det får dom tro. Faktum är att ingen under dessa åtta månader har ifrågasatt mitt beslut.

Många tummar upp ifrån mig med. Du jobbar på bra och tar det lugnt och metodiskt, förankrar dina beslut väl! Heja dig!/NM

Precis som Maria beskriver funkar det ju. Hon vet det och jag vet det och även du Morla vet det nog. Nu behöver du inte pröva fler gånger. Vi funkar likadant allihop som kommit till denna nivå. Vi kommer aldrig att kunna dricka "normalt". Vi kan inte bestämma oss för att bara dricka på röda dagar eller vid fullmåne eller whatever. Vi kan inte hålla det. Jag hävdar att man måste accepterar att det är så här, JAG kan inte dricka, jag har druckit så mycket att nånting har gått snett i hjärnan så jag blev missbrukare. Acceptera att det är för gott och lära sej leva med det. Se hur det fungerade för dej torsdag-måndag. Är det så mycket att sörja att du slipper det? Visst, vår alkoholhjärna försöker ibland lura oss att det skulle vara fint med ett glas. En dag i taget i all ära men det är lika bra att inse direkt att vi kan aldrig dricka alkohol igen och lära oss leva med det. Vad missar vi? Visst känns det trist ibland men alkoholen är inte lösningen på det. Jag är inte konstant lycklig nu heller men inte nånsin på dessa åtta månader har jag mått så dåligt som jag gjorde innan jag lyckades sluta. Aldrig mer vill jag ha den ångesten tillbaka.
Du KAN och det är värd att stå emot. Sug är inte farligt och går om. Lycka till!

Du har så rätt, Maria. Fattar mer och mer att jag inte kan dricka överhuvud taget! Känner mig lite bekymrad över det, men just nu vill jag inte dricka mer. Mår så dåligt över att det barkade iväg! Jag bröt mot mina egna regler och det känns som ett svek mot mig själv o mina barn. Har känt en längre tid att jag var sugen på att prova, och nu har jag gjort det. Se hur det gick.. Jaja, ingen mening att älta mer. Ska försöka att sluta älta och ta nya tag, för det ska jag göra. Tack för styrkekram!

Vilken kämpe du är, många kramar Kalla

6 februari skrev du att du inte skulle dricka när barnen var med, endast vid festliga tillfällen och bara när humöret var på topp.
Var det så nu när du drack torsd-månd.?

Gissar att det inte var så, påminner dig om detta eftersom det är så här sjukdomen funkar. Vi får något slags rosenskimmer över drickandet som inte stämmer med verkligheten. Vi kan inte dricka endast vid festliga tillfällen och när barnen inte är med och vi är glada.
Har vi väl tagit första glaset så dricker vi trots att barnen är hemma, det inte är festligt och fast humöret inte är på topp. Det är så vi funkar, jag är exakt likadan.

Vi funkar bäst när vi inte tar första glaset, på det igen, du vet att det går och dina barn var så glada över sin "nya" mamma.

Stor Styrkekram!!

8 månader och nästa 18 kg lättare, förstår att du både ser ut och känner dig som en ny kvinna. Fantastiskt!!!
Kram!

Några livstecken, please?! Hur går det för dig? Jag drabbades också av den stora tröttheten och att krämpor i kroppen gjorde sig påminda som jag aldrig märkt av tidigare...

Förstår att det tar ett bra tag innan kroppen har hämtat sig ifrån alla dessa år av misskötsel. Kom igen, låt magrutorna bli en indikation på att kroppen är på väg att bli det tempel som den, i ditt fall, har en fantastisk möjlighet att bli!

Ta hand om dig!/NM

En lten hälsning bara..
Det är gott att vara och hitta vidare.
/E

I helgen dricker vi vin och äter gott, bestämde vi. Sagt och gjort, på torsdagen inhandlades det 3flaskor vin och en bib. På To drack jag 2 glas. Gömde biben då jag skämdes för att jag handlat så mycket. På fredag drack jag ungefär en flaska vin. På lördag säkert en liter. Söndag 1 starköl och en en halv vinare. Måndag 2-3glas vin. Herregud vad jag skäms. Det är bara att konstatera att det inte går att dricka! Mår inte bra alls och när jag summerat bra och dåligt så var det enda som var bra känslan innan jag skulle dricka. Sedan var det mest dåligt mående och irritation som dominerade. Usch! Nya tag och lovar mig själv att läsa mina egna ord senare så att jag inte glömmer det här.

fantastiskt, både de 8 månaderna och de 17 kg. Kan bara säga ett stort grattis till dig. Jag kan förstå att du mår så mycket bättre idag både i kropp och själ. Härligt!

till dina 8 månader :-)) Och du är verkligen värd att få njuta av din frihet i ditt nya liv !!

Det är stort att få uppleva det !

Jag tänker sluta räkna när jag passerat ett år men ännu håller jag reda på tiden. Idag börjar jag på månad nio av mitt nya nyktra och mycket rikare liv. Jag är 17,8 kg lättare dessutom. Så kärringen som var pluffsig och bakis mest hela tiden finns inte kvar. Fram kom en ny fräsch kvinna med energi och självkänsla. Jag har ett par kilon kvar på magen som ska bort men i det stora hela har jag nått mitt mål. Jag tar mej rätten att vara stolt över min prestation och vad jag uppnått. Utan uppoffringar dessutom. Det jag gjort, och fortfarande gör, det kan vem som helst. För pengarna jag sparar in på vinet kan jag med gott samvete köpa nya kläder, det blir ändå pengar över! Jag kan köpa de kläder jag vill ha och behöver inte ta de kläder som går på. Förutom all frihet jag fått när jag inte längre behöver planera för drickandet. Jag önskar verkligen att ni som ännu kämpar ska förstå att det går och att det är så värt att sluta för gott. Lycka till!

...uttalade ordet, tankar och utveckling, är mer än tillräckligt för mig. Om det kan bli en win- wineffekt på både det vi läser och det vi själva skriver så har ju hela forumidéen nått sitt syfte. Tack för att jag får dela med mig och det gör mig gott om du kan använda något.

Om man slår sönder saker medvetet gäller ju inte försäkringar.
Hemförsäkringen går in när det finns ett mål i familjerätten, inte för advokat för rådgivning. Så funkade det för mig i alla år i alla fall.
Maken knåpade ihop en bluff-faktura också, den gick inte in i tvisten såklart. Det låg vid sidan om och då tickade arvodet iväg i en rasande fart. Du kräktes ju lite över rättssystemet, det kan du tro att jag också har gjort. Fakturan tex, den ställde han på två kronor under gränsen för när man får plocka med advokatarvode i slutsumman. när dom faller. En räkning tagen ur luften som han sammanställde själv, betalade avgift hos kronofogden, så vips en dag låg det ett brunt kuvert i min brevlåda. En räkning utan överenskommelse! Trodde ju att sånt inte var möjligt!

Jag trodde inte heller jag skulle orka och det var omöjligt att greppa situationen. Gjorde då som nu, en dag i taget, försökte hitta det viktigaste först.
Gick krokigt, men det gick! Det går!

Kram

Människan är gjord för att röra på sig, kvällar på gymmet är underbart, sova när man tränar är en stor del.
Kosten är den tredje lika viktiga av dessa tre.
Tur att man gillar dess tre. Träna, äta och sova.
Med sprit i kroppen faller allt som ett korthus!

Hoppas du får en härlig kväll nu, med eller utan träning så unna dig en god trevlig middag!
/A

på denna vägen med träning, göra saker som jag trivs med, anstränger mitt sinne att försöka vara sann mot mig själv när det gäller vilka människor och relationer jag trivs med. Upplever att det kan vara svårt för allt är inrutat och det finns rädslor i att förändra.

Rädd för känsla av övergivenhet?

Har märkt under senare tid att jag tycker om att utnyttja dygnet på ett annat sätt. Det är skönt att låta kvällen bli lång för att jag väljer att gå på gym eller ta en lång promenad sent på kvällen eller att åka buss eller tåg och promenera resten istället för att använda bilen och inte benen eftersom bilen tar mig ända fram. Skönt att gå i kalla natten och bli trött av det och sova gott.
Känns friskt, detta är den rätta vägen.

Att mista en familjemedlem som ett husdjur blir är sorgligt, och ni (du och barnen) måste få sörja det,
Vad gäller maken så finner jag inga ord, vad skönt att han gör beslutet lättare för dig för det tycker jag också att han verkar göra.

Sköt om dig, Kram!

för att du delar med dig av dina djupa tankar Berra. Vem är jag? Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? - stora frågor som de flesta bär på fastän många (de flesta?) bevarar frågorna inom sig eller delar med några få förtrogna. Att få följa din väg in mot dig själv påminner mig om Pilgrimsresan av Paolo Coelho... jag menar det.

Jag tror att vi alla är olika - också med mer och mindre starka känslor och att vårt "jag" söker sig olika uttryck. Svaret på en av de eviga frågorna "Arv eller miljö" - biologi eller psykologi/sociala omständigheter är nog "båda" eller alla tre... Dock - pojkar och unga män med starka känslor/tillgång till sina känslor passade nog ännu sämre in i samhällsbilden på din tid än idag... fast de tjejer som hittade dem egentligen drog en vinstlott... i mina ögon. I synnerhet de män som har modet att släppa (falska) förtöjningar och påbörjar resan mot sitt sanna jag. Som du.

Hoppas det blir en fin arbetsvecka! / mt

Familjen har gått till sina sängar, det är nedsläckt i huset, ute är det mörkt och snöigt,
vi väntar oss någon decc eller två under natten.
Ett svagt ljus ifrån arbetsrummet avslöjar att någon fortfarande är vaken i vårat hem,
det är jag som nu får min stund med mig själv, en tid för rannsakan...

Jo jag behöver den här tiden, då jag inte är någons man eller pappa, utan bara min egen.
Sällan får man den chansen när alla är borta, men jag kan välja att sitta uppe längre, själv!

Veckan som gick, vad gav den mig?
Vad var exeptionellt, vad gav mig starka känsloberöringar, kittlade mina sinnen?
Tråkigt nog måste jag säga...väldigt lite, men det behöver inte betyda att det var dåligt.
En vecka utan starka känsloyttringar KAN vara en bra vecka också, inget jag behövde reagera starkt på.
Veckan som bara gick förbi, eller som inte har något substansiellt att överhuvudtaget lägga på minnet.

Jo lite hände det väl, fick träffa en av mina tonårskärlekar under veckan å jobbets räkning,
hennes arbetsplats är förknippat som underleverantör till mitt, och jag har inte haft något emot att åka dit och hämta några pryttlar, eller bokat möten etc..
Nu fick jag veta att hon hade sagt upp sig, och skulle vidare i ett helt nytt gebit,
och jag kände bara en sådan sorg, ledsamhet...
Och nu kan man ju ställa sig frågan varför?
Varför håller jag kvar vid en illusion, en verklighet som inte finns?
Känner någon sorts åtrå för något som jag kände starkt för, för 35 år sedan!!!
Kvinnan är inte ens lika söt längre, utan jag hänger kvar vid ett utseende som inte längre finns kvar, varför?
Och skulle jag lämna min familj för något som inte finns kvar ens, aldrig!
Är jag mentalt otrogen?, i en lögnsam saga?
En jäkla drömmare??

Vet inte varför jag gör så, och det händer rätt ofta när man känner igen någon gammal obesvarad kärlek ute på byn, det blossar upp en massa känslor inom mig, som är helt enkelt skitgamla!
Är det någon sorts rättfärdigande...

Såg en gammal klasskompis göra slag i sin dröm på fejjan i helgen, han köpte drömbilen han alltid hade längtat efter under hela sin ungdom, men nu är den gammal och rostig och kräver en massa jobb för att få den att rulla igen, ett rättfärdigande av sina gamla drömmar..?
Numinnsann fick jag dig till slut!, eller?

Båda är de gamla tonårsdrömmar, där den ena är mer fysiskt påtaglig, den andra en dröm som aldrig kommer att slå in, eftersom tiden inte finns där längre.

Jag vet också hur jag reagerar på gamla bilder från den tiden, det blossar upp en massa minnen,
oftast obehagliga, honom eller henne gillade jag inte, t.ex.
Samma sak är det med låtar som är samtida, det sköljer över mig som en mental dagbok,
ett känslonimmelse, starka intryck och upplevelser jag har förknippat med dem.
Jag brukar inte gilla att lyssna på gamla låtar, jag vill skapa nya känslor till nya låtar istället.

Mindes t.ex hur jag lyssnade på Skifs & Blåblusalbumet och tillägnade låtarna de två snyggaste tjejerna i klassen, Anna-Lena & Helena, de var helt underbara.
Å andra sidan såhär långt efteråt så var de vämjeliga, elakare tjejer går nog inte att uppenbara.
Bara för att de var populära så betyder det inte att man kan behandla andra hursomhelst,
jag var bara en smutsig skit man kunde låna pengar av eller be om godis av.
Det spelade ingen roll hur mycket jag än laddade på att imponera på dem,
jag kunde inte bräcka de andra mycket ballare killarna i klassen.

Till slut kände jag inte igen mig själv, jag hade förändrats till något jag inte ville vara,
bara för att försöka imponera på brudarna, jag var inte den jag ville vara allra innerst inne.
Jag gav upp hela rejset, och kände mig besegrad, inte ens de fula tjejerna hade jag kunnat lura.
Då gav jag mig in i något jag inte kände igen mig i, eller ens kunde känna till spelreglerna.
Kläderna, frisyren, pjucken, stålkammen och 70-talsattityden, inget var det rätta.
Jag bestämde mig i ganska så tidig ålder att aldrig följa några moden längre,
och för all framtid bara försöka vara mig själv, det jag kunde stå för..

Jag ville ju bara vara accepterad för den jag var, och vara älskad och få kunna ge kärlek till någon utanför min egna familj, men det skulle dröja minst 10 år till innan jag fick ta en tjej i min famn.
Kanske var det redan där önskan om att få bli sedd grundades, och har följt mig genom hela livet.

Och modetrenden hamnade jag ju i på ett sätt igen, jag blev ju inte mig själv när jag drack alkoholen, så där blev jag lurad igen, men inte iklädd några kläder...
..utan mer att jag iklädde själen i någon sorts falsk förklädnad, jag trodde jag var någon,
jag inte var....

Funderingar gick både djupt och långt denna gång, betydligt längre än en vecka.
Men det ger ändå någon sorts förståelse hur ens känslor blev stöpta.

Har jag träffat Anna-Lena & Helena i vuxen ålder då, jadå på en återträff av klassen.
Men de var inte ens värda min uppmärksamhet, hoppas de blir fula och ratade resten av livet.
Det finns oskrivna regler för hur man INTE behandlar andra människor, men jag är rädd för att jag bryter mot detsamma i tankarna och i vuxen ålder, men allt för att ge mig upprättelse, det förtjänar jag.

Det bor en liten hendjävul i oss alla, i tron över att vi tänker och dömer andra rättvist.
Om inte nu, så kommer det aldrig att glömmas förrän det rättfärdigar våra sinnen.

Jag är varken långsint eller bitter, jag försöker bara förstå mig på orsaken
till att jag är en känslomänniska och jag söker min bakgrund...

Det var känslorna som fick mig att överkonsumera alkoholen t.ex,
alkoholen som fick mig att hamna här.

Men vad är anledningen till att jag har så starka känslor då?
En seglats jag har påbörjat i mitt inre, ingen riktning är tagen,
ingen vet när man är framme, inte ens när man är framme så vet man om det.
Det viktigaste var nog att jag vågade släppa förtöjningara, och alkoholen..

/Berra